<<< tillbaka

Glesbygdens Alfa 

Född 2012-01-28

 

Dagbok 2012

 Här kan ni läsa om Alfas utveckling under sitt första levnadsår

 

 

 

2012-12-18 Träning hos Hundskolan Vision

Som jag berättat nedan så ordnade en valpköpare en träningsdag hos Mattias och Hundskolan Vision. Jag och Alfa fick följa med. Förhoppningen för dagen var ett utlåtande på vilken sorts hund vi har, hur långt vi kommit i träningen och tips på hur vi ska jobba vidare.

Vi rullade in en tidig, frisk och klar höstmorgon hemma hos Mattias och hans fina miljö och anläggning. Vi började med en kopp kaffe och lite inledande snack om våra förväntningar av dagen. Sedan gick vi ut där Mattias tog hundarna en och en och vallade av ett område där han låtsas satt ut lite fågel. Detta för att hundarna som kanske fått en viss förväntan skulle inse att där inte fanns något intressant. Vi ville ju se hundens opåverkade beteende och agerande på plötslig fågeldoft endast mha näsan och inte dess beteende på sin ev egna uppbyggda förväntan.

Träningen skedde på duva och jag ska erkänna att jag själv personligen är lite tveksam till duvträning. Lugn i flog går väl an, men de fåglar jag vill att hunden ska stå för är hönsfågel. Jag vill inte att hunden står för duvor, tättingar, jordugglor, drillsnäppor och vad det nu än är för andra fåglar vi kan stöta på under jakt. Om det är skadligt eller inte vet jag inte, men känner mig som sagt tveksam. MEN mamma Gira står både för sjöfåglar och renar och hon har ju bevisligen fungerat helt ok så man ska väl aldrig säga aldrig.

Lillebror var såklart med och skötte sig exemplariskt sovandes i vagnen nästan hela dagen.

Tveksamheten till trots så ville jag få hjälp att koppla på Alfas näsa. Anledningen till detta var att de få fåglar hon haft här hemma till övervägande del varit stötar. Var nosen redan "på" så ville jag under ordnade former få bekräftelse på detta och få fler ögon som såg hur hon jobbar. Mattias revierade i rätt vind (sidvind) med hunden i koppel mot en sprättbur som var gömd i ett buskage (legat minst ett par timmar). Han sa inget till hunden utan den fick följa med fritt. När hunden visade att den kände fågeln så gick fågeln upp och flög iväg. Vi fick se om hunden var spontant lugn i flog. Om så inte var fallet så gav kopplet informationen - flykt/förföljande lönar sig inte.

Mattias, Tobbe och Aya i samtal om en kommande övning

 I rätt vind var det. Kontrolleras här med tändsticka.

En blidserie på en av Ayas situationer. Bild 1 - känner fågel. Bild 2 - fågel går upp. Bild 3 - nyfiken men kopplet är slakt. Bild 4 - sitter och är lugn. Bild 5 - lugn och har kopplat bort flygande fågel

Mattias som har svar på tal i de flesta situationer och frågeställningar anser att den optimala inlärningen hos en hund är inom 3 sekunder. Jag är nog benägen att hålla med eftersom jag också anser timingen i beröm och korrigering är bland det viktigaste när det gäller dressyr. Där handlar det om sekunder innan det blir försent och inlärningen försvåras. Hunden har då svårt att förknippa och förstå vad vi menar. Istället för bekräftelse så skapar vi osäkerhet hos hunden.

Åter till övningen. Alfa markerade fågel och var lugn i floget men kanske lite sugen att ta efter ändå eftersom hon blev lite orolig och sprallig när väl fågeln var utom synhåll. Jaktsugen helt enkelt :-)

Alfa väntar på springkommandot "tjopptjopp"

När vi kontrollerat att hundarnas näsa fungerade så var det dags att testa lugn med förarens stoppkommando. Vi fick ett begränsat område där vi skulle föra hunden och stanna den på det längsta avstånd vi kände oss säkra på. Jag valde att stanna Alfa i fullt språng på ca 50 m. Hon stannade men gjorde en liten ostkrok. Efter detta var det dags att utöka med en stöt och ett flog. Detta gjordes med en sprättbur och en visionripa av plast. Alfa som alltid tycker det är härligt att springa matade på och klarade uppgiften relativt bra. Hon märkte aldrig när plastripan gick upp utan reagerade på ljudet från den och sekunden senare även min stoppsignal. Hon stannade och gick inte fram till ripan på marken, men hade en viss bromssträcka i form av en halvcirkel, betydligt större än en ostkrok. Hmm godkänt, men inte mer heller.

Glada Alfa försöker vägledas av matte

Nästa övning var i skogsmiljö där en fågel var placerad i sprättbur. Nu var det jag som revierade med hunden i koppel fram mot buren. Mitt uppdrag var att läsa av när hunden känner fågeln. Denna gång var Alfa spontant lugn. Jag fick bli kvar i situationen sätta mig ner bredvid Alfa och berömma lungnande. Detta eftersom hon blev något uppspelt förra gången efter själva situationen var avverkad.

Syrran Aya i vackert stånd

Alfa försökte att inte vara sämre än syrran.

Till sist var det dags för examensprov med en bur mitt ute på ett fält där tanken var att Alfa skulle reviera sig fram i rätt vind. Nu är ju hundar inga robotar, hon sökte lite hit och dit och var mest intresserad av duvor som suttit uppe på ett ladutak. Hon kom i fel vind och situationen blev en stöt, men hon var helt ok lungn i flog. Denna situation kan ni se i klippet nedan.

Dagen hos Mattias var väl investerad. Jag har jobbat igenom en hund hela vägen fram till jaktchampionatet och det har gett mig mycket erfarenhet och kunskap. Trots det så är den begränsad och jag behöver fortfarande input från andra för att veta hur man kan göra för att plocka fram det bästa ur den individuella hund man har. Man behöver inte köpa allt som tycks och sägs, men man lär sig alltid något nytt och får hjälp att se saker som både man själv och hunden gör som kanske inte är helt hundra.

Sammanfattningsvis så visade det sig att Alfa är en sprallig och jaktsugen tjej som har en lydnad som är påväg. Miljöombytet och störningarna visade på vissa brister. Hennes näsa är påkopplad och ståndet finns och kommer att befästas med mer fågel EFTER det att lydnaden är helt genomarbetad. Alfa är något orolig i passivitet, som när jag står och lyssnar på någon som pratar. Det positiva är att när hon har fågel i näsan så blir hon lugn och koncentrerad. När situationen sedan är avklarad återkommer oroligheten. Vi får jobba på det. Jag fick svar på vilken hund jag har, hur långt vi kommit och tips på hur vi ska jobba vidare.

Nöjd och glad!

 

 

2012-11-24 Svk-utställning Umeå

Jag och Alfa hade först tänkt dejta två syskon till henne nere på Gotland denna helg. Detta för att jag ville skola söket en aning på fält samt få lite mängdträning på fågel. Dessutom skulle jag få träffa två av de tre sydligt bosatta hanvalparna och se hur de artar sig för den kommande jakten. Klart jag måste åka!!!

Samma helg så anordnade min egen lokalklubb, Svk Västerbotten, den årligt återkommande novemberutställningen. Skulle jag som föräldraledig småbarnsmamma vara superego och åka till Gotland eller mindre ego och åka till Umeå på utställning? Jag rådfrågade mina Facebook-vänner och de var ganska eniga om Gotland. MEN, när jag satte mig ner och funderade ordentligt så kändes det bättre att vänta till när jag slutat amma och kan lämna båda sönerna hemma. Jag är mer fokuserad då och dessutom har Alfa då blivit äldre. Gotland sköts på framtiden.

Alfas fina strävhårspäls blev här i sommar/höst lång och gles. Den blev så att den reser sig och blir lockig om den blir blöt. Det är ingen bra päls i mina ögon. Jag tog kontakt med en rutinerad strävhårskvinna för att få råd till hur jag ska hantera en sådan päls. Dock insåg jag att jag inte skulle hinna åka till henne innan den långa pälsen på ryggen fallit av. Det måste vara den gamla döda valppälsen som ska bytas till vuxenpäls, tänkte jag. Jag valde att rycka bort allt. Kvar blev en kort tunn och bedrövlig underull. Vi får väl se om något hinner komma ut till utställningen tänkte jag och betalade ändå in startavgiften.

Jag tyckte själv att pälsen kommit riktigt fint och var nu väldigt lik Giras korta, hårda och täta päls. Lite tjockare hade den kunnat vara längs bakre delen av ryggraden, men överallt annars var den i mina ögon perfekt. Domaren som skulle döma Alfa gav Gira sitt tredje raka cert 2009 med kommentaren "utmärkt päls". Då kan det inte vara några problem med pälsen, tänkte jag helt övertygad.

Eftersom jag knappt träffat något vorstehfolk denna höst så kändes det riktigt lockande att ta en sväng till Umeå och ställa Alfa i juniorklass trots att det inte finns något cert att tävla om samt att jag inte riktigt gillar utställningar. Sagt och gjort så blev det att vara lite lagomt ego och samtidigt avlägga ett löfte om att åka på Leos Lekland så fort utställningen var avklarad till äldsta sonens stora förtjusning. "Jag ääälskar Leos." :-)

Jag och Alfa intensivtränade inför utställningen ett par veckor innan och det gick riktigt bra. Däremot så hade hon aldrig träffat så många hundar på så liten yta tidigare så det kunde ju bli hur som helst när man är en livlig och busig yngling.

Visst var hon intresserad av alla människor och hundar men fann sig snabbt tillrätta och somnade på sin filt. I ringen så ställde hon sig snyggt och stod fint, tyst och stilla. Hon sprang med lätta, fina steg och skruvade sin lite när domaren skulle titta på tänderna, dock inget som gjorde titten omöjlig. Av det jag hörde som domaren sa till sekreteraren började allt med "bra". Verkar lovande, tänkte jag glatt. Sedan gav han kritiken öppet i mikrofonen och även där var allt "bra"...tills sista meningen. "Dessvärre har hon för kort päls och får därför ett good."

Jag som för fösta gången trivdes rätt bra på en utställning med en trygg känsla av "visst är hon fin", blev rätt snopen när hon fick good enbart grundat på pälsen uppe på ryggen. Visst hade han rätt i att den var kort men det är väl helheten som ska styra? Eller? Om en hund inte går att mäta manken på och ryggar hela kopplets längd och ändå får excellent så borde väl kort päls på ryggen också kunna ge det? Speciellt i juniorklass. Snabbt var jag tillbaka i min skepsis kring detta med utställningar. Jag begriper mig inte på det riktigt och gör nog bäst i att försöka skaffa mig en handler...eller ett korthår ;-) Eller så gör jag som vanligt och biter ihop och kommer igen laddad till tusen :-D

Hursom så var jag glad över att allt annat var bra. Pälsen växer ju ut. Vinklar, kors och allt annat vad det nu heter är lite svårare att rätta till. Gladast var jag nog över att bus-Alfa skötte sig så bra bland allt folk och fä. Det kanske finns lite potential i henne ändå :-)

Om vi nu återvänder så är det när hon visat lite jaktliga framtassar och tävlar om cert. Var så säkra!

På utställningen visades även två av Alfas syskon, Glesbygdens Aussie och Alvin. Båda fick till vår stora glädje Excellent med Ck. Varmt grattis till ägare Karin resp Sören. Mer om dem kan ni läsa här.

Alfas kritik blev såhär:

Könspräglat huvud av bra modell, bra hals och rygg, tillräckligt kors, bra bröst och benstomme, lätta rörelser, alltför kort päls, bra mentalitet, bra tassar, typen pga pälsen good. (Domare Göran Hallberger)

 

 

2012-11-13 Fjällen

Som jag sade tidigare så har Alfa följt med mig och Gira ett par svängar upp på fjället. Eftersom jag helammar min nya lilla gosse så fick han också lov följa med i bärselen. Grundtanken var att jag och Gira skulle få jaga, men jag hade inga stora förhoppningar på fågel eftersom jag inte skulle kunna gå så långt med valp, bäbis och bössa runt kroppen. Jag var så noga att tänka igenom allt praktiskt runt min son så när Gira helt plötsligt står kom jag på

- hur gör jag med Alfa?

Sonen som mestadels sov i selen skulle jag utan problem kunna lägga ner på marken och sätta på hörselkåpor utan att han vaknade. Alfa hmm...jag får väl knyta fast henne i en buske, tänkte jag. Gira höll jag på att förstöra i samma ålder eftersom jag inte hade hundvakt och hon inte var helt frisk från en svårbehandlad kennelhosta. Hon fick inte springa utan gick bredvid i koppel hela tiden medan vi hade många fåglar och sköt många skott över vår gamla Atlas. Hon blev jättestressad och en del av det är kvar än idag.

Där lärde jag mig en läxa...trodde jag ja. Nu stod jag här igen utan att ha tänkt hela vägen. Alfa hade inte hört ett enda skott ännu. Jaktsugen som man är så knöt jag fast Alfa en bit ifrån lilla sonen och gick fram mot Gira som stod en bra bit bort. Alfa var inte tyst kan jag meddela. Nu bygger hon garanterat upp massor av stress, i jaktmiljö dessutom och tittandes på flygande fåglar, tänkte jag lite småförgrymmat men kunde ändå inte mota bort jaktlusten. Detta kanske blir min enda fågelsituation på fjället denna höst. Jag tar tillfället!

Det blev mer än en situation lite längre och lite längre och lite längre bort. När vi kom tillbaka så låg både Alfa och sonen och sov. Bra eller dåligt? Har hon somnat av utmattning eller för att hon är lugn och trygg?

Gira bjöd mig på ännu fler situationer under dagen och det visade sig att Alfa var tyst, lugn och lade sig ner när jag gick iväg. Tack och lov! Jag hade en liten tanke på att kalla av Gira och låta Alfa testa på en ripa, men bestämde mig för att vara klok och låta skjutande och vita vingar i luften vara nog för denna dag. En och annan varm fågel fick hon också känna på.

En månad senare var det dags för ett nytt försök. Nu satt stoppet så pass att jag skulle kunna låta henne känna på skarp fågel. För att få det så kontrollerat som möjligt på första fåglarna så skulle jag kalla av Gira från ståndet, gå tillbaka i rätt vind och släppa på Alfa. Det fanns tyvärr inte lika mycket fågel i området som förra gången.

Alfa har gärna fått springa på fjället. För att hon inte ska ha en massa fågel helt okontrollerat så har jag först släppt Gira och gått i en cirkel. När jag kommit tillbaka så har jag sedan släppt Alfa på samma cirkel. Då vet jag att området är tomt. Nu däremot skulle hon ju få känna på fågel så därför fick Gira gå och gå och gå. Efter ett par timmar tänkte jag att Alfa också måste få springa lite. Sannolikheten att det skulle finnas fågel på den aktuella torrbacken bestämde jag var väldigt låg.

Tjopp tjopp, sa jag och Alfa sprang med stor glädje i fina slag. Jag kanske ska stoppa pipan i munnen om utifall att det skulle gå upp fågel, tänkte jag. Sekunden efter gick det upp tre ripor som hon stötte i fel vind. Hon och jag blev nog lika paff. Stoppet satt perfekt. Alfa fick sitta en bra stund medan jag lade ner sonen och knöt fast Gira som inte gillar att titta på när andra hundar får jobba på fågel.

Alfa fick utreda området innan jag tog med henne en bit bort där jag trodde att en av riporna slagit. Antingen minns jag fel eller så hade den löpt undan för även denna fick hon tyvärr stöta i medvind, på nära håll. Nu visade det sig att stoppet var i form av ett gummiband på ca 20 m. Hmm, bäst vi coolar ner. Jag tog med henne tillbaka och höll henne nära. Det gick upp en sista fågel och stoppet var åter klockrent.

Det blev inte mer än så men kanske ändå fullt tillräckligt för hennes mognad eller snarare o-mognad. Jag kunde konstatera att hon springer bra och har tillräcklig jaktlust. Stå för fågel gör hon på syn och förväntan, men frågan är om hon kopplat på näsan så hon kan stå på doft? Kan man tänkas begära det på en hund som är 8 månader? När kommer näsan igång i så fall? Ska hon få fortsätta stöta? Är det skadligt eller nyttigt? Hur pass bra sitter stoppet egentligen? Vad är det för hund jag har som är en snabbspringande och jaktsugen turbotjej men cool när Gira har fågel? Hur går det ihop?

Det blev många frågetecken. Kanske det skulle sitta bra med lite hjälp? En av mina valpköpare bokade tid hos Vision-Mattias. Jag, yngste sonen och Alfa fick hänga med. Mer om den dagen och några uträtade frågetecken kommer i nästa inlägg.

Jag tycker det är fantastiskt att jaga i fjällen. Där  trivs jag absolut bäst.

 

 

2012-10-13 Skott = stanna

Jag har införskaffat en knallpåk som jag sett annonser om i olika jakttidningar. Tidigare har jag alltid gått med hagelbössan och skeet men denna är betydligt smidigare att börja skotträningen med. Den laddas med 6mm-startpistolsammunition. Smäller riktigt bra.

När Alfa nu kan stanna med röst, tecken och pipa på avstånd så inför jag skott när Alfa springer för fulla muggar. Först visslar jag med pipan och sekunden efter så skjuter jag. Viktigt är att inte skjuta för nära men ändå så pass att jag kan se hundens reaktioner. Jag brukar börja med ca 40-50 m. Sedan gäller det som vanligt att variera avstånd, miljö och situation så gott man kan för att befästa.

En kväll följde min 3-åring med på en runda. När jag sköt och Alfa kastade sig på marken frågade min son helt oberörd "är Alfa död nu". Då förstår man att det nog är dags att förklara vad man håller på med. :-)

 

 

 

2012-10-12 Alfa 8 månader

På grund av graviditet, förlossning och sjukdomar i familjen har denna uppdatering inte blivit som jag tänkt. Inte heller arbetet och dressyren av Alfa blev som jag tänkte. Jag lägger gärna mycket grund tidigt, speciellt på busiga valpar som Alfa. Nu däremot, var jag bara glad att det fanns någon som kunde ta hand om henne under tiden jag behövde finnas till 100 % för min familj.

Min kära make fick ta ett stort ansvar och han myntade talesättet "det går tio jämtar på en Alfa" :-)

Men jag tröstar mig med att man får ta det lite som det blir när man ska försöka hålla hyfsade hundar och bedriva uppfödning mitt i småbarnstiden. Varför göra det enkelt för sig? Klart det kör ihop sig utimellan...eller var och varannan dag kanske ligger närmare sanningen ;-)

Nu har vi jobbat lite intensivt under september månad för att försöka ta igen förlorad tid. Det går inte helt smärtfritt men helt klart åt rätt håll. Inkallningen återstår en liten del av innan den är helt ovillkorlig och blixtsnabb. I dressyren har vi nästan uteslutande jobbat med stoppet. Jag har variterat miljö, störning och avstånd om vartannat så gott jag kunnat. Det börjar sitta rätt bra nu och Alfa är redo för både skott och en och annan fågel.

När jag kan stanna hunden (utan påminnelse) på 50-70 m avstånd lös och i fullt bus med annan hund, då brukar jag tänka att hunden är redo att släppas på fågel. Vad är en fågelhunds största störning? Flyende fågel? Varför tror man då att det lönar sig att släppa hunden på fågel när man inte kan stoppa hunden på mindre frestande störningar? Stoppet är för mig det allra viktigaste i dressyren hos en stående fågelhund. Finns det så kan jag utan problem ta med mig hunden ut i skogen eller (helst) på fjället även om den ännu inte hanterar fågel till fullo. (I skogen tycker jag det är svårt eftersom man inte ser hunden för alla träd.) Stöter den så går den ju inte efter = ingen skada skedd. Hur ska en hund kalibrera in sin näsa om den inte får stöta? Alla är barn (valp) i början och måste lära sig. Detta går dock inte enligt min mening om hunden får chans att gå efter fågel för långt för många gånger.

Vi har varit ett par gånger på fjället. Vi har även varit på privat träning hos Mattias Westerlund i Arjeplog.

Mer om detta kommer i senare inlägg.

 

 

2012-06-28 Alfa 5 månader

Ett längre inlägg kommer inom kort. Presenterar dock en färsk bild på min nya lilla guldklimp så länge :-)

 

 

2012-05-28 Alfa 4 månader

Oj vad tiden går fort när man har roligt...ja eller åtminstone har mycket att göra. Jag håller på att lägga om fokus från att vara uppfödare och valpägare till att få den fantastiskt stora äran att bli mamma till en människovalp för andra gången. Mitt fokus är kort och gott aningens diffust just nu :-)

Under kristihimmels var vi uppe till fjälls och som ni ser var och är det mycket vinter kvar.

Jag har inte planerat och strukturerat Alfas träning såhär i början utan gjort lite av det jag känt för och funnit nödvändigt. Jämfört med många av mina valpköpare så ligger jag nog rejält i lä vad gäller kontakt och lydnad. Vi har mest umgåtts och lekt. Tycka vad man vill om det, men det har varit ganska skönt att bara vara och göra något litet utimellan. Förr eller senare måste kraven ställas och mot slutet av sommaren, när jag har tid och är föräldraledig, borde en hel del falla på plats. Nu jobbar jag för fulla muggar och det tar den största delen av min ork och tid.

Nog ältande om det, MEN om jag väl tänker efter och skriver ner alla ostrukturerade moment Alfa provat på så visar det sig att träningen nog varit rätt gedigen och omfångsrik trots allt. Först så jobbade vi enbart med hantering, inkallning, lek och ledarskap. Alfa började bli rätt så hemmastadd på gården och gjorde gärna sina egna upptäckter. Intresset för mig som ledare och initiativtagare började avta.

Alfa tyckte inte att hon var tillräckligt skäggig utan spetsade på det hela med lite hår från ett renskinn.

Nu var det dags att börja vidga vyerna och känna på vad som händer om matte helt plötsligt är borta i en okänd och otrygg miljö. Alfa, som inte är någon bangen och räddlivad liten krabat, drog iväg sin vana trogen på nya spännande upptåg. Jag behövde inte gömma mig så många gånger (typ 3) förrän avståndet drogs ihop till maximalt 20 meter. Alfa blev aldrig orolig och började gnälla eller rusa fram och tillbaka i panik när hon insåg att jag var försvunnen. Hon sprang tillbaka till platsen hon såg mig senast och gjorde små utstick till alternativa vägar jag kan ha gått. Ganska snabbt började hon använda näsan och leta reda på mig. Då förlorade också övningen lite av sin effekt, men trots det tog jag hennes vilja och förmåga att söka och hitta mig som ett väldigt gott tecken.

Sådan mor sådan dotter = lika "snygg"

Nu när Alfa höll betydligt bättre kontakt utökade jag träningarna med att göra inkallningar under våra promenader i olika situationer och miljöer. Jag börjar som vanligt alltid på korta avstånd (2 m) och ökar störningen innan jag ökar avståndet. Eftersom Alfa även lärt sig kommandot stanna i samband med att hon ska sätta sig framför mig i slutet av inkallningen och när hon kommer in genom dörren så började jag även att stanna henne när hon passerade mig ute på promenaden. Jag tränar "stanna" när hon springer från mig eftersom jag inte vill få in någon störning när hon springer mot mig vid inkallningen. För att få en direkt reaktion så använder jag mig av en näve grus om hon inte svarar sekunderna efter mitt kommando. När responsen är bra på 2 meter så ökas avståndet. Ett stannakommando löser jag alltid med ett frihetskommando. Jag använder "tjop tjop" mycket för att det är ett uttryck som jag inte kan missbruka i andra sammanhang som man lätt gör med tex "varsågod". När jag nu väl tränat stanna så ökar jag störningen genom att kasta olika föremål i närheten av Alfa innan hon får sitt frihetskommando. Det kan vara mina vantar, en pinne eller några kottar.

I alla fall en lite bättre bild :-)

Eftersom våra nya grannar dragit till sig både en och annan besökare så har trafiken ökat en del här i byn. När Alfa som vanligt sprang fram och åter, kors och tvärs över vägen ett 20-tal meter framför så kändes det inte helt säkert längre. Något koppel har hon inte haft ännu annat än en pinkarsväng i någon stad. Äh, jag testar fritt följ nu på en gång och ser hur det går, tänkte jag där och då. "Gå bredvid" är det kommando jag använder.

Jag har har värmt mig från björnfrossan och fått nya betydligt trevligare grannar. Visste ni att tjäderhönor gillar blommande sälg så mycket att de helt orädda pickar detta utanför husknuten? Nu vet både jag och mina kära fågelhundar det efter en och annan närkontakt.

Jag upplever inte Alfa som någon direkt superlätt hund att jobba med. Hon är väldigt glad och livlig och visar en tydlig egen vilja. Trots detta så går det ändå helt ok att lära in nya moment, så rätt vad det är har jag kanske missbedömt henne??? Eller så är hon precis sådär som jag önskar att min nya valp ska vara - en formbar jaktmaskin :-D

Ett par tillsägelser och beröm vid rätt tillfälle var det enda som behövdes för att hon med viftande svans skulle följa mig vid sidan och titt som tätt söka min ögonkontakt. Hon svassade nästan lite väl nära mina hälar. Vid frihetskommandot fick jag knuffa iväg henne för att hon skulle springa iväg.

Snön är nu till stora delar borta och Alfa formligen älskar att springa i lingonriset.

Nä, detta gick lite för lätt tänkte jag. Det var nog bara en tillfällighet. Jag var bara tvungen att ta ett lite för stort steg och säga "hopp och lek" till Gira som också gick bredvid. Självklart hängde Alfa på. Jag grymtade till, Alfa avbröt och jag kallade tillbaka henne. När hon åter gick vid sidan så berömde jag rikligt och gav även en och annan godbit. När Gira passerade framför oss gjorde Alfa ytterligare ett försök att hänga med Gira. Denna gång tog hon bara ett språng på ett par meter. Efter det höll hon sin plats vid min sida...dock aningens protesterande ibland med hoppsasteg och lite gnäll. Detta är lite väl höga krav på en sådan liten valp det är jag fullt medveten om, men jag var ju bara tvungen att testa.

Alla moment som jag nämnt ovan behöver befästas ytterligare. Alfa kan tex inte "hit" ännu. Jag kallar henne vid namn och använder visslingen som det skarpa ovillkorliga inkallningskommandot än så länge. Det använder jag inte i onödan och skall alltid fullföljas på ett eller annat sätt, förr eller senare. Mitt "nej" är inte riktigt där jag vill att det ska vara så det måste vi träna mer på. Hälsa utan att hoppa och busa är mitt ständiga problem. Jag har svårt att få till den biten. Jag gissar att jag berömmer lite väl mycket och intensivt så att hunden blir för uppspelt. Detta avspeglar sig även när hunden blir glad som tex vid besök. Snabbheten i "stanna" behöver också förbättras. Koppel och linförighet har vi inte börjat med ännu. Apport och spår är också saker som vi inte berört.

Men hittar hon en snöfläck så kastar hon sig på mage och njuter av kylan, äter flera tuggor och avslutar med att pinka en skvätt. Hon har nästan lärt sig att det går lika bra att pinka på barmark.

Vattenträningen är inte heller något som vi börjat med eftersom isen rev 25 maj. Alfa gjorde dock ett hopp in i landvaken på ca 3m och vidare upp och ut på den svaga isen. Hon var inte direkt sugen att hoppa tillbaka och simma in till land igen. Jag blev lite småstressad och ville inte att hon skulle springa iväg för långt ut eftersom jag inte skulle kunna komma efter direkt snabbt och enkelt. Jag försökte hålla henne kvar vid iskanten så länge det bara gick och rätt vad det var så hoppade/trillade hon i landvaken igen och simmade in till land. Hon verkade inte speciellt skärrad eller nedkyld. Det var nog mest jag som tänkt introducera vattnet på ett lite bättre sätt...men det är lika med valpar som med barn...allt blir inte alltid som man tänkt sig :-)

Denna bild på Alfa är från 120523. Jag tycker att hon har lite väl ljusa ögon fortfarande för att jag ska känna mig lungn på den biten.

Men tittar jag på en bild på Gira vid ungefär samma ålder (070616) så kan jag nog skjuta

upp min oro till längre fram. Visst är de lite lika?

 

 

 

2012-04-27 Miljöträning

Som vanligt får hundarna och framförallt valpen Alfa följa med på alla aktiviteter vi sysslar med så här års.

Alfa fick till en början åka med mig innanför jackan, men eftersom min egen bebismage börjat ta rätt så stor plats innanför jackan så fick hon lov att börja åka i lådan bak på skotern. Där trivs hon ganska bra och blir inte det minsta åksjuk. Enda gången hon kräkts var när hon ätit många små svarta pastiller gjorda av renar.

Om Alfa inte har ett renskinn att ligga på vill hon gärna upp i lådan och mysa i filten. Där brukar det också finnas ett och annat tilltalande tuggben att tugga på.

Lilleman och Alfa delar renskinn. Båda väntar på fisk för att bära, leka med och sedan äta. Alfa tycker dock att den är helt onödig att koka.

Luktar gott!

Alfa tänker: Sitter bra i munnen. Lite halkig, men går att bära. Undra om de märker om jag går iväg för mig själv?

Avtrubbning på renar i tidig ålder är viktigt i våra trakter. Dessa kommer Alfa att möta under jakt både i skog och på fjäll och min målsättning är att hon precis som sin mor ska kunna finnas intill dem utan att vare sig vara rädd eller få blodsmak i munnen. Dessa finns men ska låtas bli. Av denna anledning odlar jag inte vorstehns gen som kortdrivare. Eftersök på skadat vilt är det jag sträcker mig till. 

Här är hela familjen och fodrar renar.

Några dagar senare var det dags för rajd.

Självklart var Alfa med och gjorde sina första bekantskaper på ett lagomt avstånd både till renar och matte.

Äventyr tar hårt på krafterna, speciellt hos de små. Här ligger de utslagna i soffan.

 

 

 

2012-04-21 Alfa 12 veckor

Nu har vi bekantat oss en hel del min lilla Alfa och jag. En sak vet jag, det är mycket fart och fläkt över henne. Jag har fått en rejäl liten busa som kommer att kräva en del arbete. Omöjligt är det dock inte. Hon svarar bra på våra dagliga små övningar.

Denna gång tänkte jag dryfta en hel del dressyrtankar. Jag jobbar inte lika planerat med Alfa som med Gira, men mycket av det jag gjorde då återkommer i ungefär samma mängd och tid. Det ger sig självt på något sätt. Vi har jobbat en hel del på trygghet och kontakt genom att helt enkelt umgås och vara tillsammans. Det är jag som ger henne mat, jag som leker och kampar med henne och det är i mitt knä eller vid mina fötter hon lägger sig till ro för att vila. Visst träffar hon även övriga flocken, men inte i lika stor utsträckning.

Vi jobbar fortfarande relativt kravlöst. Alla kommandon lär jag in som separata sekvenser när hon redan utför handlingen. Precis när hon är på väg att sätta sig säger jag "sitt". När hon springer allt vad hon kan mot mig så visslar jag. Ordet "hit" har jag inte börjat med än. När hon kommer fram till mig så har hon nu efter övningarna jag beskrev i förra inlägget börjat sätta sig spontant rakt framför mig. I samma sekund som hon gör det säger jag "stanna". Orden "sitt" och "stanna" betyder samma handling men där den förstnämnda används tex innan mat och den andra som avslut av full galopp. Till dessa två behövs även frihetskommando. Många gånger blir det så att jag använder "varsågod" efter sitt och ett "tjopp tjopp" efter stanna.

Min fina lilla bus-Alfa. Vad månne det bliva?

Det finns dock ett par kommandon som jag börjat kräva en del lydnad över. Det är "stanna kvar" och "nej".

Varje gång jag tagit med mig Alfa och hälsat på hemma hos någon annan så har hon gått i spinn och blivit fullständigt rabiat. Hon har sprungit runt runt så fort hon kan och riskerat att sladda in i en massa ömtåliga föremål. Riktigt jobbigt! Jag hade tänkt vänta med stadgeträningen men när jag kände att det inte gick så bra att tagga ner Alfa dessa gånger så var det lika bra att sätta igång. Hellre det än att lämna valpen hemma.

Första gångerna lägger jag ut en fäll eller min jacka på en stol. Detta för att förtydliga gränserna ytterligare genom stolens höjd. Jag lyfter upp Alfa på stolen och säger "stanna kvar" samtidigt som jag pekar varnande. Alfa gör sina försök att hoppa ner och lyckas ibland men jag är uppmärksam och tjurig genom att vara lite bestämd och lyfta tillbaka henne. Hon kan protestera genom att pipa, men det ignorerar jag så länge det inte blir för störande. När hon slappnar av och somnar berömmer jag henne till en början. Med tiden så förväntar jag mig att hon sköter sig vaken som sovande och stannar kvar på fällen eller jackan som då läggs på golvet i hallen. Detta moment har jag stor nytta av i många situationer. Alfa har nu hunnit så långt att jag inte längre tvekar att åka och hälsa på vem som helst. Vi är inte "hemma" ännu men nästan.

Matte sitter vid datorn och Alfa slappar bredvid.

Ett vanligt nej-kommando lär jag in genom att lägga ut något högst intressant mitt på golvet. När Alfa gärna vill ta det där oemotståndliga så kommer ett nej. Eftersom hon inte vet vad ordet betyder så måste jag finnas bredvid och korrigera i samma sekund som hon rör föremålet och berömma i samma sekund som hon backar. Valpen blir vanligen väldigt frustrerad och kan till och med skälla protesterande ibland. Det dröjer inte länge förrän ett nytt försök kommer. Då korrigerar jag lite kraftigare om det behövs och berömmer lika kraftigt.

De flesta gånger har jag använt mat som tex en korvbit. Eftersom Alfa varit lite kinkig i maten så har jag inte velat korrigera henne i samband med mat. Jag undviker även sånt som hon använder som leksaker. Jag fick lov att hitta något annat som hon inte får ha, men inte kan låta bli. Det visade sig vara min sons begagnade blöjor. Övningarna är desamma men anpassas till varje individ.

Nästa steg är att jag vänder ryggen till och gör något som tex diskar. Jag förflyttar ögonen till nacken. Det dröjer inte länge förrän hon tror att jag inte ser och planerar en ny attack. Föremålet byter plats inne i huset och förflyttas sedan utomhus. Hela tiden under för valpen otydlig uppsikt. Efter det använder jag "nej" i alla möjliga situationer där hon gör sånt som hon inte får. På nej-kommandot kräver jag lydnad. Hon ska låta bli. Nämnas här bör vikten av att inte valpen ska ha för många leksaker eftersom den ska kunna hålla redan på vad den får och inte får tugga på/leka med. Tre saker brukar vara lämpligt.

Är man inte stilig så säg...

Förra inlägget avslutade jag med frågan "vad gör jag om hon inte kommer när jag visslar?". Jag försöker så långt det är möjligt att bara vissla när jag vet att hon kommer. Däremot kan jag inte låta bli att någon enstaka gång testa mina kommandon och se hur befästa de är. När jag gör det måste jag ligga steget före i tanken och ha en plan på vad jag gör om hon inte lyder.

Om jag släppt ut Alfa för att pinka och hon lufsar omkring på gården i godan ro eller luktar på något intressant kan jag passa på att vissla. Viktigt är ju att jag ser henne och hennes reaktion. Om hon inte reagerar på min vissling behöver jag ett nej-kommando som avbryter handlingen. Här har det blivit så att jag säger "hördu" med grymtande mörk röst. Då brukar Alfa titta upp på mig och undra vad det är. I samma sekund berömmer jag eftersom hon avbryter handlingen. Därpå försöker jag göra mig rolig så att hon hellre ska komma till mig. Viktigt här är att tänka på att inte jobba på för långa avstånd. Ju närmare man är desto större tryck får man.

I dessa lägen brukar det finnas tre alternativ på vad som händer. Antingen kommer hon som ett skott till mig, står kvar och funderar samtidigt som hon bara tomstirrar på mig, eller fortsätter med det jag inte ville att hon skulle göra.

Om hon kommer direkt så passar jag på att vissla en gång till och berömma i massor. Allt för att befästa ytterligare. Vi avslutar med ett stanna och en fantastisk godbit.

Om Alfa står kvar och bara tittar på mig så springer jag från henne (ibland bakom ett hörn) samtidigt som jag låter som världens roligaste matte. Då burkar de sätta fart. När hon kommer fram så går jag ner på knä eller lägger mig och tokbusar med henne en liten stund innan jag avbryter leken. 

Om Alfa inte reagerar på min vissling och fortsätter med handlingen trots mitt "hördu" så vet jag att mina kommandon inte är direkt befästa. Jag måste gå tillbaka, befästa bätttre och jobba mer varierat. Jag har ju nu sagt att Alfa ska komma till mig och då måste jag se till att det blir så trots att hon "räcker mig fingret". Jag tror det är viktigt att vara noga med att fullfölja alla kommandon på ett eller annat sätt. Jag går fram till henne och säger till på skarpen. Räcker det inte med rösten så tar jag henne över örat. Här måste man kunna läsa sin valp och se när det tar och inte så man varken är för hård eller för otydligt mesig. De gånger jag gjort detta så brukar valpen bli lite låg men samtidigt kontaktsökande. Då gäller det att berömma lagom direkt på sekunden. Jag vänder på klacken och går tillbaka dit jag stod när jag kallade in. Valpen följer mig tätt i hasorna. När jag är framme på platsen så gör jag en kort inkallning som jag vet lyckas. Det kan vara att ta några snabba språng från valpen samtidigt som jag visslar. När hon då kommer berömmer jag massor. Det är viktigt att avsluta positivt.

Min lilla erfarenhet säger att om valpen inte följer mig utan reagerar med att fly i situationer som dessa, då har man varit för hård i sin korrigering. Om det hela utvecklar sig till en katt- och råttalek så gör man något fel och måste tänka till och tänka om på hur man gör och hur valpen reagerar. Om man tittar på hur tiken fostrar sina valpar så är det ingen valp som flyr undan sin mamma och inte kommer tillbaka. Ingen tik jagar heller sina valpar i syfte att korrigera. Visst kan tiken jaga valpen och springa över den lite burdust i vissa fostringslekar men vad jag sett inte i syfte att korrigera. Vissa valpar svarar direkt på en mild korrigering medan andra behöver kraftigare och mer distingta korrigeringar. Vilket vår valp behöver måste vi läsa oss till genom att vara lyhörd och uppmärksam på valpens reaktion. Valpen kan möjligen pipa och springa bort en bit, stannar sedan där och tittar en stund för att kort därpå komma och söka kontakt. Tiken kanske går iväg en bit och gör något annat och valpen följer efter lite lågt betraktaden på avstånd. Minsta lilla kontakt i den situationen gör valpen tokglad i sin mamma. 

Jag är ingen expert på inkallning. Jag har lyckats med en bra och ovillkorlig sådan vad gäller Gira och här försöker jag dela med mig hur jag tänkt och gjort tidigare. Hur jag lyckas med Alfa, det återstår att se. Hon är en egen individ och kanske kräver nya sätt och nya tankar som kan ta ett tag att klura ut med en rad begångna förarfel på köpet. Däremot vet jag att många brottas med just detta med ovillkorlighet i sina kommandon. När ska man ställa krav och hur tar man sig dit? Det kan gå bra till en början men sedan barkar det iväg och hunden börjar göra lite som den vill. Det som inte finns där när jaktlusten blommar ut kommer mest troligt aldrig att komma heller om man inte jobbar väldigt väldigt hårt och fokuserat. Jag tror att allt du lägger ner första året i form av kontakt och lydnad har du igen hundra gånger om längre fram. Om det skulle spåra ur kan man alltid backa och påminna. Om du aldrig haft lydnad och kontakt värt namnet, vad ska du då backa till? Det är inte för inte man säger att det är svårt att lära gamla hundar sitta.

Min lilla erfarenhet säger att man ska våga låta hunden göra fel. Med det menar jag att man måste våga testa tyngden i sina kommandon genom att utmana i varierande lägen och situationer (självklart efter träning i varierande lägen och situationer). Innan man gör det måste man även ha tänkt på vilka scenarier som kan komma och hur man ska agera då. Sedan måste man vara snabb i tanke och beslut på vilket scenario det visar sig bli. Scenariot får du veta genom att försöka läsa hunden och se vad den tänker göra innan den gör det. Avslutningsvis så anser jag att ett givet kommando ska fullföljas på ett eller annat sätt.

Alfa känner på barmark för första gången och tuggar på en god tallkotte.

Till mina valpköpare så har jag startat en glesbygdsblogg. De är väldigt aktiva i den genom att informera, ställa frågor och ge svar. Det känns superkul som uppfödare att vi kan ha den tillsammans och att den är så levande. Bloggen är endast öppen för glesbygdare eftersom vi ska kunna skriva exakt vad vi vill utan att känna att hela världen kan läsa och ha åsikter det vi skriver.

Eftersom jag fått ganska omfattande respons från hundfolk ute i landet som läser mina dressyranteckningar och tycker att de ger en och annan tanke (stort tack för det), undrar jag om det finns intresse av en liknande blogg som är öppen för er? I den skulle vi kunna bolla tankar och idéer och hjälpa varandra fram på vägen till en riktigt trevlig och duktig jaktkamrat. Det finns inga färdiga och tydliga svar, men det finns garanterat många som känner igen sig i det mesta och kan hjälpa en på traven. Skicka ett mail till mig om du skulle tänka dig att vara aktiv på en sådan blogg så får jag se om intresset finns, hanna@hannaholmberg.se 

 

 

2012-03-31 Alfa 9 veckor

Det känns både spännande, pirrigt och samtidigt lite arbetssamt att börja om på ett oskrivet och oformat kort. Jag ska göra vad jag kan för att se denna lilla busa som en egen individ, men risken finns att jag mer än en gång kommer att jämföra och dra pralleller med mamma Gira.

Alfa har ännu inte känt barmark under tassarna men trivs rätt bra i snö

Jag vet inte om det är för att vi inom kort tid gick från nio valpar till en, men Alfa känns otroligt lättsam än så länge. Hon är full av glädje, energi och bus men har inga större problem att lägga sig och vila var som helst. Hon är lyhörd och lättlärd.

Mitt fokus just nu ligger i att knyta kontakt. Om man jämför med kommunikation hund till hund så är jag som människa språklig tvåa direkt. Av den anledningen har jag ställt Gira åt sidan större delen av dagarna. Alfa träffar Gira på morgonen och på kvällen samt ibland när Gira följer med ut för att motionera. Det går riktigt bra. Alfa har god kontakt och är uppmärksam på vad jag gör. Jag vill att hon präglas på mig. Denna vecka sover jag på madrass på golvet tillsammans med Alfa.

Jag tar upp henne i knät och tittar igenom klor, öron och mun varje dag. Hon kan protestera lite de gånger hon är full av bus men ger sig till tåls när matte talar om att hon ska ligga kvar. Hon tycker det är rätt så mysigt att bli ompysslad och få uppmärksamhet samtidigt som det plirar i ögonen med ett upplysande uttryck av egen vilja.

De senaste dagarna har vi umgåtts stora delar utomhus genom ett antal mil på skoter innanför mattes jacka med bomull i öronen, vid öppen eld där något morrhår blivit krulligt av värmen och på renskinnet i snögropen med värme från solen och en mysig filt.

Mamma Gira har svårt att låta bli Alfas tuggben

Alfa är trött av uteluft och Gira väntar bara på att få springa mera. Hon börjar nu vara i riktigt bra form.

Redan nu första veckorna tar jag tag i mina viktigaste moment och kommandon - inkallning, sitt/stopp/stadga, frihetskommando och nej. Nyckeln till dessa är timing och beröm samt många men väldigt korta träningsstunder.

För mig har mat och första inlärning av inkallning och sitt/stopp alltid hört ihop. Det är detta jag brukar börja med. Jag vill kunna kalla in min valp när jag tex släppt ut henne för kvällsrastning. Hos oss är alla hundar lösa på gården, så även valparna. På kvällen är jag inte så sugen att ta på mig alla kläder och gå ut i mörkret och leta valp. De kommer väl förr eller senare, men av praktiska skäl är det enkelt och bekvämt om hon kommer till dörren när jag visslar :-)

Alfa på språng

Alfa har tappat aptiten sedan syskonen flyttade. Hon petar i maten och fnyser åt alla små godbitar jag försöker locka med. Inkallningsinlärningen gick tungt direkt. Efter många om och men hittade jag tillslut något ätbart som hon är helt galen i - rå älgfärs. Detta slukar hon med god aptit. Perfekt! Nu var det bara att köra igång med lite inkallning.

Jag har sedan valparna fick smakportioner visslat när jag kommer med maten. De vet att visslingen betyder att det är dags att samlas om man ska hinna få sig en smakbit. Detta utnyttjar jag till max nu när jag äntligen hittat det där som får Alfa att ge upp allt annat hon pysslar med och komma till mig.

Jag rullar små bollar av köttfärsen, håller en i handen och visslar. Jag berömmer när hon kommer som ett skott och för den lilla bollen över nosen och bakåt så hon sätter sig. Då säger jag "sitt". Första gången görs detta på bara någon meters avstånd då hon även vet att det är det där fantastiskt oemotståndligt goda jag har i handen.

Visslar gör jag ett antal gånger på samma plats inne i huset när Alfa är på olika avstånd ifrån mig och olika saker som stjäl hennes uppmärksamhet. Sedan börjar jag byta platser, först inne och sedan ute. När jag byter plats så är det korta avstånd som gäller första gångerna. Sedan ökas avstånd och störning.

Nu kommer hon när jag visslar även ute och sätter sig framför mig. Kommandot sitt kan hon inte än. Hon håller på att lära sig ordet i kombination med handling. Jag kan inte heller påstå att inkallningen är direkt ovillkorlig, men jag hittade DET som hon lämnar allt för att få. Inom kort kommer jag att lägga in kommandot "hit" och det när jag vet att hon kommer. 

Vad gör jag då de gånger hon inte kommer när jag visslar?

Mer om det kommer i nästa inlägg.

 

 

 

<<< tillbaka