<<< tillbaka

Dressyrdagboken

 

Så gjorde jag…och så gick det...

 

Jag är ingen expert - råd och tips mottages gärna

 

 = Dagboksanteckningar för en specifik dag eller ett specifikt moment

 

Blå text = Aktiviteter eller kurser som finns i agendan

 

 

Funderar du på att skaffa valp så finns det två saker som är viktigast att du har och att du lär dig. Det ena är tid för valpen och det andra är skillnaden på förbud och beröm. Man säger att 50% hos en hund är arv och 50 % sitter i lydnad.

 

Hunden behöver kunna fyra kommandon för att fungera som stående fågelhund – nej, stanna, hit och apport. Dessa skall sitta till 100 %.

 

Hur blir man ledare över sin hund? Dessa tips är från Mattias Westerlund och Hundskolan Vision

 

Dressyrdagboken 2008

 

 

Framöver

 

 Gira 18-24 månader

 

2008-12-20

Ja inte har vi gjort mycket sedan utställningen i Umeå 15/11. Gira har vilat mängder med förhoppning om att komma igång med löpen. Men den lyser med sin frånvaro och hon är en och en halv månad sen mot förra året. Varför börjar hon inte att löpa? Hon är, och har varit en tid, rejält svullen där bak och Atlas har tyckt att hon luktat gott i omgångar.

Jag vill inte att hon skjuter på löpen för länge. Då riskerar nästa löp att komma mitt i eftersökstiderna. Dessutom vill jag röntga Gira så fort som möjligt efter löpen. Jag tror att hennes höfter är bra, men man kan aldrig så noga veta. Överraskningar har kommit förr och då är det knappast lönt att lägga ner någon större tid på att förskaffa sig några meriter och även hög tid att skaffa en ny sån här:

Ja nu ska jag väl inte måla den otäcka på väggen. Jag kan väl erkänna att jag är lite sugen på en sådan även om Giras höfter är ok. Många säger att 4 år är en lämplig ålder mellan varje hund och att man bör få ordning på den odåga man har innan man skaffar en ny. Visst är det logiskt, men jag är ändå sugen. Jag skulle kunna ha en valp varje år.

Jag ska försöka att hålla mig ett men max två år till.

 

2008-11-25 Kritiken från utställningen i Umeå 15/11

Domare Ann Carlström

Typ och helhetsintryck - utmärkt

Storlek - 59

Detaljbeskrivning:

Feminint huvud, mycket utmärkta proportioner, mörka ögon, utmärkt hals- och överlinje, välkroppad. Lagomt vinklad runt om. Rör sig något trångt bak, kunde vara något stabilare fram. Utmärkta rörelser från sidan. Utmärkt päls.

Bkl/Jkl - kv 1 kk 1

Ck - 1

Cert/CAC - 1

BIM - 1

Självklart är jag nöjd med detta!

 

 

2008-11-22 Första fågeln 

Jag fick tips om fågelspår i snön inte så långt från byn. Även om jag lagt bössan på hyllan så måste man ju ta chansen när den kommer. Jag hämtade bössan och Gira och satte fart mot skogen och det område fågelspåren beskådats.

Gira var superglad av att få ta på sig jaktvästen och se matte grabba tag i bössan. Hon studsade av lycka och hade hur mycket krut som helst att göra av med i löpstegen. Kul att ha en glad hund som vill jobba tänkte jag utan att ha några större förhoppningar om att få fälla fågel.

Jag har verkligen försökt till mitt yttersta om att få fågel för Gira denna höst. Tyvärr har jag bara hittat skygga skogsfåglar och det inte av något överflöd.

Gira var borta och jag började ana ugglor. Tack vare snön kunde jag spåra mig fram till henne. Hon stod och tog lite nu och då ett steg fram. Sist vi var ute petade Gira en fågel och jag blev riktigt less att detta återkommit lite för mycket. Jag pucklade på henne ganska ordentligt. Rätt eller fel, ingen aning, men jag fick nog av beteendet.

Nu avvaktade jag vad hon skulle göra. Hon kände fågel men hade inte riktigt preciserat. "Du skulle bara våga peta" tänkte jag sammanbitet med en stark och nästan överdriven lust att få fälla fågel. Hon sprang åt sidan och hämtade ny vind av den lilla som fanns och stod igen. Hon släppte och sprang ytterligare åt sidan. Nu var hon helt säker, det såg jag på henne.

Hon avancerade i omgångar och tillslut gick fågeln upp. Denna gång flög den på fel sida granen, om man ser till fågeln. Inte blev det någon snäll fösta fällning för Gira. Kanske landade den på tio meter. "Jahapp en järpe" tänkte jag samtidigt som flinet spred ut sig över läpparna. "Duktig tjej" sa jag till Gira som nöjd och något ivrig satt under granen.

Jag kallade in och skickade sedan på apport. Hon stod igen. Utan att tänka mig för gav jag ett nytt apportkommando. Då gick hon fram och tog upp sin första egna varma apport som matte dödat. Hon kom tillbaka och satte sig snyggt bredvid. Jag var supernöjd att detta ändå fick ske under detta år, precis som min målsättning var.

Men OJ, vad besviken jag blev när jag tog fågeln ur munnen. "Åh nej, det är ju en rapphöna" sa jag högt för mig själv där i skogen. Hur i hela friden kunde denna leva nu när hela byn är full av rävspår och det dessutom varit så kallt. Detta måste varit en av träningsfåglarna som inte kom hem efter träningen inför riksprovet i början av september.

(Fågeln fälldes fre em 2008-11-14)

Situationen blev på riktigt, men inte fågelarten. Jag ville få riktig vild fågel för henne. Visst hade rapphönan blivit något förvildad, men ändå.

Nöjd? Jo på sätt och vis. Det var ett bra jobb av Gira som ledde till fällning. Jag får tänka på det och strunta i fågelsorten.

  

 

2008-11-19 Resultatet från utställningen i Umeå

Gissa om min lilla guldklimp ändrats till en ädlare valör efter den utmärkelsen?

Jag hade tänkt vänta med att skriva till dess att jag fått kritiken, men jag kan inte hålla mig längre. Jag fick ingen kritiklapp. Sekretariatet hade inte heller tid att leta reda på den eftersom hundarna bedömdes på löpande band (hur orkar domarna egentligen). De skulle skicka den hem till mig.

Nu visade det sig att min kritiklapp hamnat i Arvidsjaur tillsammans med BIR-hundens papper. Lappen är förhoppningsvis påväg med post hem till mig. Lustigt hur saker kan bli.

Utställningen i Umeå är den trevligaste jag varit på, ja av alla två. Inte bara för att man träffar en hel hop med supertrevliga gelikar utan även för att den var riktigt proffsig och bra organiserad. Det jag saknade i Piteå (en domare som använder mick och ger kritik på hundarna) fanns i Umeå med råge. Det var jätteintressant att sitta och lyssna på Ann Carlströms kritik om varje specifik hund. Hon konkretiserade även de brister/styrkor hon såg genom att förklara samtidigt som hunden fick visa bristen/styrkan. "Ja det stämmer ju" tänkte jag flera gånger. Det var enormt lärorikt.

Eftersom Gira är lite sprallig av sig var vi ganska tidigt på plats så att Gira skulle vänja sig med alla hundar och människor = lärdom nummer ett från förra utställningen. Miljöträning har väl inte varit min starka sida. Här hemma i Skansnäs finns varken överflöd av hundar eller människor.

Visst slappnade hon av tillslut. Vi kunde lämna henne där på fällen och gå runt och surra med folk.

Sedan var det dags för strävhårstikarnas jaktklass. Jag var helt stirrig och pirrig innan. Det finns säkert dem som kan gå i god för det beteendet. Lärdom nummer två - låt hunden ligga på en fäll så att inte pälsen blir skräpig och matt. Jobba upp glansen med äkta sämsskinn just innan start. 

De som gick i samma klass som Gira och mig var:

Indra med äg Malin Johansson Hilonen

och Landinarnas Gerda med äg Josef Alenius

Vi var första paret ut och kut. Det var bra eftersom jag fick springa så fort jag ville. Gira behöver lite fart för att få riktigt snyggt löpsteg. Detta var svårt förra gången eftersom jag knappt kunde springa med min nyläkta hälsena. Lärdom nummer tre var - en mörk hund = ljusa byxor.

Vi behöver fortfarande träna, men visst kan hon ställa upp riktigt snyggt. Gira får ställa upp sig själv utan att jag är där och lyfter och försöker förbättra. Jag tror det blir bäst så. Lärdom nummer fyra - skippa länken och läderkopplet och köp ett riktigt utställningskoppel.

Även mätningen och domarens klämma och känna gick ganska bra. Gira är lite pillrig, men det bästa är dock att hon viftar på svansen konstant. Hon tycker det är roligt. Lärdom nummer fem - istället för att försöka hålla fast hunden fram och bak så ta ett lite osynligt grepp i ena örat och markera bestämdheten på så vis.

Ett av de bästa tipsen jag fick var denna detalj. Lärdom nummer sex - håll hela kopplet i vänster hand och armen helt utsträckt från kroppen. På så vis får hunden springa fritt och öppet, dessutom set det snyggt ut.

Gira fick sitt röda band. På förra utställningen skulle jag ställa mig vid sidan och invänta de övriga hundarnas bedömningar. Jag gjorde likadant nu utan att veta om jag skulle stå kvar eller om det blev en slät etta eller något mer. Självklart var jag ute efter mitt absolut första cert. Fotografen och några fler satt och skrattade åt mig där jag stod. Jag vet inte riktigt varför och blängde tillbaka. Antingen såg de på mig hur frågande jag kände mig eller så (som jag tycker det syns på bilden) rent utav ganska nöjd.

 

Vi vann konkurrensen och fick även vårt första cert. Superkul!

Sedan tävlade vi om bästa tik med veterantiken tillika farmor Libby.

Det gick bra. Vips ropade de upp mitt nummer igen och då var det dags att tävla om BIR - bäst i ras. Denna gång blev det med championhannen tillika farbror Strävsam Caliber (Kulan). Det är inte lätt att ställa upp mot någon som redan är champion. Gira är ju dessutom inte ens två år.

Båda var fina representanter för rasen enligt domaren och tyvärr drog vi det kortaste strået. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera. Gira fick dock titeln BIM - bäst i motsatt kön, inte helt fy skam.

(Samtliga foton - Albin Holmberg)

Ska man sammanfatta resultatet så kan jag inte se annat än att både hund och matte har tränat. Dessutom så har jag jagat (eller varit i skogen) väldigt mycket med Gira denna höst, snitt 15 timmar per vecka sedan Junkarri. Hon har tack vare det byggt upp en snygg kropp. Sedan har jag varit noga med fodret för att hon ska få så bra päls som möjligt. Morgon och kväll har hon fått Eukanuba högenergi. Mitt på dagen har hon fått blötfodret Fodax Plus. Dessutom har hon fått en del Musch som extraenergi under jaktdagen. Utan detta skulle man lätt kunnat räkna revbenen på henne denna tid på året.

Nu kanske min utställningsskräck lägger sig en aning. Det värsta är att förväntningarna till nästa utställning nu åkt upp till skyarna. Det är inte så bra för hannapannas tävlingspsykologi. Men är hon tillräckligt snygg så borde det gå bra. 

Vi firade med att åka till ett fik och festa loss på en jätteräkmacka, en stooor chokladbiskvi och en kopp kaffe. Smarrit värre! Dagen till ära fick lilla stjärnan dela säng med matte. Schhhh...skvallra inte för svärfars att jag lät hunden ligga i deras gästsäng ;-)

Då var det "bara" det där förstapriset i öppenklass kvar då, piece of kaka ;-)

Sist men inte minst vill jag tacka Marianne och Tord med pointern Naira för hjälp och alla utställningstips. TACK!

 

2008-11-13 Utställning Umeå 15/11

Ja, till helgen är det dags. Det är första gången som vi får ställa upp i jaktklass och kan vara med och fightas om certen. Det ska bli spännande att se hur Gira står sig bland konkurrensen. Själv tycker jag att hon är fin, men jag vet ju inte mycket om vinklar, stop och kors så vi får se vad domaren tycker. 

Domare är Ann Carlström, en duktig vorstehdomare enligt ryktet. Det är totalt 65 hundar som deltar i utställningen. Av dessa är det 13 strävhår. Hur många som är tikar respektive hanar vet jag inte. Personligen så tycker jag det var färre än vad jag förväntat mig.

Jag var i valet och kvalet på hur jag skulle göra inför denna utställning eftersom jag haft problem att visa upp hunden på ett bra sätt. Vår kritiska punkt är när domaren kommer fram och ska känna på Gira. För mig har detta blivit en grej och jag blir jättenervös. Detta känner Gira av och blir antingen sprallig eller osäker på vad domaren är för en typ.

Min tanke var att låta någon annan visa upp henne. Någon som har ett personligt intresse av att Gira går bra. Jag funderade hit och dit och kom så småningom fram till att jag ändå är lite för tjurig och småstolt för att ge upp redan. Jag måste ju ge det några fler försök genom att tex träna ringträning på riktigt.

Jag är helt övertygad om att detta går bra om bara jag kan behålla lugnet. Ställa upp och springa runt är inget bekymmer...peppar peppar ;-)

Jag har faktiskt tränat en hel del både hemma och på nya platser. Vi har varit inne och ute med okända hundar och människor. En efter en har de fått gå fram till Gira och känna och klämma. Det har gått bra.

När jag började träna Gira inför utställning var jag ganska bestämd. Har jag sagt "stå" så är det "stå" oavsett störning. Detta medförde en hund med hängande huvud, låg svans och kutrygg. Hon tyckte inte det var det minsta kul att vara med och ville inte visa upp sig.

Då fick jag tänka efter lite och backa bandet. Är det bättre med en hund som visar upp sig och eventuellt blir lite sprallig när domaren kommer fram eller en hund som inte vill vara med från första början? Svaret blev enkelt. 

Tack vare en handfull personer så har jag fått praktisk hjälp och massor med tips och trix på hur jag ska kunna visa upp min hund på bästa sätt. Det ska bli kul och se om det gett resultat.

Håll tummarna för oss på lördag!

 

 

2008-11-13 Jakten 2008

Efter många om och men lägger jag något motvilligt och otillfredsställd bössan på hyllan.

Jag kommer att berätta om mina upplevelser från hösten på jaktsidan om några veckor.

Sedan måste jag ju uppdatera Giras meriter. Det har ju hänt lite, trots allt.

Jag har hört att många längtar efter lite nya bilder både här och där på hemsidan. Jag har så många att jag skulle kunna byta ut alla bilder en gång om dagen resten av detta år. Det enda är att det tar lite tid att arbeta med bilder eftersom de jag tar med kameran är större än ett A3 och är otroligt tungjobbade. Jag måste omarbeta råformatet för varje bild och det tar tid. Anledningen till denna fotoinställning är att jag kan klippa ut en liten del av den stora bilden och få den lika skarp som den stora utan att ni läsare upplever bilden som liten.  

 

 

2008-10-18 Tur i oturen

Jag var på plats i Gammelstad vid halv tio efter några timmars kämpande med tunga ögonlock, snorhalt väglag och dimma. Tack vare kaffetermosen lyckades jag hålla mig alert. Gira var mycket piggare men hade börjat klia sig med bakfoten på halsen. Det irriterade nog ordentligt.

Halv elva lämnade jag ifrån mig Gira till operation. Jag trodde jag skulle få hänga med. Sånt där är intressant tycker jag, men icke. Jag lyckades hitta ett köpcentrum i närheten med ett Inter Sport där jag kunde slå död på någon timme. Jag hann bli riktigt less innan de ringde från djursjukhuset och sa att jag fick komma tillbaka vid halv tre.

"Din hund har haft en enorm tur ska du veta" sa veterinären till mig. Pinnen hade precis missat ett större blodkärl i halsen och även gått just under näshålan. En pinne i blodkärlet skulle inneburit att hon förblött och i näshålan ett svårläkt sår med komplikationsgaranti. Nu var det "bara" ett hål i köttet i mjuka gommen.

Vilken otrolig lättnad! Såret var nu renspolat och helt utan kvarvarande pinnrester. Gira fick antibiotika och vätskeersättning eftersom hon varken ätit eller druckit på ett dygn. Såret skulle läka relativt snabbt, 10 dagars vila blev ordinationen. BARA tio dagar! Det är ju ingenting. Perfekt! Då hinner jag ju förhoppningsvis jaga lite till innan snön ligger djup. Om inte annat får jag väl dra mig ner mot kusten.

Nu känns det inte så motigt längre när allt gick så bra. Vi får väl se vad som händer nästa gång. Mina och Giras påhitt verkar aldrig bli slentrian och långtråkiga. Alltid något! :-)

Mot nästa äventyr...

 

 

2008-10-15 Djursjukhuset nästa...

Hunden har haft tur sa jourhavande veterinär på Gammelstads Djursjukhus. De stora blodkärlen sitter där bak i halsen och hon skulle då förblött med tanke på hur mycket pinnen gick in.

Jag åker sex imorgon bitti och beräknar vara framme vid tio. Jag måste till en veterinär hur jag än gör sa jouren eftersom hålet måste rengöras och Gira få antibiotika.

Med min vanliga tur är det lika bra att åka till proffsen om det skulle krisa.

Jag blev nästan orolig att Gira var oförsäkrad. Tillslut hittade vi papperen, tack och lov.

Håll tummarna för att det går bra är ni snäll.

 

 

2008-10-15 Aj aj aj

Tempade Gira för en stund sedan. Hon har 39,6 aj då. Hon vill bara sova.

Nu ringer jag djursjukhuset för råd.

Detta kan vara värre än jag tror.

 

 

2008-10-15 Oändligt med motgångar!

Finns det någon empatisk person som kan ge mig lite sympati? Det skulle sitta rätt fint nu.

Är det inte så att jag och Gira har haft tillräckligt med motgångar? Snart finns det bara två saker vi inte varit med om, ett benbrott och döden.

Sannolikheten för att det som hände ikväll kan hända måste vara minimal. Men hannapannas önskan om att få en fungerande fågeljakt verkar inte vara möjlig. För så fort jag ser ljuset i tunneln så händer det något som gör att jag måste vända om.

Efter att ha längtat ut en hel dag på jobbet skyndade jag mig hem för att hinna ut och jaga. Lite effektivitet och en fot av modell tyngre gjorde att jag var hemma redan vid fyra. Fort hade jag bytt om och hämtat bössan ut vapenskåpet.

Vilken härlig kväll det var. Jag hade spanat in några tjäderhönor en morgon tidigare i veckan. Fåglarna växer inte på träden här kring Skansnäs så det gäller att ta vara på den chans på fjädrar man kan få. Min plan var att söka höjd. Som jag förstått det hela så är fåglarna på grusvägen vid gryningen. Sedan vandrar de upp till berget under dagen och söker sig där ett natträd. Så verkar i alla fall fåglarna i Skansnäs göra.

Jag kom upp till en sjö. Det var sagolikt vackert. Jag såg ner över Storvindelns klarblå vatten och kvällssolen gjorde skogen lite extra grön. Kring sjön hade man inte avverkat tallskogen då det begav sig för ca 40 år sedan om jag får gissa. Tallarna var enorma. Riktigt sådär knotigt vindpinade. Överallt på marken låg gamla grånade träd och grenar. Vilken skog detta måste ha varit.

Gira som nu för tiden springer som en gasell har utvecklat ett fantastiskt sök i skogen. Hon var borta och jag väntade på att hon skulle komma tillbaka från sitt slag åt vänster. Det dröjde en aning. Jag började undra var hon höll hus. Kan hon kanske hittat en gammal ståtlig tjädertupp här i sagoboksskogen? Där kom hon visst, men inte som vanligt i full fräs utan kraxande och stönande.

Har hon druckit så mycket vatten från sjön att hon fått kallsupar, tänkte jag. Hon hade kväljningar och försökte spy. Hon satte sig ner och hängde med huvudet. Jag minns tillbaka till ensamjakten förra hösten när Atlas blev sjuk. Han betedde sig nästan likadant. De som gissat säger att han mest troligt hade bitit på en giftig padda. Det måste varit lika osannolikt.

Vad har du fått i dig, sa jag till henne. Jag öppnade munnen och såg en ryggradsbit från en tre kilos gädda titta fram i svalget. Finns det fisk i den här sjön? Det har jag inte vetat. Jag muttrade på den glupska hunden som hunnit svälja fiskskelett i farten. Äta får du göra när vi kommer hem. Nu jagar vi.

Men hon kunde knappt andas. Jag får väl ta ut ryggraden ur munnen på henne. Inte var hon direkt samarbetsvillig. Den satt långt nere, men jag fick tag i den. Det var ingen ryggrad från någon gädda. Det var en pinne grövre än ett lillfinger och ca en dm lång. Mer än halva pinnen var helt blodig. Oj då!

Hon har alltså sprungit med öppen mun och fått en tallgren rätt in i munnen. Denna har spetsats fast nere i svalgets bakre vägg och gått av längst in i munnen. Hon tyckte det var en befrielse när pinnen försvann. Jag var beredd att avbryta och åka hem, men hon kom igång och jagade som vanligt.

Hon blev borta och jag började leta efter henne. Helt plötsligt gick det upp en orrhöna. Gira stod vänd åt mitt håll bakom en kulle och hönan satt tydligen mellan mig och hunden. När jag fattade att det var ett arbete av henne hann jag dra på en smäll på fågeln. Tyvärr blev det bom.

Resten av fåglarna (ovanligt många för att vara här) satt i träden. Det var inte lätt för Gira att lokalisera dem.

Redan klockan sex börjar det bli mörkt. Vi har kommit en bra bit in i hösten. Snart ställer vi dessutom om klockan, och då hinner man inte ut efter jobbet längre.

Tiden hade rusat iväg. Det var dags för mig att dra mig tillbaka om jag skulle hitta till bilen.

Väl hemma gick Gira och lade sig på en gång. När jag skulle ge hundarna mat fick jag locka och pocka henne ur bädden. Hon kom moloket vaggande mot mig med öronen hängande som två disktrasor. Hon ville inte äta. Hon bara stod och hängde över matskålen.

När mina hundar inte äter, då är det något fel. Jag satte mig på golvet och tog henne i knät. Jag var tvungen att dra ut tungan ordentligt innan jag fick se det otäcka hålet i halsen. Undra hur långt pinnen gått in? Det har inte kommit något blod ur munnen. Jag ska titta i avföringen imorgon. Blir hon inte bättre imorgon måste jag kontakta veterinären. Men vad kan de göra? De lär knappast sy. Kanske får hon lite antibiotika mot en eventuell infektion.

Jag sitter just nu och fyller i anmälan till utställningen i Umeå. Undra om det är någon mening att åka? Gira får mat tre gånger (fulla portioner) om dagen just nu för att behålla någon form av vikt. Ändå saknas det lite hull för att vara bra till en utställning. Om hon inte äter får hon inget hull.

Kommer helgens jakt att gå åt pipsvängen? Jag som fått möjlighet till två dagar i Arvidsjaurskogarna med två duktiga skogsfågeljägare. Jag som är i desperat läge om att fälla fågel för Gira. Det spelar inte roll om det är jag som fäller. Huvudsaken fågel går i backen efter ett arbete från Gira.

Det får bara inte bli något tjorv kring såret i halsen. Jag hoppas att allt är som vanligt imorgon när jag vaknar. Varför ska det alltid strula? Jag börjar bli riktigt less på det. Riktigt ordentligt!

Less less less...

 

 

Det blir ingen höftledsröntgen förrän någon gång i februari.

Enligt råd och tips bör man inte röntga en hund som är skendräktig. Den har mig veterligt gått över nu, men då kommer nästa problem - löpen. Om hon följer fjolåret så kommer hon att löpa nu i mitten på november. Både vid löp och skendräktighet är hunden slappare i höften än normalt.

De jag pratat med rekommenderar en röntgen efter jakten eftersom hunden då normalt sett är vältränad och fått muskler som stabiliserar lite extra.

Man bör inte göra röntgen för tidigt (under ett och ett halvt år) och inte för sent eftersom hunden börja få en naturlig nötning på höften efter två års ålder. Röntgar du för tidigt riskerar du att hunden inte vuxit klart i sina leder.

Det enda som kan göra att röntgen inte blir av är en ny skendräktighet. Sedan får man hålla tummarna. Är det något som kan ställa till bekymmer i mina kenneldrömmar så är det ett höftledsfel, och då är det kört för Gira tyvärr. Det blir lite pirrigt.

 

 

2008-09-21 Mönstring

Först längtade jag till då lördagens fältprov äntligen skulle vara över. När det väl var gjort längtade jag till att få göra om denna roliga provdag och se till att marginalerna hamnade på min sida.

Resultaten från Finland:

Fjällbrisens Gigolo – Matti Leinonen, 3:e pris
Fjällbrisens Greta – Ari Ahokumpu, 2:a pris
Fjällbrisens Gira – Hanna Holmberg, 2:a pris
Fjällbrisens Hyvä Uno – Carolin Lidman, 2:a pris
Fjällbrisens Happy Grouse – Hannu Liedes, 2:a pris
Fjällbrisens Hoffa – Ingemar Stöckel, 3:e pris

Under söndagen var det mönstring och inte utställning som jag trott. Det var bara ettan i varje ras som kunde få cert.

Området för mönstringen och huset som vi bodde i.

Gira stod väl inte direkt stilla under början på mönstringen. Jag undrar verkligen hur jag ska kunna visa upp denna fina hund på det sätt hon är värd. Många andra står ju som statyer och gillar när domaren pillar på dem, men Gira hon ska bara busa. Det där har satt sig i skallen på mig. Men det gick väl helt ok ändå till slut.

Gira fick det bästa resultat man kan få utan att gå till final. Hon fick "erinomainen" och betyder typ excellent tror jag. Hon hade för hög buk och något lite hår i ljumsken. Inte visste jag att man brukar pula i hunden en massa mat just innan utställningarna. Hur ska jag veta det? Det där i ljumsken är jaktvästens fel. Den nöter bort håret en aning.

Nu har jag ett protokoll där det står en mängd olika egenskaper som min hund besitter, men tyvärr fattar jag inte ett smack. Någon av er som kan finska?

Här kommer lite bilder på bekanta hundar från mönstringen...

Giras kulla syster Greta, boende i Finland, fick ett andrapris på Junkkari.

Giras kullasyster Gruffa, boende i Kiruna.

Giras kullabror Gigolo, boende i Finland, fick ett tredjepris på Junkkari.

Torulf med Takloammen K-Arja. Arja blev andra bästa hund bland alla strävhårstikar.

Ett stort GRATTIS!

Denna man kunde allt om hundar och deras resultat och stamtavlor. Jag vet vem jag ska kontakta om det blir aktuellt med att söka en hane till Gira.

Carolin ställde ut Henna åt Roger, och det gick jättebra. En liten hund bör ha liten förare.

De andra korthåren hann jag inte se eftersom de gick mönstringen under lördagen. Då var jag på prov.

Tack vare andrapriset kan jag och Gira nu ställa upp i jaktklass på utställning. Jag gissar att jag kommer att åka till Umeå i november. Blir det så måste jag se till att träna lite "klämma och känna" innan dess. Jag har även lite andra funderingar på hur jag ska lösa utställningsproblemet. Jag ska klura lite till innan jag berättar.

Caroline och Hyvä Uno fick också sin första premiering i form att ett andrapris. Grattis! Lite kul var att två oerfarna tjejer kunde visa lite klass. Det visar att detta inte är omöjligt och absolut ingen tävling för enbart storfräsare. Carola Granberg med Cola fick 96 poäng och ett förstapris, vilket var bästa resultater bland alla hundar. Tyvärr gick det inte lika bra i finalen.

När korthåren var klara körde vi raka spåret hem. Jag var i Piteå kl 02.00 på måndag morgon och var då ensam kvar i bilen. Det blev drygt innan jag var hemma och det gick ganska bra till sista kilometerna. Ögonen föll igen vid 05.00 med bara två kilometer kvar. Tack och lov har jag kört vägen så många gånger att jag vet hur den går även med slutna ögon plus att jag även tidigare hävt en och annan sladd på grus. Det gick vägen ;-)

Nära nära, men ändå så långt borta...

 

 

2008-09-20 Junkkari i Lapua Finland

En hel fredag hade vi vilat oss i form för denna dagen D, det finska unghundsprovet Junkkari med 350 hundar till start. Det var nu som all tid och träning skulle sättas på prov. Skulle vi klara utmaningen? Mitt mål var ett pris. Vilket som helst skulle göra mig glad, men självklart siktar jag alltid mot förstapriset. Det ska man göra, annars är man tvåa redan från början.

På väg in till samling och upprop

Som tur var hamnade jag och Affe med kullasyster Gruffa i samma grupp. Varken skytten eller domaren kunde någon svenska. Det enda jag lärt mig på finska var att när domaren sa "panna koiralle talutushihna" skulle jag säga "ei ymmärrä".

Gira laddad med tasskydd tillsammans med Gruffa i bilen. Det gällde att parkera så att man enkelt och snabbt kunde hänga med sin provgrupp, för det är vare sig lätt att hitta till eller från provmarkerna.

Vid uppropet visade det sig att halva vår grupp var struken. Vi blev hela tre deltagare. Förutom mig och Affe var det en duktig finsk grabb Ojala Ari med strävhårshanen Nobody som endast gick att prata till med hjälp av kroppsspråket. Lustigt att till och med unga människor i Finland är så dåliga på engelska. Själv är jag ingen stjärna på det språket, men nog kan jag säga ett och annat.

Upprop

Giras första släpp var helt sagolikt bra. Jag bara log och mös av hur bra hon sprang och tog med sig marken. Lite nu och då tog jag upp mitt värdefulla hjälpmedel i form av en tändare och kollade vindnen. Jag behövde bara vrida kroppen och visa åt vilket håll vi skulle gå så vände hon revieringen till att gå mer diagonalt.

Gira öser på, en härlig syn. Jag som var orolig att hon inte ens skulle springa.

Vi gick igenom en risdunge där hunden i släppet innan haft fågel för att se om det fanns någon kvar. Gira fattade stånd. Jag avvaktade lite och anmälde. Innan vi var framme löste Gira upp ståndet av sig själv. Mest troligt stod hon för vittringen av den flock rapphöns som redan lättat.

Andra släppet var inte lika tokbra, men Gira visade även här ett snyggt fältsök. Som jag förstått saker och ting så är det de två första släppen som man ska visa vad man går för sökmässigt. Att hitta fågel här är inte det viktigaste. Har hunden varit bra i början är det inte hela världen om söket mattas mot slutet. Domaren gör allt för att hjälpa en bra hund att komma för fågel om man så ska gå dike upp och dike ner.

Under tredje släpp fick vi tips att dra oss mot en lada. Där skulle det visst finnas fasaner. Sedan hörde jag en "fågel" som kvittade bakifrån om att gå upp längs vägen, alla utom jag hade tydligen sett två fasaner springa där. Det kändes skumt att gå längs en väg med två meter djupa diken på var sida när man ska jaga fält. Gira sprang hit och dit längs dikena och ville ogärna hoppa över. Det liknade inget som kan kallas sök. Jag blev osäker och tittade frågande på domaren. Han bara vinkade fram mig. "Jaha, då går jag väl här" tänkte jag.

Markvisare och skytt. Han kunde faktiskt något ord på tyska och ett och annat på engelska.

Jag gick på vägen med vinden från vänster och Gira sprang längs diket på det högra fältet, i rätt vind. Vi kom fram till en "fyrvägskorsning" (tillfarter för traktorer till fälten). Plötsligt stötte Gira två fasaner i medvind. Hon kastade ner rumpan och jag behövde inte säga något annat än att grymta för mig själv över den onödiga stöten. Gira fick fortsätta sitt sök och sprang över korsningen till nästa fält. Där kom stöt nummer två, och denna gång dessvärre i rätt vind. "Förgrymmade hund" var jag tvungen att säga. Det positiva var dock att hon även denna gång var helt cool lugn när fågeln gick upp.

Fasanen i stöt nummer två lyfte ca tio meter och fortsatte därefter springa bort (ca 150 m) längs den väg jag själv gick på. Bortanför, där fasanen sprang ner i diket, satt en vit bondkatt. Jag fick order att köra på Gira. Hur skulle detta gå? Vione voine! Gira brydde sig tack och lov inte om katten utan stramade upp i ett något osäkert stånd vid vägkanten. Jag anmälde och fick lov till resning. När jag var ca 25m från Gira satte hon sig ner. Detta var jag inte riktigt beredd på. Jag tittade bak och såg att både domaren och skytten var beredd. Då bestämde jag mig för att resa på avstånd eftersom Gira av någon anledning påverkades så av min närvaro.

Hon rusade ner i diket och bökade/hoppade i riset. Vad håller hon på med? Jag sprang ner och såg att fågeln låg under ris och gräs. När domaren kom sekunden senare gav jag ett apportkommando samtidigt som jag backade tre-fyra meter. Det blev en snygg apport.

Allt kan verkligen hända! Jag var tvungen att skratta. Snacka om tragiskt. Här har man gått och längtat efter det perfekta fågelarbetet under provtid och när man äntligen får chansen, då tar Gira den i avancen. Hur stor sannorlikhet är det på en skala? Domaren förklarade att detta absolut inte var någon belastning på hunden, men att det inte gick att räkna som fågelsituation eftersom inget skott avlossats.

Domaren till vänster och provdeltagare Ari till höger.

Gira gick återigen jättebra under sitt sista släpp. Nu var vi tillbaka där vi börjat på morgonen. Den finska hunden letade då under ca en halvtimme efter en fasan som stötts och landat i ett dike. Jag och Gira närmade oss detta område. Jag var noga med att komma i rätt vind eftersom jag inte ville ha fler belastningar i form av stötar.

Helt plötsligt stramade Gira upp i ett klockrent, snyggt och precist stånd. Jag såg exakt på henne var fasanen tryckte. Även denna gång valde jag att avancera på avstånd. Avancen var den värsta jag sett! Hon hoppade rätt upp och hoppades nog att hon skulle krossa fasanen med framtassarna när hon landade. Det var precis så där som man sett att rävar brukar göra när de dödar råttor. Som en projektil kom fasanen upp och sekunden senare kom skottet. Gira flög till marken och blev helt stilla.

Först var jag tagen av situationen. Det var som om tiden stod stilla. Alla stod tysta. Sedan kom glädjen. "Jaaaaaaaa!!!!!!!!" Armarna sträcktes mot skyn, en glädjetår trillade ner för kinden och Gira fick en stor kram. Äntligen kom det! Det perfekta fågelarbetet under provtid. Om någon sagt åt mig att detta skulle hända under provet på Junkkari skulle jag även bett dem läsa den där om "rödluvan och vargen". Det perfekta fågelarbetet skulle enligt mina plander komma i Klimpfjäll på det underlag som jag trodde vi behärskade någorlunda.

Domaren som var hård men rättvis ville även se hur en unghund arbetar efter en situation alternativt klarar flera fåglar i rad (normalt sett kopplar man efter varje fågel i Finland)  och lät Gira fortsätta söket. Hon drog iväg i 180 efter den fasan hon rest. Jag kunde ju inte låta Gira gå efter denna fågel och riskera en stöt på det fina arbetet vi just haft. På ca 150 m blåste jag en stoppsignal. Hon stannade omedelbart. På det gav jag en vändsignal och dirigerade henne åt motsatt håll. Hon är rätt så lydig på pipan, men man vet aldrig. Hon lydde tack och lov.

Ari och Nobody på jakt efter pris.

Nu hade vi uppnått 60 minuters släpptid och klockan var bara ett. Det var femton minuter mer än vad man normalt sett får på Junkkari. Detta eftersom vi bara var tre deltagare i gruppen. Jag visste att vi var till pris OM vi nu klarade den återstående kastapporten.

Eftersom Gira tyvärr är lite lätt i baken i flog och skott (förutom i riktiga fågelsituationer) gjorde att pulsen gick upp rejält inför detta moment. En kastapport fick bara inte förstöra mitt allra första pris. Jag ställde mig bakom en husknut så att Gira inte skulle se vad som pågick. Nu var det total koncentration för pirriga hannapanna. Gira skötte sig exeplariskt trots att jag nästan skakade. Kastapporten på fasantuppen blev prickfri. Duktig tjej!

Nobody vilar ut i bilen inför kastapporten, men är lite för nyfiken för att låta bli att spana in kameran.

I Finland träffas alltid alla deltagare ett par timmar efter provet för en provgenomgång. Domaren går grundligt igenom dagen och förklarar utförligt sin bedömning på varje hund. Min domare hade dömt på Junkkari i många år, 20 år om jag inte minns fel. Han hade aldrig haft hundar i så hög klass i samma grupp. Någon som sticker ut i gruppen finns det alltid, men vi var alla långt över medel. Det var roligt att höra.

Gira hade toppbetyg på alla egenskaper. På en femgradig skala fick hon fyra på fart, sökteknik, vindanvändning, lugn i flog, samarbete och jaktlust. Hon fick full pott på apporten, avancen och eftersöksgrenarna. Enligt domaren var det en stöt för mycket för ett förstapris och final på måndagen den 22/9. För varje stöt/belastning drar domaren poäng från sökresultatet vid summeringen. Enligt domaren var han tvungen att dra lite till för att jag ändå inte skulle hamna på ett förstapris eftersom betygen var så höga. Jag landade på 62 poäng och ett andrapris.

Nöjda pristagare. Vår första premiering och förhoppningsvis inte sista.

Tyvärr så tror jag domaren hade lite problem med matematiken. När jag räknar ihop mina poäng så får jag det till 57 poäng. Detta gränsar till tredjepris istället för ett förstapris. Han hade nog inte behövt dra det där extra "bara för att". Men men, slutpoängen spelade ingen större roll bara det att ett antal andrapristagare fick ställa upp i finalen eftersom antalet förstapristagare var så lågt. Vilka de blev avgjordes på poängen. 

Bland strävhåren var det fem förstapris och sexton andrapris. Ett andrapris i den samlingen var inte helt fy skam med andra ord. Jag är jättenöjd att vi trots alla motgångar lyckades ta pris i denna stora tävling på ett helt okänt underlag. Det trodde jag inte vi skulle klara. Dessutom var det bara marginaler från ett förstapris. Hade hon inte tagit den där fasanen i avancen hade vi fått två fina fågelarbeten och kanske ett förstapris. Så nära men ändå så långt borta. Voine voine...

Har du läst ända hit vill jag ge dig ett stort tack till att du delar min resa och utveckling om hur jag lär mig jakt över stående fågelhund och arbetet bakom varje delmoment. Om man blev granskad av en helt utomstående person skulle man garanterat bli klassad som fullständigt galen med tanke på att man lägger ner sådan tid och engagemang på något som är så litet i förhållande till stora världen. Men för mig är detta en hel vetenskap som är otrolgt intressant och som jag har gett mig den på att lära mig.

Tack till Affe för tolkningshjälpen under provdagen och till Ingemar under provgenomgången. Utan er hade jag inte fattat något och inte heller kunnat lära mig lika mycket. Tack även till alla er som gratulerat mig via mail, gästbok mm. Det värmer! Tack även till er som betyder lite extra. Ni som svarar och står ut med alla tokiga frågor och påståenden. Ni som stöttar, lär och peppar. Ni är värdefulla människor, inte bara inom hundvärlden utan betyder mycket på många plan.

Nu kommer jag att sätta upp nya mål som ska jobbas med inför nästa år. Ger man sig den på något och jobbar på det, så kan man faktiskt nå en bra bit. För en del går det lätt och för andra lite tyngre, och som vanligt kommer inget gratis till hannapanna. Jag lär få slita för att framgången ska överväga motgången. Men den krokiga vägen ger en sak som är nog så värdefull som framgången, och det är kunskap. Den kan ingen ta ifrån mig. En som lyckas utan att veta varför kan få det kämpigare i det långa loppet.

Som en guldgruva brukar säga, vinnare är den som kommer tillbaka. Så sant!

 

2008-09-18 Särskilt prov i Kauhava

Giras tassar hade tagit hårt av onsdagens träning. Tidigare var det bara ett nyläkt sår på tre tassar. Nu hade det släppt hud på varje trampdyna. Mest troligt kommer hon att ha bytt skinn på alla tassar och alla dynor innan detta är över.

En onsdag med blandat resultat och trasiga tassar gjorde mig aningens osäker inför provet. När jag sedan tidigt på torsdagmorgon plockade ut Gira ur buren fick jag fullständigt frispel. Jag är en humörmänniska på både gott och ont. Jag kan lätt visa glädje men även frustration de gånger det strular. "Förgrymmade skithund som aldrig kan vara frisk! Alltid är det något som ska rappla! Räcker det inte att hon är utan ork, matvägrar, är skendräktig och har trasiga tassar?! Något är mot mig och vill inte att jag ska lyckas!" Det fanns nog en och annan som undrade vad som stod på denna tidiga torsdagsmorgon.

Gira hade fått vattensvans trots att jag varit noga med täcket dagen innan. Hur skulle jag göra nu? Skulle jag kunna starta? Egentligen får man inte starta med skadade hundar. Nu var det både tassar och svans.

Efter råd och tips bestämde jag mig för att chansa på start. Jag var ju ändå här. Jag fick låna ett täcke som gick över ryggen och ner mot bakbenen. Detta skulle hålla henne varm hela dagen. Trots att jag inte är blondin tänkte jag plocka fram mina blåögda sidor om någon skulle fråga eller påpeka. "Va, jag förstår inte riktigt??? Watertail, vad är det?" 

Dessutom valde jag att socka Giras alla fyra tassar utan att fråga domaren om det var ok. Sockar jag bara två tassar skulle de nog förstå att de tassarna var skadade. Nu kunde jag ju bara vara en fjantig tjej som överbeskyddar sin lilla guldklimp till hund mot nötning av den vassa stubben. Jag visste att jag skulle få ett nej om jag frågade. De fick säga till mig i så fall. Så fick det bli.

Vi samlades på ett café. Vi var två provgrupper med övervägande finska startande. Jag och Affe fick gå i en egen grupp eftersom domare Hannu inte ville döma sin egen hunds kullasyskon. Vi var tre unghundar, tre öppenklasshundar och två elithundar i vår grupp. Jag och Gira startade som nummer två efter en breton.

Nästan alla finskar röker och redan under onsdagens träning förstod jag nyttan av detta. Ja inte så att jag skulle börja röka, men jag åkte raka spåret till affären och köpte mig en tändare. När man går prov på fält måste man hålla koll på vindriktningen. Den varierar och är inte alltid så lätt att känna.

Giras första släpp var i rätt vind. Svansen hängde till en början men rätades ut efter en stund. Jag såg att deltagarna och domaren tittade på min omplåstrade krabat, men jag låtsades som om det var det naturligaste på jorden. Jag hade köpt ny tejp (leukoplast) och lindat några extra varv så att skydden skulle sitta.

Gira öste på för fullt och sprang med min aktiva hjälp från dike till dike. Hon hade högt huvud, bra fart och vidd och god kontakt med mig. Jag styrde och visslade kanske lite väl mycket, men jag ville visa upp ett toppensök. Gira kovände inte en enda gång.

Vid släpp nr två hade vi lite sidvind.Tack vare min tändare registrerade jag detta så att Gira fick gå diagonalt över fältet. Detta fält var "huge" kan jag säga. Domaren blinkade plirigt till mig och sa "vi tar detta fält i den riktningen från kant till kant". Han skrattade när han såg min knipholk till ansiktsuttryck. "Jag bara skojar. Ta så mycket du får med."

Nu fick man lov att improvisera. Hur gör jag nu? Jag valde att själv gå på bra avstånd (100m) från det dike som låg mot vinden. Gira gick ända mot det diket och mycket korta slag åt andra hållet i medvind. Genom att öka avståndet till diket ytterligare kunde jag öka ytan jag fick med mig. Gira gick kanon och nu lät jag henna gå utan min inverkan, och se det gick ju ändå.

Efter det släppet sa domaren "nu har vi sett tillräckligt av söket". Jag frågade om det var ett bra eller dåligt sök. Han bara flinade som svar. Jag gick och funderade på vad han menat med "tillräckligt av söket". Skulle jag få släppa mera?

Ingen av oss hade haft någon fågelkontakt. Andra gruppen rapporterade fågel i varje släpp. Typiskt, tänkte jag. Vi bytte område och då började jag fatta vad domaren menat med "tillräckligt av söket". Detta område var betydligt mindre med mängder av diken och snår. Enda stället man hittat fågel under dessa två dagar var just här, i diken och snår. Nu var vi ute efter fågel och hundens sök och reviering var inte längre lika viktig.

Jag och Gira var först ut. "Sikta mot dikena" var domarens enda kommentar. Vi hann inte långt innan Gira stod. Jag anmälde och vi gick fram. Tyvärr resulterade inte avancen i någon fågel. Va, har hon börjat stå tomt helt plötsligt, tänkte jag irriterat. Vi rundade en lada och jag ville skicka över Gira till nästa dike. Vi hade sidvind så det var inte helt lätt att styra henne på den lilla ytan. Jag blev sur och tog några kliv framåt för att förtydliga mitt utkommando. Då klev jag själv upp en fasan. Gira satte sig spontant igen. Helt lugn. Här kom det verkligen fram nya sidor. Spontant lugn i flog och tomstånd, plus och minus.

Mest troligt var det denna fågel hon sått för, men orutinen gjorde nog att hon inte kunde avancera tillräckligt långt och precist. Fasaner kan ibland vara rätt svåra för en unghund. Enda gången vi haft fågel mitt på ett fält under dessa två dagar var nu, i mitt släpp. Förgrymmat! Jag blev inte glad över att den efterlängtade fågelkontakten blev förstörd av mig. Gruppen gav mig pikar att hunden var duktigare än mig. Hon var i alla fall lugn i flog till skillnad från matte. ;-)

Koppla, sa domaren.

Det blev bara en blid från dagen. Här står Gruffa till vänster. Domare, skytt och Affe är på väg fram.

I slutet på dagen fick vi ett sista släpp just för att hunden visat så fina egenskaper och att den tydligen inte gjort bort sig i någon fågelsituation. Kort efter släppet stötte Gira en fasan. Varken domaren eller skytten uppmärksammade detta. Gira stod kvar som en staty och tittade mot mig. Hur skulle jag göra nu? Jag var ju tvungen att försöka låtsas som om det regnade. "Står hon" frågade domaren. Jag låtsades inte höra vad han sa och visslade en vändsignal. Gira satte fart och stötte upp en stoooor rapphönskull.

Jag trodde jag skulle dö. Där fick jag min chans och saboterade den totalt på grund av att jag skulle släta över en stöt. Tji fick jag! Gissa om domaren tyckte att jag var smart som visslade när hunden stod. En mer rutinerad förare hade haft mer is i magen och avvaktat, anmält och gått fram. Jag såg inte att hon stod. Hon var ju bara lugn i flog enligt mig.

Jag har fortfarande inte berättat för Hannu om stöten. I slutet på dagen skrattade jag åt honom och sa "förarfel". Ja han kunde inte annat än hålla med "men du lär dig" sa han avslutande med en klapp på axeln.

Vi fick bra poäng på det mesta, men hade ingen lyckad fågelsituation och blev tyvärr utan pris. En av de svenska hundarna gick till pris. Det var Ingemar och Hoffa. Tyvärr så missade de i apporten och landade på ett tredjepris.

Hunden är det inget fel på. Hon visade upp en otrolig kapacitet för att vara andra dagen på ett okänt underlag. Gira sprang på fastande mage och orkade relativt mycket med tanke på omständigheterna. Svansen hängde så fort hon gick i koppel, men rätade ut sig när hon sprang. Till och med pipet i provgruppen har börjat avta. Hon somnade till och med ett par gånger i väntan på släpp.

Trots brister i fågelhanteringen är jag fortfarande säkrast på fågelsituationer. Söket verkar lösa sig av sig själv så länge hon springer. Lite mer rutin på vild fågel är det hon behöver. Det är lättare sagt än gjort när det gäller mig. Resten löser sig.

Sammanfattningsvis så kan man säga att orutinen blev vårt fall detta prov, mitt livs andra.

 

 

2008-09-17 Träning Nivala Finland

Klockan 05.30 mötte vi pigga och glada, Kirunaborna på IKEA:s parkering i Haparanda. Efter en liten frukost på Shellmacken vid gränsen styrde vi kosan sydöst ner mot Nivala. Helt plötsligt fattade man nada om vad som stod på skyltarna och vad folket sa.

Vi som åkte tillsammans från Sverige var Roger och Henna, jag och Gira, Ingemar och Hoffa, Carolin och Hyvä Uno samt Affe och Gruffa. (Foto Andreas)

Väl framme i Nivala mötte vi upp Hannu och Kaisa, våra guider för dagen. Vi knatade in på Halpa Halli, typ Rusta och köpte träningskort. Inte första stället jag trodde man skulle hitta sånt på, men tydligen i Finland.

Ingemar och Hoffa Roffa var förste par ut och kut

Jaha, sedan var det dags att släppa loss vilddjuren och få dem att fatta att vi inte var ute på en kiss och bajsrastning utan för att finna fågel. Det var blandat resultat för oss alla. Ett par var mycket intresserad av alla nya dofter på marken, någon gick gladeligen efter fälthare och en annan efter fågel.

Kaisa, Carolin, Affe och Andreas på väg till samling för en kopp kaffe.

Gira sprang faktiskt riktigt bra till en början. Vi hade tränat vändsignaler med pipan innan så jag visslade varje gång hon försvann ner i diket på kanten av fältet. Problemet jag hade redan vid träningen var kovändningarna. Dessa tenderade att öka till en stor ringning bakifrån innan hon sprang över till nästa kant, ibland till och med bakom mig. Så här kunde det inte se ut inför kommande dags jaktprov.

Gira

Det kändes verkligen skumt att ställa upp på prov innan man visste om man klarar underlaget. Det är mot mina principer. Garantier har man aldrig, men någon form av fingervisning och en känsla åt vilket håll det lutar har man oftast. Nu visste jag inte hur en bra hund på fält ska jobba eller hur jag ska föra hunden för att styra och underlätta. Detta skulle jag nu lära mig på kortast möjligaste tid.

Tyvärr så hittade vi inte så många fåglar som jag hoppats på. Jag ville att Gira skulle få många fågelkontakter just för att lära sig respektera och inte gå för nära innan hon står. Det kan lätt bli en stöt för mycket på vild fågel just för att mina fåglar här hemma trycker rätt bra.

Kaisa hade packat en hel fikakorg med bla finska piroger. Smaskens!

Gira fick springa med tasskydd hela dagen. Tejpen satt inte så bra så jag fick stanna lite nu och då och sätta på ny tejp. Det var riktigt bökigt. Vid ett tillfälle glömde jag att dra igen fickan där jag hade tejpen. I samma ficka hade jag mobiltelefonen. En timme senare upptäckte jag att den var borta. Man hinner springa förbi många grässtrån och diken på en timme kan jag säga. Att hitta telefonen var som att hitta en nål i en höstack. Suck!

Gira tappade tasskydden konstant, sprang mer bakom än framför och telefonen var borta. Nu var jag riktigt sur. Hur i hela friden kunde jag inbillat mig att vi skulle kunna åka hit och på nolltid lära oss hur jakt på fältfågel går till. Korkat Hanna!

Deppad gick jag fram till Hannu och Roger beredd på att ge upp och berättade om att min mobil var borta. Roger sa, men jag ringer på din telefon så kanske vi hör den. Den ligger garanterat i ett dike med vatten tänkte jag samtidigt som jag försökte minnas hur jag gått senaste timmen. Inte ett ljud. Förgrymmade skitfält!

Då, helt plötsligt hörde jag min bekanta trudilutt. Där låg den, min blått glänsande vikbara nalle. Snacka om tur! Nu fick jag lite mer energi och försökte peppa mig inför kommande släpp. Hannu såg nog att jag behövde lite uppmuntran och gick med mig över fältet. Jag klagade på kovändningarna och dikesracen bakåt. Hon ska ju springa framför mig!

Jag, Hannu och Roger står och surrar. (Foto Ingemar)

Hannu visade hur jag skulle gå och hjälpte mig att läsa hunden. Han styrde mig med att säga vissla, framåt, vänta, höger och vänster. Det började fungera. Gira revierade riktigt fint, tog med sig marken och utnyttjade vinden. Aha är det så man gör, tänkte jag. Allt hänger på tajmingen. Learning by doing tror jag är min meliodi.

Vi avslutade dagen med ett jobb på en rapphönskull. Det var ett snyggt jobb av min hund. Tyvärr fattade jag inte att hon stod där nere i diket. Jag såg bara svansen och trodde att hon drack vatten. Kör på nu, sa jag irriterat. Då avancerade hon och körde upp en hel kull av fåglar. Hon stannade spontant. Ooops!

Förutom rapphönsen hade Gira en stöt på fasan under dagen. Stöt, ropade jag direkt fågeln gick upp. Jag fick noga restriktioner att inte vara så ärlig om fågelsituationerna på provet. Niemas problemas, sa jag och funderade hur jag skulle få Giras spontana stopp att se ut som om det regnar. Jag får väl kalla in henne om inte annat, tänkte jag. Det domaren inte har sett kan han inte heller bedöma, men han kan ana ugglor och man får göra vad man kan för att släta över. Det är så det fungerar börjar jag förstå.

Smått darrigt och mycket osäkert var det särskilt prov på fält som väntade nästa morgon.

 

 

2008-09-16 Inför Finland

Schemat i Finland har ändrats lite nu och lite då. Tanken var att jag skulle åkt nu på morgonen, men det senaste budet är onsdag 06.30 i Haparanda. Oj, det blir att åka mitt i natten! Jag har ca 40 mil till Haparanda.

Så här se schemat ut:

Tisdag em/kväll - kör till Caroline Lidman och korthåret Hyvä Uno. Vi blir två, ev tre hundar och tre personer i bilen. Vi lär få stuva ordentligt för att rymmas. Vi sover några timmar.

Onsdag - börjar köra till Haparanda vid tre på natten. Vid tullen möter vi upp övriga Fjällbrisare och följs ner till Nivala (stavning?) för att träna på Tapio Mäkis fågelrika marker. På kvällen kör vi ner till Lapua (stavning? är inte så bra på finska) där vi kommer att bo i ett kapell resten av tiden. Det är en liten håla utan affärer. Några lokala tanter kommer att förse oss med mat för en billig penning. Jag gissar på finskt bröd, finska piroger och morotslåda :-)

Torsdag - särskilt prov med någon finsk domare. Jag har ingen aning om var eller hur. Det ordnar sig säkert. Jag tänker chasa på att starta Gira med tasskydd åtminstone på en tass.

Fredag - vilodag. Gissar att vi kommer att se oss omkrig lite grann.

Lördag - det är 350 hundar som startar. Så många har det aldrig varit. De har delat på sträv- och korthåren. Jag kommer att gå fältprov på lördag och utställning på söndag. För korthåren blir det tvärt om. Riktigt hur ett prov på fält och fältfågel går till vet jag inte ännu. Jag hoppas att det löser sig under tiden. Det enda jag vill är att Gira springer utav bara den, sedan löser sig resten. Jo, men jag tror faktiskt det även om det låter blåögt, naivt och lite kaxigt.

Söndag - utställning. Ja, avgiften är ju redan betald så då kan man väl starta även om jag inte kan garantera att Gira inte kommer att klättra på domaren igen. Det får gå som det går. Har vi ingen jaktmerit gissar jag att det inte är så viktigt med resultatet. Vi får väl ta det som träning med se och lära.

Måndag - final. Självklart kommer jag göra allt för att vi ska delta denna dag. Men att vi som orutinerat ekipage har något i finalen att göra bland 350 hundar tillhör sagornas värld. Jag gissar att vi kört hem under natten och att jag är på jobbet något trött och sliten men med många nya erfarenheter.

Under helgen har jag sytt en hel uppsjö med tasskydd. Igår var jag på apoteket och inhandlade diverse tejp och lindor i förebygande syfte. Igår kväll hade jag lokaliserat några rapphöns. Gräset på vår äng är nu så pass långt att hönsen gärna gömmer sig mitt på ängen. Perfekt träning! Jag ville kolla hur pass de nysydda sockarna satt kvar på tassarna samt om Gira var påverkad på något sätt.

Jag gissar att det blir denna tass som kommer att behöva en socka som skydd.

Denna tass ser ju superfin ut...

...och denna likaså.

Gira sprang obehindrat med full fart, vände i steget och nöp fast den första fågeln. Hon fick stå i ca fem minuter innan jag gick fram. Jag fäktade så att fågel gick upp eftersom jag inte vill att Gira tar några fler fåglar i avancen så här nära inpå provet. Trög avance är det sista hon har. Gira fixade även den andra fågeln.

Bilden är från träning två veckor tidigare.

Eftersom det på fält finns fasan tänkte jag träna några kastapporter på tyngre objekt. Jag tog upp den där tjädertuppkycklingen som jag så olyckligt körde över med bilen för ett år sedan. (Ni som hängt med ett tag kommer säkert ihåg bolggen om detta.) Några infrysta gråfåglar fällda med min bössa lär jag inte ha än på ett tag. Jag hävdar fortfarande att den där skogsjakten inte fungerar...till dess motsatsen är bevisad och jag sett det med egna ögon. 

Först kastade jag ut fågeln utan skott. Den var tung men hon kom med den när hon väl fått ett bra grepp. I Finland är det sittande avlämning. Det har vi alltid kört vid apporter, men jag tränade lite tydligare med att hon fick sitta extra länge innan jag tog apporten.

Sedan lade jag ut fågel i gräset när Gira inte såg. Hon fick gå ut på apportsök. Mitt i söket stötte hon upp en rapphöna som ingen av oss visste skulle finnas i området. Jag sa inget utan ville se vad som skulle hända. Gira satte sig spontant på momangen och satt kvar medan hon tittade på fågeln som seglade iväg.

Nu hade jag ett bra läge att kolla apportkommandots tyngd. Jag kallade in och skickade ut på ett nytt apportsök. Gira gick ut utan att rota där rapphönan suttit, hämtade tjädern och gjorde en perfekt avlämning. Nu var matte lycklig kan jag säga. Efter ett par bra kastapporter med skott, två bra fågelarbeten med stånd och en respekterad stöt kände jag att det finns ett litet litet hopp att vi kan få ett pris i Finland.

Både jag och hunden är sugen och taggad.

Det här ska bli roligt!

 

 

 

2008-09-12 Men att...

...det finns många hjälpsamma människor! Tack för alla råd och tips kring skendräktighet och tasskador!

Idag kom en av de vänligaste själar jag mött med diverse läkningsprodukter till Gira. Jag har rengjort såren ytterligare en gång med Jodopax, klippt bort lösa hudbitar och filat hårda kanter. Sedan smörjde jag på en hokuspokussalva ala Arvidsjaur. Därefter lade jag ett tassbandage på alla fyra tassar. Tanken är att denna salva skall få tränga in ordentligt i huden och påskynda läkningen.

Gira tyckte det var skönt med bandaget. Den underliggande bomullen dämpade trycket. Nu kunde hon gå utan att det gjorde ont. Helt plötsligt upplevde jag henne som mycket piggare.

Bandaget är ett luftigt sådant som andas men ändå håller såren rena från smuts. Hur man lägger ett tassbandage som sitter kvar kan du läsa här. 

Tratten skall få sitta på under natten så att Gira ej slickar och blöter ner eller biter bort bandaget. Imorgon bitti tar jag bort bandaget och smörjer på nytt. Nu får såren vara öppna och luftas helt och hållet så det bildas en ny stadig yta. Med lite tur är de läkta till Finlandsresan och Junkkarri. Kanske kan vi även hinna med en och annan stillsam fågelträning här på gården.

Tyvärr måste jag nog bli tvungen att ställa in Klimpfjällsprovet. Själv är det första dagen av fem som jag fått behålla maten (peppar peppar) magkramperna är dock kvar till viss del. Jag har än ingen energi att ta mig upp på något fjäll och gå hela dagen. Hade jag någon energireserv att tala om skulle jag nog kunnat gå på tjurskalle. Men jag har varit på fjället förr när min energidepå är slut. Det finns trevligare stunder.

Riktigt tungt känns det också när jag ikväll fått rapporter om mycket bra fågeltillgång för båda dagens partier. Alla hundar hade fått chans på fågel. Det var ju som gjort för mig, jag som längtat efter fågelsituationer. Men först måste man ha en hund som kan springa och en förare som orkar gå, så vi stupar redan där.

Nu letar jag febrilt efter ljuspunkter. Om ni jämför bilderna nedan med gårdagens bilder, visst syns det som om det läker?!? Nästan alla små sår är borta och nu fuktar hon bara små droppar genom de ömma dynorna. Så länge det finns liv finns det hopp. Dessutom sägs ju tiden ska läka alla sår och om sanningen ska fram så har vi ju inte bråttom någonstans. Det är bara min lilla jycke som har en matte som ibland vill mer än man kanske bör hinna.

 

 

 

2008-09-11 Hur gör djur?

Ja, jag åkte till veterinären i måndags för att säkerställa att Gira inte hade någon infektion i kroppen. Veterinären kontrollerade tempen, blodvärden, socker samt lever- och njurvärden. Inget av detta tydde på någon infektion. Däremot visade den fysiska undersökningen att Gira har mjölk i juvren.

Jag funderar verkligen hur hon kan ha det fortfarande när det är över tre månader sedan senaste löpen slutade. Veterinärens bedömning är att Gira trots det är skendräktig. Det förklarar hennes matvägran, dåliga ork och lite annorlunda beteenden. Hon har dock inga låtsasvalpar.

I all hast glömde jag kopplet hemma, men vad är det för problem med nya Gira utan koppel. Skulle jag ha henne som sällskapshund så får hon gärna vara skendräktig. Hon var som förbytt mot de tidigare gånger jag varit hos veterinären.

Gira var som en filbunke. Satt lugnt och fint trots att den ena efter den andra hunden passerade någon meter bredvid. Veterinären fick klämma och känna, lyfta och bända. Gira var fortfarande lika cool, nästan menlös. När vi gick mellan rummen lufsade hon tätt bakom som om jag hade ett osynligt koppel.

Första gången jag såg juvren svälla var i samband med att jag slet av mig hälsenan i slutet på januari. Då råkade jag och min man ge hundarna dubbel matranson på morgonen. Han gav innan han åkte till jobbet och jag när jag klev upp vid niotiden. Hundarna klagade inte, utan åt gladeligen och blev runda och goa.

Vid närmare eftertanke så var detta ca två månader efter löpen. Ända sedan dess har juvren varit svullna och då säkert även möjlkfyllda. Hon var nog skendräktig redan då. Frågan är om det verkligen gått över mellan varven?

Hur som helst så sa veterinären att jag skulle öka motionen och minska fodermängden. Det är ju världens enklaste sak med en jakthund som springer på fjäll och i skog var och varannan dag och som dessutom behöver mat för att orka.

Vad gäller maten är det enkelt eftersom hon matvägrar. Motionen däremot är inte det enklaste att öka. Vi har sedan i början på sommaren tränat varierande konditionsträning där jag cyklar och Gira drar ett bildäck bakom sig, simning och intervallträning upp och ner för en sandbacke. Till detta kommer alla skogsturer på minst två timmar och nu på hösten även heldagar på fjäll.

Men visst vi kan öka träningen ett par snäpp. Eftersom jag själv är sjuk för tillfället så bad jag min man att ta med sig hundarna på en tur igår. Vi ökade från en mil till en och en halv. Terrängen var varierande med grusväg, skogsstig och ren och skär skogs- och myrmark.

När Albin kom hem såg jag att Gira var stel som bara den. När hon kom in lämnade hon rejäla fotavtryck av blod på golvet. Tre av fyra tassar var helt söndertrasade. HJÄLP!!! Med bara två dagar kvar till Klimpfjäll och sex till Finland och Junkarri. Hur i hela friden skulle detta hinna läka? Varför gick tassarna sönder just nu och inte i förrgår, helgen som var eller under premiären?

Mitt gamla korthår däremot verkar ha tassar av stål. Han har inte tränat lika mycket som Gira och ändå håller tassarna trots att de sprang lika långt och i samma terräng. Han har även en betydligt tyngre löpteknink än Gira som flyter fram. Vid trav studsar han upp och ner samtidigt som jag skulle kunna ställa ett saftglas på Giras rygg och det skulle vara lika fullt. Nä jag fattar inte! 

Nu är det bara att göra det bästa av situationen och hoppas hoppas. Min anmälan på Klimpfjällsprovet kommer att få stå kvar in i det sista. Jag är anmäld till lördag och söndag. Vid minsta tvekan kommer jag nog att stryka mig eftersom resan till Finland får gå före.

Skiter det sig ordentligt och jag inte kan starta på något av proven så kommer jag inte att försöka starta på något annat prov senare heller, inte förrän öppen klass. Efter Finland kommer jag att jaga till dess att snön sätter stopp. Efter nyår blir det att plocka fram turskidorna och börja leta vinterripa. För jag måste ju ta revansch på Abiskoprovet som jag missade i våras. 

Prov i all ära och jag behöver verkligen lära mig, men de tar på tok för mycket tid från jakten. Är Gira ett material värt namnet har meriter i unghundsklass ingen större betydelse. Rätta mig om jag har fel.

Nu ska jag tvätta såren på Gira och slicka mina egna för motgångarna.

Tjingeling

 

 

2008-09-07 Riksprovet genomfört

Nu är det avklarat, mitt absolut första jaktprov. Det känns både bra och dålig. Framförallt har det varit enormt lärorikt.

Jag har fått se att det är inte mycket som skiljer en vinnare från en förlorare. Men för att få ett pris så måste man ha marginalerna på sin sida. Trots detta så finns det en nyckel till marginalernas skattkammare, för det är inte för intet att mr Landin återigen vinner Riksprovet. Han är smart och utnyttjar situationer och terräng. Hans hundar är så genomarbetade och rutinerade att när väl chansen kommer så förvaltas den till 100 %. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera.

Anders Landin vinnare av Riskprovet 2008 med Landinarnas Dagny, knep även tredjeplatsen med Landinarnas Jana

Elitgruppens duktiga domare Tord Stenlund håller kritik efter första släppets provomgång

Andreas Karlsson med Jievjavärrin Hera blev andra bästa ekipage 

Hera hade trög avance på synlig fågel men när den väl kom var det med full fart.

För min och Giras del blev det stolpe ut. Vi var med på den situation som gjorde Andreas och Ronja till riksprovsvinnare i ukl.

Jag hade gått med elitklass dagen innan dels för att se och lära om hur duktiga ekipage för fram sina hundar men också för att se var fåglarna fanns (man måste ju bädda lite ;-). Våra tre unghundspartier hade dem bakat ihop till två stora. Det var 50 % chans att jag skulle få gå på samma ställe som elitgruppen.

Jag blev plötsligt utan boende eftersom Giras kullasyster fick ställa in pga löp. Britt Marie Törfalk hörde av sig om plats i sin stuga. Tack! Här ses hon med sin hund Armani.

Jag hade även en önskan om vilken domare jag ville ha. Man känner ju ibland mer kemi för vissa och man inbillar sig att chanserna ökar, utan att det egentligen behöver vila på någon saklig grund. Provdeltagare lägger ner både tid och pengar på att försöka meritera sina hundar. Då vill man ha en domare som man tror dömer ens hund objektivt.

Giras första släpp var tillsammans med ett ekipage från Lund. Han blåste konstant på sin hund. Jag har tränat parsläpp med Gira men tyvärr inte med någon som blåser vändsignaler stup i kvarten. Detta innebar att även Gira vände varje gång han visslade på sin hund. Jag höll på att bli tokig och fick gång på gång mana iväg Gira. Hon kom aldrig ut på något riktigt sök. Jag frågade domaren om man verkligen får blåsa så där mycket. "Sånt händer, det är bara att vänja sig" sa han. Ok, tänkte jag, då vänjer jag mig.

Unghundsklassens trevlige domare Jan Pettersson

Andra släppet var tillsammans med riksprovsvinnaren och det gick mycket bättre. Vi förde båda våra hundar utan större problem men kom tyvärr inte för någon fågel. I släppet efter vårt kom första fågelsituationen på två fåglar. Ena hunden hade tre stötar där den tredje var på nyslagen fågel. Men tydligen hade hunden stått på synintryck en stund (syntes inte på håll) så den situationen saluterades och blev godkänd. Även parkamraten Gnista (Giras kullasyster) hade en stöt på samma fågel.

Giras tredje släpp var riktigt bra, nu även med riksprovsvinnaren Ronja. Vi gick på skrå och Gira sprang upp och ner, revierade riktigt bra. Nu var det bara fåglarna som fattades. De två släppen efter oss hade fågelsituationer som resulterade i två stötar för en hund och ett riktigt snyggt fågelarbete för Fjällbrisens Gnista med förare Peter. Kram och ett stort grattis till er!

Peter Öhman och Fjällbrisens Gnista blev tredje bästa hund i ukl.

Eftersom vi var många hundar i partiet och ingen direkt gjort bort sig fick man vänta väldigt länge mellan släppen. Vi gick och vi gick och vi gick. Större delen av tiden hände inte så mycket. Då var det dags för vårt sista släpp. Både Gira och Ronja var trötta. Vi fick jaga på och pusha hundarna för att de skulle springa. Gira var helt slut och ville inte. Hon stod ofta stilla och tittade antingen på mig, domaren eller det andra ekipaget. Jag kunde ha vridit halsen av henne, så kändes det.

Vi kom över ett krön och hundarna var 20-30 m från oss då Ronja plötsligt stramade upp i stånd. Jag stannade Gira och såg hur riporna sprang på marken. Snäll som man är så ropade jag till Andreas att inte gå fram för att riporna då skulle lyfta. Domaren frågade om han kunde resa på håll, vilken han gjorde. Fem ripor lyfte och Ronja stannade direkt. Det var ett riktigt snyggt jobb! Sanningen är också att Ronja jobbade och orkade snäppet mer än Gira så det var rätt hund till pris. Men det känns faktiskt lite surt, för det kunde lika gärna varit Giras fåglar. Marginaler marglinaler...

Vi var tre fjällbrisare i samma parti. Här Henrik Boström med Fjällbrisens G'Frost.

Domaren ville gärna att Gira skulle få en fågelsituation så vi fick fortsätta släppet med en annan parkamrat. Nu, efter lite vita vingar, var det mer fart och vidd. Men det fanns inga fler fåglar. Vi fick även ett femte släpp på övertid på den plats man trodde att de fem fåglarna landat, men nu var Gira så trött att hur jag än försökte så lämnade hon mig inte mer än tio meter.

Det känns jättetrist att jag inte fick visa vad Gira går för i en fågelsituation. Men så är det. Hundar som inte springer går inte till pris. Då har man en gigantisk tur och det brukar jag inte ha. Inget kommer gratis. Pessimistiskt? Nej, realistiskt!

Fjällbrisens Gira. Bättre lycka nästa gång. (Foto Ulla-Rut Persson)

Vi fick 10 på spår och 9 på vatten (domaren bedömde att hon gick i förtid) och eg på fält. Om någon tror sig veta varför vi fick eg och inte eff får ni gärna förklara detta. Gira hade inte någon fågelsituation. Om jag ska gissa så var det antingen för att parkamraten hade en fågelsituation eller för att hon slutade springa. Det ska bli intressant att läsa kritiken. Domaren själv var relativt tystlåten. Jag trodde man fick rapporter om hur hundarna gått efter varje släpp. Det enda vi fick veta på slutet var att det var tre hundar till pris.

Sammanlagt så är jag nöjd och glad. Jag fick bekräftat att vi som ekipage har kommit långt. Gira är otroligt lättförd och lydig på vänd, hit och stanna. Domaren och markvisaren trodde mig knappt att det var första gången jag förde hund på prov. "Du utnyttjar terrängen och vinden på ett sätt som är sällsynt för tjejer" sa de. Det var roligt att höra. Kul att man gör någonting rätt.

Däremot har det uppkommit ett problem med Gira som jag inte vet hur jag ska få bukt med. Tips mottages gärna. Hon stressar och piper när vi går i grupp. Speciellt om det är vingar i luften. Detta gillar jag inte alls. På prov kan man inte heller ge henne den tillsägelse som sig bör. Alla ni invigda fattar vad jag menar. Det är ju liksom lite svårt att skapa dessa förhållanden hemmavid. Jag måste klura ut något för att få till detta.

Jag har även funderat på anledningen till varför Gira inte orkade. Konditionen är det inget fel på. Vi har tränat varierande hela sommaren. En sak kan vara stressen och oförmågan att slappna av under tiden vi går med i provgruppen. Det kan vara så att detta kör slut på hunden rent mentalt. Gissningsvis fick vi runt 70 minuters släpptid och detta ska hon klara utspritt på en dag med full fräs i benen.

Det finns även en annan detalj som oroat mig sista tiden. Gira var helt slut efter premiärdagarna och orkade inte springa på flera dagar. I samma veva läste jag en artikel om livmodersinfektion. Några av symptomen stämde in på Gira. Hon har varit svullen där bak sedan första löpen i november 2007. Normalt sett så återgår vulvan till normal storlek. Dessutom är juvren något svullna och spenarna ganska stora. Jag har inte sett några flytnignar från vulvan eller mjölk i juvren. Däremot så har hanhunden börjat tycka att hon luktar intressant där bak. Gira har även börjat tappa matlusten. Eller kan hon vara skendräktig? Jag bör nog försöka få henne till en veterinär i veckan så jag inte beger mig hela vägen till Finland med en hund som är utan ork.

Det finns en tredje anledning som jag hoppas mest på, men är minst trolig. Under hennes första släpp sprang hon i full fart in i en stor sten, riktigt otäckt. Det tog tvärstopp mot huvudet och bogen. Jag såg framför mig stora köttsår och brutna ben. Men hon klev upp, ruskade på sig och sprang mörbultat vidare.

Nåja, det får vara hur det vill. Provet är genomfört och vi var med i matchen in i det sista trots att vi aldrig fick visa det jag var säkrast på, fågelsituationer. Det bådar gott för framtiden. 

Ett stort TACK till alla arrangörer, domare och deltagare för en god stämning och ett lärorikt prov!

 

 

2008-09-05 Riksprov

Vi återsamlades klockan tolv igår och tyvärr var vädret lika risigt med fint regn och tjock dimma. Snacket gick runt kring vad som skulle beslutas. Några pratade om att dagens tre ukl-grupper skulle strykas, andra att vi skulle köra ändå och någon tredje att kanske förskjuta provet med eftersök på söndag istället för lördag.

Rent mentalt var det väldigt påfrestande att vänta hela förmiddagen på besked, i alla fall för mig. Jag är tävlingsmänniska och då är man fokuserad till 100 %. Får man då inte ladda ur när man tänkt blir det ju en knepig känsla helt enkelt. Men jag åkte hem till stugan och åt lite mat och vilade.

Beslutet som kom från provledningen var att fältdelen flyttades till lördag och fick byta plats med eftersöket. Detta innebar att om en timme skulle vi infinna oss redo för spår med efterföljande vatten. Alla ni som följt min dressyrdagbok vet att denna gren inte är något jag njuter av att genomföra.

Nu gällde det att ställa om fokus till något helt annat och tänka positivt. Tyvärr tänkte jag fler än en gång på vad det skulle innebära om vi inte fick godkänt på eftersöket. Då skulle vi åkt till Gällivare utan att ens komma upp på fjället. Det fick bara inte hända. Gira hade fixat ripa på spår och and i vattnet, så vi var förberedda.

Däremot fanns det andra som inte ens hade med sig spårlina eller överhuvudtaget tränat på and i vattnet. De paniktränade den där timman innan spåret. Varför åka på ett riksprov och inte ens räkna med att man tar sig till eftersöket? Man måste ju ha den målsättningen oavsett vilket material man har i hunden, eller hur? Återigen, siktar man inte mot molnen så når man inte heller trädtopparna. Målsättningen ska vara klar.

Prov är prov och allt kan hända. Man kan inte räkna hem något i förväg. Det fanns hundar som stod för spåläggaren, förare som tappade spårlinan och någon som åt upp ripan. Sånt som aldrig hänt förut.

Efter drygt två och en halv timmes väntan var det dags. Vi körde spåren utmed en väg och när det blev min tur var vi vid en myr. Skulle Gira verkligen spåra på så öppen mark eller skulle hon gå ut i fritt sök? Skulle hon ta ripan direkt och vända eller skulle hon ringa och ta en tur förbi spårläggaren? Nu var det öppet och nu skulle domaren se allt.

Tack och lov gick det bra. Det enda som kan sänka poängen var avlämningen. När jag skulle ta ripan ur munnen så tappade jag den på marken. Har jag otur så ser domaren det som om Gira släppte fågeln och drar en pinne. För er som inte vet det så får vi inte reda på några poäng eftersom vinnaren skall vara okänd fram till prisutdelningen på lördag kväll. Vi blir godkända eller ej godkända.

Sedan var det dags för vattnet. Det första jag såg var att vattnet var strömt. Oj det har jag inte tränat, tänkte jag och fick fjärilar i magen. Dessutom så var provet vid foten av en bro. Personen som skulle kasta fågeln stod uppe på bron. Istället för ett kasta blev det att droppa fågeln i vattnet. Även det var något nytt.

Vattnet gick bra. Hon gick villigt i och lämnade utan anmärkning. Det som kan sänka betyget är när hon skulle iväg. Hon gick samtidigt som jag reste handen och domaren nickade. Mitt apportkommando kom en millisekund senare. Domaren kan se det som om hon gick i förtid. Vi får väl se hur han dömer.

Summa summarunm så blev vi godkända på eftersöket och får starta på lördag. Till min stora glädje. Nu håller vi på att ladda för morgondagen...och jag ska erkänna att jag är tänd och sugen på pris. Där är min målbild och jag ger mig inte förrän domaren säger att det är dags att koppla och gå hem.

På förmiddagen idag hängde vi med en grupp storfräsare i elitklass. Det var ett intressant hopkok av förare från norr till söder. Många hundar gick bra och Anders Landin hade en fågeltagning var på sina hundar Jana och Dagny. Enligt ryktet så har mr Landin nu haft två bra fågelsituationer var på sina hundar. Två bra norrlandshundar, en Bottenvikare och en Malmfältare, har gett honom en match men tyvärr fått ge vika för bristande fågelarbete. Men spår och vatten återstår så än kan det händra saker.

När det gäller ukl så är det en hund som är godkänd från onsdagens fält. Denna klarade även eftersöket. Nu är det upp till oss andra att ge honom en match om segern. Vi kommer att göra vårt bästa och då får vi se hur långt det räcker.

 

 

2008-09-04 Riksprov

Ja, här sitter man nu i Gällivare med fjärilar i magen inför sitt absolut första prov.

Starten är framskjuten till kl 12 pga dimma. Fåglar finns det på Dundret men de verkar vara riktigt svåra att tass med. Igår gick endast en av unghundarna till pris efter ett fågelarbete 20 m från bilarna på tillbakavägen.

Där ser man. Jag fick ett tips från en vorstehvän att aldrig ge upp hur tungt det än ser ut, förrän domaren säger åt mig att koppla. Så sant!

Min domare heter Mikael Sjöqvist och vi kommer att gå vid grytorna, för er som känner till området. Själv har jag inte en aning. Mina gruppkompanjoner är:

Stebas Nora, Kimmo Vinikka

Carnbrings Ronja, Anders Nyqvist

Höökabo's R-Lova, Mårten Unbeck

Silvergruvans Skilla, Ulla-Britt Östman

Stormkullens Bäste-Bork, Roger Kempainen

Tavelsjöbergets Alfa, Jack Lindh

Landinarnas Kickan, Anders Landin

Ganjo's Alex, Ilkka Huuskonen

Själv hoppas jag såklart att vi först och främst får starta, sedan att vi kommer för fågel och därefter att vi presterar bra. Självklart vill man bli godkänd. Jag är nöjd med vilket pris som helst. Jag tror inte att det skulle vara lyckat för mig om jag får ett högt betyg i fält så här första gången. Då åker min ribba automatiskt upp från himlen till rymden. Jag kommer nog inte att nå mer än trädtopparna ändå, men jag kommer aldrig att bli nöjd och det kan bara gå sämre. Det är bättre om det går lagomt bra för att sedan öka och avsluta med en seger på Junkarri.

Nä jag skojar bara. Mest troligt har jag inget på Junkarri att göra annat än se och lära. Det ska bli roligt med något helt nytt. Tack vare Fjällbrisens uppfödare får jag allt serverat utom min ledighet och resan dit. Sådana erbjudanden växer inte på träden...då åker man!

Håll tummarna för oss nu är ni snälla så hör jag av mig med resultatet senare.

 

 

2008-08-25 Jaktpremiär

Ja, vi hade i alla fall tur med vädret på vår premiärjakt som nog mest kan liknas vid fjällvandring.

Vi hade totalt 8 individer på två dagar med skottchans på hälften. Riporna gick antingen upp i rök där de slagit eller flög sin kos.

Jag valde att inte skjuta på Giras perfekta fågeljobb eftersom jag ville att det skulle bli just perfekt. Hon stod stramt, snyggt och preciserande för fågel. Vi fick inta vår position i lugn och ro. Avancen var kvick och bestämd. Enda lilla och avgörande fallerandet till Giras första varma apport på vild fågel var skyttens goda minne...att osäkra. Vid hennes andra perfekta jobb gick fågeln upp av sig själv. Fler chanser än så blev det inte.

Giras sök var bra med god fart och vidd. Tyvärr märks det ganska tydligt att hon är ung och inte orkar så mycket trots vår flitiga konditionsträning. Vad hjälper det om kroppen orkar fysiskt om inte hjärnan är påkopplad?

Nu är fokus inställd på jaktprov helgerna tre så hannapannas jaktsug få vänta till dess att löven trillat ner.

 

För ovanstående skulle jag behövt mer fågel. Däremot har gräset på vår egen äng vuxit upp så pass sedan slåttern att hönsen gärna gömmer sig där.

Det kommer att bli revieringsträning i rätt vind utan kovändningar med fyra till fem rapphöns utplacerade. Sedan om detta verkligen ger något inför provet i Finland

låter jag vara osagt. Däremot tror jag inte det skadar.

 

 

Konditionsträning

Under arbete

 

2008-08-17 Mönstring Lycksele

Tyvärr måste jag säga att denna spännande dag fick ställas in. Jag hade/har länge längtat efter att få ett ordentligt utlåtande till vad min lilla jycke håller för kvalitet exteriört.

Fredagen och lördagens ripinventering hade tagit ut sin rätt på orken både hos matte och hund. Till detta kommer att Giras tass var svullen och sårig så att hon haltade en aning. Dessutom var hon nertrimmad för att få en superpäls inför den kommande utställningen på Junkarri i Finland. Lite för mycket talade emot att mönstringen skulle utföras just nu.

Normalt sett mönstrar man bara en gång och eftersom min hund är finast av alla i mina ögon vill jag att hon får den bedömning hon förtjänar och inte förlorar något på grund av omständigheter.

Jag säger bättre lycka nästa gång och ser fram mot en kommande mönstring. 

 

Läs om inventeringen här

 

 

2008-08-11 Viltspårsprov

Gick det åt skogen eftersom jag inte skrivit nåt? Flera av er har undrat...

Hugaligen vad nervös jag var. Fråga Nina och Toffe om jag inte var som en pladderfia både innan och efter provet.

Regn och kyla var väl inte direkt det trevligaste provvädret.

Jag och Gira startade sist. En hund hade blivit godkänd och en underkänd. Nu var det vår tur att bekänna färg. Även domaren sa "det sista det får göra är att gå för fort".

Jag försökte skärpa upp Gira innan start och ta god tid på mig, allt för att tjäna sekunder. Gira startade med stret och flås. Hon var jättesugen på att spåra. Redan direkt började hon slaga sig fram över spåret. Det var tydligt att spårdoften var svag. Mest troligt på grund av regnet.

Gira drog hit och dit och fram och tillbaka. Jag försökte ha slak och följsam lina där jag kunde och bromsa övriga sträckor. "Tjäna sekunder, tjäna sekunder", var det enda jag tänkte på. Jag var inte riktigt med på hur Gira gick. Bara efter ett par minuter var jag helt säker på att hon hade tappat spåret. Jag fick inte ihop det rent logiskt. Hade hon verkligen tagit någon vinkel? Nä jag var helt borta och fick lita till 100 % på hunden. Jag försökte se vimplar, spår i marken och andra märken, men ack.

När Gira kom tillbaka på vägen och hoppade över diket väntade jag på "ja, det gick ju inte så bra det där". Men i samma sekund hoppade hon tillbaka och plockade upp klöven under en gran. Gissa om jag blev glad.

Nu var det bara frågan om hur fort det gått???

"Det gick lite väl fort. Åtta minuter blev tiden, men då fick du kortaste spåret så det blir godkänt. Det blir inte full pott, men nästan" sade domare Johannes till min stora glädje.

Tack och lov för regnet! Utan det hade Gira gått rakt på sak utan slag. Sköööööööönt!!!

Foto: Nina Bergström         

På bilden ser ni en nöjd Gira, en pjöllrande Hanna och en mysig domare som nog längtar in till stugvärmen.

Sist men inte minst tipsar jag er att om det är möjligt låta någon annan som inte jagar över hunden sköta blodspåret. Många äldre hundar som man jagat mycket med går högt med huvudet och vill jaga fågel, speciellt om husse eller matte har på sig skogskläderna.

Nu är det bara jaktchampionatet som fattas. Det är väl inte så här bökigt...eller?

En sak vet jag då, det är 100 gånger roligare.

Gör bort det här så fort ni kan även om ni inte riktgit vet vilket ämne ni har i kopplet.

 

 

2008-07-29 Rapphöns

Klockan 04.00 kom jag, hög på ipren, hem med 15 rapphöns. De var dyr som stryk men stora, fina och redan flygfärdiga.

I voljären bodde redan en rapphöna och fyra fasaner.

Redan första dagen var det livat värre. Fasanhönorna accepterade inte riktigt de nya kamraterna och gjorde allt för att hålla dem undan. När den första dog med djupa näbbsår på ryggen blev det att bygga ut voljären i raketfart. Min alldeles egen snickare började på morgonen och var klar innan kvällen.

Jag måste ha världens snällaste man som bygger burar åt mig till höger och vänster. Men det var ganska enkelt, "jag städar hela huset om du bygger en bur, deal?"

Det var fasanerna som fick flytta in i den mindre buren. Inte är det alla tamfåglar som har en sådan utsikt från voljären, eller hur?

Med lite lugn och ro och medicin på det är alla fåglar nu fullfjädrade, friska och avancesäkra ;-)

Esbetre får man via veterinären. Det är ett pulver som blandas i vattnet. Sjuka fåglar är ok inom tre dagar.

 

 

080809 Inför viltspårsprov

Jag fick veta att fyra hundar gått prov med samma domare och i samma område som jag ska till på måndag. Självklart blev jag tvungen att slå en pling och fråga hur det gått.

Två hundar blev underkända och två godkända i anlagsklass. Ett tips som jag fick var att spåret inte fick gå för fort. Under tio minuter, då var man ute direkt. HJÄLP!

Hastigheten är ju mitt största problem med Gira. Nu blir det att koppla på ankaret bak på linan utan att hindra henne vid ev ringningar. Med den vetskapen fick jag fjärilar i magen.

Jag har gått ytterligare två spår med Gira. Dessa gånger har jag anlitat två olika spårläggare så att Gira inte bara skulle känt doften av mina kängor. Det är även bra för mig att inte veta var spåret går utan bara lita på hunden.

Vid båda dessa spår har det spöregnat under vilotiden vilket spolat bort en del av spårdoften. Båda spåren har gått bra och idag hade vi en tid på 15 minuter, men då bör tilläggas att spårläggaren gjort en hel del för att vi skulle få klura oss fram. Den lilla räven :-)

Det ska nog gå bra och gör det inte det är det inte hela världen. Vi kan ju göra om det. Men tävlingsmänniska som man är så är allt annat än ett godkänt prov en besvikelse.

Jag åker ju inte dit för något annat. 

 

 

Viltspårsträning

För att få ett svenskt jaktchampionat (SJCH) krävs godkänt prov i anlagsklass på viltspår.

"Två 1:a pris i elitklass i Sverige varav minst ett fältbetyg ska ha erövrats vid ordinarie prov. Ett 1:a pris i elitklass kan bytas ut mot ett 1:a pris på Fullbruksprov. Betyget godkänd i anlagsklass på viltspårprov i Sverige eller lägst 3:e pris på viltspårprov i Norge. Lägst 2:a pris vid kvalitetsbedömning efter 15 månaders ålder på utställning."

Ovanstående information hittar man i skriften om Utställnings- och championatbestämmelser hos Svenska Kennelklubben under grupp 7 stående fågelhundar. Denna skrift är ovärderlig när man är nybörjare. Varför denna inte står med under länken "regler" på svenska vorstehklubbens hemsida, är för mig en gåta. Kanske ska man som ny bara fatta att man ska gå in på SKK:s hemsida och leta via länken "verksamhet" och vidare under "regelverk" och sedan "prov och tävling" för att där under någon av länkarna leta i en pdf-fil och ta reda på vad som krävs för att få kvittera ut ett championat på jaktprov och utställning. Lite väl långsökt om ni frågar mig.

Åter till viltspår.

Enligt råd från andra så är det lättare att göra bort vilspårsprovet när hunden är ung. Hunden är tydligen mer spårnoga då. Eftersom jag gnuggat på med spår i och med eftersöksgrenarna så tänkte jag att det är lika bra att fortsätta spårandet och stöka undan även denna bit.

Regler för viltspår hittar ni här

Detta använder jag för att träna viltspår:

Ett vadderat halsband och en 10 m lång spårlina. Virkningen av linan har jag lärt mig av Dick. På detta sätt slipper man tjorva och reda ut linan innan varje spårstart. Det är bara att koppla och dra i änden så åker linan ut.

En klöv med ca 3m lång draglina, blod, stänkflaska och 8 snittslar på klädnypor. Jag sätter en snittsel i start och slut, varje vinkel och vid bloduppehåll.

Blodet köper jag fryst på en vanlig matvaruaffär. Denna kostar ca 18 kr och räcker till ca två spår.

Spåret är 600 meter långt och har fyra räta vinklar med minst 50 meter mellan vinklarna. Det börjar på öppen plats och leder in i omväxlande terräng (övervägande skogbevuxen).

Spåret blodas 2-5 timmar före start med 1/3 liter blod och ca 1 meter mellan blodstänken. De första tio meterna görs tätare. Starten markeras tydligt  med snittsel och uppspark av markförna.

I samband med blodsmarkeringen släpas en skank av klövvilt. På en raksträcka görs ett uppehåll av blodsmarkeringen på en sträcka av ca 15 meter. Skanken släpas även under bloduppehållet.

Hunden ska föras i spårlina vars längd inte får överstiga 10 meter. Avståndet mellan hunden och förarens fattning på linan ska vara minst 5 meter. Under provet bedöms spårningsförmåga, tempo och självständighet.

Den släpande skanken läggs vid spårets slut.

Jag har tränat på tre olika blodspår än så länge. Det första var bara ett 150 meter långt rakt spår som vilat i fem timmar. Det andra var 400 meter långt med fyra vinklar, bloduppehåll och fem timmar gammalt. Det tredje var enligt provreglerna men sju timmar gammalt.

Gira har klarat alla tre blodspår. Det enda jag kan klaga på är arbetstempot. Det är lite för högt. När jag inte går på lika fort som hon vill så ringar hon. Det gör att linan tjorvar in bland buskar och träd. Det i sin tur gör att hon blir ännu ivrigare på att komma vidare. Svårt! 

Väl framme vid klöven brukar jag låta henne apportera och bära klöven tillbaka. Hon bär den stolt! Men innan det så tar jag av halsbandet och linan eftersom arbetet nu är slutfört.

Jag tänkte ge mig på ett, möjligtvis två spår till innan provet den 11 augusti. Då får vi hålla tummarna att det går vägen. Gör det inte det så bokar man en ny tid och gör ett nytt försök. Det måste vara fem dagar mellan proven. För er som inte vet det så behöver man bara gå viltspårsprov i anlagsklass en gång med godkänt betyg. Det är inte som eftersöken, årligt återkommande.

Jag gör provet via älghundsklubben och en godkänd viltspårsdomare. Man ringer domaren och bokar en dag. Anmälningsblanketten heter Anmälan till jaktprov/utställning och den hittar du här. Denna fylls i och skickas tillsammans med inbetalningskvitto (160 kronor till älghundsklubben) till domaren. Domararvode på 150 kronor tillkommer på plats.

Hoppas detta var till någon hjälp. Själv hade jag gärna läst något liknande innan jag började.

 

 

2008-07-13 Eftersöksprov i Arvidsjaur

Så var det dags för "första gången" och mitt allra första gröna jaktprovskort.

Vi var fyra startande unghundar. Jag var aningens pirrig, men inte så nervös som jag trodde jag skulle vara. Sammanbiten är nog en bättre beskrivning. Målsättningen var såklart dubbla tior. Det var det jag åkt dit för och det jag tränat för. Inget annat resultat skulle få mig nöjd och belåten.

Foto: En grabb i publiken

Domare var Kurt Nilsson

Foto: En grabb i publiken

Stencoola (eller kanske inte) hannapanna på väg till sitt första prov

Foto: En grabb i publiken

Här ges instruktioner om hur provet går till rent praktiskt

Jag valde att gå spårprovet med Gira utan lina. Jag lät linan glida genom halsbandöglan och följde med de första fem meterna. Gira drog iväg i 180, sin vana trogen.

Foto: En grabb i publiken

Tillbaka på vägen, ett sitt och perfekt avlämning. Full pott med 10 poäng på spår.

Då var det bara resten kvar...

Här gav batterierna i min kamera upp så tyvärr fick jag inga bilder på vattnet än sista paret ut som också blev provets bästa hund.

Kerstin och Skarinarnas A-Vera

Mitt vatten gick bra, eller jättebra nu såhär i efterhand. Jag vill gärna ha allt perfekt utan något att klaga på och kan ha svårt att släppa någon liten detalj som kunde gått bättre. Vi fick full pott även på vattnet. Därmed var jag i mål med 10-10 och kände en enorm lättnad över att detta bökiga och tidskrävande delmoment äntligen var över för denna gång.

Gira lättade lite på rumpan vid kastet. Hon hasade inte fram tack och lov, men i öppenklass skall rumpan vara i backen hela tiden utan tvekan. Lugn i kast är lugn i kast. Punkt! Sedan pep hon lite när hon simmade ut. Det var inte så farligt, men jag vill att hon ska vara helt tyst. Jag vet, jag vet, hon är unghund och allt är inte helt perfekt vid den åldern. Hon är bara elva år trots att hon är en guldklimp och kan hoppa två meter i höjd ;-) (Det där fattar de som läser min dressyrdagbok) 

Ovanstående detaljer är inte speciellt stora eftersom vi fick vår tia, men jag känner till svagheterna och de tål att jobbas på.

Nu när det gått några dagar och resultatet har landat är jag jättenöjd och jätteglad för min provdebut. Nu har jag äntligen startat och är på gång. Hela 80 poäng av 200 är redan avklarat, det är ju nästan hälften...eller ;-)

Ett stort TACK till Dick som gjorde provet möjligt. Söker ni en uppfödare som är engagerad och hjälper sina valpköpare utöver det vanliga, så köp en valp hos Skarinarnas! Tack även alla ni andra som jag tränat med och som gett mig råd och tips.

Jag vill även skicka ett stort GRATTIS till träningskompisarna Lotta och Ila som igår klarade eftersöket i Ö-vik med resultatet 10-10 och bästa unghund. Skam den som ger sig! Den där målmedvetenheten och vinnarviljan gillar jag!

 

 

2008-07-11 Genrep eftersök hemma i Skansnäs

Jag tränade lugn i kast någon gång här och där fram till fredagen. Lördagen var vilodag och söndagen dagen D för hannapannas provdebut. Första gången är alltid första gången.

Kvällens eftersök valde jag att lägga över en myr med lite skog i början och slutet. Detta för att se hur hon jobbade. Jag skärpte till henne ordentligt innan och lät henne ligga vid spårstarten till dess hon var helt avslappnad och inte fokuserad på spåret. Hon var relativt lugn och metodisk och gjorde ett perfekt spår hela vägen. Toppen!

Vid vattnet gjorde jag ungefär likadant med att skärpa till henne och låta henne ligga och vänta. Tyvärr pep hon lite på vägen ut. Det var inte mycket, men dock. Detta måste jag få bort så att det inte förvärras. Jag har inget bra knep i dagsläget. Jag får väl försöka konditionsträna henne i vattnet både via båt och att själv vara i (det är ju ändå sommar och badtemperatur...eller?) Sedan blir det att lägga till ett apportföremål när stressen arbetats bort. Det är så jag resonerar just nu i alla fall. Tips mottages gärna.

Med en viss tvekan på vattnet var jag nu redo för mitt första prov, söndagen den 13 juli.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Här kommer tips kring eftersöksträning grundat på mina tankar och råd från andra:

Börja enkelt och gör det succesivt svårare. Blir det för lätt och för ofta, börjar hunden slarva och tycka det är tråkigt. Variera till oändlighet.

Enligt min mening bör hunden kunna ovillkorlig apport innan. Första gången drar man ett spår och ser vad som händer och vad hunden gör utan krav och kommando.

Man drar alla spår i medvind, så gott det går. Använd alltid ett halsband, en sele eller något annat för att hunden ska lära sig skillnaden mellan spårarbete och andra aktiviteter.  

Jag har aldrig tränat här hemma på samma ställe utan bytt både vatten- och spårmiljö mellan gångerna.

Vattnet kan man träna vid olika stränder. Det kan vara grunt, djupt, vass, dy, stenar, sand, myr, ris, brant, högt osv. Man kan även träna i olika slags vatten. Det kan vara grumligt, klart, kallt, varmt, strömt, stort, litet osv. Tänk även på att skicka ut hunden på olika avstånd från vattnet.  

Att träna i olika väderförhållanden kan vara klokt. Det är inte alltid sol på proven. Träna i blåst med vågor och kvistar som gungar, regn och blött, vindstilla, torrt och spegelblankt, sommarkvällar med många spännande flugor vid vattenytan osv

Träna med olika slags vilt som mås, trut, kråka, sjöfågel, hönsfågel, kanin mm

Spårmiljön kan man variera mellan olika skogstyper, myrar, hyggen, ängar, grusplan osv. Börja inte alltid vinkelrätt från en väg. Dra spåret längs med vägen eller kanske mitt inne i skogen, över stock och sten, passera en väg, en stig eller ett dike. Variera spårlängden och tiden mellan spårläggning och start.

Träna med olika människor och hundar. Dra inte alltid spåren själv. Låt spårläggaren stå några meter från spårslutet, kanske småprata lite för sig själv, ligga ner eller gå omkring, allt för att inte hunden ska bli överraskad på provet över en främmande människa som sitter hukad bakom en tall när den ska hämta fågeln. En del hundar blir väldigt överraskad och börjar skälla och hela provet kan gå åt skogen.

Kort och gott:

Hitta på alla möjliga och omöjliga störningar allt eftersom svårigheten ökas. Träna inte för ofta. Jag har kanske gjort 15 spår och 20 vatten totalt. Det är ganska mycket, nästan för mycket.

 

 

2008-07-08 Träning spår, vatten och kastapport i Arvidsjaur

Med ett par tränigstillfällen kvar innan mitt första prov hade det börjat strula en aning med både det ena och det andra. Då passade det bra med en tur till Arvidsjaur för lite hjälp.

Gira spårar för snabbt och slarvigt för att jag ska tycka det är ok. Jag har provat all möjlig varitaion med olika vilt, miljöer och spårformationer. Det har inte hjälpt. Kanske är det så att Gira kan sin sak och jag tränat för ofta under för kort tid. Hämtning och avlämning av vilt är i stort sett utan anmärkning.

När det gäller vattnet så är hon, som jag sagt tidigare, lite för lätt bak på rumpan i kastet. Hon är inte så lugn som jag vill ha henne. Jag har tränat detta men kommer inte fram till någon bra lösning på problemet. Jag tycker att det borde vara enkelt. Har jag sagt sitt så är det sitt och inget annat. Men hur gör djur?

Denna kväll var det jag, Dick, Nisse och Sofia som tränade tillsammans. Jag tränar ukl. med Gira, Dick ekl med Zazoo och Nisse både ökl och ekl med Kulan samt en och annan övning med Birka. Lilla valpen Mara var ju hur söt som helst. Det är henne jag snusar på från utsällningsreportaget 080504 nedan.

Dick tränar eftersök i ellitklass. Här kommer Zazoo med räven, överlycklig och utan minsta problem. Vattnet däremot fungerar inte lika bra ännu. För en själv är det oerhört lärorikt att se hur man gör när allt inte går enligt önskemålen. För där kommer jag garanterat att hamna många gånger. Bakslag kommer alltid.

Här ser ni Dick i kanoten, Kulan på väg in med fågeln och Nils väntandes vid stranden. Duktig hund!

Mitt spår för kvällen gick inget vidare tyckte jag. Jag försökte skärpa till Gira med lite linförighet innan spåret samt låta henne sitta bredvid starten till dess hon var lugn. När jag skickade henne på spåret vek hon av mot höger i full kareta in i ett renstängsel. Hon studsade tillbaka, letade reda på spåret, sprang i 190 ja nästan 200, plockade fågeln i farten och vände målmedvetet tillbaka till mig i samma höga hastighet. Nja, kändes inte helt säkert inför provet.

Vid vattnet så hasade hon sig fram, säkert en meter, längs stranden vid kastet. När hon simmade ut gnällde hon hela vägen till dess att hon tog fågeln. Detta hade hon aldrig gjort vid vattenapporten tidigare. Hjälp! Nedräkningen har börjat och så kommer detta!

Därefter gjorde vi min första kastapport. Nils (till höger) skjuter och Dick (till vänster) kastar en fågel. Gira skall vara lugn i skott och kast. Precis som tidigare lättade hon på rumpan och var helspänd på vad som skulle hända. Hon stannade kvar, men inte var det mer heller. Vid mitt apportkommando sprang hon fram och plockade upp fågeln. När hon passerade Nils och fick krutlukten i näsan bestämde hon sig för att spotta ut fågeln och ge sig ut i fritt sök bland buskarna efter en varm apport. Jag blev inte direkt glad.

Efter några fler försök lyckades vi med en riktgit snygg kastapport. Detta tål att tränas på!

Träningskvällar som dessa finns också. Kvällar då det kunde gått bättre.

Vi språkade ihop oss om lite tips och trix som jag skulle kunna träna på innan söndagens eftersöksprov samt en och annan detalj som jag bör tänka på framöver. En sak kom fram ganska tydligt, jag har stora krav på mig och min hund, kanske ibland onödigt stora. Det beror ju på att jag vet vart vi ska, men har ingen erfarenhet om hur lång tid det tar innan man normalt sett är där. Jag vill vara där, igår. 

Jag har lagt ribban uppe bland molnen, men så kommer jag att nå trädtopparna också ;-)

Som en av dem sa:

"Du tränar en elvaårig pojke i höjdhopp. Han är en talang och väldigt duktig att hoppa högt. Han hoppar aldrig sämre än 1,50. De bästa dagarna, under bästa förhållanden och förutsättningar kan han hoppa 2,00 m. Är det rimligt att begära av den elvaåriga pojken att alltid hoppa 2,00 m? Tror du han är mogen för sådana krav? Du gör så med din hund."

Det där var ju glasklart!

Vilken lyx det är att ha sådana här träningskompisar som ser och vågar säga till en!

Hur ska man annars kunna lära sig?

 

 

2008-07-04 Träning spår och vatten Nydala, Umeå

Under min umevistelse fick jag förmånen att träna med Lotta och Ila. På hennes sida kan ni även läsa lite mer om hur träningen gick.

Två träningskompisar, Ila och Gira.

Spårdragaren Lotta

Jag kan inte låta bli att flina över vad det promenerande umefolket kring Nydala tänkte när vi bar omkring på mås och kråka dinglandes i ett snöre. När vi väl var inne i skogen var det däremot ingen som såg oss.

På träningen innan hade Gira bara spårat i lina. Hon är ganska flamsig av sig och jag upplevde det mer som om linan störde henne i spåret än att den hjälpte. Jag försöker bromsa henne men det medför bara att hon ringar konstant och en lina intjorvad bland träden. Väl framme vid fågeln är det inget snack, hon tar den alltid på en gång. När vi däremot ska gå hem så vill hon gärna lägga ner fågeln och ta om, helt utan anledning enligt mitt tycke. Jag har försökt ta henne fot och springa med henne, men med linan blir det bara bökigt.

Gira kommer in med fågeln

Lotta körde spåret med Ila utan lina. Det gick jättebra. Då blev jag sugen att testa på Gira. Spårhalsbandet satte jag på som vanligt utan att fästa linan i öglan. Linan fick glida genom öglan när Gira på kommando började spåra. På så vis blev inte övergången från lina till lös så markant.

Det gick jättebra även om jag tycker att hon inte behöver springa i 180 längs spåret. Hon tog fågeln som vanligt utan funderation och sprang i 180 tillbaka till mig utan att släppa ner fågeln och gjorde en snygg avlämning. Det blir träning utan lina framöver.

Ila var superduktig på spåret.

Jag försökte hinna ta en bild när hon plockade upp fågeln vid spårslutet, men jag hann aldrig med.

Så var det dags för lite vatten.

Stilstudie på Ila

Inte heller vattnet var några större problem för Ila

Foto Lotta

Så var det dags för mig och Gira. Jag kräver ordentlig kontakt innan hon får jobba. Detta till trots är hon lite väl lätt i baken ibland. En liten kroppsrörelse från mig och hon tror att hon får sticka. Därför väntar jag lite nu och då ett bra tag, tills hon taggat ner, innan hon får sitt "ja".

Foto Lotta

...för inte är det några större problem med igångarna, väntan till trots.

Foto Lotta

Denna gång fick hon hela vingen över ögonen och såg inte var hon simmade. Jag småpratade lite så att hon  skulle komma raka spåret tillbaka till mig.

Foto Lotta

Avlämningen var rätt så bra. Det händer att hon lättar på greppet genom att släppa ner underkäken. Först trodde jag att hon tuggade, men det gör hon inte tack och lov. När hon lättar på greppet är det lätt att fågeln glider ur munnen. På bilden ger jag henne en påminnelse genom att trycka upp underkäken och säga "håll fast".

Foto Lotta

Vi tränade olika igångar till vattnet som brant, grunt, öppet, tätt, vass osv. På bilden tränar vi högt och hopp från brygga. Jag gissar att det var ca en meter ovanför vattenytan. Första gången är det viktigt att lyckas. På bilden eggar jag Gira med fågeln genom att flaxa och låta "kvack kvack".

Foto Lotta

Vid mitt "ja" kastade sig Gira i vattnet. Jag tror hon blev lite förvånad när hela hon försvann undet ytan.

Foto Lotta

Efter en och annan kallsup och fnysning tog hon fart mot fågeln. Toppen Gira! Duktig tjej!

Även Ila provade bryggan och kastade sig ut i vattnet.

Ila i glittrande vatten med mås i munnen

Som avslutning fick hundarna simträna ca 20 min i Nydalasjön. I den röda ringen ser ni Ila som villigt simmade tyst och glatt både här och där. Hon tyckte det var skitkul.

Gira däremot hade mest panik och skulle upp i båten till matte. Hon pep konstant. Jag trodde att hon skulle ge sig, men ack.

Jag lyckades faktiskt fånga Gira på bild när hon lämnat båten med hela tre meter. Hon simmar nästan avslappnat...eller kanske inte...

Detta får jag ta tag i när eftersöket är avklarat. Hon var helt slut när vi väl var uppe på land. Hon släppte mig knappt med en meter och lekfulla Ila var inte välkommen i närheten. Gira var inte det minsta leksugen. Det visade hon med ragg och morr. Kanske inte riktigt bra.

Tusen tack till Lotta för träningssällskapet och klövarna jag fick!

Vi ses garanterat mera :-)

 

 

Gira 17 månader

 

2008-06-04 Träning spår ...och vatten

Jag tror det är första gången jag tränat något i förtid än vad jag planerat.

 Zazoo

Eftersöksproven har inte varit någon favorit hos mig. Det känns ärligt talat bara bökigt att måsta träna detta moment varje år. Hur ska man veta var man ska börja? Hur man ska göra för att det ska bli så lindrigt som möjligt så att det inte äter upp en massa tid som man hellre lägger på annan träning? Jag vet att eftersöksgrenarnas vara och icke vara diskuteras i relation till vorsteh som allroundhund, men detta moment väger till britternas fördel enligt mitt tycke.

Nu är det ändå så att jag föredrar vorsteh i dagsläget och då får man gilla läget. Av den anledningen har jag en längre tid gått och gruvat mig för att börja träna spår och vatten. När tiden att börja var övermogen, damp det ner ett mail i min inkorg med ett "välkommen att komma och träna spår och vatten med oss i Arvidsjaur". Gissa om jag blev glad! Det kunde inte kommit lämpligare. En resväg på 45 minuter är ju inget om man får möjlighet att träna med andra hundar som störning och duktiga förare att rådfråga. Det var bara att trycka ner gaspedalen och ratta in riktningen mot K4.

Det första vi gjorde var att gå i medvind vinkelrätt mot ett spår. Detta för att se om unghundarna vek av och följde spåret. Gira klarade detta utan större problem, men det var tydligt att hon inte spårat varje dag. Hon kan bli betydligt mer spårnoga. Framme vid spårslutet tog hon upp måsen och vi gick tillbaka till den plats hon börjat följa spåret. Hon fick sätta sig och gjorde en bra avlämning.

Eftersom detta gick relativt bra så vågade vi oss på ett riktigt unghundsspår på 100 m och med spårdragare sittandes en bit bortom spårslutet. Gira hade fattat galoppen men var lite för ivrig och sicksackade över spåret. Väl framme vid måsen blev hon överlycklig och skulle springa 180 km/h tillbaka till spårstarten. Här behöver jag lugna henne. Hon kanske till och med får gå tillbaka med kommandot "bredvid". Bärandet och avlämning var dock utan anmärkning.

Här är det Toffe som går spår med strävhårstiken Arja.

Detta var inga problem för Arja. Hon tycker det är kul att bära fågel.

Alla hundar som tränade denna kväll var inte unghundar.

Här ser ni Dick och Zazoo som väntar på att Toffe ska kasta en räv.

En nöjd husse kryper ihop och välkomnar en duktig hund.

Även Toffe tränade inför eftersöksprov i elitklass. Här är det Peter som övar kast med liten räv :-)

Toffe berömmer duktiga Jussi som stolt kommer in med räven.

Sedan var det dags för vatten.

Här ser ni Giras kullasyster Gnista (chokladpralinen) som är cool-lugn i kast. 

När väl kommandot kommer är det ingen fråga om Gnista vill i vattnet eller ej.

Stilstudie på Gnista.

Duktig Gnista kommer in med fågel och husse Peter är nöjd och glad.

Så vad det lilla guldklimpens tur. (Jag kan inte låta bli att skriva guldklimpen bara för att retas, jag vet att det sticker i några retstickors ögon)

Gira tycker om vatten så länge hon bottnar, sedan är hon inte så sugen längre. Jag hade aldrig provat en vattenapport. Vi började med ett kast på bara tre till fyra meter ut i vattnet. För att göra hunden lite extra sugen kan man bolla med fågeln innan man kastar.

Jag satte Gira ca tre meter innan vattnet och sprang fram tillsammans med henne. Självklart anväder jag inte "apport" i dessa lägen utan bara ett "ja". Om jag sagt apport så måste hon ju fullfölja och då kan man bli tvungen att simma, vilket inte är så mysigt i början av juni.

Gira tvekade en millisekund när hon inte bottnade, men suget att ta fågeln var större och hon simmade ut. När hon väl tog fågeln blev matte såklart tokglad.

Foto Dick

Tredje gången sprang jag inte fram till kanten utan skickade bara iväg henne med ett "ja" och som ni ser är det inget fel på viljan att hoppa i vattnet.

Foto Dick

Foto Dick

Man kan ju fundera om hon håller på att drunkna...

Foto Dick

...men nej, hon planade ut och simmade riktigt bra och framför allt tyst.

Foto Dick

Väl tillbaka på land väntade jag en stund och tog fågeln när hon lyfte nosen och bjöd mig fågeln. Jag vill vara säker på att hon inte släpper den så fort hon är uppe på land och att jag även ska kunna ta fågeln med en hand.

Foto Dick

Efter loss får hon skaka av sig vattnet. Detta för att hon inte ska skada och/eller skaka apporten ur munnen.

Vattenapporten gick ju alla tiders...

Arja var inte heller motvillig att simma ut och hämta fågel.

Stilstudie på Arja.

Arja och Toffe pustar ut. En varm försommardag tar hårt på krafterna.

Dick och Zazoo tränade på lite längre avstånd. Här ser man en hund med vattenpassion. Hon bjöd på många plask.

En nöjd husse välkomnar en glad hund.

Kvällens träning gick helt klart över förväntan. Nu känner jag mig inte lika motvillig till eftersöksträningen. Men självklart kommer det även bakslag...det gör det alltid.

Men jag är vid gott mod och lika sugen som vanligt ;-)

 

 

 

2008-05-29 Toppentips

Detta kanske inte är så aktuellt just nu...men dock...

Det finns en sida som är helt outstanding när det gäller fjällvädret; www.yr.no

Gå in och kolla så får ni se och glöm inte att lägga den bland "favoriter". Då finns den kvar till höstens jakt.

 

 

2008-05-23 Rabiesvaccination

Idag blev Giras rabiesvaccination och pass klart.

Första sprutan togs 2007-11-28 och kostade 390 kr. Efter en månad var det dags för den andra vaccinationssprutan, 2007-12-28. Den kostade ungefär lika mycket, tror jag. Jag vet inte exakt eftersom vi tog ettårsvaccinationen samtidigt.

Efter fyra månader (2008-05-08) var det dags för blodprov för att se om vaccinationen fallit väl ut och om blodet innehöll tillräckligt med vaccin. Nu bad vi även om att få ett djurpass utfärdat. Detta kostade 625 kr. Blodprovet skickades till Statens Veterinärmedicinska Anstalt för analys.

2008-05-14 kom provsvaret. Analysen visade att antikroppar påvisades i tillräcklig mängd (>0,5 IE/ml). Analysen kostade 580 kr.

Det enda som nu återstod var att åka till en veterinär med analysresultatet och få detta inskrivet i passet. Detta gjordes kostnadsfritt 2008-05-23.

Rabiesvaccinationen inklusive pass har totalt kostat 1985 kr (exklusive resor till och från veterinären) och tog ungefär 5 månader få klart. Nu behöver jag bara ta en spruta per år så är det ok att resa till och från Finland. 

 

 

2008-05-04 Utställning i Piteå

Jahapp, då var tiden inne för mina första vänstervarv någonsin. Det var ovisst ända in i det sista om jag skulle kunna springa med min nyligt läkta hälsena. Men efter Kiruna och fjällturen så bestämde jag mig. Kan man åka skidor i fem timmar borde man även kunna springa drygt två varv på en utställning.

Jag kan väl inte påstå att jag kört någon större utställningsträning. Jag har tränat lite "stå fint" och "titta i munnen". Jag kan inte heller påstå att jag läst in mig på vilka regler som gäller, hur man bäst förbereder sig inför en utställning och hur man ökar chanserna för ett bra resultat. Jag hade inte ens ryckt ett hårstrå på Gira.

I Arvidsjaur stannade vi till hos Nils och Sofia ( Nisse och Kulan, Caliber, skulle lifta med oss) och luktade på de leveransklara valparna. Nils har ju Giras pappa (tyvärr död), farbror och farmor.

Jag frågade vilken av dem jag skulle få ta med mig hem, men alla var visst redan tingade ;-(

Ett litet ormbo av sovande valpar

Denna söting med ordentligt attribut skall neröver länet till en bekant i svk västerbottens styrelse

Att valpar trivs där de är omgärdade syns tydligt. På bilden ser ni mamma Akila (Libby), även Giras farmor.

Väl famme på utställningen fick jag lov att titta en stund på domaren. Det var en herre från huvudstaden med knallorangea byxor och tillhörande rosett på kavajen. På fötterna hade han lackade myggjagare.

Utställningen började klockan ett med anmälan från klockan tolv. Novis som man är trodde jag att vi var tvugna att vara på plats mellan 12 och 13, innan det hela drog igång. Som oinsatt vet man ju inte heller hur lång tid en grupp med 20 hundar tar att bedöma. Jag visste inte ens om jag skulle visa upp hunden i samband med anmälan. Jag tänkte att de ska väl kolla att hunden på stamtavlan är densamma i verkligheten. Men jag behövde bara visa stamtavlan (inte ens vaccinationsintyget) och hämta ut nummerlappen. Ett tips, ta med en egen säkerhetsnål så ni vet att ni får fast lappen.

Jag såg till att förse mig med en utställningskatalog för att hålla koll på vilka hundar och förare som var i ringen. Tyvärr blev jag så fokuserad på Gira och upptagen med att surra med alla människor att jag inte bläddrade så mycket. Däremot försökte jag se och lära av de andra. Hur det uppförde sig, visade hunden samt att lyssna på domarens utlåtande. Tyvärr använde han inte micken. Man kunde inte höra vad han sa. Ett stort minus tyckte jag.

Här ser ni hur domaren klämmer och känner på hunden. Det är Nils som ställer ut Kulan (Caliber)

Nils Karlsson och kulan in action. Det är bara att lyfta på hatten för en erfaren förare och en snygg hund. Ekipaget fick sitt andra cert.

Här ser ni Nina med Tankolammen K-Arja en annan trevlig Arvidsjaurbo som jag fått förmånen att lära känna via webben. Förhoppningsvis beger vi oss ut på en gemensam fjälljakt till hösten.

Jahapp, då blev det min tur. Det enda jag var nervös för var när domaren skulle titta i Giras mun. Hon kan vrida lite ovilligt på huvudet ibland. Tyvärr blev det värre än vad jag ens kunnat drömma om. Hon fick totalt frispel och började nästan klättra på domaren. Hade jag någon prestige värd namnet så skulle jag inte ens visa bilden nedan. Jag kan garantera att det var flera som drog på smilbandet. Min tanke var att nu åker jag raka spåret ut med KEP på grund av valpigt temprament.

Man har ju ingen aning om vad man får eller inte får göra. Jag hade hört att man inte får prata med domaren. Trots detta frågade jag om jag fick säga till hunden. Han svarade ja och det blev bättre. Han fick klämma lite här och lite där. Nu i efterhand flinar jag bara åt det, men där och då var pulsen rätt intensiv.

Vi fick våra vänstervarv trots frispelet och jag sprang så fort jag kunde, vilket i verkligheten inte är speciellt fort. Jag anade att jag skulle nog behövt lite högre hastighet för Giras steglängd. Gira sprang snyggt bredvid mig utan minsta flams.

Slutligen skulle vi ställa upp inför domaren och då visade hon sin bättre sida. Hon ställde sig själv snyggt och ståtligt. Vi fick ett 1:a pris och fick ställa oss på sidan och invänta de övriga tikarna i ukl. Vi var hela tre stycken. De övriga två fick ett 2:a pris vilket innebar att jag även blev etta i unghundskonkurrensklass. Det blev inget ck eller hp tyvärr och konstigt vore väl annars med tanke på vår inledning.

Här kommer kritiken:

Feminin helhet, under utveckling, tar dagen som en träning, bra linjer i skalle och nos, bra hals, något öppna frambensvinklar, ännu ung i kropp och själ, bra bakbensvinklar, önskar mer steglängd samt en jämnare överlinje i rörelse.

Om jag ska försöka ta till mig av kritiken så ser man att det mesta var bra. Rätta mig gärna om min tolkning är felaktig. "Träning" och "ung i själ" berodde garanterat på frispelet. "Öppna frambensvinklar" växer till sig om jag förstått saken rätt. "Ung i kropp" beror kanske på avsaknad av muskelmassa pga mycket vila i samband med hältan. "Mer steglängd samt en jämnare överlinje i rörelse" det löser sig om jag springer fortare. 

Jag är nöjd och belåten med reultatet och har nu pris från utställning efter 15 månaders ålder så att hunden kan bli sjch. Jag är tveksam om jag tycker om det här med utställningar. Det är ju, enligt mitt tycke, jaktresultaten som räknas. Det är där man presterar och får bekänna färg. Ok, jag fick väl min beskärda del i och med frispelet även på utställningen, men nästa utställning blir inte förrän vi kan ställa upp i jaktklass och då har vi garanterat tränat och är mer förberedda.

Jag ska återkomma med lite tips och trix kring utställning för alla er som är lika novis som mig.

 

 

Gira 16 månader

 

2008-04-30 Mink

Ja, vad ska man säga?

Jag kan väl inte riktigt släppa det där med att apportera allt möjligt. Här har vi fått en mink i fällan och jag kunde ju naturligtvis inte låta bli att säga "apport" till Gira.

Hon höll och bar utan att tugga. Med tanke på hur minkar luktar så tror jag hon var mest sugen att spotta ut. Gira hämtade även minken på fem meter. Då blev jag nöjd för denna gång.

Oss emellan så har jag inte kunnat låta bli att stoppa ner en i frysen. Man vet ju aldrig ;-) 

 

 

2008-04-25 Fåglarna flyttar ut

Alla sex rapphöns har överlevt vintern i ladugården. Tyvärr visade det sig att jag bara hade tuppar. Det var därför jag inte hade någon aning om hur man skiljde på tuppar och hönor. Alla mina fåglar hade ju den karakteristiska bruna hästskon på bröstet.

Alla fåglarna blev speltokiga av att komma ut i vårsolen. Rapphönsen, som jag försökt beskriva det, sprang omkring på "bakbenen" och slogs. Nu har de ju inte fler ben än två, men kanske ni fattar hur jag menar.

Tyvärr har en av mina fyra fasanhönor fått kasta in handduken. Den långa äggningsperioden tog kanske lite för hårt. Fasanhönorna är inga skönheter. De är ruffsiga och tuffsiga med fjäderlösa ryggar från tuppens klor.

Nu ska de få gotta sig ett par veckor i den härliga vårsolen innan det är dagas att börja flyga ute i det fria.

Gira, hon stod det första hon gjorde när hönsdoften från voljären nådde näsan.

 

 

2008-04-18 Valpträff med Fjällbrisens kennel i Kiruna

Först vill jag bara säga ett stort tack till Åsa och Ingemar Stöckel som äger Fjällrisens kennel för att de alltid ställer upp om man har frågor och/eller behöver hjälp. Som grädde på moset ordnar de dessutom en supertrevlig valpträff som gav oss valpägare mycket matnyttigt.

En kort presentation av de personer som hjälpte till under helgen:

 

Bernt Hasselström – Hundinstruktör och driver företaget BeHass www.behass.se

Jörgen Rautio – Hundinstruktör i SVK Malmfälten och har Ensliga skogens kennel

Lena Nordin – Utställningsdomare

Anette Johansson – Distriktsveterinär i Kiruna

Malin Persson – Duktig på dirigeringsträning, ägare till Fjällbrisens Hobbe

Hannu Liedes – Finsk jaktprovsdomare (och ägare till H-kullens pappa, Don Korleones Conrad & Fjällbrisens Happy Grouse)

 

Fjällbrisens G-kull, från vänster:

Gerry och Kjell Tangen från Mo i Rana, G´Frost och Heidi S från Kalix, Gruffa och Torun Aidantausta från Kiruna, Gira och Hanna, Gnista och Peter Öhman från Arvidsjaur, G´Salle och Bänkt Näsström från Skellefteå, Gigolo och Matti Leinonen från Kajaani i Finland, Grom och Knut Sund från Harstad i Norge.

Fjällbrisens H-kull, från vänster:

Hyvä Uno och Caroline Lidman från Piteå, Hicka och Anna Hansson från Östersund, Henna och Roger Pettersson från Kiruna, Hoffa och Åsa Stöckel från Kiruna, Hera och Erika Taube från Östersund, Happy Grouse "Api" och Hannu Liedes från Kannus i Finland, Hobbe och Malin Persson från Hässleholm, Hesso och Jonas Söderlund från Örnsköldsvik

Ingemar höll en inledande information om helgens upplägg.

Vi höll till på Kiruna slädhundklubbs klubbstuga ute vid Kiruna flygplats.  

Dagen började med teori av Bernt.

Vi bodde hos dessa gästfria människor, Affe och Torun, som även har Fjällbrisens Gruffa.

Efter teori var det dags för praktik utomhus. Vi skulle en och en visa upp hur långt vi hunnit med fot, sitt och hit. Detta för att kunna göra gruppindelning för fortsatt träning. Pirri pirri, jag fick fjärilar i magen.

Matti och Gigolo

Gnista, chokladpralinen, det var denna tikvalp som jag hade valt om jag fått välja först.

Affe och Gruffa, det var mellan denna tik och Gira som jag valde.

Visst gick det bra med "uppvisningen" även för mig.

Vi höll till vid Kiruna flygfält och stundvis blåste det ganska kallt.

Hannu och Api instrueras av Bernt.

Åsa och Hoffa

På lördagen började vi inomhus med att Ingemar visade hur han tränar apport.

Ingemar visade på G'salle

Han visade sig vara en lättlärd och lagomt mjuk hanhund där detta moment inte blir något större problem att lära in.

Sedan gick vi ut och tränade praktisk apport. Vi delades in i olika grupper lite broende på hur långt vi hunnit. Instruktör i min grupp var Jörgen Rautio.

Först tränade vi lite linförighet samtidigt som hundarna bar på apportbocken. Jag och Gira syns till vänster. Därefter gjorde vi olika apportövningar på vilt.

Några deltagare från Östersund/Kiruna

Efter apportträningen var det dags för stadga. Här har vi redan tränat linförighet med störning i form av mat på marken, bollar och pipljud. På bilden flyger det kråkor och vingar hit och dit. I den senare träningen såg man tydligt hur Gira gick över från flock- till jaktfunktion, så som Bernt beskriver det. I flockfunktionen har jag inga större problem med lydnaden, men när hon byter till jakten blir intresset nästan övermäktigt mot mattes kommandon och hon vill gärna lyfta på rumpan som synes i bild. Jag har lite att jobba på.

 

Man blev trött av att stå efter ett tag och då satte man sig på det som fanns närmast till hands. På bilden Henrik, Heidi och Albin.

Efter stadgeträningen var det dags att träna på lugn i flog.

Först arbetade vi med hundarna i koppel. När hunden såg "fågel i luften" kom ett kommando med en snabb och tydlig korrigering om floget var intressantare än förarens kommando. Här syns Peter och Gnista.

Den valpköpare som bjöd oss alla på mest utbildning var Jonas. Han gjorde ett jättebra jobb med sin "något" bångstyriga Hesso. Vilka framsteg de gjorde. Tack för lektionen!

Knut Sund och Grom, där fokus på husse istället för fågel, inte var några större bekymmer.

Caroline och Uno, ett annat duktigt ekipage. Uno som tyvärr skadade sig på söndagens fjällträning.

Så här syns Gira vid fågel i luften. Hon är fullt koncentrerad på fågel. Jag kan få stopp (=sitt) på Gira vid flog med hjälp av kommando, men rumpan har en tendens att gå upp ganska snabbt efteråt. Bernt gav mig instruktioner att släppa kopplet och backa 10 meter bakåt så att hunden själv fick ta ansvar för situationen och lyda mattes kommando. Det gick mycket bättre. Den följande inkallningen gick bra.

Sedan var det dags för samma övning med lina istället för koppel. De övriga deltagarna stod samlade för att se och lära av den deltagare som var aktiv, lika lärorikt som att jobba själv.

Här är det Affe som stoppat Gruffa när fågel "gått i luften".

Erika och Hera

Malin och Hobbe

Bänkt och G'Salle

Tobias, Caroline, Jörgen och Heidi

Söndagen tillbringades uppe i Abisko på fjället. Det rapporterades om en härlig dag med klarblå himmel, bra före och gott om fågel. Tyvärr valde jag att åka hem eftersom min hälsena inte var tillräckligt läkt för en heldag på fjället.

 

 

 

 

2008-04-13 Fasanägg

Mina fasaner började ägga redan i december. Jag har ätit, bakat och lagat mat på dem.

Didrik Skarin hörde av sig och var nyfiken på om vi skulle kunna kläcka fram några tidiga kycklingar.

Vi plockade reda på äggen, skrev datum och lade dem i en äggkartong som förvarades i kylskåp. Om man vänder på kartongen varje dag så klarar sig äggen i 14 dagar. Dick fick ca 30 ägg.

(foto Didrik Skarin)

Den 13 april kläcktes första kycklingen. Tyvärr blev det endast fyra kycklingar. Jag tror att de flesta ägg hann frysa innan vi plockade in dem.

Till nästa år kan man tänka på att kanske ha ett par plusgrader inne i ladugården...om man nu vill ha kycklingar vill säga. Annars var ju äggen rätt goda att äta också.

Gira 14 månader

  • Vårprov i Abisko och 1:a pris i Ukl. Sikta mot molnen………….. ;-) Jaja ok...måste ju även fixa eftersöksgrenarna INSTÄLLT pga skada

 

 

2008-03-18 Hundkälke

Jag har ofta en massa frågor och funderationer och är garanterat inte ensam om det. Därför så försöker jag lägga ut alla tips och trix som jag får eller klurar på själv.

Så småningom kommer jag att lägga över dessa tips på en egen sida via en länk på jaktsidan. Denna sida ska ju egentligen bara handla om dressyr. Men jag har ju så mycket att berätta hela tiden.

Här kommer i alla fall en bild på vår färdigställda hundkälke.

Flakkälken är köpt av Perssons Båt i Malå och heter Nila Flakkälke mod 1, med flakstorlek 750 x 1750

Plywoodlådan är bara 1600 mm lång eftersom vi vill få plats med en 20 liters jeepdunk för de riktigt långa turerna. Lådans mått är 750 x 1600 x 600.

Den är uppdelad i två fack med två öppningsbara lock på ovansidan. Det främre facket har ett fönster på varje långsida och en biabädd, mod större 750 x 900.

Fack 1 och 2 kan skiljas åt genom en skiva som styrs ner i en skåra. Skivan har ventilationshål så att luft kan passera från tallriksventilen som sitter i det bakre facket (syns ej på bilden).

Det bakre facket har vi tänkt använda som packningsutrymme, men det kan även användas för hundar om man behöver mer packningsutrymme eller transporterar fler än tre hundar. I det bakre utrymmet passar biabädd mod mindre, 750 x 600.

Att använda biabädd eller madrass av något slag är klokt med tanke på att transporten kan bli ganska skakig. Man ska inte riskera att nöta på armbågarna i onödan.

Hundarna plockar vi in och ut genom luckan på den bakre kortsidan.

Skidor och stavar spänner vi uppe på locket. Där har vi sex stycken spännöglor så att lasten sitter fast ordentligt. Vi har även klistrat fast gummiremsor så att inte skidorna ska glida omkring.

Slutligen har vi även handtag fram och bak så att vi enkelt skall kunna lyfta lådan dit vi vill. Behöver man ta bilen den första biten kan det bli lite trångt med två skotrar och en flakkälke med låda på släpvagnen. Det kan då vara bra att kunna lyfta upp lådan, som faktiskt inte blev så tung, på takräcket.

Själva flakkälken väger ganska mycket men kommer däremot att hålla i många år. Vikt och kvalitet gårt ofta hand i hand när det gäller sådana saker. Lätt går den, trots att den är tung.

Jag lovar att utvärdera lådan när vintern är slut så att ni inte begöver göra om mina misstag. Men jag hoppas att det mesta redan är genomtänkt i teorin ;-)  

 

 

2008-03-07 Efter önskemål från läsare så har jag vänt på tidsaxeln i dressyrdagboken så att det senaste kommer överst. Nu slipper ni scrolla som galningar ;-) 

 

2008-03-06 Apporteringstest a la Hanna

Stackars Gira som har fått en sån enkelriktad matte. Jag blev bara tvungen att prova när idén kom samtidigt som jag packade upp matkassarna.

"Så länge hon inte biter igenom skinnet går ju korven att skölja av" var min tanke.

Jag var inte snällare än att testet gjordes strax innan matdags, bara för att hon skulle vara extra sugen. Vad taskig man är...

...och det gick ju bra. Hon hämtade den snyggt på ett avstånd på tre meter. Kolla in vem som avundsjukt smygt upp i bakrunden. Han är garanterat sugen på korv. 

 

2008-02-29 Fler tips på extraenergi vid jakt

 

Det här är det intressanta med att hålla på med jakt, dressyr mm. Ofta finns det inga solklara rätt och fel. Många gör olika och lyckas ändå. Man får fråga efter ingredienser både här och där och komponera sin egen maträtt som faller i ens egna specifika smaklökar. Man får lyssna, tänka och prova sig fram helt enkelt.

 

Jag fick fler tips av Jaana Tengman på hur man bör föda sin hund vid hård ansträngning. Läsvärt! 

 

Jätteportioner är faktiskt livsfarliga - tänk på magomvridningsrisken. 

Öka aldrig mängden foder eller vatten i samma portion, dela alltid upp.

Tro mej, jag har provat. Det är inte kul när man får veta att det är 20% som överlever magomvridning när hunden ligger på bordet hos veterinären.

 

Här får du mina fodertips för att undvika magomvridning och samtidigt maximera prestationen:

Två dagar före

- extra vatten (1-2 dl) beroend på hundens vikt

En dag före
- ge ordninarie portion 16.00 om du ska starta 8.00
- ge extra vätska på kvällen (22-tiden) med lite foder (någon dl)

Samma dag

- ge halv portion 4 timmar före aktivitet, extra vatten
- under aktiviteten (längre än 1 timme) ger jag vätskeersättning och ev. lite uppblött torkad vom eller annat som gör det smakligt. Dock aldrig mer än en-två dl åt gången.

- efter aktivitet ger jag matersättning inom 30 min (kan givetvis ersättas med typ lite foder, dock aldrig mer än totalt 2dl inkl. vatten) (kan också ges under aktiviteten om den blir lång - typ 7 timmars jaktprov :)

- efter 2 timmar - en vanlig matportion med lite extra vatten
- efter ytterligare 4 timmar en halv portion m. extra vatten (om man vill komma upp i samma "totalgiva")
- ska man jaga flera dagar så ger man "halportionen" vid 22-tiden.

Rasta hunden ofta :)

 

 

2008-02-26 Trampdynor

… och sånt som kan påverka...

 

1-4 förebyggande, 5 när det väl har hänt:

 

1.      Ett bra grundfoder (högenergi till energiska jyckar), som hos människor behövs bra med energi för att hålla en arbetande kropp pigg och fräsch

2.      Jag ger lite laxolja, (salmopet) tycker att det funkar bra.

3.      Nötning året om... grus i hundgården är bättre än gräs säger många, tja mina hundar ligger inne och sover så jag vet inte. Dock ställer jag dem aldrig och vänjer dem successivt vid snön när den kommer. Jag cykeltränar inte på grus/asfalt och jag sockar alltid skador på vintern, alt. att jag vilar ut om det är blödande sprickor.

4.      Förebyggande smorsel brukar jag sällan göra, men på vintern brukar jag fila den yttersta delen av "tådynorna" som är närmast under klon och smörja med salicylsyrevaselin några kvällar (inte mer än 3-4) om dom känns torra och hårda. Fil = vanlig fotfil, tänk dock på friktionen och undvik rökutveckling :)

 

5.      Behandling om det väl ha blivit sprickor:

  • Fila och smörj med helosansalva, Yukonsalva eller salicylsyrevaselin. Själv kör jag mest med helosan då det är milt och lite läkande    
  • Socka (med sko från tex. björkis INTE fleece  använd istället typ cordura eller någon annan vattenavstötande tygsko) vid all rastning. Låt jycken vila tills dom inte blöder längre.
  • Jag brukar också lägga flytande plåster ibland om det är "bråttom" att få det läkt till en tävling/jakt eller så, men jag vet inte om det funkar. Glepar det mycket så brukar jag ibland tejpa, men det är svårt.

Ovanstående tips har jag fått från Jaana Tengman en mycket duktig draghundstjej. Jag fick även se henne och hunden Iver på ett jaktprov i höstas och blev riktigt imponerad. Den ena framgången tar ju inte ut den andra.

Mina erfarenheter visar att korthåren har betydligt mindre tassbekymmer än strävhåren. Enda gången jag fått tassbekymmer med mitt korthår är när det varit skarföre. Då går klorna igenom skaren och huden runt klofästet skavs upp och börjar blöda.

Strävhåren däremot har mycket hår inne i trampdynorna där det fastnar snö. Snöklumpen som bildas spränger ut trampdynan så att huden slutligen spricker. Dessa sprickor gör väldigt ont för hunden (kan även vara svårläkta) och kan förstöra flera jaktdagar. Jag har provat att socka mina hundar men tycker att det är svårt att få dem att sitta fast. Det enda som hjälpt är att raka bort håret inne i tassarna. För att vara helt säker brukar jag även smörja med en tassalva. Rakar gör jag med en 1.5 cm rakaparat som finns att köpa för en billig penning på Clas Ohlson.

 

2008-02-26 Extraenergi vid jakt

Detta är lite tips och trix som jag fått för att jakthunden ska hålla farten hela dagen. Ja självklart är förutsättningen att hunden redan är vältränad och har god kondition. Jag har själv inte provat detta men källan är rätt så pålitlig.

 

Ge en massa mat kvällen före (högenergifoder), lagom med mat på morgonen med mycket vatten (gärna lite köttkross el liknande i så att de verkligen äter upp allt). Sen brukar jag göra en "grogg" på kvällen före i en halvliters flaska med foder och lite köttkross rejält uppblött. Ge det i två omgångar under dagen (vid en hel dags jakt) utspätt med ännu mera vatten, m a o under dagen är det viktigast med vätska. Groggen är också bra för att inte tömma dem helt på energi. Oftast jagar man ju två dagar och får de inte nog med näring under dag 1 så brukar de ta slut alldeles för fort dag 2. Direkt man jagat färdigt, ge en brödbit och lite uppblött foder och sen en jätteportion på kvällen.

 

Obs, det brukar bli "för" mycket mat av allt detta och då brukar jag blanda i någon deciliter fil morgon och kväll vilket brukar hjälpa.

 

 

2008-02-17

Ja vi var ju tvungna att prova lite till...

Jag var ju nyfiken att prova om apporten kommit så pass långt att kommandot betyder "hämta till matte" oavsett vad matte vill ska hämtas. En apelsin kan ju vara rätt bra. Den smakar inte vidare gott om man är för hård i käkarna.

Nu hämtar Gira gömd apelsin utan bitmärken. Stackars hund som har en sådan matte... ;-)

 

2008-02-11 Apport

Jag började ju med apportmetoden a la Ingemar när vi var hos dem och hälsade på helgen 12-13/1. När man väl påbörjat denna metod måste man slutföra den. Enligt beräkningarna skulle jag ha en ovillkorlig apport på trut och hönsfågel inom två veckor. Tack vare några vänliga själar fick jag tag på trut innan kommande helg (19-20/1). Vi körde på i ett rasande tempo med korta men många träningsstunder.

Tyvärr kom min skada högst olämpligt innan jag ens hunnit slutföra momentet. Precis så som man inte skulle göra. Detta grämde jag mig över en hel del.

Denna dag, drygt tre veckor senare tänkte jag (stapplandes på ett par kryckor) kontrollera hur väl kommandot apport befästs samt om det verkligen hunnit bli ovillkorligt.

Jag började med det välbekanta avståndet på 10 meter utan lina. Endast halslänken var kvar som påminnelse om tidigare övningar. Visst fixade hon det! Kan det tänkas att momentet fastnat på bara en veckas träning?

Det blev jag ju tvungen att kontrollera med ytterligare några övningar i djupsnö.

Som ni ser var det inte något större problem. Hämtar hon trut borde hon även hämta hönsfågel. Frågan är bara om hon tycker att den sorten smakar för gott och blir sugen att tugga. Jag får prova det senare när jag själv kan röra mig lite mer. Då blir det kast med liten ripa och ett skott i luften, en kastapport kort och gott.

Gira tycker det är kul med apport. Det händer att hon tappar apportföremålet och blir tvungen att ta nytt grepp. Nu löser hon en sådan situation själv. Hon vet att det inte finns några andra alternativ. Tidigare blev hon bara skamlig och låst. Hon lade sig ner på marken och vågade inte röra sig och än mindre åter ta upp apporten.

Bära och hålla klarar hon fint. Hon bär stolt med högt huvud. Nu gäller det bara att vi kan ta oss vidare.

Jag vet att en del tycker att jag låst fast mig vid detta moment. Men för mig är detta en av mina största prövningar som dressör. Kanske finns det fler toksvåra moment jag får bita i framöver. Men jag har aldrig tidigare lyckats med en ovillkorlig apport. Jag har gett mig den på att jag ska lära mig detta, och då kan jag inte släppa den delen förrän den är avklarad.

Tjurskalle...jajemen...;-)

 

 

 2008-01-20 Vindsäck

Inför den stundande vårjakten (som gick upp i rök) tog jag mig an mina stooora sykunskaper och knåpade ihop  en vindsäck som hundarna får kura i medan vi sitter tar paus och försöker få i oss lite mat och dryck.

Visst blev den ganska fin? Vid en närmare syn så ser man att jag inte hade det högsta betyget i syslöjd, men den fyller sin funktion och jag sparade ca 400 på att sitta en timme vid symaskinen.

 

 

 2008-01-20 Fasanägg

 Mina pippisar lever fortfarande och har det bara mysigt inne i ladugården.

 Lite för mysigt verkar det som...eftersom de började ägga redan i december.

  Vi har fått mellan 50-100 ägg och de är riktigt goda. Man får räkna två fasanägg på ett vanligt.

  Jag hoppas att de fortsätter ett tag till så jag kan spara på några ägg och få mig lite fler träningsfåglar.

 

 

 2008-01-20 Giras apport har gått framåt. Tack snälla ni som ordnade apportfågel till mig!

   Här ska Gira apportera trut på ca 10 meters avstånd helt lös.

   Apport! Full fart fram till truten.

   Tillbaka till matte och sitter fint. Greppet är väl lite si och så. Men hon gjorde som man ska, ovillkorligt.

   Sedan måste man göra det hela lite svårare. Vi provade även att hämta fågel uppe på snödrivan. 

   No problemas! Det gick som en dans.

   Om nu matte varit fit for fight hade nog Abiskoprovet fått två taggade deltagare.

 

2008-01-12 och 13 Resa till barndomshemmet i Jukkasjärvi

 

Nu är vi tillbaka på banan igen...jag och Gira.

 

Det blev en rejäl avåkning i höstas i samband med kennelhostan. Vi förlorade mycket tid och fick ganska stora driftstörningar. Motorn (arbetsglädje och motivation) havererade och det tog ett tag innan den var lagad och ”fit for fight”. Nu kör vi igen och har till och med kostat på lite extrautrustning och gjort några finjusteringar. Allt för att få ut största möjliga effekt ur befintligt råmaterial. Vi ger järnet och hoppas på nya topphastigheter och sträckrekord.

 

Min plan om ett vårprov 2008 är inte helt spolierad. Jag startar bara om jag vet att vi håller måttet och har chans på ett förstapris. Tiden är knapp och jag har en hel del kvar innan jag vet någorlunda hur landet ligger.

 

 

I helgen åkte vi upp till Giras uppfödare, familjen Stöckel, för en mängd råd och tips samt ett första släpp på fjäll. Det var med spänd förväntan jag skulle bevittna och få utlåtande om min lilla guldklimps kapacitet samt resultatet på vår träning från tidig höst.

 

Vilken helg det blev!!!

 

Tyvärr har min kamera börjat strula. Den har tappat fokus av någon anledning. Endast en av tio bilder har skärpa. Hoppas det bara är ett inställningsproblem.

 

 

 

Vi började eftermiddagen med slädhundsköning. Gira fick ta plats längst bak till vänster. Efter en panikslagen start började hon så småningom dra sitt strå till hastigheten. Jag åkte i släden och det gick rent fort ska jag säga. Albin var den som fick provköra ekipaget eftersom undertecknad sabbat sina tånaglar från senaste tidens latcholir på innebandyplanen. Det var bättre att sabba dem på fjället än innan vi ens tagit oss dit.

 

 

Efter detta blev vi bjudna på en underbar middag bestående av vildsvinskött skjutet av Ingemar.

Helt fantastiskt gott!

 

 

Därefter var det såklart dags för ett besök på Ice Hotel, ett måste när man är i Jukkas. Vi tittade in i baren och kyrkan. Nog är det imponerade att en sådan turistidé fungerar. Visst är det vackert!

 

 

På kvällen var det ”apporteringskurs” a la Ingemar. En av de bästa kurserna jag gått. Apporten måste sitta om jag ska kunna gå något vårprov. Ingen tid får gå till spillo om jag ska hinna.

 

 

Jag har hållit på med momentet apport ett antal veckor. Vi har gjort framsteg, men någon ovillkorlighet har jag inte lyckats med. Ingemar gav mig ett antal tips och trix på hur man löser detta problem.

 

När man väl påbörjat denna kurs måste man slutföra den. Enligt beräkningarna ska jag ha en ovillkorlig apport på trut och hönsfågel inom två veckor. I skrivandets stund har jag på några dagar tagit mig till en ovillkorlig apport (bock) i lina på ett avstånd på 10 meter. Detta avslutas kommande helg med övergång till vilt. Vill du veta mer om denna metod så hänvisar jag till kursledaren.

 

Nästa morgon var det dags för en biltur genom Kiruna och vidare upp till Abisko och lite ripmarker. Förutom Gira var det mamma Bris och den unga korthårshannen Hoffa som följde med.

 

Vilken gruvstad Kiruna är. Ingemar som jobbar på LKAB berättade en del. Jag har aldrig fattat hur stor gruvan är. Visste ni att LKAB förbrukar 1,5 % av hela Sveriges energiförbrukning. Otroligt vilka pengar som ligger i backen.

 

Efter ca en timme var vi framme i Abisko. Snödjupet visade sig vara obefintligt. Vi kunde inte ens åka skidor. Jag hade tagit med mig de otympliga skoterskorna eftersom de var de enda skor som mina protesterande tår accepterade. Åka skidor i dem är inga problem, men de visade sig bli lite väl tunga efter ett antal steg på fjället.

 

 

Gira gick stort, fint och med bra fart för att vara ett unghundssök. Hon släpptes tillsammans med mamma Bris och hon sökte utan att hänga på partnern.

 

 

Efter ca 30 minuters släpp stod Bris för fågel och Gira sekunderade. Det var hennes första riktiga stånd på fågel. Nästan så man blev lite tårögd. Jag hann med en blid innan det var dags för total koncentration på Gira. Avancen var det inget fel på och hon stannade på mitt kommando.

 

 

Gira var med på nästan alla fågelsituationer, hon stod till och med själv för fågel ett par gånger, hade bra fart i avancen och gick inte efter en enda gång. Efter varje fågelkontakt blev det tydligt mer fart på söket. Hon började förstå vad hon letade efter. Hädanefter gäller det att dressyren är med. För nu börjar det hända grejer. Får jag bara bukt på den annalkande jaktinstinkten så har jag mig en bra jakthund ska du se.

 

 

Hoffa, Albin och Ingemar syns på bilden. Gira och Bris letar fågel.

 

 

Bris apporterar ripa.

 

 

Fyra ripor följde med hem bak på säcken. Det blev en bra dag och väl värd de 57 milen hem från Abisko. För man kan ju fundera om man inte åker över ån efter vatten när man har egna fjäll på närmare håll.

Bris gick som en klocka. Man såg att hon är en rutinerad hund som vet vad hon letar efter. Hon gick på i samma tempo hela tiden och jag tror inte det är många fåglar som ungår hennes näsa. Vi får hoppas att Gira blir som mamma.

Det hade börjat skymma redan när vi vände på klacken för att gå tillbaka ner från fjället. Det var nästan mörkt när vi hade sista fågelkontakten. Klockan hade passerat fyra när vi var framme vid bilen. Transportsträckan till fots ner från fjället tog hårt på fötterna. För varje steg skjutsade de fram i de något för stora skorna. Men vad gör man inte för sin dröm om en toppmeriterad jakthund?

Efter ytterligare en utsökt middag (suovas) var det hög tid att styra kosan hemåt. Klockan hade blivit halv åtta. Med en heldag på fjället släpandes på tunga skor var både ben och huvud trötta. Det blev en kamp mot Jhon Blund på vägen hem.

Kanske kanske kan det tänkas att jaktprovet i Abisko blir verklighet. Detta hänger helt på apporten och resterande helgers fågelarbeten. Bäst att anmäla sig för säkerhets skull.

 

 

 

Gira 12 månader

Detta gjordes 29/12 i samband med den andra rabiessprutan.

 

 

 

 

»»» Dressyrdagboken2007 

 

 

 

 

<<< tillbaka