<<< tillbaka

 

 SeJch SeUch NoUch Fjällbrisens Gira

 

Riksprovsvinnare 2011

 

Dagbok 2011

 

Här kan ni läsa om Giras utveckling som stående fågelhund

 

 

 

2011-12-17 Parningsresa genomförd

Både jag och Gira har varit lite sliten och gruvligt trötta de senaste veckorna, men här kommer äntligen en uppdatering. Det är kanske vintermörkret som sugit energin ur en och att vår årliga viloperiod infunnit sig lagom till julefriden.

Efter ett par stopp på vägen med trevligt sällskap och välbehövlig paus var det skönt att komma fram till Boxholm efter 120 avlagda mil och välkomnas så gästvänligt som jag gjordes av familjen Elofsson. Att träffa och lära känna nya människor är verkligen en ynnest!

Tjoes Bore in action - hög fart, bra kontakt och en mycket bra naturlig reviering. Det var kul att se!

Redan första dagen, Giras löpdag tio, provade vi en första parning. Torbjörn och Bore har ju varit med förr och fått det att fungera så jag lade min tillit helt till detta och hoppades att Gira skulle vara så bemötande som möjligt. Vi släppte hundarna lösa på gräsmattan och jag såg framför mig hur Bore skulle få springa runt och jaga Gira där hon bitskt skulle fräsa ifrån hans närmanden.

Döm om min förvåning när Gira inte tog ett enda steg utan bara ställde upp sig och vek undan svansen. Det tog kanske fem sekunder från det att Bore släpptes lös så satt de ihop. Ok (!!!) tänkte jag. Nu förstår jag att det kan hinna bli tjuvparningar utan att man hinner med.

Jag har alltid tänkt att de som får sina hundar tjuvparade varit slarviga och oförsiktiga. Nu lärde jag mig att jag kanske inte ska ha Gira lös på gården eller gå med Gira okopplad under höglöpen i tron om att jag har en lydig hund. Drifter är drifter och kommer en lös hane är det inte säkert att jag hinner säga stopp, speciellt inte när hon bjuder till på detta sätt. Samtidigt kändes det skönt att Gira var så mottaglig. En bra avelstik bör väl inte vara svårparad. Eller?

För att undvika att någon gjorde sig illa höll vi i hundarna under hängningen. Det kändes bra att ta det säkra före det osäkra. De ska ju förhoppningsvis göra det fler gånger. Positiva minnesbilder är alltid bra.

Hängning! Ser inte så skönt ut att jag håller upp Gira så under magen, men hon misstyckte då inte utan stod och viftade på svansen. Nöjd och belåten.

Nästa dag hade vi ordnat öppet hus för valpintressenter från södra Sverige där de fick träffa båda hundarna, surra med oss ägare och trivas över en liten adventsbuffe. Det var totalt åtta personer som kom. Roligt att så många tog sig tid. Själv passade jag också på att prata med var och en och ställa lite frågor så att jag fick en bild av människan bakom ett namn på papper. En del frågor kanske var lite raka, men nödvändiga. Alla var lika härliga och trevliga. Jag har inte gjort det lätt för mig att försöka välja valpköpare in i det sista. Det kommer inte att bli lätt. Samtidigt känner jag mig ödmjukt tacksam att så många är intresserade.

Jag hoppas verkligen att Gira är dräktig.

Några av de som kom tittar här på Bore. Det gick ju inte annat än att visa en och en hund av förståeliga skäl.

På Giras löpdag tolv gjorde hundarna åter en lättsam och lyckad parning och med det tackade vi för oss och styrde kosan vidare. När man väl bemödats sig ner till "södra Sverige" får man passa på att hälsa på lite folk. Jag var ett par trevliga dagar hos vänner i Norrköping och gjorde sånt jag inte brukar som tex klappa hästar och gå på museum. Kul!

Den bekanta stormen som drog in från väster gjorde att jag dröjde mig kvar och inte styrde kosan uppåt förrän mitten på veckan. Jag landade därefter i Vännäs och hämtade upp min underbara son som var hos farfar eftersom pappa beförde renar på fjället. Vi hade inte setts på en vecka. Så länge har vi inte varit ifrån varandra och det är nog gränsen på vad det blir ett antal år framåt. Jag upplever och gör gärna saker på egen hand. Det är härligt, befriande och utvecklande, men handen på hjärtat så känner jag mig väldigt halv utan min lilla familj. Viktigt att komma ihåg dock är att den känslan sällan kommer om man aldrig är ifrån varandra. Jag tror det är viktigt att få känna den känslan.

Tjoes Bore i fast stånd. Vill tipsa om Tjoes hemsida där ni kan läsa mer om Bore med flock www.tjoeskennel.se

Nu har vi umgåtts, vilat och myst hela Skansnäsflocken så pass att vi är redo för julfirande. Jag undrar varje dag om Gira är dräktig eller ej. Jag tycker mig se saker hela tiden som tyder på en förändring men det kan lika gärna vara inbillning eller styrt av min vilja. Gira har varit trött och lite småsur ett par gånger mot de andra hundarna. När jag motionerar henne så är hon lika pigg som vanligt bortsett från idag då hon inte hade någon lust att springa utan bara ville åka skoter. Visst kan det vara tecken, men lika gärna inte. Nu är hon i vecka 3 om jag räknar från andra parningen. En ev mage ska väl synas i v 4-5. Det blir väl ett ultraljud i v 5 om jag inte själv kan se något tydligt.

Hädanefter kommer jag att skriva om Giras dräktighet på valpsidan.

Nu får vi se om jag kan förmå mig att göra en sammanfattning på vägen till jaktchampionatet som jag utlovat samt ge lite glimtar (inte allt för avslöjande) från höstens lyckade jakter ;-)

 

 

2011-11-22 Parningsresa

Imorgon kör jag och Gira söderut. Vi gör stopp hos min syster på Frösön innan vi drar vidare ner till Boxholm på torsdag morgon. Jag kommer mest troligt inte att svara på mail förrän jag är hemma igen. Ni är dock varmt välkomna att slå en pling på mobilen 0706357821 och hålla mig lite sällskap längs vägen. Jag surrar gärna!

Går allt som vi ägare vill så blir det parning fredag och söndag. För säkerhets skull har jag tagit semester hela v 48. Jag har med mig flera böcker och en splonkans ny digital systemkamera så vi ska nog få tiden att gå om Gira väljer att knipa.

Håll gärna tummar och tassar för oss att allt går bra och att vi bevaras från olyckor.

Hörs!

      

 

 

 

2011-11-16 Gira löper

Nu äntligen kan jag börja planera resan ner till Boxholm.

Jag väntade att Gira skulle börja löpa redan vid månadsskiftet okt/nov. Tur i oturen så bröt hon ju svansen och fick med det 100 % vila i ett par veckor. Trots det så gav aldrig den dagliga undersökningen med vitt toalettpapper något större hopp om att löpet var i antågande.

Jag måste få igång henne så det inte blir parning till jul, tänkte jag otåligt.

Med ljus och lykta så letade jag efter en lämplig löptikskandidat som Gira skulle kunna träffa. Till vår stora glädje fick vi tips om jämttiken Luva med ägare Bengt och Kerstin. Gira och Luva snusade och busade med varandara både lördag och söndag kväll. Stort tack för att ni ställde upp!

Till detta så hade en valpintressent tipsat mig om att ge Gira E-vitamin. Efter en koll på google såg jag att även andra sagt att detta kan sätta igång löp. Dock ska E-vitamin ges med försiktighet. Var får man tag på E-vitamin då? Solrosolja ska visst innehålla en del E-vitamin. En skvätt sådan i maten varje dag kändes ganska ofarligt.

Redan på måndag kväll så visade det så länge vita toapapperet en svag skiftning i rostrosa. Yes! Det fungerade! Jag vet att man ska vänta att räkna dag 1 från första droppen på golvet. Jag var hos veterinären och gav Gira en rabiesspruta som egentligen skulle ges vid årsskiftet. Tydligen så är denna spruta inte lämplig att ge dräktiga tikar. Veterinären frågade om hon börjat löpa ännu. Nja, jag väntar på första droppen, sa jag. När vi var klara såg jag till min stora glädje två tydliga droppar på veterinärbordet.  Dag 1 blev 16/11. Det innebär att vi åker ner torsdag om en vecka för att träffa Bore med flock på dag 10, fredag 25/11. 

Ni som vill träffa mig och Gira där nere, vänligen ring mig på 0706357821 närmsta dagarna.

Det ska bli jätteintressant att få para sin första hund. Det känns tryggt att både Torbjörn och Bore varit med förr. Ni får hålla tummar och tassar att det går bra och att Gira blir dräktig.

En annan rolig sak var att det damp ner ett brev från skk innehållande ett ceritfikat från FCI. Gira fick CACIT för sina prestationer på Riksprovet. Fantastiskt kul! Hjärtligt tack!

 

 

2011-11-08 Överraskad

Plötsligt plingade telefonen till. Ett sms sa att jag hade ett paket att hämta på ICA Nalohallen. Nog för att det är mycket fixande och trixande just nu och jag kan vara aningens disträ, men något paket kommer jag inte ihåg att jag beställt. Jag blev grymt nyfiken.

"Grattis till jaktchampionatet" stod det på ett kort i det väl inslagna paketet. Där inne var en fantatiskt unik gåva som det bara finns en och endast en av. En akvarellmålning med ett porträtt av Gira skapad av Maria Tjärnström och skänkt av mina, ja eller Giras, fantastiska uppfödare. Jag var ju på jobbet så jag fick ju lov att hålla tillbaka tacksamhetstårarna. Så fint!

I övrigt så vilar vi som mest. Varken jag eller Gira tycker väl det är speciellt kul med det plötsliga avbrottet i jakten. Gira som nu koppelrastas och ombeds att inte vifta på svansen lika mycket som hon brukar tycker livet blev dörtrist. Hon längtar ut.

Jag måste nog försöka hitta på lite hjärngympa åt henne så hon inte är för tyngd av sorger när det är dags att fria till Bore. Då lär han inte bli så imponerad. När hon nu tänkt börja löpa???

Tänk om det blir parning på julafton...

 

 

2011-11-03 Färdigjagat

Nej tyvärr handlar det inte om att en resa ner till Tjoes Bore ligger för dörren. Gira har inte börjat löpa.

Efter helgens jakt hängde halva Giras svans något slappt. Har hon fått vattensvans tro? tänkte jag och minns att hon fått detta en gång förut, på Junkarri för tre år sedan. Den gången gick det över på en dag. Jag kunde inte låta bli att fundera över varför hon fått detta just idag då vi jagat betydligt kallare dagar tidigare när hon dessutom även varit genomblöt efter att hon gått igenom isen på ett litet kärrhål. Jaja, det går ju över, tänkte jag. Som tur var fick jag bla skjuta en grann tjädertupp.

Gira stod och jag hängde med på en lång löpa och fick slutligen skjuta denna (hör och häpna) med ett sidoskott och en riktigt snygg och snabb högersving. Kul!

Mitt i veckan besökte jag veterinären för att vaccinera Gira innan parningen. Det bör tydligen inte vara längre än 6 månader sedan senaste vaccinationen när en hund ska vara dräktig. Giras svans hade inte förbättrats. Veterinären sa direkt att det var vattensvans men kände ändå igenom kotorna lite snabbt på svansen. Gira reagerade inte det minsta vid beröring.

Jag tog tillfället i akt att ställa flera frågor om den kommande parningen och förhoppningsvis även valpningen. Mot slutet återgick vi till samtal om svansen och jag menade att den inte blivit direkt bättre på tre dygn. Veterinären kände igenom svansen igen och tror du inte att hon hittade en fraktur 1 dm från svanstippen. Veterinären tyckte det var märkligt att hon inte reagerade nämnvärt vid beröring. Nja det är ju en vorsteh sa jag.

Hur detta ska ha gått till har jag inte en aning om. Hon måste nästan ha fallit/snubblat på något sätt. Fläckvis var det ju i och för sig lite snöigt och isigt.

Veterinären pratade om amputation som ett alternativ om det inte skulle bli bättre, men jag känner att jag gärna har kvar Giras svans även om det blir en knöl vid brottet. Gira pratar och signalerar så mycket med svansen. Det är främst på den och öronen jag läser henne.

Vi i Sorsele får besök av veterinären en dag varannan vecka så denne hade inte allt material tillhands denna dag. Men inte blir en djurdoktor i glesbygden handfallen för det. En avklippt och uppklippt doseringsspruta fick tillsammans med lite bomullslinda och tejp spjälka upp frakturen.

Gira fick efter spjälkningen en normal svanshållning. Det var nog skönt för henne. Lite märkligt dock att svansen hängde på mitten då själva brottet var så nära tippen.

Detta ska nu sitta på i tre veckor. Om ett par veckor blir det återbesök om jag nu inte befinner mig i södra Sverige på kärleksresa just då. Vi jagar redan på övertid här uppe, med råge. Så jag ska väl inte klaga...men nu får det gärna komma 40 cm snö så jag slipper längta till skogen.

Nu intalar jag mig att det ska bli riktigt trevligt att städa upp huset ordentligt och kanske äntligen få någon ordning på alla saker som gått vilse sedan i sommar. Kanske jag även kan lägga lite kvalitetstid på familj, vänner och bekanta :-)

Fast de där tre tupparna jag såg från bilen i morse...

 

 

2011-10-18 Lite om kommande parning

Jag går som mest och väntar varje dag på att Gira ska börja löpa. Eftersom jämttiken började löpa redan 12/9 så var jag beredd på att Giras löp skulle komma betydligt tidigare än beräknat eftersom hon i våras kom igång redan två dagar efter jämttikens löpstart.

Gira har tidigare inte haft längre uppehåll än 7 månader och 2 dagar mellan sina löp. Jag var tvungen att sätta mig ikväll och räkna dagarna. Gira passerar denna tid i månadsskiftet okt/nov så än är det inte så konstigt att hon inte börjar löpa. Visst jagar vi en del nu men det är inga mängder som borde göra att hon av den anledningen skulle dröja. Men är det någon gång det ska inträffa så är det väl nu...

Jag fick lite panik när jag insåg att jag mest troligt kommer att missa den kommande vårvinterjakten. Som tidigast blir det nu valpleverans i början på mars. Ripjakten slutar ju den 15/3 och Gira lär ju inte vara iform för några längre fjällturer i snålblåst och kall snö. Är det någon som har någon idé om hur jag ska göra för att inte få krupp för att jag missar denna jakt som jag älskar så mycket så är ni välkommen att komma med förslag. Jag förstår att det är bättre och lättare för både valpar och köpare om valparna levereras när det börjar bli varmare ute. Visst är det värt det, men det kommer ändå att svida.

Jag har fått en bunt valpintressenter som jag tror mig vara riktigt bra. Det känns kul! En sak som jag dock saknar väldigt mycket är intresseanmälningar från mitt eget län och min egen klubb, Västerbotten. Jag har länge känt mig ganska ensam strävhårsägare i detta område med ett antal starter på prov som enda strävhåret. Kanske ligger det något i orden att man inte blir profet i sin egen hemstad?

Alla är välkomna med en intresseanmälan. Jag har ingen turordningslista. Alla har samma möjlighet fram till dagen då jag vet vad jag har i valplådan. Då kommer jag att ta kontakt med alla som anmält intresse och jobba vidare utifrån det samtalet. Jag kommer att prioritera de som tänker använda hunden till det den är ämnad till. Jag har även önskemål om att ni startar hunden på prov.

Det spelar ingen roll om man är nybörjare eller erfaren jägare över stående fågelhund. Som uppfödare kommer jag att ställa upp med hjälp i dressyr och injagning för de som ha det behovet. Vill man hellre jobba på egen hand eller tillsammans med andra så ska man också känna den friheten. Möjlighet till dressyr- och jaktträning kommer att finnas.

Valet av hane till Gira är gjort, såväl förstahandsval som reserver. Avelsrådet är vidtalat. Jag inväntar viss information här i dagarna innan jag lägger ut annonsen på Svenska Vorstehklubben. Vill du veta vilken hane jag valt så är du välkommen att ringa mig.

Du är varmt välkommen att kontakta Glesbygdens Kennel för att prata hund/jakt eller göra en intresseanmälan för en valp efter Fjällbrisens Gira, hanna@hannaholmberg.se.

 

 

2011-10-16 Tankar om barn kan bli miljöskadad av föräldrarnas intressen

Jag har alltid haft åsikten att barnen ska få vara delaktiga i det vi gör och prova på saker här i livet. Vår lilla son på dryga två har utvecklat en utforskande metod att lära (learning by doing) där han utmanar sina gränser och sin förmåga. Lära gör han bäst själv "Mi göra" är hans ej förhandlingsbara uttalanden. Ibland går det bra och ibland mindre bra. Man kan säkert diskutera både nyttan och säkerheten i att vi låter honom testa sig fram. Självklart går inte alla saker som att rita med en skruvmejsel på bilen, köra leksaktraktorn i full fart ner för backen mot älven eller göra saft av diskmedel. Då får vi säga STOPP med stora bokstäver både genom ord och praktik.

Matti har redan åkt många mil skoter. Bästa barnvakten är antingen en skotertidning eller en skoterfilm på Youtube. Han blir som förtrollad. Pappa önskar att han blir riktigt motorintresserad och att han gillar att skruva så inte pappa byggt det stora fina garaget i onödan.

Matti har redan hunnit följa med på flera älg- och fågeljakter. Han springer runt på gården med pang-pangen och jagar. Hundarna är hans små betjänter som han beordrar. "Kom hit", "lägg dig", "låt bli", "gå här ifrån", "va stackarn". Undra vem som säger de där orden??? 

Nu befinner vi oss i ett mellanår där lilleman är för tung för att bära och för liten för att gå. Om vi inte har barnvakt så turas vi om att jaga. Det är lite frustrerande ibland men värt varenda dag. Att vara med min son går före vilken drömjakt som helst. Det är en helt annan dimension och går egentligen inte att jämföra trots att de konkurrerar i praktiken.

Att barn inte gör som du säger utan som du gör är slående. Mest påtagligt blev det denna morgon när Matti sprang till besticklådan och hämtade en bordskniv. "Vad ska du göra", frågade jag. "Skära pippi" svarade Matti. Sedan sprang han till sin lilafärgade mjukiselefant, lade den på rygg och började skära ut bröstfiléerna. Mattis erfarenhet är att fågel luktar fränt varpå han säger "huvva huvva" medan han försöker kämpa sig genom tyget.

Utan sammanhang skulle denna blid skapa både en och annan undrande tanke om hur detta lilla barn tänker egentligen.

Jag tyckte att handlingen var charmig, men frågan är om han håller på att bli lite väl miljöskadad :-)

 

 

2011-10-15

Det har blivit en hel del jakt på sista tiden. Fjället gjorde vi klart första helgen i oktober. Efter det gick vi över på skogsjakt. Det brukar bli skog på senhösten eftersom skogsjakten har något längre säsong och även finns direkt utanför husknuten. Vi har hittat ok med fågel och Gira har gått bra. Om bara matte var i trim så skulle jakten vara kalas. Jag sköt ok på förhösten men nu har det barkat iväg igen bortsett från någon enstaka dag när man lyckas ta sig över 50 %.

Mitt mål för 2012 är kristallklart. Nu är det inte längre Gira som ska drillas....*svälg*

Ibland lyckas man med en tjäder i timmen och fällning på fyra av sex situationer. Tack Gira!

Jag har ju glömt att berätta om juliutställningen i Tornio Finland. Det var en varm och kvav dag. Varken jag eller Gira var på topp. Vi gjorde dock vårt bästa och det höll på att gå vägen. Gira tyckte att tillställningen var dötrist i vanlig ordning. Hon ville inte springa. När vi skulle tävla om bästa tik så var vi sist i ledet. "Härligt, nu får Gira draghjälp" tänkte jag glatt. Av någon anledning fick vi springa varv på varv på varv.

Jag kunde inte dra Gira mer i kopplet än jag gjorde. När de övriga varvat oss så stannade jag och frågade om vi skulle fortsätta att springa? I samma sekund pekade domaren mig och Gira på andraplatsen. Det var solklart att Giras ovilja att springa var det som gjorde att hon inte blev finsk utställningschampion. Nämnas bör kanske att jag hade försökt med både ett och annat trick innan och även under. Jag hade till och med en tjädervinge i fickan och en fjäder framför nosen. Tokigt :-)

Nära skjuter ingen hare.

Gira blev trots detta andra bästa tik med ck, ett reserv-cert och reserv-cacib. Jag fick hjälp att översätta kritiken och den blev ungefär såhär:

"Bra kropp, bra proportioner, bra huvud och hals, ok rygglinje, bra bröstkorg, bra vinklad bak, bra päls, rör sig med långa steg" domare Jukka Kuusisto Finland

Stolt tjej som tycker det är roligare att jaga pippis än att springa vänstervarv :-)

Jag rådfrågade en riktigt duktig utställare om tips kring hur jag ska hantera situationen med Gira och oviljan att springa på utställningar. "Byt förare. Du har för hårt tryck på Gira" var det enkla rådet. Det kanske kan stämma? Men så hårt tryck tycker jag mig inte ha, inte i vardagen i alla fall. Kanske kan jakten ha inverkan?

Då är frågan om man klarar av att hitta någon villig handler till en internationell utställning efter 21/3 2012. Någon som vill testa? Om inte så har vi ju tagit oss en bra bit vad gäller utställningar så frågan är om vi kanske ska nöja oss. Eller?

 

 

2011-09-04 Riksprovet 2011 del 2

När jag kom tillbaka till Bruksvallarna hade ryktet nått byn innan mig. Många gratulerade till det fina resultatet. Jag förstod väl kanske inte att det var så bra som alla ville påskina.

Att gå på fält och föra en hund (och fälla) är det roligaste jag vet oavsett om det är prov eller inte. För mig och Gira var denna riksprovsdag ungefär som vanlig jakt än hur skrytsamt det kan låta. Vi var något mer fokuserad och koncentrerad men annars var det precis som vanligt. För mig kändes inte fältdelen som någon "big deal".

Två av Giras fåglar. Tyvärr kom det lite regn på linsen.

När vorstehvänner kom fram och gratulerade så framhöll jag att den riktiga prövningen skulle komma dag nummer två. I mina ögon är fältdelen den lätta biten. Även om vi inte haft några större problem med eftersöksgrenarna så tillhör de inte mina favoritsysselsättningar. Jag kan förstå nyttan och har även själv nyttjat kunnandet i praktiken, men kan ändå inte tycka att det är en speciellt kul provform. Jag gör det för att jag måste.

Jag gick många många eftersök natten innan och vaknade inte direkt utvilad som efter en skönhetssömn. Jag kunde inte få i mig en enda matbit innan det var dags att åka till det gruvsamma provet. Vi var ca nio startande elitklasshundar där tre av oss var från Västerbotten. Även Giras syster Gruffa var med.

Samling inför eftersöket

Vattnet var relativt lätt med en trut liggandes rakt fram i gles vass. Det blev en lång väntan innan det var vår tur. Jag visste att vi var tvungen att klara eftersöket med full pott för att kunna ha med toppstriden att göra.

Det blev en lång väntan innan det var vår tur att få vattnet avklarat.

Jag kopplade på tävlingsnerverna och gick djupt koncentrerad med bestämda steg fram till domare Janne Pettersson. Han förklarade reglerna och undrade om jag förstått. Jag nickade trots att det mesta passerat in genom ena örat och ut genom det andra. "Nu kör vi" malde jag runt runt i mitt huvud samtidigt som jag bet ihop käkarna så att musklerna spelade på utsidan.

Får information från domare Janne Pettersson kring genomförandet.

Gira gick sakta men bestämt rakt i vattnet på kommando. Några meter ut vände hon tillbaka. Jag gav ett lugnt utkommando varpå hon vände om för att bara göra en ring och sedan åter vilja komma in. Jag kände hur hjärtat började bulta. "Måtte det inte skita sig på en sådan simpel grej" tänkte jag samtidigt som jag blev något irriterad. Jag stampade med foten i marken och skrek "UT" med båda armarna mot hunden. Nu förstod Gira att det var ingen idé att en fundera på att komma in. Hon vände på klacken och simmade rakt ut mot fågeln. Publiken som stod bakom mig uppe på en backe sa att de höll på att skita i brallan av mitt plötsliga illvrål. Vem som helst hade nog simmat ut med det kommandot :-)

Pjuh, här har vi klarat vattenmomentet med gissningsvis full pott. Skönt!

Avlämningen gick bra och med det var vi till hälften klara. Bara rävspåret kvar. Det är bara en enda gång som Gira inte kommit in med en räv. Det var i spöregn med en bättre begagnad räv som Gira inte riktigt ville bita fast i. Hon klev loss den stup i kvarten tills hon gav upp och kom utan. Då skällde jag ut henne när hon kom, utan att veta om hon ens varit framme vid räven. Det var en chansartad reprimand. Då lommade Gira tillbaka och återkom med räven i käftarna.

Fikapaus innan rävspåret. Här är en samling goa gubbar.

Med andra ord kände jag mig betydligt säkrare på att Gira skulle fixa rävspåret....ända tills jag såg var vi skulle genomföra provet. Det var mitt på kalfjället med tydliga snitslar. Jag och Gira som tillbringat mycket tid på fjället och knappt gjort ett rävspår under sommaren skulle kanske inte direkt främja möjligheterna. Min största rädsla var att Gira skulle strunta i spåret och gå ut i fritt sök. Tänk om det luktar ripa? Garanterat att Gira hellre tar det än doften av en död släpad räv.

Som på beställning gick det upp en hel ripkull när en åskådare skulle gå bakom en buske och göra sina behov. Naturligtvis såg Gira detta från bakluckan vilket gjorde mig än mer nervös.

När det var dags för vår tur tog jag som vanligt på mig rävhandskarna, spårlinan i handen och spårhalsbandet runt Giras hals. Jag lät henne lukta på vantarna flera gånger innan vi gick fram så uppdraget skulle vara klart. Jag skärpte även upp henne lite i kopplet så att hon skulle lyssna bättre på mitt kommando.

Gira tar an spåret bra med ca 3 m nedanför spåret i vind.

När jag gick fram till spårstarten passerade jag publiken. Jag ägnade dem inte en enda blick utan var djupt koncentrerad på att ro denna tillställning i land. Jag tittade i marken och lät på domarens instruktioner passera. Det enda jag ville var att starta. Nu gällde det att hålla ihop in över mållinjen. Mest troligt syntes dessa tankar på hela mig eftersom ett par i publiken slog vad om att jag pga nerver inte skulle hålla hela vägen. Det de dock kanske inte känner till är mina stenhårda tävlingsnerver. Den enda gång jag riskerar att inte hålla ihop mig själv är om jag blir glad och sprallig. Om det trots det går dåligt så beror det inte på mig utan på hunden eller någon annat strul.

Gira fick lukta ordentligt på spårstarten. Jag släppte henne inte förrän jag kände att hon själv ville dra iväg. Hon lade sig tre meter på sidan om vimplarna och följde spåret utan tvekan. Spåret kändes långt och långt där borta såg jag henne komma med räven i käftarna.

En stark Gira kommer med räven i bra grepp.

Jag kunde inte låta bli ett litet "tjihoo" och "heja mattes stjärna". Hon bar räven nästa hela vägen in men var tvungen att ta ett par omtag innan hon var framme. Jag tog räven snabbt direkt jag fick tillåtelse. Avlämningen skulle inte få bli fel.

Totalt utslut och vrålhungrig är detta äntligen över. Vi höll hela vägen i mål.

Jag var så trött av anspänning att jag inte kunde ta in att vi nu var med och fightades om förstaplatsen. Jag log och gladdes med publiken som stod och tittade och applåderade. Efter det åkte jag raka spåret hem till stugan och åt en ordentlig måltid. För när nervositeten släpper blir jag hungrig som en varg. Därefter gick jag till sängs och sov tre timmar på raken.

I väntan på prisutdelning

Jag trodde att Fjällbrisens Erä skulle ta hem segern med sina tre fågelarbeten och två rapporteringar. Men när han under prisutdelningen ropades upp som nummer fem förstod jag att det kanske skulle bli vi som vunnit. Mina härliga stugkompisar Maria och Tomas hamnade på tredjeplatsen och min vårprovskompis Martin hamnade på andraplatsen.

Jarko och jag i spänd förväntan.

Jag blev så glad att jag tänkte att jag kommer att böla mig igenom hela prisutdelningen. Men jag kunde stå emot ganska bra och höll ett litet tal där jag tackade mina kära uppfödare för ett bra grundmaterial att börja jobba med samt gav en kort sammanfattning på vår resa från vårt allra första prov fram till nu där andemeningen var att man inte måste äga ett stort gods eller vara proffsdressör för att lyckas med en stående fågelhund. Man kan även bo i lilla Skansnäs och lära sig allt från början med hjälp av de erfarnas goda råd. Jag hoppas budskapet gick fram.

Det var visst vi som vann Riksprovet 2011. Svk:s ordförande Ingemar Sjöström delade ut priset.

Bland det största är nog att jag är första kvinnan som vunnit Riksprovet i elitklass. Med det har vi skrivit historia. Det känns stort! Gira landade på en 9:a på fält och full pott med 10 + 10 i eftersöksgrenarna. Med 190 poäng nådde vi vår toppnotering i provsammanhang.

Vi träffade många nya bekantskaper och trevliga människor på Riksprovet. Här nämner jag några:

Goon och Tjoes Astro

Lisa, Cecilia och Speldammens Stiff. Gira th.

Tommy och Pimens Ramses. Vi önskar stort lycka till på VM i Frankrike!

Sist men inte minst mina stugkamrater Tomas och Maria (bakom linsen) med Nitro.

Torsdagen 8/9 publicerades överraskande en artikel i Västerbottens Kuriren. Det var skytten Anders Wikman som skrivit den. Jag blev riktigt generad när jag läste alla lovord. Tack Anders!

Artikeln i VK 2011-09-08

Nu ska jag jaga fram tills Gira börjar löpa. Hanen är i stort sett bestämd. Mer information om det kommer. Jag beräknar parning under oktober månad.

Avslutar med en blid på vinnarduon i elitklass respektive unghundsklass.

Jag (minst sagt nyvaken) och Gira (i ett tält till täcke)190 p i ekl och duktiga Annika Bergqvist med Klevportens BV Messi 190 p i ukl.

Återkommer inom kort med lite jaktbilder och sammanfattningen från start till mål på vägen till jaktchampionatet.

 

 

2011-09-03 Riksprovet 2011 del 1

Som jag tidigare berättat så var det med en del möda och stort besvär som vi packade in oss i bilen och åkte den långa vägen ner till Bruksvallarna. Jag gjorde en liten omväg via Sveg för att några valpintressenter skulle få klappa om Gira en stund. Själv fick jag en utsökt middag och trevligt sällskap.

När vi anlände upp till Bruksvallarna skulle man registrera in hunden i sekretariatet. De hänvisade mig och Gira direkt till unghundarnas vänstra flank. Nja, vi ska nog ta elitklassen och högerkanten istället sa jag glatt. Gira är en glad hund som tar den plats hon får och kanske var det därför de upplevde henne så ungdomlig? Som människa hade man iaf tagit det som en ren komplimang.

Efter registreringen tittade jag på gruppindelningarna. Vi var uppdelade i tre partier där jag snabbt upptäckte att jag och Gira hamnat i domargruppen. Duktiga dressörer och domare skulle föra sina hundar tillsammans med mig och Gira. Suck! Kunde jag inte fått lite hårdare konkurrens också, tänkte jag uppgivet.

Efter ett peppande samtal av min kära respektive hemma i Skansnäs så fick jag tillbaka lite mod och gick tillsängs med hans ord ringande i mina öron. "Kom ihåg att du har allt att vinna och att ni till syvende och sist alla är av samma skrot och korn".

På uppropet fanns ett och annat bekant ansikte. Några fjärilar flaxade runt i magen, men det var inte alls så många som jag trott att det skulle vara. Uppropet gick snabbt och lika fort var vi uppe och påväg ut på fjället. Allt är ju så tillgängligt i Bruksvallarna. Solen sken, vinden var knapp, temperaturen redan hög...vilken tur att jag tagit på mig dubbla långkalsonger ;-)

Vår domare Tomas Rihpa

Gira tar ett par minuter på sig under första släpp innan hon tuffar igång maskineriet. Vår partner hann snabbt anmäla ett stånd innan ens Gira börjat jaga. Jag stannade kvar bakom ett krön så att Gira inte skulle se fåglarna och bli stressad. I samma sekund kom jag på mig själv. Det var ju såhär du INTE skulle göra hannapanna!

Nu ska jag berätta ett litet tips som jag sett mr Riksprovsvinnare himself göra på Riskprovet i Gällivare 2008. Jag skulle gå mitt första jaktprov och tog tillfället att följa med elitklassen ut för att se och lära dagen innan jag själv skulle starta Gira i ukl.

Mr Riksprovsvinnarens partner stod för fågel. Mr RP fick order att koppla. Han stod inte och väntade bakom ett krön utan gick snabbt fram mot det område där partnern befann sig. Ståndet visade sig vara tomt. När Mr RP i nästa sekund fick tillstånd att släppa dirrigerade han ut sin hund längs videdråget varpå hans hund kort därefter stod för fågel. Fågel avancerades och fälldes. 

Om Mr RP stått och väntat så hade partnern fått god tid att själv jobba på de fåglar som denne redan stått för. En hund står ju för att det luktar fågel. Någonstans i närheten finns fåglarna om de inte redan skrämts på vingar. Nu fick Mr RP en fin fågeltagning på sin hund och partnern en belastning för sitt tomma stånd. I parsläpp så konkurrerar man ju om samma mark och fåglar och då gäller det att se till att hunden tar för sig. Redan då tänkte jag "detta ska jag nyttja en vacker dag".

Skytt Anders Wikman

När jag stod där bakom kullen i Bruksvallarna kom jag på mig själv att göra just så som jag inte skulle göra. Partnerns stånd visade sig vara tomt. När vi fick order att släppa såg jag till att närma mig området. Jag såg på Gira att det varit fågel i området. Efter någon minut stod partnern igen uppe på ett videdråg som Gira redan passerat. Va, missade Gira de där fåglarna, tänkte jag irriterat samtidigt som jag försökte sansa mig och lita på hunden.

Just innan jag skulle koppla Gira så markerade hon att det fanns fågel rakt framför mig i slutet på dråget. Partnerns stånd var åter tomt och denne utredde området mot den plats där jag och Gira stod. Lite otåligt frågade jag om jag fick släppa. Så fort som möjligt manade jag ut Gira som efter några meter stod för fågel sekunder före partnern som också stramade upp snett bakom Gira.

Eftersom domaren och den andra föraren gick bredvid varandra uppe på kulllen ropade jag "hallå" samtidigt som jag sträckte upp handen. Man måste ju vara först med att anmäla ståndet. Domaren tyckte nog att jag var lite väl het på gröten när han svarade "ja ja, vi ser" :-)

Det blev en anpassad avance på en mindre kull där en fågel fälldes. Gira hade siktet inställt på ett par andra fåglar och såg inte den fågel som fälldes. Hmm, tänkte jag bekymrat. Det finns säkert fågel kvar. Hur ska jag få Gira att ta en apport som hon inte sett istället för att gå ut på fritt sök och plocka de sista fåglarna i kullen?

Här kommer tips nummer två. Ta vara den tid du "får" innan en sådan apport. Jag kallade in Gira och satt henne bredvid. Sedan stod jag och väntade tills dess domaren sa till mig att skicka på apport. Han funderade väl tillslut vad jag stod och väntade på. Med denna lilla procedur bryter jag Giras fågelfixering till att lyssna bättre på mitt apportkommando. Hon hämtade apporten snyggt och prydligt med ett väldigt mjukt och fint grepp.

När jag tog fågeln i min hand ropade jag ut ett "tjihooo" och i samma sekund lyfte den sista fågeln ur kullen en liten bit bredvid där Gira hämtat apporten. Hundarna fick utreda området och kort därefter skulle vi koppla. Gira var borta och jag bad att få gå upp på ett krön och se om jag såg henne. Gira stod åter för fågel. Med det så hade vi fått två fina fågeltagningar redan i första släpp.

Gira står för fågel "Kom igen nu Hanna" sa domaren när jag tog mig tid att lämna över kameran till en i publiken :-)

I andra släpp hade Gira tuffat igång ordentligt. Hon sökte som vanligt av marken på ett snabbt, stort och effektivt sätt med hjälp av vind och biotop. Ibland stannar hon upp långt borta på ett krön och undrar om jag vill att hon ska komma tillbaka. Med ett "kör på du tjejen" känner hon att hon har förtroendet att själv leta vidare efter fågel. Om jag vill kan jag krympa hennes sök genom att blåsa några gånger med pipan, men på fjället vill jag att hon tar för sig ordentligt. Risken att Gira ska börja jaga på egen hand känns väldigt liten eftersom hon har så god förarkontakt avståndet till trots.

I tredje släpp hade Gira sina fem fina fågeltagningar fördelade på två kullar. Mitt tredje tips som jag vill delge fick jag första gången på Svk Västerbottens skogsjaktskurs förra hösten. Tipset kommer från min goda vän och läromästare Dick. "Du ska ge hunden minst 30 sekunder efter varje fågeltagning".

Ripor i luften och Gira är lugn i flog.

Detta tips kan du göra med en hund som är lydig och/eller spontant lugn i flog samt har en avance som inte spränger hela kullen, dvs en väl avvägd sådan. Det som händer i dessa situationer är dels att både du och hunden lugnar ner er men framförallt så får hunden tid att lokalisera flockens övriga fåglar. När Gira efter ca 30s får ett försiktigt "varsågod" så går hon bara några steg innan hon står igen eftersom hon fått tid att känna var nästa fågel sitter.

Detta var väldigt effektivt och nödvändigt under de förhållanden som rådde denna dag i Bruksvallarna. Vinden var så svag och vittringen så dålig att hunden behövde denna paus för att hinna lokalisera. Med det så kommer även mitt fjärde tips som handlar om vinsten att lära sig läsa hundens små signaler.

Vid någon av de första fågeltagningarna såg jag Gira stå stramt men vrida på huvudet. Ibland gör hon det samtidigt som hon viftar lite försiktigt på svansen. Då vet jag att fågel finns i närheten men att Gira inte vet exakt var. Då brukar jag ge Gira lite mer tid och samtidigt vara beredd att fälla om fågel går upp när Gira försöker precisera.

Denna gång var däremot svansen spikrak trots att hon vred på huvudet. Fågeln var nära. Min tolkning av detta var att den näst intill obefintliga vinden gjorde att vittringen gick runt runt och hit och dit i de små öppna grytorna runt en- och videbuskarna. Gira avancerade tex en fågel som hon tyckte låg rakt fram men som gick upp tre fyra meter bredvid. Den situationen talade om för mig att om Gira vrider på huvudet så ska jag ta det ytterst försiktigt när jag närmar mig och ge henne tid att känna av dofterna. Det är ju onödigt om man som förare trampar upp fåglarna i sin iver att få fågel för hunden.

Här får Gira minst 30 sekunder innan hon "plockar" fler fåglar ur kullen.

Dessa tips har fungerat kalasbra för mig och ledde också till att Gira tillslut fick sju fina fågelarbeten med sig från fältdelen. Jag delar med mig av dem så att du (om du vill) kan göra om dem till att passa dig och din hund och kanske kanske även få marginalerna att trilla över på din sida vid ett prov eller två. Det handlar inte om att vara osportslig mot andra utan att ta vara på de chanser man får istället för att se på när de passerar. Jag tror att om vi kvinnor lär oss att ta för oss och ta lite mer plats på fältarenan så kommer vi att nå mer och mer framgång. Jag tror att vi kvinnor är duktiga på att läsa våra hundar medan våra kära män lägger mer fokus på bytet.

Fortsättning följer...

 

 

2011-09-03 Gira Riksprovsvinnare 2011

Här är vi tillsammans med tredjepristagaren Ormkullens E'Nitro och Tomas Tjärnström. Andrapristagaren Tjädrarns Compis och Martin Jönsson var inte på plats utan redan påväg till nästa jakt.

Först vill jag säga stort TACK för alla gratulationer!!! Varenda en värmer massor!

"Hanna tänk att du och Gira vann Riksprovet!" är det många som sagt. "Ja de säger visst att det är vi som vunnit." har varit min replik och lite så känns det fortfarande, lika overkligt...eller ungefär som vanligt. Det tar nog ett tag innan det sjunkit in.

Mitt mål för denna höst hade omformats lite eftersom vi redan nått alla andra mål vi satt upp för året. Nu var siktet inställt på att försöka få Gira att bli årets strävhårstik. Jag är lite osäker på om de särskilda proven räknas med eller inte, men har fått uppfattningen att de gör det om man även har pris från något ordinarie prov. Ett förstapris från Riksprovet och ett förstapris från fjällprovet i Klimpfjäll nu i september skulle nog kunna räcka tillsammans med vår 6:a och två 8:or från i vår. Det var min plan och i den ingick inte att vinna Riksprovet 2011 :-)

Gira står stramt och precist för fågel.

I samband med att vi gjorde vår förändring i början av förra hösten (mer om den kommer i senare inlägg) har framgångskurvan gått spikrakt uppåt bortsett från lite otur och förarfel. Förra hösten tillbringades till största delen i skogen. På höstfjället gjorde Gira ett litet framsteg ifjol, men söket var inte helt på plats mycket gissningsvis på grund av våra dåliga erfarenheter och tråkiga diskussioner från 2009 på just höstfjället.

Eftersom jag är tävlingsmänniska i botten så kokade jag ihop en lagom uppladdning inför Riksprovet där det åtminstone i teorin skulle kunna bli en formtopp lagom till första helgen i september. Vi började med ripinventering helgen 6-7/8. Efter första släpp och första fågeltagningarna så kände jag att tändningen från 2010 även fått det genomslag på höstfjället som jag hoppats. 

Gira gick bara bättre och bättre och sökte genom området på ett klokt och effektivt sätt. Hon var väldigt lättförd och kunde till stor del ta sina egna beslut och lägga upp söket som hon ville. Hon visade sig vara en riktg viltfinnare och hittade i stort sett gruppens alla kullar. "Ja, går hon såhär på Riksprovet så blir vi giftiga" tänkte jag nöjt.

Ibland såg det ut såhär och ibland gick fåglarna i omgångar.

Två veckor senare var det dags för fjällträning tillsammans med de brittiska hundarna. Gira gick lika bra sökmässigt men klarade inte av att hantera fåglarna. Även om nästan ingen av de 14 hundarna klarade av att stå för fågel så har jag högre krav på Gira än så. Jag vet vad hon kan. Gira markerade att det fanns fågel i området men klarade inte av att precisera. Detta gjorde mig uppriktigt orolig med bara några dagar kvar till premiären.

Gira brukar inte stöta fågel frivilligt och visste att hon gjorde fel varje gång det hände. Hon blev till slut så frustrerad och stressad att hon inte kunde vara tyst och slappna av när hon gick i koppel eller skulle vila. Själv blev jag grymt irriterad. Träningskompisarna blev garanterat less på mig och mitt ältande över hundens dåliga prestationer. Något var fel.

Det är riktigt roligt att träna med andra raser. Västerbottes Fågelhundsklubb är duktiga på det.

Efter helgen åkte jag till veterinären och sa att det är något fel på hunden. Hon har halsinfektion, noskvalster eller något annat fel. Gira undersöktes och behandlades slutligen mot noskvalster. Nu var det bara att vänta och se om det gjort någon verkan.

Till premiären så hade jag två saker som skulle genomföras. Det ena var att justera Giras smygande fallapportering en gång för alla och det andra att fälla ordentligt med fågel över henne genom att ha med två skyttar (förutom mig själv). Jag hade även gärna följt med några andra duktiga hundar för att få konkurrens till att vara först på fågel, men tyvärr fick jag ingen som kunde följa med.

Premiären blev riktigt lyckad! Gira var åter sig själv och fungerade ungefär som förväntat. Ett längre inlägg om premiären kommer inom kort här i dagboken.

En duktig hund och duktiga skyttar ger en del fågel i säcken.

Jag hade så roligt under jakten att det kändes riktigt uppoffrande och bökigt att måsta bege sig de 60 milen ner till Bruksvallarna istället för att åka upp till hemmafjällen och jaga. Varför hade jag ställt till med detta egentligen, när vi inte behöver gå fler prov??? I nästa stund insåg jag att nästa gång jag får starta en hund i elitklass på Riksprovet på underlaget fjäll kan dröja länge. Nu måste vi ta chansen!

Som ni förstår så ångrar jag inte vår provstart. Det var värt det alla gånger om. Jag tänker återkomma med ett längre inlägg och mer detaljer från provet inom kort. Jag är supernöjd och jätteglad över att fått känna hur det är att få vinna ett Riksprov. Det känns lite extra roligt att få bli den första kvinnan att vinna i elitklass. Med det så har vi skrivit historia.

Vi kommer inte att gå några fler prov i höst. Om inte Gira blir årets strävhårstik så hälsar vi gladeligen ett grattis till vinnaren...för vi har vunnit Riksprovet 2011! Det räcker för oss.

Nu ska vi jaga!

 

 

 

2011-07-19 Gira SEJCH på eftersök Arvidsjaur

Grymt, vilken härlig känsla!!!

Jag tänker återkomma med lite tankar om vägen från start till mål på min och Giras resa till jaktchampionatet.

En av många varma sommarkvällar i juli var det äntligen dags att se till att vårens priser inte gick om intet. Jag ville göra bort det under juli för att ha augusti månad som marginal om något skulle gå snett. För er oinsatta så måste man göra eftersöksgrenarna varje kalenderår. Om man gått jaktprov under våren får man inte ut några priser förrän man avverkat godkänt eftersöksprov senaste 30/8 samma år. Jag och Gira hade två förstapris, ett andrapris och därmed även ett jaktchampionat som stod och väntade. Därav var det extra laddat denna kväll.

Glad och laddad till tusen tar vi långa steg mot rävspåret. Linan, halsbandet och rävhandskarna har varit med från första stund och är min signal till Gira om vilket moment vi ska utföra. Linan används inte längre. Den håller jag bara in handen. Tycka vad man vill om det, men varför ändra på ett vinnande koncept? 

Domarelev Jonas och Domare Kurt har här gett oss uppdrag att hämta hem en skadskjuten räv som sprungit till skogs och mest troligt dött. Halsbandet på, linan i handen och ett "sök apport" vid spårstart.

Glad och viftande på svansen kom min lilla champion och lade räven i mina armar. Inte mycket att orda om. Nu var vi till hälften klara, "bara" vattenarbetet kvar .

Jahapp, och nu hade visst "prickskyttarna" lyckats få en fågel att landa långt ute vattnet. Här försöker de förklara var i vassen de tror att den landat.

Inga problem, tjejerna grejar biffen.

Vid elitvattnet har jag alltid ljusa kläder så att Gira lättare kan se min dirrigering.

Man brukar ju få följa hunden till vattnet vilket jag nyttjat på eftersöksproven jag gått i ekl (hela två). Igången kan ibland bli lite häftig men hellre det än tvekan. Prov är prov och man vet aldrig vad som kan hända då.

Gira simmar fort och beslutsamt. Greppar truten och återvänder lika säkert.

 

Bra avlämning i mattes hand på det och vi kunde sucka av lättnad på att detta eftersök äntligen var avklarat. Nu var vårens förstapriser ett faktum. Bra jobbat Gira!

Extra kul var att Kurt Nilsson dömde mitt och Giras allra första prov i ukl med 10+10 och var även den som fick knyta ihop säcken med resultatet 10+10 i ekl.

Återkommer som sagt med mer tankar vägen till championatet.

Under tiden får ni njuta av nedanstående bild tillsammans med mig :-)

 

 

 

2011-06-11 Internationell utställning Vännäs

För enkelhetens skull var en utställning placerad så att man kunde förena nytta med nöje och hälsa på släkten samtidigt. Men döm om min förvåning (ironisk) när inget får vara enkelt. Inte nog med att min sons kraftiga magsjuka tog nya tag så var det även varmt som i Sahara...åtminstone i min mått mätt.

Jag vet av tidigare erfarenhet att Gira inte gillar att visa upp sig i värme. Jag får nästan dra henne runt i kopplet. En kall och blöt handduk fick hon ha som täcke ända tills hon skulle upp i ringen i hopp om att göra det lite roligare och lättare. Det gick, men inte mer heller.

Normalt plockar jag ner henne till ett riktigt korthår på försommaren samt schamponerar ur det vattenavvisande fettet i pälsen för att göra livet lite svalare. Nu ska vi på en del utställningar som gör att detta inte är att föredra. I mina partiska ögon har Gira den perfekta strävhårspälsen - tät, hård, sträv och åtliggade. Vattnet pärlar sig på pälsen. Trots detta trimmar jag henne en gång per år.

Gira ställer upp sig

Jag har fått en känsla av att Gira tycker att utställning är lite trist. På sätt och vis kan jag förstå henne eftersom jakten hela tiden ger en nedärvd belöning i form av fågel. Vad ger utställningen för belöning? En godis från mattes hand. Hur mycket värt är det?

Vi ska på utställning i Finland i juli och skulle bli superglad om någon har ett tips på hur jag kan få Gira att gladeligen springa i ringen utan att se ut som sju sorger och åtta bedrövelser. Ja, det kanske inte är lika hemskt som det låter, men jag skulle vilja ha henne lite mera på G. Stå stilla och visa upp sig inför domaren sköter hon dock jättebra på egen hand.

Både hund och matte lider i värmen

Med många nära och kära i publiken blev jag riktigt nervös, men det var kul att ha så många att dela glädjen med och att de får se vad det är för aktiviteter jag åker runt på. Gira ställde upp sig snyggt och prydligt och jag hörde på domarens kommentarer till sekreteraren att det bådade gott. Jo, Gira sprang men inte direkt med spänstiga steg.

Två rosetter blev det denna gång

Extra kul var den personliga hälsningen på BIR-rosetten.

"Grattis till din vackra tik. Vännäs 11/6 -11 Eva Jönsson"

Bir-rosetten fick vi utan kamp eftersom Gira var enda strävhåret. (Tråkigt tycker jag.) "Se nu till att vätska på henne och kyla henne ordentligt till BIG-finalen för henne vill jag se mer av" sade domaren i samband med att jag fick Cacib-lappen. Tjohoo! Gira måste verkligen se bra ut eftersom vi fick det trots att hon uppenbart led av värmen.

Kritiken blev såhär:

Tik av bra storlek. Huvud med utmärkta proportioner. Härligt uttryck. Välformade ögon. Bra öron. Korrekt bett. Utmärkt kroppad. Bra benstomme. Rör sig med utmärkta rörelser. En tik som bär sin titel med all heder. Bhkl E, CK, Cacib, Btkl 1, Bir och Big-5. Domare Eva Jönsson

Den sista meningen i kritiken värmer mattehjärtat. 

6 av de 9 Big-hundarna

Jag gjorde vad jag kunde men det hjälpte inte. Gira var ännu slöare till BIG-finalen och kunde för dagen inte mäta sig med toppen. Vi slutade BIG-5 av nio hundar där en irländsk setter tog förstaplatsen. "Hon var för loj. Synd för jag gillade verkligen henne." var domarens förståeliga kommentar. 

Med en sådan loj hund som på bilden är det bara att applådera de övriga. Vi är nöjd och glad ändå.

Kul var att en valpspekulant åkte X antal mil till Vännäs för att få träffa Gira. Engagerande och positivt!

Tack till Karin som hjälpte mig att fota!

Ja, så då innebär detta resultat att vi håller tummarna för ytterligare ett Cacib i Finland. Då återstår ett fjärde Cacib efter den 21 mars 2012 eftersom det måste gå ett år och en dag mellan första och sista Cacib. Lyckas detta så har vi den stora exteriöra titeln C.I.E. Detta blir inte lätt, men vi gör ett försök.

Visst låter jag nästan som en utställningsexpert? :-)

Jag som inte gillar utställningar. Lyckas Gira med ovanstående kanske jag måste ändra inställning...

 

 

 

2011-06-09 Utökad flock

Skansnäsflocken har utökats med en "harahunn", Åivets Tellus. Hela världen är full av harar just nu så injagningen av denna borde bli gynnsam. Det är farbroderns hund, men jag har tagit hand om den till stora delar eftersom jag är föräldraledig på 50%. Min tanke är att ta igen tiden i vinter då farbroderns säsongsjobb är slut och Gira ska ha valpar. Jag försöker vara lite tänkande och förutseende :-)

 

Inskolningen i Skansnäs har gått bra. En stövare är väl något mer egenrådig än en vorsteh men det gick att även få en stövare att hålla sig på gården och komma när man visslar...åtminstone så länge det finns mat i närheten ;-)

Tellus fick umgås med Gira en hel del i början. Av det jag fick se så tror jag att Gira kommer bli en bra mamma till de kommande valparna. Hon busar, leker, tuktar och förmanar. 

Nu tillbringar han en stor del av dagen i hundgården tillsammans med jämthanen Kaveri.

Här kommer en kul bild med efterföljande film. Gira kanske haft lite för stor inverkan på harahunden eftersom den visat sig står för fågel...åtminstone vaggande sjöfågel.

Tellus är till och med relativt lugn i flog. Oootroligt!

 

 

2011-06-06 Vandringspris 2010

Till min stora glädje fick jag tidigt i vår veta att jag och Gira fått hela två vandringspriser från Västsvenska Vorstehklubben efter Giras fina prestationer på proven i Alingsås oktober 2010. För er som inte läst om vår resa ner till västra Sveriges vida slätter kan göra det i länken "dresssyrdagboken 2010" nedan.

Efter en otålig väntan kom äntligen det ena av vandringspriserna - vvk:s vandringspris. Tänk att lilla jag med min lilla odåga till hund lyckats få ett sådant. Jag är glad som bara den! Priset kommer att stå så jag får se det varje dag hela året ut.

VVK:s VP - Till bästa hund i motsatt kön med högst poäng som

går till pris på ÖKL ordinarie fältprov arrangerat av VVK.

Precis som när jag sköt första tjädertuppen så tog jag även nu flera bilder för att dokumentera och minnas. Första gången är första gången. Den kommer aldrig åter.

Min duktiga hund Fjällbrisens Gira med sitt allra första vandringspris:

Jag återkommer med bild på Calissendorfs VP när det anlänt.

 

 

2011-05-19 Vilsamt djurliv på gården

Ja, nu har vi haft en liten viloperiod jag och Gira.

Det enda jag gjort är att studera en och annan hane.

Nu är det däremot dags att börja sätta igång igen. Till helgen väntar utställning i Vännäs. Jag behöver egentligen inte gå den, men eftersom jag har en syster och svärföräldrar i Vännäs så kan man ju passa på när en utställning för ovanlighetens skull inte innebär ett stort projekt.

Gira studerar älgarna som varje vår äter vårt gräs på gården i väntan på att skogen ska grönska.

Jag är ingen utställningsmänniska men jag har lovat mig själv att se hur långt Gira kan premieras utseendemässigt. Gira har ett Cacib från Norge och behöver ytterligare ett efter ett år och en dag för att kunna bli C.I.B (tidigare Intuch). Om man däremot har fyra Cacib från tre länder så kan Gira bli C.I.E. Så det är av den "enkla" anledningen vi ställer i Vännäs. Om hon skulle få ett Cacib i Vännäs så ska jag försöka få det där cie:t. Får hon det inte så struntar vi i det och nöjer oss med ett försök på cib.

Många olika arter besöker vår gård såhär års. Vi bor mitt i naturen. Vilsamt!

När utställningen är gjord är det dags att börja med eftersöksträningen. I mitten på juni börjar vattnet vara simvänligt här uppe. Vi kommer att ha extra mycket press på oss i år med tanke på den tunga titeln som ska bärgas, Se jch. Jag gruvar redan för provet. Vilken pärs det kommer att bli och OJ vad jag ska jubla när det är gjort.

 

 

2011-04-29 och 30 Andra chansen - heja strävhår!

 

Så tisdagen efter påsk fick vi besked om att samebyn och lst gav oss tillstånd för kommande fredag och lördag. Jag hade hunnit packa undan skidorna och gjort vad jag trodde säsongens sista skotertur på ett ovalingt knappt snötäcke för årstiden. Oj! Nu måste vi ladda om, skynda oss träna kastapporter och leta reda på alla vintergrejer :-)

 

Så torsdag em var jag packad och klar för avfärd. Resan mellan inland och fjäll bjöd på mängder av gråfågel efter vägkanterna. När jag närmade mig fjällen började jag se överkörda lämlar både här och där. Det verkar bli ett riktigt lämmelår i år. Det bådar gott för ripan.

 

Förutsättningarna denna helg såg ut att bli raka motsatsen mot förra provet, som varit två veckor innan. Fågel visste vi redan att det fanns i området. Klart vårvinterväder med kalla nätter skulle ge ett perfekt underlag för förare och hund. Skulle detta bli förutsättningarnas fullträff?

 

 

"Morgon mellan fjällen"

 

Nej, förhållandena blir näst intill aldrig optimala på vårfjället. Jag kunde inte låta bli att småle när vi kom upp på ett strålande fint vårvinterfjäll som kryllar av lämmel. De sprang överallt över snön och på varje barmarksfläck fanns ett tiotal skällande små krabater. Detta om något är frestande för en provhund och otroligt enerverande för en förare som gör allt som står i dennes makt för att hunden ska söka ripa istället.

 

 

En (av många) upprörd lämmel

 

Med en suck av lättnad insåg jag snabbt att Gira inte var intresserad av de små gnagarna. Under vårjakten har vi inte stött på så många lämlar vad jag vet, men kanske är det mängden av jakt och träning som fått Gira att inse att det enda vi jagar på fjället är ripa?

 

 

Det var en trevlig provgrupp. Här Lynx, Jaana, Accra och Johannes

 

Vi var grymt revanchsugna efter förra försökets misslyckande i kastapporten. Att Gira går bra på fjället, det vet jag, men det gäller att få ut det även på prov då matte kan bli något stel och stirrig med misstag som följd. Gira startade bra i första släpp, men hittade tyvärr inte någon fågel. I andra släpp försvann Gira bakom en höjd. Jag åkte fram och fann henne ståendes mot mig med en svacka mellan oss. Jag kallade på domaren.

 

Jag försökte tänka och agera precis som när vi jagar för att behålla fokus. Lugnt och sansat tog jag upp kameran och tog ett kort på situationen. (Bilden nedan) Domaren funderade på hur vi skulle kunna ta oss runt Gira utan att skrämma fågeln. "Vi kan väl skicka på henne hitåt" föreslog jag. "Fixar hon det?" frågade domaren. "Vi testar väl" svarade jag.

 

 

Gira står för fågel mot mig

 

Gira har en bra avance och har stått mot mig tidigare då vi jagat, men jag hade ju såklart inga garantier på att hon skulle klara det denna gång. Jag tänkte som så, nu är vi på prov och då får man chansa lite för att få visa vad hunden går för. Prov ska vara som jakt och då skulle jag aldrig böka på med att ta mig runt när fågeln är mellan mig och hunden. Det finns dock en sak som jag ångrar om man ska vara petig. Enligt provkritiken hade Gira två fågeltagningar, mitt minne säger tre. Det skulle suttit fint om det även stått med en rapportering. Speciellt på den tredje fågeltagningen hade jag kunnat vänta in en rapportering alt kalla in med visselpipan. Det får jag tänka på till en annan gång.

 

Gissa om jag blev glad när Gira avancerade perfekt på en singelripa som lätt kunnat fällas. Hon var lugn i skott och flog. Matte fick ett brett flin över munnen och domaren sa "du litar verkligen på hunden". Vilken tur att min chansning inte syntes på utsidan :-) Denna fågeltagning och den som resulterade i 8:an i ökl nere i Alingsås (som jag berättat om tidigare) kommer alltid finnas kvar i mitt minne som goda karameller.

 

Den andra fågeltagningen var också bakom en kulle. Fint skolboksarbete av Gira. Även här fotograferade jag. Det blev dock bara dessa två bilder eftersom domaren var före mig på plats på de övriga fågeltagningarna. Då kändes det bara dumt att ta upp kameran.

 

 

Gira står för fågel

 

Vi var fem ekipage som gick prov på fredagen:

 

Peter och Jagr

 

 

Martin och Kompis

 

Eftersom föret var så fint kunde vi kosta på oss långa njutbara fikaraster.

 

 

Johannes och Accra

 

 

Jaana och Lynx

 

...och så jag och Gira såklart.

 

En av de som gjorde provet möjligt var såklart domare Mikael Sjökvist.

 

 

Nedan följer andra hundar som står för fågel:

 

 

Kompis står för fågel.

 

 

Lynx står för fågel. Jaana ger klartecken för avance.

 

 

Jagr står för fågel. Peter är på väg fram.

 

Så var det dags för den där oerhört gruvsamma kastapproten. Jag har hellre fällning för Gira än en kastapport som verkar ha satt sig i skallen på mig. Usch vad jag tycker det är jobbigt! Det är lika jobbigt som eftersöksgrenarna på sommaren. Att träna och utföra eftersök är helt ok, men proven!

 

Jag var ganska kort och bestämd med Gira innan så hon skulle veta att det inte var läge för flams. Både hon och jag fixade in en tia på apporten. När jag fattat att det gick bra sträckte jag båda armarna i luften och jublade av glädje. Tur att man har solglasögon på vårfjället så jag inte behövde avslöja glädjetårarna. Fast det hade det varit värt.

 

När Mikael gick igenom provkritiken så kom jubel nummer två. Gira fick en åtta på fält och tio på apport. Tjohoooo! Så då är det "bara" eftersöket i sommar så har jag min första jaktchampion. När vi väl har titeln så tänker jag återkomma med en sammanfattning om vår väg från start till mål.

 

Klimpfjäll 29/4
UKL Vessinglias B Lynx - Jaana Tengman F6 A10
ÖKL Tjädrarns Compis - Martin Jönsson F6 A10
ÖKL Jaktfröydens Jagr - Peter Nilsson F7 A10 (klar för EKL)
EKL Fjällbrisens Gira - Hanna Holmberg F8 A10 (klar för JCH)
EKL Gaijax Accra - Johannes Näslund EFF

 

Dåligt skidföre. Martin, Kompis, Peter och Jagr

 

Jag hade tänkt åka hem på fredag, men fick frågan om jag kunde stanna kvar och gå prov även lördag så att vi skulle bli fyra hundar till start. Jag var lite kluven eftersom jag inte ville förstöra vårt fina resultat på något sätt. De övriga frågade vad som skulle kunna hända som gjorde att Gira inte skulle gå lika bra även nästa dag? Öhh nä jag vet inte, svarade jag.

 

När väl beslutet var taget kändes det helt rätt. Jag hade uppskattat att någon ställt upp för mig om jag behövt en provkompis. Martin, Peter och jag gick ytterligare en provdag och Svante startade sin Milito för första gången på vårfjäll.

 

 

Milito och Svante

 

Gira startade lika bra som dagen innan. Vi fick gå ganska länge innan vi hittade några fåglar. Gira hade dagens första. Jag såg att hon markerade uppe på en höjd. Vinden var nästan obefintlig. Hon letade sig ner för sluttningen och stramade tillslut upp i ett vackert stånd. Den situationen gick bra.

 

Hennes andra situation var på en öppen markyta där Gira sökte av biotopen bra. Hon vet på ett ungefär var fåglarna kan sitta. Jag behöver inte styra henne. Hon hittade fåglarna på andra sidan där riset återkom. Det blev en fin situation på tre fåglar. Efter tillräcklig släpptid så var vi färdigprovade för dagen. Själv tyckte jag att Gira gått ungefär som dagen innan. Jag var bara mer avslappnad och tänkte mer på mina parkamraters framgång än på min egen. Vi hade ju liksom redan fått det vi var ute efter.

 

Eftersom vi bara var fyra hundar under lördagen blev det ännu längre fikaraster så att vi alla även fick njuta av solen och omgivningen. Det var skönt!

 

 

Svante, Milito och Gira

 

 

Peter och Jagr

 

 

Martin och Micke vilar

 

 

Tjädrans Kompis njuter av vårsolen

 

 

Ytterligare en lämmel

 

Det var lika nervöst denna gång med kastapporten. Jag har lärt mig att inte räkna hem något förrän vi är helt klara för dagen. Även denna kastapport gick bra. Gira har väl förhoppningsvis lärt sig att rumpan ska vara i backen tills matte säger apport och jag har väl lärt mig vara tydligare mot Gira på vad jag kräver. Jag trodde knappt det var sant när vi fick provkritiken. Gira fick 8/10 även denna dag. Skitkul!

Det var inte allt betungande att få med i resultatlistan. Det visar även att fredagens åtta inte var en lyckoträff.

 

Om man ska sammanfatta dessa prov så är det nog det bästa jag varit på. Då tänker jag inte enbart på resultatet, vädret och omgivningen. Alla personer som deltog på provet förgyllde hela tillvaron. Det kändes som om vi var ett gäng kompisar som jagade tillsammans. Jag hade skitkul! Det enda problemet var att vi inte fick fälla fågel. Tusen tack till er alla för alla skratt och alla goda minnen! Hör av er om ni är jaktsugna. Jag är på!

 

Klimpfjäll 30/4
UKL Jaktfröydens Jagr - Peter Nilsson F6 A10
ÖKL Tjädrarns Compis - Martin Jönsson F7 A10 (klar för EKL)
ÖKL Altersundets Milito - Svante Morén EFF
EKL Fjällbrisens Gira - Hanna Holmberg F8 A10

 

 

Nöjda deltagare efter en bra provdag.

 

Jag kan bara inte låta bli att säga det...

Det känns kul att få visa att även ett strävhår kan gå bra i denna delen av Sverige ;-)

 

 

 

2011-04-16 Första vårprovet

 

Svk Västerbottens ordförande Lennart Andersson har till mångas glädje dragit igång aktiviteter även på våren i form av fjällträning och särskilt prov. En eloge till honom! Jag och Gira har ju jagat en del på vårfjäll men aldrig testat kapaciteten på prov. När fjolårets favorit skulle gå i repris så var vi snabba att anmäla vårt intresse.

 

Eftersom Gira är premierad på fjäll, fält och skog under barmarkstid så skulle det såklart vara roligt att även ha henne meriterad på vinterunderlag. Vårvinterjakten tycker jag personligen är "one of a kind" speciellt de få gånger förutsättningarna är optimala. De som anser att vårvinterjakten är lätt har nog haft turen att träffa mitt i prick när det gäller väder, före och fåglar.

 

Väderprognosen för den stundande provhelgen såg allt annat än ljus ut. Hård vind, plusgrader dygnet runt och nederbörd är väl något av det sämsta. Trots till synes tunga förutsättningar så slöt vi upp i stugorna under fredagkvällen och värmde upp med en hel del tokprat och många skratt.

 

Det är aningens bökigare med vårvinterprov eftersom man måste ha med sig så många grejer. Det är släpvagn, skoter, skidor och stavar. Som tjej är det väl kanske inte heller helt självklart att man ska klara att parkera en släpvagn, lasta av och på en skoter samt köra skoter i sursnö ut i provmarkerna. Skoter har jag kört sedan jag var liten och resten fick jag helt enkelt bara fixa. Det är väl kanske det bästa sättet att inse att man faktiskt klarar mer än man tror trots att man har mutter istället för skruv.

 

 

Provgrupp i hård vind

 

Vädret var lika illa som vi bafarade. Vi tog oss ut i markerna tidigt och ändå höll inte föret längre än till ett. Vi var åtta startande och jag och Gira gick i sista släpp. Vädret var så dåligt att solglasögonen snöade igen på nolltid och fingrarna fick agera vindrutetorkare. Bitvis kunde hundarna lägga upp ett fint sök, men rätt vad det var så gick de igenom skaren och tappade flytet. Det var tuffa förhållanden för både folk och fä. Vi är nog av samma kaliber, vi fågelhundsmänniskor (läs lika tokiga) eftersom vi trots detta höll humöret uppe och gladdes för varje fågeltagning. Vi kämpade och gav inte upp förrän föret inte längre bar hundarna.

 

Gira gick bra och fick med sig anvisad mark i sitt sök där hon nyttjade både vind och terräng. I andra släpp såg jag att Gira markerade att fågel funnits i området. Hon utredde och stramade strax upp i ett fint stånd. Jag anmälde situationen till domaren Mikael Sjökvist. Efter en perfekt avance gick det upp tre ripor. Gira var lugn i skott och flog. Det var en jättebra jaktsituation. Glädjande kände jag att detta kunde leda till ett förstapris. Eftersom vi redan har ett förstapris i ekl på ordinarie prov så skulle ett förstapris här och nu tillsammans med ett ok eftersöksprov i sommar ge det efterlängtade jaktchampionatet. Jag kunde nästan känna det i handen. Nu var vi nära.

 

 

Domare Mikael Sjökvist

 

Både jag och Gira var lika exalterad efter situationen. Domaren förklarade hur den efterföljande kastapporten skulle gå till. Jag nickade och log medan orden gick in genom ena örat och ut genom det andra. Gira fixar ju alltid sina kastapporter, tänkte jag belåtet. Nema problemas.

 

Jag platsade Gira bredvid mig, nickade till domaren och så hände det som inte fick hända i detta läge. Gira lyfte på rumpan i skott och fall. Jag kunde såklart inte hålla tyst och gurglade av ånger, ilska och besvikelse samtidigt som jag försökte folmulera ordet apport. Jag kände hur championatet rann mellan fingrarna...ut i intet.

 

 

En kort fikapaus

 

Att kastapporten påvekar fältbetyget hade jag ingen aning om. Oavsett hur bra Gira gått så skulle vi inte kunna få mer än ett andrapris eftersom hon lyft på rumpan i kastapporten. Det enda som snurrade runt runt i huvudet under dagen var hur jag kunnat gjort annorlunda för att undvika det ödesdigra misstaget. Det första är såklart att inte ta ut något i förskott utan behålla fokus. Det andra är att det är jag som ger klartecken när jag är redo för kastapporten. Jag kan ta tid på mig och skärpa upp både mig själv och hunden. Det tredje är att träna kastapporter på ett mer varierande sätt än jag gjort tidigare. Domaren stod ovanligt nära mig när han sköt och kastade. Det kan tänkas att det var en bidragande orsak.

 

När jag fattade mod att ringa hem och meddela den tunga motgången fick jag medlidande men i nästa sekund information om att det var motgångar även på hemmaplan. Min son hade precis bränt sig i ansiktet av en brinnande bit från en pappkartong som vinden fört med sig från elden. Hela kinden, näsan och överläppen var sårig. Helt plötsligt var inte en hundrumpa det tyngsta på jorden. Perspektiv på tillvaron var precis vad jag behövde få just då. Fast det hade gärna fått vara ur ett annat perspektiv än en skada på min son.

 

 

Krut står för fågel. Pär och Mikael är påväg fram.

 

Vi fick ju trots allt ett andrapris på vårt första vårvinterprov och vår andra start i elitklass. Det är inte dåligt. Dessutom så fick vi se många duktiga hundar, förare och flera pristagare. Hela 4 av 8 hundar gick till pris, Pär Wikberg med Gaijax Ajak och Göran Mattson med Tvärnypets Jissa gick upp i elitklass. Peter Nilsson med Jaktfröydens Jagr endast 19 månader fick ett förstapris i ökl. Jag och Gira fick som sagt ett andrapris i ekl.

 

Det regnade hela lördag kväll, natt och morgon. Vi åkte upp på fjället men konstaterade direkt att hundarna inte skulle kunna springa i den vattenmättade snön. Provet blev inställt. Innan vi begav oss hemåt frågade vi om det inte fanns möjlighet till ett nytt försök om vädret skulle bli kallare. Domare Mikael Sjökvist skulle nog kunna ställa upp. Den största frågan var väl om vi skulle få tillstånd med tanke på kalvningstider och renens flytt upp mot fjällen. Det kändes svårt redan på förhand att alla dessa faktorer skulle sammanfalla till vår fördel.

 

Trots en något tung hemresa så blev det många goda minnen i bagaget efter vår första vårprovsstart. Stort tack till provledare Lennart och domare Mikael som gjorde detta möjligt. Tack också till alla provdeltagare för er härliga inställning och goa sällskap. Är du intresserad att gå prov på vårfjäll så kan jag verkligen rekommendera detta prov. Vädret råder ingen över, allt annat var toppen.

 

 

 

 

2011-04-09 Vårträning

 

Västerbottens Fågelhundsklubb anordnar varje vår träning på vårfjället i trakterna kringa Ammarnäs. Jag fick förmånen att leda en av grupperna. Vi blev inte många deltagare, 4 st, när väl träningsdagen var inne men vi hade nog så trevligt och fick ett antal situationer.

 

Bilderna nedan är från inventeringen dagen innan. Det var jag och Johannes Näslund som ansvarade för att reka det utvalda träningsområdet. Tyvärr blev det inga bilder från träningsdagen pga storm och snödrev. Inventeringsdagen däremot bjöd på en kylig fömiddag med få fåglar för att sedan ge uppsprickande väder på eftermiddagen med värme och tryggare ripor som följd. Föret var stenhårt med ett par centimeter puder ovanpå. Perfekt!

 

 

Gira står stramt bakom ett krön med sin sedvanliga krok på svansen.

 

 

Solen kom fram mitt på dagen och ripan nere till höger sitter tryggt och stilla.

 

 

Gaijax Accra och Ensliga skogens Gaija sitter stilla och väntar medan vi avverkar Giras situation. En startpistol och en upptinad ripa fick agera fällning. Att arrangera fällaningar, träna kastapporter direkt efter fågel och i jaktmiljö är viktigt att komma ihåg om man tänkt gå jaktprov, speciellt på vårprov när jakttiden är över. Ett ev pris går endast via en kastapport.

 

I min agenda stod ett vårprov i dagarna två nästkommande helg. Så för mig var det superviktigt att träna detta moment. Trots att man tränat så kan det ändå hända att allt inte går som man tänkt. Mer om detta i nästa dagboksanteckning.

 

 

Gaijax Accra, en riktig viltfinnarhund gav Gira tuff konkurrens i parsläppen. Jag är så glad att vi fick träna med denna duktiga hund och förare. Att träna parsläpp är något jag tror man ska prioritera inför ett fjällprov. Hundarna ska lära sig lägga upp ett sök utan att varken fokusera på eller störas av partnern. Vid parsläpp så konkurrerar man ju även om samma mark och samma fåglar. Det gäller att ha hunden som hittar dem först. Fågelchanserna brukar inte finnas i överflöd till alla deltagare.

 

 

Det syns lite dåligt men här står Gira för fågel i ringen till höger i bild. Accra i ringen till vänster sekunderar Gira.

 

 

Såhär kan det också se ut. Båda hundarna står för fågel. Accra står först så hon fick ta den situationern. Jag kallade in Gira. Ännu en nyttig träningssituation för båda hundarna.

 

 

På eftermiddagen blev fåglarna riktigt trygga. Här har Gira precis avverkat en fågelsituation. Från skogsjaktkursen i höstas lärde jag mig något värdefullt av instruktören Dick. När en fågelsituation är avverkad och hunden sitter lugn i flog och skott så VÄNTA VÄNTA VÄNTA. Det kan finnas fler fåglar. Om det sitter en i närheten så kommer hunden att strama upp i ett stånd. Om hunden inte gör det så kan den få ett mjukt frihetskommando så att den försiktigt får utreda närområdet. Det var precis så det blev på bilden ovan. Den första ripan satt i dungen man kan skymta till vänster. Efter resning och flog så klev Gira upp och markerade. Till och med jag kunde efter ett tag se en fågel till höger i bild.

 

 

Det var inte bara en fågel. Ser ni den andra?

 

Efter att ha startat och premierats på höstfjäll, skog och fält var vi nu redo för vårt första vårvinterprov.

 

Läs om detta in nästa inlägg.

 

 

 

 

 

2011-04-20 Vårvinterjakten 2011 del 2

 

Jakten i år blev blåsten till trots något av de bättre vårvinterjakter jag haft. Detta av många anledningar. Min hund är ingen oerfaren unghund längre utan övergått till att vara en relativt rutinerad jakthund. Jag själv har också gått samma skola och lärt mig var jag oftast hittar fågel, hur jag nyttjar situationerna bäst och framförallt hur man gör för att kunna fälla fågel. Fågeltillgången verkar dessutom gå spikrakt uppåt och några enstaka nya områden visade sig vara fullträffar.

 

Färska spår av flera ripor är en glädjande syn en tidig vårmorgon när dagens jakt just börjat. Riporna vaknade ännu tidigare och har just avverkat det första frukostbordet. Jag bode hitta dem vid nästa...

 

 

Föret är perfekt och tillåter hunden att sträcka ut och lägga upp ett för den naturligt sök. Djup kallsnö eller blöt tösnö som inte bär hunden är nog det största störningsmomentet vid vårvinterjakt enligt min åsikt. Då jagar jag t o m hellre i hård vind och nederbörd. Optimala förhållanden får man sällan, men när de inträffar är de så härliga att de överkuggar allt annat. Ett lager med 5 cm nysnö på stenhårt underlag som bilden nedan är perfekt.

 

 

Eftersom jag kan vara lika sugen på situationer som Gira så bestämde jag mig tidigt för att låta Gira stå en bra stund varje gång. Jag stod och väntade en bit ifrån, plokade upp kameran, tog en bild, stoppade ner kameran igen, tog ner bössan, stoppade i två patroner, lade stavarna på marken och började beslutsamt skida mot den plats Gira visade att fåglarna skulle ligga.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Blev ni less? Ja, det blev jag med. Jag orkade inte fota alla efter ett tag utan stod bara och njöt samtidigt som jag försökte memorera bilderna i mitt huvud istället och insupa hur roligt det kan vara med jakt över stående fågelhund.

 

Denna situation kunde jag inte låta bli att fota i slutet av dagen. Jag fick syn på fågeln en bit framför Gira. Ser ni den?

 

 

Ja, här kommer om inte annat en bild på närmare håll.

 

 

Jag måste ju även ta med ett par bilder som visar att vi löper linan hela vägen ut mellan varven.

 

 

Varm fågel i munnen ger mersmak enligt Gira.

 

På bilden nedan tycker jag Gira har ett uttryck som säger "titta matte vad jag har hittat". Varför jag ser det beror på att hon här fick för sig att skynda sig leta åt fågeln innan matte fattat att hon träffat. En solklar fallapport som gjorde matte "gode" irriterad. Detta lilla smygande problem från i höstas trodde jag mig fått bukt med, men det verkar svårare att åtgärda än jag trott. Just att jag kallat det "lilla" har nog gjort att jag inte tagit det på fullaste allvar. Bara att fota situationen innan reprimad säger sitt. Hannapanna!  Detta visade sig få stora konsekvenser och ge mig en hård läxa. Mer om detta kommer i nästnästa inlägg.

 

 

Farbrodern följde med på en halvdagstur och fick agera fotograf på en av dagens fåglar. Han som varit med på jakt med tidigare hundar, både egna och andras, blev inte ledsen av det han såg när Gira effektivt sökte av området och skötte de fåglar som fanns. "Hon går bra" var vi båda överens om.

 

Min fyrbenta jaktkamrat är inte felfri och fullkomlig, men hon är den bästa jag ägt och en hund som jag synkar med. Jag hoppas att den lilla avkomman jag tänkt behålla blir ungefär som Gira. För den jakthund Gira utvecklats till att bli skulle jag vilja ha resten av mitt liv.

 

 

Nästa inlägg handlar om vårträningen den 9 april.

 

 

 

 

 

2011-04-06 Vårvinterjakten 2011 del 1

 

I år har jag provat en hel del nya områden med både bra och dåliga resultat.

 

Första turen upp till fjälls gjordes i slutet av februari. Det var märkbart fortfarande mycket vinter på fjället. Det kändes som om det var för tidigt med jakt.

 

 

Gira fick jaga utan täcke eftersom all lössnö packades innanför västen. Det var tillräckligt kallt som det var utan att ha ett islager närmast kroppen.

 

 

Andra turen såg ut såhär. Är det någon som ser Gira? Jo, hon står för fågel i mitten lite till vänster i bild. En dag som denna gäller det att hålla koll på trädgränsen. Hamnar man på kalfjället eller nere i björkskogen är man vilse på nolltid. Jag hade dessutom lämnat gps:en hemma.

 

 

Sedan kom stormen som jag tror inte undgick någon. Det blåste förfärligt. Föret på fjället blev ordentligt packat. På bilden ovan kan man nästan (med lite fantasi) tro att det är vatten med vågor som skvalpar fram istället för vindpinad snö.

 

 

Föret var nu bra men det blåste fortfarande ordentligt. Min erfarenhet är att riporna gräver ner sig i snön om det blåser mer än 6 m/s. Här passerar vi en kal höjd påväg ner mot björkskogen där fåglarna fanns.

 

 

Ni som tittat in här tidigare år känner igen denna koja som jag brukar övernatta i både höst och vinter. Snödjupet brukar gå upp till stugans tak. Båthuset till vänster brukar vara nästan helt översnöad. Det är lite snö i Ammarnäsfjällen. Eftersom även Vindelälven är ovanligt låg så får bara tanken på den kommande sommaren en att vilja stanna tiden. Om vattennivån ska bli normal så talar just nu mycket för att det kommer att regna massor.

 

 

Gira står för fågel mitt i bild. Det är inte alltid så lätt att komma åt fågeln på vintern. Här måste jag åka ner för en dal och sedan upp igen för att komma inom hagelhåll, utan att skrämma fåglarna. Med en kulbössa hade jag lätt skjutit fågeln på backen, men personligen anser jag att det ger hunden mer erfarenhet om jag jagar med halgelbössa och får med alla moment. Det är ju erfarenheten och kvalitén på jakten som ska ge den viltsnåle tillfredsställelse i det långa loppet.

 

 

Visst har vi fått valuta för arbetet. Gira går bara bättre och bättre hela tiden. Hon bjuder mig verkligen på jakt. Jag är så nöjd!

 

 

Gira står för fågel igen. Dessa situationer gillar jag - när man har en krön mellan sig och fågeln istället för en dal. Chanserna att lyckas fälla fågel ökas markant. Åtminstone för mig.

 

 

Gira har mer fågel. Detta blev en bra jaktdag men många situationer och fågel i säcken.

 

Avslutar med en filmsnutt som visar hur kul vi har ihop - Gira och jag.

 

 

 

 

 

 

2011-03-20 Gira är Norsk Utställningschampion!!!

 

 

Taget från bussen. Det är fint i Harstad.

 

Helst skulle jag bara vilja vråla ut min glädje över min fina hunds prestationer. Inte nog med att hon gett mig mängder av situationer på vårfjället så har hon nu även visat framtassarna på den internationella banan utseendemässigt. Trots att det gått relativt bra på alla våra utställningar så har jag nog inte fattat förrän nu att min hund är så exteriört välbyggd. Vem förstår sig på vinklar och proportioner? Inte jag i alla fall. Undra när man får en sådan här hund nästa gång? Jag gläds!

 

Jag jagade med Gira ända till den 13 mars vilket medförde att hennes attribut nöttes av snö och is. Jag funderade på om detta hade någon betydelse för utställningen, men kom fram till att jakthundar ska tåla att jagas med så det fick bli som det blev. Giras päls hade nu tack vare foderbytet och vitamin/mineraltillskotten hunnit utvecklas till en hård, tät, sträv och glansig päls trots att den fortfarande var något kort. I mina ögon - helt perfekt!

 

 

En buss lastad med folk och fä.

 

Tidigt på fredag morgon 18/3 körde jag till Skellefteå. Kl 09.00 hoppade jag på bussen från Umeå som SKK Västerbotten ordnat till utställningen i Harstad. Funderar du på att åka till en avlägsen belagd utställning så kolla med dem om de ordnar en resa. Jag kan verkligen rekommendera dessa resor. Det är skönt att slippa lägga energi på att köra, ordna boende och hitta till utställningen. Som grädde på moset så får man dessutom en hel busslast med nya bekantskaper. Jag vet att det ordnas en resa till Trondheim i augusti.

 

 

Utsikten från campingstugan. En vy som tilltalar mig.

 

 

Stugan från utsidan.

 

Efter många mil, höga fjäll, mat- och pinkpaus för folk och fä så var vi framme kring kl åtta i Harstad och de campingstugor vi skulle bo i. I min stuga fanns en saluki, en dalmatin, två japanese chin, en strävhårig vorsteh samt tre glada ägare. Vi slocknade redan vid tio av jetlegs, luftombyte och spänd förväntan.

 

 

Ena stugsambon Anna

 

 

Andra stugsambon Madelen

 

Uppe med tuppen begav vi oss till Krafthallen i Harstad. Jag och Gira skulle ställa på söndag men eftersom jag inte ville sitta i stugan hela dagen så följde vi med för att hålla tummarna för de medresenärer som skulle ställa under lördagen.

 

Det var mycket hundar, många raser och en hel del framgångar hos svenskarna. Både jag och Gira blev helt slut av det kontrastfyllda miljöombytet. Tack och lov så har jag en ras som inte kräver någon schamponering, blekning, föning, fluffning och spray timmarna innan. Det enda jag brukar göra efter att Gira fått morgonmålet är att tvätta skägget så att inte all intorkad gammal mat formar skägget till dreads istället för spret.

 

 

En vän har lärt mig att det inte bara finns dunderhonung i sagorna. Gainomax ger en ordentlig skjuts när man degat samman. Detta fungerar!

 

Till alla pälsrika rasers förtret så spöregnade det hela söndagen. Det blev mycket jobb för dem så fort dem lämnade den stora tälthallen för en pinkpaus. Jag och Gira ställde som näst sista hund i ringen. Det blev en lång förmiddag. Båda mina stugkamrater hade fått cert så nu hade vi pressen på oss att vidhålla stugans framgångar.

 

 

Giras kullabror Grom står för visning och Kurrabergens Raggis väntar på sin tur.

 

Jag är fortfarande efter sex utställningar inte den bästa på att visa hund. Domaren som var en av de mer hjälpande och förklarande jag mött, gav mig några välbehövande råd. Ett tips var att lyfta upp huvudet ordentligt mha kopplet när jag springer. Då får hon bättre hållning. Jag har lärt mig att rörelserna visas bäst om man springer ganska fort. Gira som var något seg ville inte springa lika fort som mig. Jag hamnade lite före henne och följden blev då att jag drog lite medan hon bromsade en aning vilket inte gynnar rörelserna. Då måste jag anpassa farten till henne även om den är långsammare än jag önskar. Tack och lov så ställer Gira upp sig själv när vi står stilla så där slipper jag vara och peta.

 

 

Gira ställer upp sig inför domaren Vidgis Nymark.

 

Kritiken blev såhär:

 

Harmonisk välskapt tik, bra skuret huvud, mörka ögon, fint ansatta öron. Elegant hals. Välproportionerad kropp och väl balanserad. Bra vinklad runt om. Bra benstomme. Effektiva rörelser. Prima brukspäls, lite i kortaste laget. Bra temperament, korrekt bett. Bhkl E, CK, Cert, Cacib, Btkl 1, Bir och Big-2. Domare Vigdis Nymark Norge

 

Gira har nu gått fyra utställnigar i jaktklass i Sverige (varav 2 skk) och en i Norge. Alla med olika domare. Gira har fått Cert på samtliga förutom i Championklass eftersom hon räknades som fullcertad. Inte illa!

 

 

Gira i gruppfinal med korthår och munster framför och bakom.

 

 

Såhär många rosetter har vi aldrig fått. Fv BIR, BIG-2, Norskt Cert, Norsk Champion och Cacib.

 

Som tur var hade jag med mig några veteraner i utställningssammanhang som vid sidan om kunde förklara vad alla dessa färgade band betydde. De var även ett stort stöd när vi skulle upp i gruppfinal eftersom vi aldrig varit där på någon större utställning. Det som fällde avgörande mellan första och andra hund i gruppen var rygglinjen där korthårstikens var något finare "nå må ja ju ta på" sa domaren.

 

Avslutningsvis så vill jag skicka ett stort tack till alla ni som peppade mig att åka. Med facit i hand var det väl värt resan. Tack också AnnLoice och Ann som tog min kamera och fotade.

 

Återkommer med rapport och bilder från vårvinterjakten. 

 

 

 

 

2011-03-12 Foderbyte

 

Jag har under en längre tid gett mina hundar Eukanuba för bästa prestationsförmåga - Working & Endurance. Ett hökvalitativt foder till rabatterat pris och fri frakt har kommit på en hel pall ända hem på gården i Skansnäs. Praktiskt! Jag har tagit för givet att fodret varit ett av de bästa. Mina hundar har haft svårt att behålla vikten vid hård fysisk ansträngning och aldrig riskerat att bli överviktiga. Typiskt vorsteh, har jag tänkt. När även jämthunden varit mer mager än rund började jag fundera närmare på vad det gemensamma draget hos mina hundar kan bero på. Kanske jag inte vet vilken sorts mat som är bäst, kanske det skulle vara läge att prova något annat?

 

 

Giras långa och glesa päls så som den såg ut i december

 

När jag kom hem efter Stockholms Hundmässa i december plockade jag ner Giras päls. I vanliga fall gör jag det inte förrän slutet på våren eftersom hon behöver pälsen för att klara kalla vinderdagar utomhus. Nu var dock hennes päls lång och tunn, inte alls tät och hård så som den brukar. När de långa håren var borta så såg jag hur eländigt det var. När ljuset föll in mothårs över ryggen så såg jag in på bara skinnet. Hon var kal under magen, i ljumskar och på baksidan öronen. Såhär taskig har hon aldrig varit i pälsen! När även korthåret började må dåligt och samtliga hundars pulpor i sporrarna krypit ur klorna var det hög tid att agera. 

 

 

Gira nerplockad med kala öron och glesa ljumskar.

 

Jag kontaktade en kostrådgivare som kan det mesta om närligslära när det gäller hundar. Det första hon sa var att "din hund lider brist på B-vitamin och zink". När jag gick igenom innehållsföteckningen på Eukanubafodret så hittade jag inget av dessa. Kostrådgivaren rekommenderade såklart egenhändigt blandad hundmat (orkar jag inte) och därefter holistiskt certifierade foder (som kostar skjortan). Jag fick dessutom dessa två länkar. Om det som står i dessa artiklar är lika sant som det skrivs så är det verkligen skrämmande hur lite vi vet om hur vi utfodrar våra hundar.

http://hundapoteket.wordpress.com/2009/04/28/propylgallat-och-propylenglykol/ 

http://hundapoteket.wordpress.com/2009/05/29/ar-hunden-glutenintolerant-eller/

Jag funderade vidare på hur jag skulle få mina hundar att må bättre. En sak som vidtogs direkt var att blötlägga fodret flera timmar innan givan. Vi förvarar fodret ute på bron och har tidigare spolat i rikligt med vatten kort innan fodret serveras. Spelar det någon roll om man förvarar fodret i minusgrader? Ingen aning, men med ett väl blötlaggt foder så känns det logiskt att upptaget sker lättare än om kulorna istället ska ligga och svälla i magen.

 

Jag införskaffade sedan fiskolja och nässelpulver. Fiskolja innehåller Omega 3 med essentiella fettsyror EPA/DHA som är livsnödvändiga för omsättning och tillverkning av nödvändiga näringsämnen som protein, vitaminer, och mineraler i kroppens näringssystem. Nässelpulver är rikt på mineraler, spårämnen, aminosyror, vitaminer i naturlig, lättupptaglig form och essentiella fettsyror i rätt balans.
Det är särskilt rikt på alla B-vitaminer som gör underverk för päls och hud samt blodrenande och infektionshämmande.
Detta för att återställa balansen hos mina hundar så fort som möjligt samtidigt som det redan inhandlade Eukanubafodret ska ätas upp blandat med annat foder. Även om det inte passar helt med mina hundar så kan det ju inte vara dödligt.

 

 

Gira är ovanligt kort för årstiden men pälsen är påväg tillbaka.

 

Jag kontaktade även en duktig hundkännare från Schweiz som jobbar med draghundar. Han använder fodret Acana som han efter lång erfarenhet av andra foder valt ut som det bästa för att hans hundar vilka måste fungera som ett levande arbetsredskap i hans företag. Det är av högsta prioritet att hundarna mår bra, har hållbara tassar och orkar prestera på topp under lång tid utan att förlora i vikt. En av de saker han tittar på är att fodret inte innehåller majs och så stor del kött som möjligt. 

Acana Extreme innehåller inget vete, majs eller gluten, vilket bidrar till att minska risken för allergier. Den innehåller extrakt från cikoria (MOS) och jäst (FOS) för att bidra till en väl fungerande tarmfunktion och tarmbalans, samt för att ge en optimal absorption av näringsämnen. Acana innehåller även en ökad andel av omega 3-6-9 med tillägg av zink biopleks, vilka bidrar till en frisk hud och päls samt bättre stöd för immunförsvaret. Dessa verkar även antiinflammatoriskt och påverkar hundens välmående och hälsa positivt.

Ingen helkroppsbild, men helt färska bilder där ni ser att Gira åter fått hår på mage, ljumskar och på öronen.

Gira har nu ätit Acana under drygt två månader och verkar må jättebra av bytet. Eftersom jag har utställningsplaner nu i mars så fick jag tipset att även ge henne en äggula i maten varje dag. Det har gett en fin lyster åt pälsen. Tillsammans har alla dessa åtgärder gjort att pälsen fått en otrolig kvalitet och att alla hundars mående lyft sig ett par snäpp. Nu får vi till och med minska på givan. Tassarna har återhämtat sig och hundarna orkar mer än tidigare utan att tappa vikten. Gira som nu jagat en hel del på vårfjället i skiftande väder och före orkar som vanligt en hel dag på fjället med samma fart men nu utan att vara sliten dagen efter. Än så länge så verkar foderbytet vara en ren vinst.

Mitt tips till dig är att fundera en extra gång över varför du valt fodret du ger till dina hundar. Vad vet du om innehållet egentligen? Många av hundars sjukdomar beror på just fodret. Din hund är värd att du tar dig tid och tittar en extra gång över vad den behöver för att må bra...långsiktigt.

Jakten och snöklumpar i skägget har gjort att Gira tappat en del skägg, men i övrigt så ska inte pälsen vara något problem på utställningen i Harstad, Norge. Därmed inte sagt att det kommer att gå bra. Det får vi veta efter nästa helg. Det ska hursom bli intressant att se vilka hundtyper man gillar i Norge och om Giras typ kan tänkas vara en av dem.

Håll gärna tassar och tummar för oss nästa helg den 19-20/3. Det kan vi behöva!

På återläsande...

 

 

 

2011-03-04 Tankar om täckhund

 

Jag har sett att det finns ett antal fina och duktiga strävhårshanar både i Sverige och våra grannländer. Många vet jag säkert dessutom inte ens om. Vad gäller den blivande hanen så har jag försökt tänka på vilken typ av hund som jag tror skulle passa med och komplettera Giras egenskaper. Den perfekta hanen finns såklart inte, men jag har försökt plocka ut några kriterier som jag önskar att hanen besitter. Vilken hane det än blir så har man aldrig några garantier på utfallet hur noga man än varit. Man kan bara vara mer eller mindre övertygad.

 

Självklart ska hanen vara en godkänd avelshund dvs att man avlar på mentalt och fysiskt sunda, jaktligt och exteriört fullgoda rasrena hundar.

 

Eftersom jag har erfarenhet av en smått galen strävhårshane så är mentaliteten väldigt högt prioriterad. Hunden ska vara samarbetsvillig och dresserbar utan någon tendens till överdriven rädsla eller aggressivitet. Av den anledningen vill jag träffa hanhunden (gärna mer än en gång) i olika miljöer för att kunna säkerställa att det inte finns något avvikande mentalt.

 

Sjukdomsbild, skador och den fysiska sundheten känns svårare att säkerställa utöver HD-historiken. Där tror jag att ägarens ärlighet kommer att överväga.

 

Vad gäller jakten så kommer jag att vilja jaga över hanhunden. Jaktlust, sök och viltfinnarfömåga är av hög prioritet. Ståndanlaget ska finnas hos en stående fågelhund och fågelhanteringen känns till största del som en dressyrprodukt. Jag ser gärna en hund som meriterats på skog eftersom jag personligen anser det vara den svåraste jaktformen, där hundens jaktliga kvalitet överskuggar förarens expertis. Det finns duktiga förare som kan meritera medelmåttor till hundar. Antalet förare som är experter på flera underlag tror jag är betydligt färre. Oftast så har man bara släppt hunden några få dagar på det nya underlaget. Så med det menar jag att sannolikheten för att en hund, som meriterats på flera underlag, är duktig bedömer jag som ganska hög. Meriter på flera underlag anser jag även visar en stabil bredd där hunden kan anpassa sitt sök och sin viltfinnarförmåga efter både underlag och förhållanden som tex terräng och årstid. Lika väl som jag tittar på meriterna så tittar jag på anledningarna till varför meriterna uteblivit. Har hunden haft otur eller har den inte förvaltat situationerna? Klarar den av att jaga och presentera fågel även under tuffa förhållanden? Har det fällts fågel över hunden? Osv...

 

Meriter från prov behöver inte enbart vara förstapris och det behöver inte heller vara en färdig dubbelchampion. Hanen kan lika gärna vara en lovande unghund såväl som en välanvänd avelshanne med många kullar som underlag. Hanen får gärna varit tidigt jaktmogen eftersom Gira varit något sen. Sedan kan Giras utveckling till stor del bero på hur hårt jag hållit i tyglarna. Om det tvistar de lärde. Tidig jaktmognad ser jag ändå som något positivt.

 

Jag önskar gärna att den blivande täckhunden kommer från Sverige med så mycket svenska linjer som möjligt. Jag tycker inte att man ska behöva åka över ån efter vatten om man inte letar efter något väldigt specifikt. Jag har hittat några intressanta hanar i våra grannländer, men de är inget exceptionellt mot de hanar jag hittat i Sverige. De ger snarare en större osäkerhet eftersom åtminstone jag, har svårare att studera linjerna bakom.

 

Jag kommer även att försöka ha linjefokus snarare än att titta på en enskilt duktig individ som är den enda framgångsrika i kullen. Självklart kan valpköparna vara en avgörande faktor i det läget till varför inte fler i kullen meriterats. Eftersom Gira kommer från en kull med 10 av 11 meriterade syskon så säger logiken hos mig att chansen till bra avkommor borde vara ganska hög om hundar från två starka kullar kombineras. Har hanen även meriterade syskon både jaktligt och exteriört så är det naturligtvis ett stort plus.

 

Vad gäller exteriören så hjälper resultat från utställningarna en hel del. Personligen gillar jag korta, hårda, täta och sträva pälsar med ett ordentligt attribut. Eftersom Gira är lite benig får hanen gärna vara lite kraftigare. Gira väger 24 kg och har 60 i mankhöjd och är med det en medelstor tik, så hanens storlek är inte den viktigaste. Personligen gillar jag ett mindre format.

 

Sist men inte minst, så tittar jag även på föraren. Är det en rutinerad förare som lätt drillar fram en duktig fågelhund eller är det första hunden där föraren får göra sin misstag utan att hunden försämras nämnvärt? En ny förare med en duktig hund talar om för mig att hunden borde kunna vara dresserbar.

 

Ja, utifrån detta har jag i skrivandets stund landat på tre hanhundar som jag ska titta lite närmare på. Dessa tre kan av olika anledningar bytas mot en eller flera andra under tidens gång. Ingen av dessa tre uppfyller dock alla mina önskemål till fullo, men de är starka och duktiga på olika sätt. Jag kommer inte att tala om vilka dessa hundar är, av förståeliga skäl.

 

Valet kommer att göras senast september 2011, gärna tidigare. Har du tips eller tankar kring täckhundar så är du varmt välkommen att höra av dig. Jag gör detta för första gången och kan behöva hjälp på traven. Parningen kommer att utgöra stamparet till min blivande kennel. Valet av hanhund är viktigt.

 

Är du intresserad av valp eller har frågor om Gira så hör av dig. Jag kommer att lägga ut information om Gira och den blivande täckhunden på valpsidan allt eftersom.

 

 

 

2011-02-04 Summering

 

Även om ripjaktssäsongen ännu inte är slut så kan jag lugnt konstatera att årets säsong har varit helt kanon trots Giras löp mitt i jakten. Eftersom Gira har ganska exakt 7 månader mellan löpen så var det inte helt oväntat. Lyckligtvis så är den enda skillnaden mot hennes normaltillstånd att jag varken bör jaga eller gå prov där det finns hanhundar.

 

 

I början av hösten tog jag aldrig med mig kameran eftersom jag inte ville sumpa några chanser pga den. Mot slutet av hösten tog jag då och då fram mobilen och tog ett och annat kort. Gira står här för tjäder och anpassar sin avance. Jag följer henne snett bakom. Pulsen är hög. Denna gång bommar tyvärr skytten efter ett superjobb av hunden.  

 

Jag har tidigare skrivit här i dagboken hur jag denna höst ändrade strategi för att få Gira att tända till ordentligt och visa den kapacitet som jag tyckt mig se i henne. När man är ny i gemet som jag själv och ska försöka sig på att få till alla moment för första gången så är det ofrånkomligt att man gör otaliga fel. Ett av mina fel har varit noggrannheten. När jag väl sket i allt och bara "råjagade" började både jag och hunden ha riktigt riktigt kul tillsammans vilket också gav resultat både i säcken och på papperet. Detta borde jag gjort för länge sedan!

 

Noggrannheten har å andra sidan även gett oss många och stora plus där samarbetet, rapporteringen och apporteringen är några exempel. Måtta med allt kan väl vara något att sträva mot men kanske främst fokusera på grunden och varför man tycker att jakt över stående fågelhund är roligt. Det är ju trots allt en jakthund jag har.

 

 

 Gira sekunderar Råvatj Zazoo. Jag tog hand om några hundar under Riksprovet och fick förmånen att tillsammans med Gira jaga över en dubbelchampion. Det var lite klurigt pga lövfällning men hundarna bjöd trots det på en hel del situationer.

 

Utöver många fågelkontakter, många skott och en hop med fällningar såg jag även till att ha hunden i riktigt bra kondition innan jaktsäsongen var igång. Tidigare har jag tyckt att hon varit någorlunda bra tränad men i år visste jag, med säkerhet. Vi slutade väl aldrig riktigt träna efter vårvinterjakten utan fortsatte springa flera dagar i veckan.

 

 

Gira stod och jag kunde inte låta bli trots att jag tycker att harar är för fina för att skjuta. Efteråt funderade jag på om jag gjorde rätt som sköt? "Ja" säger några och "nej" säger andra. Dagen efter var det bara harspår som var intressant ända tills ett par järpar tog tillbaka uppmärksamheten.

 

 

Jag fällde en av dessa och kommer nog att vara försiktig med hararna framöver. Även om en vorsteh är allround så är det fågel som är nr ett. Jag vill inte ens att hararna ska bli något Gira pysslar med i brist på annat. Så för mig blir det ett "nej" hädanefter även om hunden står, respekterar och har en klockren apport. 

 

Nåväl, det är lätt att vara efterklok. Åt vilket håll det barkar får man veta allt eftersom under resans gång. Min målsättning har dock hela tiden varit densamma - att försöka förverkliga drömmen om en egen kennel. Kunniga inom området har sagt til mig att man inte behöver invänta höga premieringar på prov om man vet att en hund har ett bra avelsvärde. Man menar kort och gott att jag inte ska låta provresultaten avgöra huruvida jag ska para Gira eller ej.

 

Jag förstår tanken, men som ny tror jag man har dåligt med referenser och inget större mandat. Vem tror mig om jag som okänd säger att min oprövade hund är en duktig jakthund? Inte många. Nä, jag bestämde mig tidigt att när första elitettan är klar, då är det dags. Jag vill både för mig själv och för andra ha visat att Gira håller bra klass och en stabil bredd på flera underlag.

 

 

En av Giras tjädrar. Oj så roligt vi haft under hösten. Vi längtar redan till nästa.

 

Så nu är det dags att skrida till verket. (Jippi) Parningen kommer att äga rum i november 2011 med valpleverans i mars 2012. Gira löper även nu i april, men att låsa upp sig med en hel kull med valpar under hela sommaren och nya ägare som ska hämta dem just innan premiären känns inte så lockande. Nu har jag möjlighet att bestämma tidpunkten och då tar jag tillfället i akt. På vintern har jag dessutom möjlighet till valppassning av en nära anhörig. Gira är själv född i januari vilket jag tycker fungerat perfekt. Första hösten börjar man lite försiktigt och låter det sedan mogna över vintern för att börja köra på för fullt andra hösten då hundarna hunnit bli ca ett år och åtta månader, ganska mogna för unghundsklassen.

 

Är du intresserad av en valp och vill höra dig för eller kanske till och med jaga över Gira och se henne in action så är du välkommen att hänga med på jakt eller träning. Hör av dig!

 

Just nu håller jag på att fundera på vilken hanhund som kan passa till Gira. Jag har några fasta kriterier som jag ogärna tummar på. En av dem är att jag själv vill jaga och/eller studera hanen med egna ögon på jakt eller prov. Gärna mer än en gång. Jag tycker det känns både bäst och mest rättvist både mot mig och mot hanhundsägaren. Parningen ska ju utgöra stamparet till min blivande kennel, så valet känns viktigt.

 

Mer om tankarna kring hanhundsvalet kommer i nästa inslag...

 

 

 

 

 

»»» Dressyrdagboken2010

 

»»» Dressyrdagboken2009

 

»»» Dressyrdagboken2008 

 

»»» Dressyrdagboken2007 

 

 

<<< tillbaka