<<< tillbaka

Fjällbrisens Gira  

 

Dagbok 2012

 Här kan ni läsa om Giras utveckling från valp till dubbelchampion och Riksprovsvinnare

 

 

 

2012-05-05 Instruktörskurs och några tankar om Gira som avelstik

Min uppfattning om Gira som avelstik ca 1,5 månad efter leverans är att det gick ganska bra. Valparna verkar utvecklas som de ska och ägarna ger mig positiv respons. Det verkar som om de är nöjda så här långt.

Eftersom Gira bröt svansen i oktober och sedan parades och blev dräktig så förlorade hon en hel del muskelmassa när det inte blev lika mycket aktivitet och spring som tidigare. Själva dräktigheten, valpningen och digivningen tog dock inte så hårt på henne. Hon magrade något i slutet på digivningen och tappade lite hår på öronens baksida.

Gira fick ganska snabbt börja med lätt fysisk träning och återhämtade sig överraskande snabbt. Det känns positivt om man ska tänka sig ta en ny kull på henne. När det blir beror lite på när löpen kommer igång och hur allt annat utvecklar sig.

Från 2012-04-02

En annan positiv erfarenhet är hennes sätt att ta hand om och uppfostra valparna. Jag trodde någonstans att en bra tik är rätt hård och bestämd mot sina valpar. Jag omvärderade detta lite nu när jag såg hur Gira gjorde. De gånger jag såg att hon fräste till mot valparna var när de var runt 4 veckor och Gira fått ett tuggben som hon inte ville dela med sig av. Jag tyckte det var intressant att se hur pass valparna reagerade på denna tillsägelse. Till min förvåning så hann jag inte testa alla valparna innan alla tuggben som jag gav Gira med omsorg överlämnades till valparna i lådan. Hon kräktes även upp sin mat åt dem ett par gånger då hon tyckte att jag dröjde med givan. När hon skulle avvänjas att dia så tjuvhoppade hon in bara för att få mysa lite och låta valparna snutta.

Nä, men vad är detta för mespropp till tik, tänkte jag. Valparna kommer ju att få göra som de vill och inte lära sig några regler eller gränser. Men tydligen så genomgår de åtta veckorna särskilda faser där var sak har sin tid. Gira visste såklart precis. När jag släppte ut alla valparna lösa på gården öppnade sig en ny fas där busgira blommade ut med tydliga fostringslekar. Det var inga hård tag, visande av tänder eller morrningar. Det var ett stadigt grepp över nacken tills valpen visade undergivenhet. Vissa valpar lekte hon med mer och vissa mindre. Det var ett naturligt ledarskap, trygghet och en tydlig dominans som hon visade. Någon aggression behövdes inte och ska kanske inte heller behövas om det görs på rätt sätt. Jag blev imponerad av hennes sätt och lärde mig en hel del själv som ledare av att studera det hela. Superintressant tycker jag, speciellt när det inte är så som jag tror.

Mina målsättningar för 2012 vad gäller Gira är inte fastlagda ännu och det är osäkert hur det blir. Det skulle vara kul att göra henne klar som internationell utställningschampion samt testa att starta på ett jaktprov i ett annat land än Sverige. Det kanske dröjer innan jag får en så lättförd och fågelsäker hund som Gira igen. Man måste nästan passa på.

Eftersom jag har en så kallad "bulle i ugnen" så kan det ju vara klokt att avvakta och se hur det går och hur man mår innan man bestämmer något...eller så utgår man från att allt går kalas och kör på :-)

Just nu ser jag fram mot Jägareförbundets intruktörskurs som jag och Gira blivit bjudna på. Vi är så tacksamma för det! Vi är två personer från Västerbotten som kommer att åka och kursen infaller första dagarna i juni. Då är jag minst sagt höggravid och ska föda om någon månad så jag hoppas att jag kan hänga med i svängarna trots att jag inte är så rörlig. Förhoppningsvis fungerar fortfarande min hjärna så jag kan ta till mig det mesta ändå. Eller så får jag göra precis som vanligt och förlita mig på Gira.

Vi var ute på gården och körde lite apport- och dressyrövningar. Jag tänkte att vi skulle komma iform lite inför kursen eftersom det var evigheter sedan vi "torrtränade". När jag nu mestadels jobbat med en busig och yvig liten strävhårsvalp slog det mig hur otroligt arbetsvillig Gira är och hur enkel hon är att jobba med, så tillgiven. Vi har ju visserligen kämpat ganska målinriktat och fokuserat fram till våra delmål och slutligen nått ända fram, men otroligt så härligt det är att också få jobba med en hund som redan kan alla moment och kommandon. Det känns som om det är lätt hänt att bara börja om med ny hund och nya mål istället för att ta tillfället och njuta av att jobba med en relativt färdig hund.

Njuta mera är det jag ska göra :-)

Avslutar med bild som skulle kunnat bjuda på mycket njutning...om den inte tagits endast 300 m från vårt hus :-/

Säg "hej" till mina nya grannar...

 

 

2012-01-15 Vägen till målet del 1

Jag funderade på om jag skulle börja det nya året med detta utlovade ämne eller ett sammandrag om jaktåret 2011. Eftersom jag inte kunde låta bli att skriva några inlägg i en diskussion på Anders Landins hemsida så har ämnet enligt rubriken legat i mina tankar en del senaste tiden. Valet föll då på att börja med en sammanfattning om hur jag och Gira genom våra krokiga och brokiga vägar tagit oss till det uppsatta målet - dubbelchampion där vi dessutom fick Riksprovet 2011 som grädde på moset. 

Jag har tagit fram en enda duktig jakthund och ser mig fortfarande som nybörjare. Jag brukar säga att Giras bästa egenskap är att hon klarat av alla fel som jag gjort. Jag har inte lyckats förstöra henne utan hon har så många goda egenskaper i sig att det var bara för mig att pröva olika metoder till hur vi tillsammans kunde få fram de på bästa sätt. Jag är fullt medveten om att det sätt jag jobbat på med Gira kanske inte fungerar på alla hundar, men känner ändå att jag borde ha gjort både ett och annant rätt med tanke på de resultat som vi slutligen nått. Av den anledningen vågade jag även gå in och "tycka till" lite på Anders hemsida.

Det hela började när jag åkte ner till Anders Landin med ett monster till strävhårshane som jag av någon outgrunderlig anledning köpte. Jag insåg ganska snabbt att jag inte visste ett smack om stående fågelhundar och dess jaktform, hade världens odåga till hund och var även en urusel förare som inte kunde kommunicera med hundar. Det jag lärde mig nere hos Anders de två veckorna jag hjälpte honom med fåglarna och assisterade på kurserna kan jag nog nästan säga var ett helt års kunskap komprimerad på dessa dagar. Kunskap som jag fortfarande bär med mig och har haft nytta av många gånger. Det var dock inte så konstigt att jag åkte hela långa vägen hem till Skansnäs totalt slut och med en längd på bara en dm ovanför skoskaften. Då ska ni tänka på att jag är en tjej som mäter hela 181 cm!!!

Strävhårshanen fick härja vidare i de sälla jaktmarkerna kort därefter samtidigt som jag tog en funderare på vad oduglingen hannapanna skulle göra härnäst. Den där dm som var kvar ovanför skoskaften fick på något förunderligt sätt ryggraden att räta på sig till sin fulla längd och även bli ganska stark. Skinnet på näsan tjocknade och till och med hakan stack ut. "Näädu, jag ska nog visa gubbarna att hannapanna inte alls är någon odugling. Jag ska inte ge mig så lätt. Jag ska lära mig detta. Jag ska faktiskt till och med ta fram min första dubbelchampion!"

"Ja just det ja, jag kanske behöver en hund också." Det var kring årsskiftet och valpintressenterna var många men jag ringde ändå. Man förlorar inget på att fråga. Jag hade aldrig träffat hundarna eller uppfödarna. Valparna skulle strax födas. Ingen visste vem jag var, jag hade ingen större erfarenhet eller några referenser som kunde säga så mycket gott om mig. Det enda jag kunde säga något om var framtiden och vilken målsättning jag hade. "Jag vill ha en champion!"

Tipset om Fjällbrisens G-kull fick jag av Josef, en vän som jag bollat många många hund- och jaktbollar via mail sedan dess. Vi har inte alltid tyckt lika, men dock stött och blött tankar och idéer som gjort att man tagit sig vidare och inte kört fast eller tappat hoppet. Detta har varit otroligt värdefullt och han är ytterligare en person, förutom Anders, som har en del i att jag och Gira tog oss i mål.

Jag fick besked om att välja namn till valpen, en tikvalp. Giron är samiska och betyder ripa. Fint, men passar bäst till hane. Jag gjorde om det lite och bytte -on till -a. Helst hade jag velat ha en helbrun chokladpralin, men fick välja på två skimmlar som idag heter Gruffa och Gira. 

Jag gissar att denna sammanfattning kommer att bli några sidor så jag tar paus där och återkommer med fortsättningen en annan dag. Hörs snart!   

 

 

»»» Dressyrdagboken2011

»»» Dressyrdagboken2010

»»» Dressyrdagboken2009

»»» Dressyrdagboken2008 

»»» Dressyrdagboken2007 

 

 

<<< tillbaka