Hannapannas årskrönika 2009

Skapad av Hanna tors, 14 januari, 2010 18:25:32

Ett händelserikt år - en välfylld årskrönika.

Tänk vad mycket som händer på ett år. Vissa händelser skapar vi, andra tillåter vi och ytterligare ett antal kommer till oss givna. När man tittar i backspegeln som så här, via en årskrönika, så har varje år sin tjusning och charm oavsett om man inte alltid tyckte det när dåtiden var nutid. 

Jag är glad över att jag skriver ner mina upplevelser, äventyr och funderingar. Man tror att man ska minnas, men det gör man inte. I efterhand känns allt ha gått så fort. "Inte hann jag med något i år heller", är lätt tänkt.

Får man året på pränt så ser man inte bara mängder av händelser man upplevt utan även hur tankesättet förändrats. Det sägs ju att livet ger livserfarenhet, en sorts visdom som skiljer äldre från yngre. Vill man lära av livet så tror jag detta kan vara en väg att lära mer och bli medveten om det man lärt sig.

Året började med att vi båda varit sjuk mer eller mindre i tre veckor. Eftersom ingen av oss trivs i stillhet och dessutom inomhus så började vi klättra på väggarna och gå varandra på nerverna. För att bota denna lidelse körde vi stenhårt på en home-make-over-ala-hanna-unt-albin. Vi målade alla tak, bytte golv på hela nedervåningen och skaffade/renoverade ett antal möbler.

Första kvartalets mål var att, gravidmagen till trots, få åtminstone en perfekt ripjaktsdag på fjället. Perfekt sådan för mig är bra underlag, fint väder, en hund som kommer för fågel med skottchanser.

Som så många gånger förr har säsongens absolut sista jaktdag bjudit på det mesta av det bästa. Många situationer blev det och fågel fanns det, men ibland befinner sig fåglarna lite väl högt upp i trädgränsen.

Jag skulle haft vita kläder och rätt bössa. Gira skötte sig och kul hade jag. Mmm!

Resten av våren åkte jag skidor, körde skoter, lapade sol och njöt av vårvintern så gott jag kunde medan midjan ökade i omfång. Jag blev mer och mer otymplig, trött och allmänt sliten, men ville inte känna efter så noga. Jag hade fullt upp med att träna Gira inför certjakten.

På något sätt hade jag inbillat mig att det var fullt möjligt att åka en helg till Piteå och få detta undanstökat en gång för alla. Nu var magen så stor att det knappt gick att springa längre. Stolt och tjurig som jag är vägrade jag låta någon annan ta vänstervarven.

Gira tyckte inte det var särskilt kul och jag led i värmen. Förutsättningarna talade emot. Jag har klagat och gnällt mycket på min hund om både det ena och det andra, men nu kan även jag konstatera att Gira är SNYGG! Tre cert på tre chanser på olika utställningar med olika domare är inte illa pinkat.

Utöver utställningsträningen så planerade jag även en överraskningsresa till huvudstaden när min kära make fyllde 30. Vi var i Tv-huset, besökte diverse restauranger, seglade i skärgården, strosade i gamla stan mm. Helgen blev riktigt lyckad.

Om ni inte märkt det redan så tycker jag om att hitta på nya grejer/upptåg lite nu och då, kanske ett försök att behålla livet spännande. Vissa gillar nyheter och förändring, andra vill känna igen sig och ha rutiner. Det ena utesluter väl egentligen inte det andra. 

Hur som, resan till Stockholm gav mersmak och ledde till en ny grej som jag och min respektive tänker anamma till det nya decenniet. Det är att vi, någon gång under året, planerar ihop en resa som en överraskning till den andra. Den kan vara enkel eller omfattande, lång eller kort, huvudsaken det är något som man vet att den andra uppskattar. Detta blir en ingrediens till att förhöja smaken på förhållandet. Kanske något du också kan testa?

Andra kvartalets mål var kvar från förra året, då valet stod mellan en motorcykel och en kajak. Valet föll på motorcykeln. Detta år skulle jag själv vara motorn genom att ljudlöst glida fram på Storvindeln tidiga sommarmorgnar med hjälp av en kajak och en paddel.

Precis som vid cykeln hade jag, utan att veta, fått för mig att det måste vara kul att paddla kajak. Om inte annat måste det vara en optimal träningsform för överkroppsklena hannapanna.

Första turen blev en vinglig historia där jag skrek mer än jag paddlade. Ett par korta turer till så kände jag mig relativt hemma. Morgonen den 6 augusti upplevde jag den härligaste kajaktur jag varit med om. Spegelblankt paddlade jag mig svettig, snabbt och ljudlöst, kilometer efter kilometer. Jag hade fått för mig att det skulle vara härligt, men så här bra hade jag aldrig kunnat drömma om. Det här är min grej!

Att komma i och ur är nog så svårt

Försommaren löpte på och aktiviteterna avlöste varandra. Jag längtade efter dagen när min lilla son (jag visste ju liksom innan att det var en han) skulle se världens ljus och inte bara uppleva den i magen med mammas stönande och stånkande som världsuppfattning.

Frågan var bara om svågerns bröllop skulle ske före eller efter förlossningen? Ja, precis så tänkte jag. "Under bröllopet" fanns ju inte ens på världskartan för någon av oss inblandade.

Det var båtturens fel. På grund av den tryckande sommarvärmen hade vi flyttat ut sängarna till tvättstugan i garagebyggnaden. Där var det så svalt som 20 grader nattetid. För att dämpa svettningarna innan nattningen tog vi en tur med motorbåten på Storvindeln.

Högre hastighet gav mer svalkande vind. Den blivande pappan gasade på ordentligt. Ute på öppet vatten fanns det vågor som gjorde att ytan liknade en tvättbräda av större mått. Detta resulterade i att jag satt och studsade upp och ner där framme på britsen. Med motorns och vindens konkurrens ropade jag till skepparen "vill du ja ska fööö eller"?

Sagt och gjort, klockan fem på morgonen gick vattnet. Jag packade ned bröllopskläderna i bb-väskan. Man har ju hört om hur det kan stanna av och gå flera timmar innan det händer något. Vi ringde också och sa att vi skulle köra förbi med bröllopspresenten på väg till BB.

Vi hade ingen brådska. När vi efter tre timmar äntligen satte oss i bilen och klockade värkarna insåg vi att med fem minuter mellan och ett avstånd till BB på nästan 20 mil var det lite väl optimistiskt med omvägen för bröllopspresenten.

Det kunde väl inte ha blivit mer avhittat än så här. Lite komiskt ändå, att det skulle bli så precist.

Den 27 juni blev dagen då den efterlängtade gåvan landade i våra armar. Jag var i himlen, så lyckligt omtumlande stort. Nu vet jag vad starka känslor är. Nu vet jag vad det är att hänge sig. Nu vet jag, för jag har mött en ny sorts kärlek.

Spädbarnet Karl Matti Holmberg var kvartalets tredje mål. Mitt största och bästa. 

Nu ett halvår senare så kan jag konstatera att graviditeten var den lätta biten. Förlossningen var fysiskt tuff, med inte outhärdlig. Att bita ihop och kämpa på gjorde att det fortare skulle vara avklarat. Första tiden hemma var speciell. Jag hade inte räknat med att jag skulle vara så öm, fysiskt och psykiskt. 

Att släppa fram nedärvda instinkter var en ny upplevelse. Mitt dåliga självförtroende som blivande mamma gjorde sig påmind lite nu och då, eller ja mest hela tiden. Erfarenheten har dock visat att jag kan, bara jag inte tänker så mycket utan bara är och gör. Som kvinna är jag skapt för att föda och sköta ett barn, ja till och med flera stycken. Jag är ju faktiskt kvinna även om jag inte alltid känt mig så kvinnlig.

Jag var glad att slippa den otympliga magen, fast jag tycker att den var onödigt stor lång tid efteråt trots att barnet uppenbarligen inte fanns där inne längre. Framför mig låg en hel höst där jag var hemma och ledig. Jag, Matti och Gira skulle springa fjäll upp och fjäll ner på jakt efter ripor. Vi hade ju även ett mål att nå, förstapriset i öppenklass. Detta var nödvändigt för att få ut vår första riktiga titel, en svensk utställningschampion.

Det jag inte räknat med var att smärtan efter förlossningen skulle vara kvar så länge. Jag räknade inte heller med att mina bröst skulle producera något som mer liknade grädde än mjölk. Matti blev snabbt rund och go, men därmed även för tung för hannapanna att bära.

Matti vägrade äta utpumpat eller ersättning. Pappa fick ställa upp som bebisbärare på fjället. Mamma kämpade, gick, jagade och åkte på prov. Sju fjällturer blev det. Allt för att uppnå mål. Mål som ingen annan än hon själv satt upp.

Att ha blivit mamma var en ny roll som i sig tog mycket av kraften. Till detta skulle jag försöka få fram en utställningschampion. Distansutbildning via universitetet i Dalarna påbörjades eftersom jag kände mig mer eller mindre tvingad till det för att ha ett jobb att gå tillbaka till efter föräldraledigheten. Ytterligare några saker kom till som jag inte kan nämna utan att hänga ut några personer. Dessa händelser berörde mig djupt på olika sätt.

Jag började få ont i magen. Jag vaknade på morgnarna och kände mig kräksjuk. Så kände jag till dess sängen kallade på min uppmärksamhet. Det blev något bättre om jag gick ut och rörde på mig fysiskt och det var inte helt enkelt eftersom jag hade ont efter förlossningen. Magsjuka kunde det inte vara eftersom jag aldrig blev magsjuk. Hmm?

När jag även började tappa sömnen förstod jag att något höll på att bli riktigt galet. Jag har alltid haft bra sömn förutom de gånger jag varit överdrivet pirrig över något eller mått väldigt dåligt.

Jag höll på att tappa fotfästet. Det höll på att bli förmycket. Jag tyckte inte det var mer än jag brukar klara av, men å andra sidan så hade jag aldrig varit med om att bli mamma och allt vad det innebär rent emotionellt. Det fysiska kan man ta på och hantera men det är helt annars med det psykiska. 

Jag funderade. "När trivs jag och vad får mig att må riktigt bra?" Svaren var enkla. Jag trivs med min son och min man. Jag mår riktigt bra när jag får jaga fågel med min härliga hund Gira. Sagt och gjort.

Så enkelt blev det ju självklart inte. Gira hade ju av någon anledning fått för sig att inte vilja springa. Så fort Matti sov drog jag till skogs för att göra det jag trivs med och försöka plana ut nerförsbacken. En hund som bara sprang runt fötterna gjorde mig inte annat än frustrerad och mer uppgiven. Mitt mål om ett förstapris såg ut att bli svårt att nå.

Gira fungerade emellanåt och jag fick skjuta ett antal fåglar under hösten. Jag fick till och med skjuta den där blåsvarta jumbojeten jag länge gått och suktat efter. När jag insåg hur svårt jag hade att glädja mig trots den efterlängtade händelsen, bestämde jag mig för att dra åt svångremmen ordentligt. Matti skulle inte behöva ha en mamma som dumdristiskt kör sig i botten när röda flaggor fladdrar och varningslampor blinkar gång på gång. De måsten jag kunde kapa, kapade jag. Det jag kunde lägga på is, lade jag på is.

Det var då jag satte mig på tänkarstubben. Först började jag fundera på hur jag skulle göra kring jakten. Det kändes enklast att börja där. Sedan utökade jag undan för undan. Vad mastodontutvärderingen gett så här långt tänkte jag återkomma med.

Årets sista mål var inte något stort om man ser det utifrån. För mig var det däremot en fråga om karaktär i allra högsta grad. Jag har klarat det tre till fyra gånger på mina 33 dan-före-dan-före-dan-före-dopparedagar. Sist var år 2002, när jag gifte mig med Albin. Vid de tidigare försöken har jag fallit tillbaka till mitt beroende snabbare än jag hoppats.

Det är inte vackert och beteendet ger ett nervöst intryck. Jag har alltid pratat till min fördel. "Tack vare det får jag i mig så många baciller att jag sällan blir sjuk". "Alla är beroende av någonting. Det finns bättre och sämre beroenden och detta rankas nog bland de bästa". Nu får vi se hur länge det varar denna gång. Bilderna får tala:

Före

Efter

En vän till mig sa "att ha barn är en form av tjänande". Speciellt ni som är troende förstår nog innebörden av det uttrycket. Jag kan inte annat än hålla med. Jag började med att ha en målsättning per kvartal år 2007. De målen jag avverkat så långt har varit mycket självuppfyllande, rätt så egoistiska.

Målen har blivit relativt lyckade och jag har mått bra av dem. När Matti kom till världen fick jag nya prioriteringar. Jag är inte mig själv närmast längre. Självklart är jag inte bara mamma. Även hannapanna behöver egen tid och egen plats, men inte i närheten av så mycket som tidigare. Jag tjänar mitt barn mer än gärna.

Utöver det så har jag även en annan roll att underhålla, som äkta maka. Inte att föringa. Sedan tänker jag också vara en vän, anhörig, matte och så småningom arbetstagare. Vi har ett nytt decennium. Vad passar inte bättre än att införa lite nyskapande och förändring ala hannapanna?

Exakt vad jag har i tankarna kommer ni att upptäcka så småningom. Redan nu har jag dock bestämt att målen för kommande år ska få en annan inriktning. Jag ser fram emot ett nytt år med nya möjligheter. En återkommande klyscha så här års, men ack så sann.

Stubben gav mig ordentlig träsmak. Att sitta där var inget nöje, men ytterst nödvändigt. Det resulterade i ett lugn som jag inte haft på åratal. Min stress och press att hela tiden prestera saker gjorde att jag hela tiden låg på gränsen. Det är kul med många bollar i luften, samtidigt. Det tycker jag fortfarande. Men hur sunt är det i längden och vilket pris har det för mig och för andra?

Jag har kommit ner i ett sådant tempo att många av er garanterat skulle klättra på väggarna efter en vecka. Ensamheten och tystnaden här i Skansnäs skulle smitta er med lappsjuka. Nu njuter jag till fullo genom att umgås med min familj, ta vara på dagen ljus och vara ute så mycket jag kan och hinner.

Matti är bara liten en gång.

Det vill jag inte missa!

Med önskan om en bra start på det nya decenniet

/hannapanna