Om ni inte m�rkt det redan s� tycker jag om att hitta p� nya grejer/uppt�g lite nu och d�, kanske ett f�rs�k att beh�lla livet sp�nnande. Vissa gillar nyheter och f�r�ndring, andra vill k�nna igen sig och ha rutiner. Det ena utesluter v�l egentligen inte det andra.
Hur som, resan till Stockholm gav mersmak och ledde till en ny grej som jag och min respektive t�nker anamma till det nya decenniet. Det �r att vi, n�gon g�ng under �ret, planerar ihop en resa som en �verraskning till den andra. Den kan vara enkel eller omfattande, l�ng eller kort, huvudsaken det �r n�got som man vet att den andra uppskattar. Detta blir en ingrediens till att f�rh�ja smaken p� f�rh�llandet. Kanske n�got du ocks� kan testa?
Andra kvartalets m�l var kvar fr�n f�rra �ret, d� valet stod mellan en motorcykel och en kajak. Valet f�ll p� motorcykeln. Detta �r skulle jag sj�lv vara motorn genom att ljudl�st glida fram p� Storvindeln tidiga sommarmorgnar med hj�lp av en kajak och en paddel.
Precis som vid cykeln hade jag, utan att veta, f�tt f�r mig att det m�ste vara kul att paddla kajak. Om inte annat m�ste det vara en optimal tr�ningsform f�r �verkroppsklena hannapanna.
F�rsta turen blev en vinglig historia d�r jag skrek mer �n jag paddlade. Ett par korta turer till s� k�nde jag mig relativt hemma. Morgonen den 6 augusti upplevde jag den h�rligaste kajaktur jag varit med om. Spegelblankt paddlade jag mig svettig, snabbt och ljudl�st, kilometer efter kilometer. Jag hade f�tt f�r mig att det skulle vara h�rligt, men s� h�r bra hade jag aldrig kunnat dr�mma om. Det h�r �r min grej!
F�rsommaren l�pte p� och aktiviteterna avl�ste varandra. Jag l�ngtade efter dagen n�r min lilla son (jag visste ju liksom innan att det var en han) skulle se v�rldens ljus och inte bara uppleva den i magen med mammas st�nande och st�nkande som v�rldsuppfattning.
Fr�gan var bara om sv�gerns br�llop skulle ske f�re eller efter f�rlossningen? Ja, precis s� t�nkte jag. "Under br�llopet" fanns ju inte ens p� v�rldskartan f�r n�gon av oss inblandade.
Det var b�tturens fel. P� grund av den tryckande sommarv�rmen hade vi flyttat ut s�ngarna till tv�ttstugan i garagebyggnaden. D�r var det s� svalt som 20 grader nattetid. F�r att d�mpa svettningarna innan nattningen tog vi en tur med motorb�ten p� Storvindeln.
H�gre hastighet gav mer svalkande vind. Den blivande pappan gasade p� ordentligt. Ute p� �ppet vatten fanns det v�gor som gjorde att ytan liknade en tv�ttbr�da av st�rre m�tt. Detta resulterade i att jag satt och studsade upp och ner d�r framme p� britsen. Med motorns och vindens konkurrens ropade jag till skepparen "vill du ja ska f��� eller"?
Sagt och gjort, klockan fem p� morgonen gick vattnet. Jag packade ned br�llopskl�derna i bb-v�skan. Man har ju h�rt om hur det kan stanna av och g� flera timmar innan det h�nder n�got. Vi ringde ocks� och sa att vi skulle k�ra f�rbi med br�llopspresenten p� v�g till BB.
Vi hade ingen br�dska. N�r vi efter tre timmar �ntligen satte oss i bilen och klockade v�rkarna ins�g vi att med fem minuter mellan och ett avst�nd till BB p� n�stan 20 mil var det lite v�l optimistiskt med omv�gen f�r br�llopspresenten.
Det kunde v�l inte ha blivit mer avhittat �n s� h�r. Lite komiskt �nd�, att det skulle bli s� precist.
Den 27 juni blev dagen d� den efterl�ngtade g�van landade i v�ra armar. Jag var i himlen, s� lyckligt omtumlande stort. Nu vet jag vad starka k�nslor �r. Nu vet jag vad det �r att h�nge sig. Nu vet jag, f�r jag har m�tt en ny sorts k�rlek.
Sp�dbarnet Karl Matti Holmberg var kvartalets tredje m�l. Mitt st�rsta och b�sta.
Nu ett halv�r senare s� kan jag konstatera att graviditeten var den l�tta biten. F�rlossningen var fysiskt tuff, med inte outh�rdlig. Att bita ihop och k�mpa p� gjorde att det fortare skulle vara avklarat. F�rsta tiden hemma var speciell. Jag hade inte r�knat med att jag skulle vara s� �m, fysiskt och psykiskt.
Att sl�ppa fram ned�rvda instinkter var en ny upplevelse. Mitt d�liga sj�lvf�rtroende som blivande mamma gjorde sig p�mind lite nu och d�, eller ja mest hela tiden. Erfarenheten har dock visat att jag kan, bara jag inte t�nker s� mycket utan bara �r och g�r. Som kvinna �r jag skapt f�r att f�da och sk�ta ett barn, ja till och med flera stycken. Jag �r ju faktiskt kvinna �ven om jag inte alltid k�nt mig s� kvinnlig.
Jag var glad att slippa den otympliga magen, fast jag tycker att den var on�digt stor l�ng tid efter�t trots att barnet uppenbarligen inte fanns d�r inne l�ngre. Framf�r mig l�g en hel h�st d�r jag var hemma och ledig. Jag, Matti och Gira skulle springa fj�ll upp och fj�ll ner p� jakt efter ripor. Vi hade ju �ven ett m�l att n�, f�rstapriset i �ppenklass. Detta var n�dv�ndigt f�r att f� ut v�r f�rsta riktiga titel, en svensk utst�llningschampion.
Det jag inte r�knat med var att sm�rtan efter f�rlossningen skulle vara kvar s� l�nge. Jag r�knade inte heller med att mina br�st skulle producera n�got som mer liknade gr�dde �n mj�lk. Matti blev snabbt rund och go, men d�rmed �ven f�r tung f�r hannapanna att b�ra.
Matti v�grade �ta utpumpat eller ers�ttning. Pappa fick st�lla upp som bebisb�rare p� fj�llet. Mamma k�mpade, gick, jagade och �kte p� prov. Sju fj�llturer blev det. Allt f�r att uppn� m�l. M�l som ingen annan �n hon sj�lv satt upp.
Att ha blivit mamma var en ny roll som i sig tog mycket av kraften. Till detta skulle jag f�rs�ka f� fram en utst�llningschampion. Distansutbildning via universitetet i Dalarna p�b�rjades eftersom jag k�nde mig mer eller mindre tvingad till det f�r att ha ett jobb att g� tillbaka till efter f�r�ldraledigheten. Ytterligare n�gra saker kom till som jag inte kan n�mna utan att h�nga ut n�gra personer. Dessa h�ndelser ber�rde mig djupt p� olika s�tt.
Jag b�rjade f� ont i magen. Jag vaknade p� morgnarna och k�nde mig kr�ksjuk. S� k�nde jag till dess s�ngen kallade p� min uppm�rksamhet. Det blev n�got b�ttre om jag gick ut och r�rde p� mig fysiskt och det var inte helt enkelt eftersom jag hade ont efter f�rlossningen. Magsjuka kunde det inte vara eftersom jag aldrig blev magsjuk. Hmm?
N�r jag �ven b�rjade tappa s�mnen f�rstod jag att n�got h�ll p� att bli riktigt galet. Jag har alltid haft bra s�mn f�rutom de g�nger jag varit �verdrivet pirrig �ver n�got eller m�tt v�ldigt d�ligt.
Jag h�ll p� att tappa fotf�stet. Det h�ll p� att bli f�rmycket. Jag tyckte inte det var mer �n jag brukar klara av, men � andra sidan s� hade jag aldrig varit med om att bli mamma och allt vad det inneb�r rent emotionellt. Det fysiska kan man ta p� och hantera men det �r helt annars med det psykiska.
Jag funderade. "N�r trivs jag och vad f�r mig att m� riktigt bra?" Svaren var enkla. Jag trivs med min son och min man. Jag m�r riktigt bra n�r jag f�r jaga f�gel med min h�rliga hund Gira. Sagt och gjort.
S� enkelt blev det ju sj�lvklart inte. Gira hade ju av n�gon anledning f�tt f�r sig att inte vilja springa. S� fort Matti sov drog jag till skogs f�r att g�ra det jag trivs med och f�rs�ka plana ut nerf�rsbacken. En hund som bara sprang runt f�tterna gjorde mig inte annat �n frustrerad och mer uppgiven. Mitt m�l om ett f�rstapris s�g ut att bli sv�rt att n�.
Gira fungerade emellan�t och jag fick skjuta ett antal f�glar under h�sten. Jag fick till och med skjuta den d�r bl�svarta jumbojeten jag l�nge g�tt och suktat efter. N�r jag ins�g hur sv�rt jag hade att gl�dja mig trots den efterl�ngtade h�ndelsen, best�mde jag mig f�r att dra �t sv�ngremmen ordentligt. Matti skulle inte beh�va ha en mamma som dumdristiskt k�r sig i botten n�r r�da flaggor fladdrar och varningslampor blinkar g�ng p� g�ng. De m�sten jag kunde kapa, kapade jag. Det jag kunde l�gga p� is, lade jag p� is.
Det var d� jag satte mig p� t�nkarstubben. F�rst b�rjade jag fundera p� hur jag skulle g�ra kring jakten. Det k�ndes enklast att b�rja d�r. Sedan ut�kade jag undan f�r undan. Vad mastodontutv�rderingen gett s� h�r l�ngt t�nkte jag �terkomma med.
�rets sista m�l var inte n�got stort om man ser det utifr�n. F�r mig var det d�remot en fr�ga om karakt�r i allra h�gsta grad. Jag har klarat det tre till fyra g�nger p� mina 33 dan-f�re-dan-f�re-dan-f�re-dopparedagar. Sist var �r 2002, n�r jag gifte mig med Albin. Vid de tidigare f�rs�ken har jag fallit tillbaka till mitt beroende snabbare �n jag hoppats.
Det �r inte vackert och beteendet ger ett nerv�st intryck. Jag har alltid pratat till min f�rdel. "Tack vare det f�r jag i mig s� m�nga baciller att jag s�llan blir sjuk". "Alla �r beroende av n�gonting. Det finns b�ttre och s�mre beroenden och detta rankas nog bland de b�sta". Nu f�r vi se hur l�nge det varar denna g�ng. Bilderna f�r tala:
F�re
Efter
En v�n till mig sa "att ha barn �r en form av tj�nande". Speciellt ni som �r troende f�rst�r nog inneb�rden av det uttrycket. Jag kan inte annat �n h�lla med. Jag b�rjade med att ha en m�ls�ttning per kvartal �r 2007. De m�len jag avverkat s� l�ngt har varit mycket sj�lvuppfyllande, r�tt s� egoistiska.
M�len har blivit relativt lyckade och jag har m�tt bra av dem. N�r Matti kom till v�rlden fick jag nya prioriteringar. Jag �r inte mig sj�lv n�rmast l�ngre. Sj�lvklart �r jag inte bara mamma. �ven hannapanna beh�ver egen tid och egen plats, men inte i n�rheten av s� mycket som tidigare. Jag tj�nar mitt barn mer �n g�rna.
Ut�ver det s� har jag �ven en annan roll att underh�lla, som �kta maka. Inte att f�ringa. Sedan t�nker jag ocks� vara en v�n, anh�rig, matte och s� sm�ningom arbetstagare. Vi har ett nytt decennium. Vad passar inte b�ttre �n att inf�ra lite nyskapande och f�r�ndring ala hannapanna?
Exakt vad jag har i tankarna kommer ni att uppt�cka s� sm�ningom. Redan nu har jag dock best�mt att m�len f�r kommande �r ska f� en annan inriktning. Jag ser fram emot ett nytt �r med nya m�jligheter. En �terkommande klyscha s� h�r �rs, men ack s� sann.
Stubben gav mig ordentlig tr�smak. Att sitta d�r var inget n�je, men ytterst n�dv�ndigt. Det resulterade i ett lugn som jag inte haft p� �ratal. Min stress och press att hela tiden prestera saker gjorde att jag hela tiden l�g p� gr�nsen. Det �r kul med m�nga bollar i luften, samtidigt. Det tycker jag fortfarande. Men hur sunt �r det i l�ngden och vilket pris har det f�r mig och f�r andra?
Jag har kommit ner i ett s�dant tempo att m�nga av er garanterat skulle kl�ttra p� v�ggarna efter en vecka. Ensamheten och tystnaden h�r i Skansn�s skulle smitta er med lappsjuka. Nu njuter jag till fullo genom att umg�s med min familj, ta vara p� dagen ljus och vara ute s� mycket jag kan och hinner.
Matti �r bara liten en g�ng.
Det vill jag inte missa!
Med �nskan om en bra start p� det nya decenniet
/hannapanna
