Ripjakt 8-9 september 2007

Första gången jag skulle flyga helikopter...spännande!!!

I hans händer lade jag mitt liv...nä...tryggheten själv med glimten i ögat...piloten Stig Martin. 

Ammarnäs från ovan. Potatisbacken syns från höger.

Atlas var lika nyfiken som vanligt och tryckte nosen mot rutan.

Under oss ser ni Vindelådalen. Vilken härlig känsla det var att få se allt från ovan.

Redan framme och inte en svettdroppe!!! Vad fort det gick...nästan för fort. Skulle gärna åkt lite till. Med så mycket besparad energi borde jag orka skjuta många ripor. Förväntningarna är höga.

Det pulserande ljudet är borta och tystnaden har åter fått makt. Här är vi ute i ödemarken bara jag och hunden. Jag har hela fjället för mig själv. Vilken underbar stuga! Trivsamt!

Jag befann mig i Marsivagge mellan Stuore Jåppe och Karsbäcken...och i medvind såklart. Jakt i medvind är ju ingen höjdare så jag bestämde mig att gå högfjället bort till Skebleskalets början och jaga "finlanne" hem i motvind. Medvindssöket gav stöt på fyra ripor, stånd för 2x2 "långnäbbingar" och en uggla.

Väl framme var det dags för lunch. Atlas började bete sig konstigt. Han blev orkeslös, låg och gnydde och dreglade som aldrig förr. Vad var det med honom??? Efter maten började han kräkas. Det fanns inget annat för mig än att avbryta jakten och gå den långa vägen tillbaka till stugan. Han var så dålig att jag till och med gick ifrån honom och måste stanna för att han skulle hinna ikapp. Vad stackarn hade han fått i sig??? Det kom ju så plötsligt! 

Jag var framme i stugan klockan fem och hade en hel kväll att ta död på. Som tur var tog jag med mig lite läsning. Det numret av utemagasinet blev väl studerat!

I sovrummet fanns en söt liten kamin som jag lagade mat på. Det blev mycket kaffe för att jag skulle kunna hålla upp ögonen till åtminstone klockan nio.

På sängen låg en utslagen hund. Tänk vad förväntningar kan förändras. Efter två lyckade helger med mycket fågel såg jag fram emot att få tömma patronbältet och fylla kvoten. Nu hade jag hamnat i ett annat läge. Jag skulle bli glad om jag tog mig den långa vägen ner till Ammaräns utan att behöva bära min hund. Jag skulle bli lycklig om jag skulle få panga på EN fågel och helt tokglad om jag fick med mig DEN fågeln hem.

Kvällen avslutades med en mysstund framför brasan med den något mindre sjuka hunden.

I detta läge kan man inte låta bli att känna av alla de människor som kommit och gått i denna stuga. Jag funderar på livet och hur det kommer sig att jag är där jag är och den jag är. Tystnaden är total. Påtaglig på något sätt. Jag hör när jag andas och hur hjärtat slår. Ovant med sådan tystnad. Helt plötsligt kommer ett avgrundsvrål och jag känner hur golvet vibrerar. Snabbt tittar jag ut genom fönstret och ser en helikopter i en något annorlunda ställning och NÅGOT nära stugan. Det är piloten som lagt maskinen på sidan, tittar in och säger godnatt. Ett stort flin breder ut sig på mina läppar. Det var nära att jag trollbands av eldens lågor och stugans mystik. Tillbaka till nutid och verklighet. Dags för sängen.

Ny dag och nya möjligheter. När man vaknar med en sådan utsikt kan man inte bli annat än upprymd. Nu kunde det bara bli bättre. Altas kunde gå av sig själv och jag blev glad. Jag packade ihop och började jaga mig nerströms Karsbäcken. Atlas var seg och höll söket mestadels inom hagelhåll. Jag försökte tänka positivt..."behöver ju åtminstone inte bära honom".

Helt plötsligt söker Atlas ut ca 100 meter. Svansen börjar gå och rätt vad det är stramar han upp i ett perfekt stånd. Kan det vara möjligt??? Kan det tänkas att jag får bli lycklig idag och kanske till och med helt tokglad??? Jag tar av mig ryggsäcken, smyger upp bredvid och gör mig redo för skott. Bommarna från helgen innan gör sig påmind och jag blir osäker. "Ta det lugnt Hanna och koncentrera dig." säger jag till mig själv. "Tänk på att nypa igen det dominanta vänsterögat för säkerhets skull. Du kommer att träffa. En piece of kaka."

Som ni ser på bilden fick jag bli helt galet tokglad med en glädjetår som pricken över i:et. (Det kunde jag kosta på, det var ju liks ingen där som såg) Om någon sagt till mig innan helgen att jag skulle bli tokglad av EN fälld ripa skulle jag garanterat funderat på var den människan lämnat sina hjärnceller. Allt beror på var du lägger din egen ribba.

Jag gick i 5 timmar och skulle äntligen komma till hängbron över Karsbäcken. Jag vet inte om det framgår via bliden men jag funderade starkt på om jag skulle simma över istället. Ena vajern hade lossnat så spänningen släppt på vänstersidan och resulterat i att bron bara hängde på höger sida. Räcket var löst eller saknades helt och vissa gångplankor var lösa eller helt borta. Jag tog Atlas i koppel så att han inte skulle ramla ner på sidan. Kopplet och bössan fästes på ryggsäcken för att frigöra båda händerna om utifall att... När jag var mitt på bron kändes det som om hela bron skulle trilla om. I nästa steg går Atlas ner med två tassar och blir hängande. 10 meter under mig fanns klippor och bubblande vatten. Fy bubblan vad jag var rädd. När jag var på andra sidan sprutade adrenalinet ut öronen. Jag var tvungen att sätta min ner och svepa två snickers. Jag går aldrig över den bron igen förrän den är lagad! Helt säkert!!!

Vi hittade inte några fler ripor. Både jag och Atlas var rätt nöjd med strapatser för denna helg och kände för att åka hem till en stor och god middag. Atlas hade kräkts upp all mat och min energireserv var borta för länge sedan. Det var längre än jag trodde att gå tillbaka till Ammarnäs. Som perfekt avslutning blev min tilltänkta rippåse fylld med kantareller...inte helt fel det heller.

Tack Rune för (ja du vet vad), SMP för lyft och godnatthälsning och Thomas för skjutsen till plattan och bilen. Tack alla ni andra för att ni finns och delar detta med mig.

Det här ska jag göra om...men med mer fågel ;-)

Kramisar

<<<  Tillbaka