Hannapannas årskrönika 2008

Skapad av Hanna tors, januari 29, 2009 21:25:32

Efter att ha läst förra årets årskrönika så kan jag bara konstatera att år 2008 blev helt annars. Det har varit ett mer påfrestande år med tunga beslut och jobbiga prövningar. Verkligheten har hunnit ikapp mig på något sätt. 30-årskrisen utvecklades till att bli ett enda sökande efter lycka och mening.

"Klart jag måste gå över ån efter vattnet eftersom gräset är grönare på andra sidan."

Som ni alla vet så är lycka ett begrepp som är bäst just innan man är där. Det är ett tillstånd som är underbart, men kort. När man är där på toppen kan det bara bli sämre. Det går utför, utför, utför...innan man får ta sitt förnuft till fånga och vända det hela ytterligare en gång. Ska man verkligen försöka nå den där lyckan? Vad är det vi eftersträvar? Ska livet gå upp och ner eller är det bättre med konstant slätstruken och grå vardag? Man vet vad man har, men man vet inte vad man får. Eller måste jag våga för att vinna? What to do?

Trots årets många tungsamheter så är jag oändligt tacksam för vad jag fått gå igenom och uppleva. Vem har sagt att det är medgång som lär mest? Jag tror att när man pressas från alla håll och kanter, på olika sätt och vis, så tvingas man fundera, bekänna färg och ta ställning riktigt ordentligt. För mig har det varit tufft och jag har varit osäker och velat, men gissa om jag är starkare och säkrare än någonsin idag. Då slog det mig..."jag tror att krisen är över".

Året började med en underbar jakthelg med våra uppfödare i Abisko. Gira gick kanonbra på fjället. Hon revierade, sekunderade, avancerade och respekterade. Jag fick se vilken fantastisk jaktkamrat jag skulle kunna få. Det finns potential och direkt började jag planera vårens alla jaktturer och prov. Spännande och utmanande!

Några dagar senare krossades alla planer i och med att hälsenan gick av. Det var mitt livs första skada av större mått. Det var mitt livs första gips. Det var mitt livs första hopp på kryckor. Det var mitt livs första sjukskrivning. Det var mitt livs första ärende hos Försäkringskassan. Mycket gjorde jag för första gången. Det var första gången jag tvingades begränsa njutandet av den härliga vårvintern. Hur skulle jag överleva? Det är ju våren med alla dess aktiviteter som ger mig energi så det räcker hela året. Jag får en känsla av att vara nykär.

Första kvartalets mål var egentligen en träff med personlig tränare för att bygga upp mina fysiska svagheter. Muskler är ett måste om jag ska kunna hålla upp denna långa och gängliga kropp. Självklart blev detta omöjligt att genomföra. Jag fick nöja mig med lite mag- och armmuskler samt kraftiga nypor, tack vare kryckorna.  

Tålamod, tålamod och ännu mer tålamod var vad jag fick träna för att inte bli galen av understimulans. Vara hemma i stillhet i mängder av veckor är inget för hannapanna. Jag började jobba i mitten av april och hann faktiskt med några skidturer på fjället i slutet av april.

Andra kvartalets mål var antingen en cross eller en kajak. Kajaken drog ut på tiden tills det var detsamma att vänta till nästa vår. Crossen däremot införskaffades i maj. Jag hade inte ens kört moped innan, så varför jag fått för mig att detta skulle vara kul vet jag inte riktigt. Jag gick på ren och skär känsla, vilket visade sig stämma ganska bra med verkligheten. Jag kan fortfarande inte hantera den helt på alla underlag och kör ibland lite försiktigt. Skillnaden mot skoter är att det gör ondare om man kör omkull. Dessutom är det sällan som skotern tippar. Enduron väger bly på en blötmyr när armarna och benen redan är som gelé efter pareringarna. Vi måste lära känna varandra lite mer till sommaren, men faktum är att vi trivs rätt bra ihop, hojen och jag.

Tredje kvartalets mål var mitt livs första jaktprov. Hösten 2007 gick jag med på ett antal för att se och lära. Jag funderade på hur jag överhuvudtaget skulle våga ge mig in i leken. Men faktiskt så blir det mesta rätt så avdramatiserat efter ett tag. Självklart har jag fortfarande mycket att lära, men jag är inte längre rädd eller osäker för att delta. 

Jag hade planerat in tre stycken under hösten. Tyvärr visade Gira tendenser, sin vana trogen, på att allt inte var som det skulle. IGEN! På det första provet hade hon inte energi för att orka hela dagen. Prov nummer två fick ställas in på grund av skada. Prov nummer tre var en galen tur till grannlandet i öst. Utan någon kännedom om underlaget ställde jag upp på vinst och förlust med en halvskadad hund. Det kan inte bli värre än vad det är, tänkte jag. Döm om min förvåning när Gira går jättebra och nästan kniper ett förstapris. Vi fick vår första premiering. Det var på tiden med lite framgång.

Jag har förlorat ett av mina bästa bollplank. Vi fann varandra via mailen någon gång i slutet på hösten 2006. Det blev en märklig och speciell relation eftersom vi knappt känner varandra "in real life". Vi delade, bollade och diskuterade det mesta. Otroligt givande och intressant. Tyvärr skar det sig någonstans på vägen. Varför vet jag inte. Visste jag det så skulle jag sett till att det aldrig hänt. Vissa saker går åt ett håll oavsett om man vill eller inte. Mot slutet blev det en "grej" av den mest banala sak. Allt blev tärande istället för närade. Det blev olika åsikter, diskussioner och missförstånd. Vi bröt på riktigt nu vid årsskiftet. Sorgligt.

Årets ljuspunkter kan jag räkna på mina fem fingrar. De motsatta är minst fem gånger fler. En av ljuspunkterna var att jag fick utökad tjänst från 75 % till 100 %, precis rätt i tiden med tanke på årets sista mål. När motgångarna överväger gäller det att flytta fokus till det som lyfter. Jag tränar mig på det och det går bättre och bättre.

Till min glädje så fick jag göra bekantskap med två härliga karlar på jakt i Arvidsjaursskogarna. Otroligt vilka guldklimpar. Som jag sagt tidigare så irriterar jag mig på omöjligheten att som kvinna få följa med en man till skogen på tu man hand. Varför har jag funderat på. Dels kan det vara för att det är en "mansgrej" som man normalt inte delar med en kvinna, dels kan det vara jobbigt att måsta släpa på en orutinerad jaktkamrat. Inte allt för sällan är det även någon av de respektive som inte känner sig bekväm med att man sällskapar med motsatt kön. I min värld och i min verklighet är inget av detta något hinder, men man tvingar sig gärna inte på någon. Sånt där får komma av sig själv. Har man samma värderingar så är det inte heller något problem.

Men dessa två skogskarlar har visat mig att så inte alltid är fallet. Det går hur bra som helst, bara man vill och har samma inställning till kvinnligt och manligt. Jag vill även passa på att tacka den kvinnliga respektiven att hon lånade ut sin karl till mig i hela två dagar. Tack för förtroendet!

Min kära make och jag har gått igenom en mindre lätt period relationsmässigt. Detta var starkt förknippat till fjärde kvartalets mål. Vi skyllde på det ena med det andra, men allt grundade sig på en enda sak...vår barnlängtan. Jag visste redan innan att detta mål skulle bli mitt livs största och när jag väl bestämde mig för att försöka nå det skulle det kunna bära eller brista mellan oss. Men jag kände tydligt att nu det var dags.

Frågan i sig är något som jag burit med mig under många år. Många gånger har det varit så tungt att jag knappt kunnat andas. Som Ingemar Stenmark sagt är det svårt att förklara för den som ingenting begriper. Inget illa ment, men jag tror bara den som vet förstår vad man går igenom.

Utan att gå in på detaljer så kom droppen i samband med att jag frågade om ett jobb som var lite intressant. Det var som föreståndare på en förskola. Svaret på frågan var "men du gillar ju inte att jobba med barn". Jag vet inte med mig att jag gjort ett sådant uttalande, men tydligen hade man dragit den slutsatsen mest troligt på mitt beteende i något sammanhang.

Det var tufft att ta med tanke på omständigheterna och jag sökte heller aldrig jobbet. Jag var ju dömd på förhand, på antaganden.

Människan är ju i grunden nyfiken och naturligtvis kommer frågor och påståenden som "är det inte dags snart", "när ska ni skaffa barn" osv

"Skaffa" är det så alla andra gör?

Mitt fjärde mål år 2008 var att bli gravid. Jag förstod långt innan att det skulle bli tufft på alla sätt och vis, snabba kast mellan hopp och förtvivlan, mellan etik och moral och kraft och mod.

Nu har jag snart passerat det nya årets första månad och jag bär på den största presenten någonsin. Jag bär på ett frö till något nytt som ger nya värderingar och prioriteringar. Ett nytt liv tar form och växer dag för dag. Jag har snart gått halvvägs. Om Gud är god och allt går bra kommer gåvan att anlända i slutet av juni. Jag är enormt tacksam.

Jag och min make har hittat tillbaka till det som är äkta och det som är vårt. Vi är åter ett team som strävar åt samma håll. År 2008 var påfrestande med tunga beslut och jobbiga prövningar, men utan det skulle jag inte vara så säker på vad och vart jag vill.

Jag ser fram emot att lyfta livet ett snäpp till. Jag är förväntansfull, nyfiken och stark.

2009 blir ett spännande år.

Jag längtar!