<<< tillbaka

Kring jakt 

Denna länk är för snack, tips och tankar som rör jakt över ståendefågelhund.

Här landar sånt som inte passar i dressyrdagboken

 

2021-06-19 Tillökning

När vi kom hem från Stockholmsresan under Kristihimmels upptäckte jag en fasanhöna som lagt sig på ägg. Förra året värpte mina hönor en ofantlig mängd ägg med start redan i februari. Detta år har knappt givit några ägg alls.

Skillnaden är att de varit helt ensamma, dvs utan rapphöns samt att de fått bo kvar ute i voljären över vintern. På så vis har dagsljuset styrt deras tillvaro och ingen taklampa i ladugården som lurar dem till en annan årstid.

Jag har totalt fått mellan 20 och 30 ägg utspritt på hela våren. Ifjol var det långt över 100. Eftersom jag har två voljärer fick de övriga fasanerna lämna den ruvande hönan i lugn och ro. Hönan har legat och legat i kyla, storm och regn. Jag var tvungen att ställa fram mat och vatten i små fat till henne så hon och äggen skulle överleva.

Helt plötsligt på midsommaraftonens morgon var hon inte kvar i sitt lilla bo. Kvar var äggskal och tre okläckta ägg. Hur många som kläckts gick inte att räkna och jag ville inte gå in och störa i detta tidiga skede. Däremot var jag ju tvungen att ordna lite mat. Vad äter kycklingar???

Som vanligt fick min vän google svara på frågorna. Insekter och kokt äggula var det jag hittade. Även ett foder som heter Start (Granngården) fungerar tydligen bra. Fodret gick snabbt att införskaffa och äggulan likaså. Insekterna däremot. Jag kan ju inte ta för givet att det finns så många i voljären.

Jag letade reda på en myrstack och hade just tänkt dumpa ett antal myror i voljären när någon berättade att de tyckt sig se en fågelunge som höll på att bli uppäten av en mängd pissmyror. Då beslutade jag mig för att servera blöta och mindre röliga sådana istället.

Det visade sig vara fyra små pippisar vid hönan. En såg tyvärr lite hjärnskadad ut och har nu dött. Hönan såg det direkt och frös ut lilla kycklingen från flocken. Den frös mest troligt ihjäl under natten. Jag hade en tanke på värmelampa och att försöka rädda den lille, men naturen har ju sin egen gång. Hönan gör det bästa jobbet och kan själv fatta sina beslut.

Här har jag lyckats fånga två av dem. Visst är de söta!? Jag tycker det är häftigt att få vara med på nära håll och se hur det fungerar i naturen. Förra året var det kaninungar och nu små fasankycklingar. Mullinuh!

 

2020-12-20 Kastrering

Ska man eller ska man inte? Det är frågan.

Jag har fuderat på detta hit och dit under ett års tid. Tillslut bestämde jag mig. Nu var jag säker.

Det är min gamla lilla skruttis till korthår som förlorat sin hundliga stolthet. Han har opererat bort kulorna.

Jag har pratat med många om detta ämne, både jägare och bruksfolk. Andras råd, kunskap och erfarenhet är bland det bästa, men till sist är det en själv som ska fatta ett beslut realerat till sin egen situation. Man får väga för och emot och välja det man tror på.

De skeptiska säger att han kommer att få dålig päls, bli fet och tappa jaktlusten. De positiva liknar det med doping till en koncentrerad hund som jobbar fokuserat och är ett ljus hemmavid.

För egen del så handlar det om att jag ger min hund en chans till. Jag behöver minst två hundar för att orka och inte riskera jakten. Jag har inte plats för några sällskapshundar. Då måste vi bygga ut huset :-)

Den strukturerade träning som jag lagt ner på Gira går inte att jämföra med det virr varr som mitt korthår fått växa upp med. Så sant som det är sagt så får man den hund man förtjänar.

Atlas är en hanhund med mycket testosteron. Han tar den plats han får. Han är en snäll och glad hund, men de goda dofterna distraherar honom lite för ofta. Han drar mig gärna på skidorna och står gladeligen på tok för fast för ripa de gånger de finns. Han jagar men håller inte riktigt måttet som jakthund. Han har även en del egenskaper hemmavid som jag inte lyckats jobba bort. Avelsvärdet är kort och gott inte så högt.

Med steriliseringen hoppas jag på att få en mindre pilsk hanhund som inte bryr sig nämnvärt om Gira och andra tikar vid löp. Jag hoppas även att tuppigheten ska lägga sig en aning så man inte behöver begränsa hans symboliska utrymme varje dag. Jag vill ha en lugnare hund hemma. Jag vill fortsätta skjuta fågel för honom och åka skidor längs spåret. Vi får väl se med tiden vilka egenskaper hormonerna stått för.

Steriliseringen var ett större ingrepp än jag väntat mig. Mina tyska elever som har draghundar pratade om ett snitt på ett par centimeter. Men hem kom en nerdrågad hund och ett sytt snitt på över 1 dm. Atlas mådde verkligen inte bra och kräktes hela natten och dagen efter operationen. Lite dåligt samvete hade jag allt.

Nu i efterhand har jag fått veta varför snittet blev så stort. Veterinären valde att även ta bort den överflödiga skinnpåsen. Ingreppet blir visst kosmetiskt snyggare efter läkningen utan den ihopskrynklade skinnpåsen. Jag kan tänka mig att det stämmer.

Atlas ska koppelrastas och bära tratt i 10 dagar. Därefter blir det ett återbeök i samband med Giras årliga rebiesvaccination. Då ska vi ta några stygn. Resten försvinner av sig själv med tiden.

Steriliseringen kostade 2000 kronor.

Effekten av en kastrering börjar i regel synas inom tre veckor efter ingreppet och full effekt har i regel nåtts efter tre månader. Observera dock att det kan finnas vitala spermier kvar i sädesledaren efter ingreppet, så ta inte hunden till någon löpande tik under den första månaden efter operationen.

Jag ser med spänning fram mot den eventuella förändringen som komma skall. Just nu vet i stackarn vad jag ska tro. Atlas måste fått någon antireaktion. Han har aldrig vait pilskare. Hans nos är fastlimmad i Giras bak så fort han får läge. Den enda sviten från operationen är att han fortfarande är taskig i kistan och får specialkost.

 

2020-08-15 Ripinventering i Ammarnäs

Vi fick två underbara dagar på fjället. Bilden nedan ger mig en känsla som talar om varför ripjakten ligger mig så varmt om hjärtat. Det är inte bara antalet skjutna fåglar jag räknar, utan så mycket mycket mer...

Inventeringen var lokaliserad till Kraipe och vi var ett 30-tal deltagare med övervägande brittiska hundar.

På den linje jag gick var vi 7 deltagare och 9 hundar. Det finns en gruppansvarig som håller koll på linjen och en protokollförare som noterar fågelinformationen. Hundarna släpps ca 10 minuter åt gången. Det hela liknar jaktprov ganska mycket frånsett att hundarna bara släpps en och en. Själv tyckte jag det var bra träning eftersom Gira aldrig vistats med så många hundar i jaktmilö.

Vi borde väl kunna ha mer utbyte mellan varandra?! Här är Kalle Brandberg och Owe Fredriksson.

Jag tycker det är intressant att studera likheter och olikheter mellan brittiska och kontinentala hundar. Alltid lär man sig nåt. Sedan är det nog tycke och smak som fäller avgörandet på viken sort man föredrar.

Min smak landar på strävhår. Ett sådant skäggtroll kan väl ingen motstå ;-) Här Landinarnas Ian (Jock)

Vi gick och vi gick och vi gick... Det blev en bra genomkörare innan jakten. Själv fick jag genom mina halvnya Lunhagskängor en ny kompis vid namn Compeed.

Jag har varit en typisk regnställs-människa med Gore Tex kängor. Men man vet ju inte annat förrän man provat. Därför består min utrustning numera av Gore Tex kläder och Lundhags kängor. Tiden får visa vad som är bäst.

Inventeringen går ju ut på att hitta fågel längs en i förväg bestämd linje. Då kan det ju passa bra med lite bilder på fågel. Här har Jock stått för fågel, rest (två st) och stannat. Det vi inte ser är att en kyckling sitter kvar på marken (röd ring). Hundarna däremot har full koll. Tillslut blir frestelsen så stor för Jock att han lämnar sitt stannakommando för att hälsa på sittande fågel.

Ripan lättar, Owe grymtar till och kommenderar (enligt bild) ett nytt stopp.

En stund senare försvinner Owe in i drömmarnas värld medan Jock längtansfullt tittar bort mot platsen där han var så nära att genom sin snabba avance bringa en varm apport till husse. Bättre lycka nästa gång!

De flesta fågelarbeten får man på förmiddagen och på kvällen.

Mitt på dagen ska man göra precis som Owe och Kalle - ta en siesta.

Även om biotopen kanske inte är den mest fågelgynsamma utmed en på kartan rät linje så ska den inventeras. Här Cristina och Ali mitt uppe på Svare.

Dag 1 var varm, men dag 2 var varmare...och då menar jag VARM. Redan under vandringen upp på fjället åkte de flesta klädplagg ner i säcken.

Cristina och Anna njuter av det tidiga höstfjället.

Sist men inte minst en vacker bild på min egen lilla guldklimp som hade två fågelarbeten. Vi blev faktiskt lite uppskrytta av vårt stoppkommando...men det är väl också det enda jag är riktigt säker på. Vi behöver träna söket och ståndet. Gira står, men vill gärna gå lite för nära. Avancen, stadgan och apporten tror jag fungerar...med betoning på tror eftersom vi aldrig riktigt provat detta under jakt. Två veckor har vi på oss innan allvaret drar igång...och hela världen är full av fågel...

Visst ser ni att vi tränat en hel del kondition...musklerna syns ju!

Hur var det med fågeltillgången då? Nja...

Men på x 729237 och y 1558050 finns det 20 fåglar...

 

 

2021-05-31 Skyttekurs i Skansnäs

Vi som var med, från vänster:

Instruktör Leif Schmidt, Rickard Gustavsson, Anders Larsson, Maria Vikström, Johan Oskarsson, Jonas Zackrisson, Eva Fjellner, André Dahlgren, Kjell Vikström, AnnChatrine Lindmark, Stefan Lundgren, Anna Edvall och jag. Saknas på bilden gör Nils Karlsson och fotografen Albin Holmberg.

Sista helgen i maj kom första sommarvärmen. Trädens musöron till löv växte för varje timme. Ett skjutglatt gäng samlades i Skansnäs med förväntan om att höja sin träffprocent till förmån för sina enträget arbetande hundars längtan efter varma apporter.

Lördagen började med ett teoripass om flyktskyttets ädla konst.

Sedan var det dags för måttagning på skytt och vapen.

Därefter anpassades bössorna utifrån måtten med kolvförhöjare.

Leif mäter armlängden på André

Kolvlängden mäts

Dessa mått resulterade i ett "recept" till den följande bössanpassningen.

Här är Anna med en bössa anpassad för henne. Det blev en kolvförhöjare och lite silvertejp.

Med en anpassad bössa kontollerar man att den passar med den klassiska blyertspennan på spången.

Bössan passar och ögat hamnar på rätt ställe

Efter anpassningen var det dags att skjuta mot en plåt. Där fick skytten själv ett kvitto på att bössan passar.

Plåten målades med en tjock blandning av mjöl och vatten

Eva skjuter mot plåten

Maria och Anna pratar om hur hagelsvärmen bör ligga på ett avstånd på 15 m till plåten.

Johan och Leif diskuterar träffbilden.

Efter kvittot på att våra bössor passar var det äntligen dags att börja skjuta på rörligt föremål. Leif går igenom den grundläggande tekninken "att peka på målet".

Silvertejpade bössor, en kastare och en bunt lerduvor. Klappat och klart!

Först sköt vi en och en, där Leif hjälpte oss med vår anläggningsteknik. Den är den avgörande faktorn till träff eftersom en anpassad bössa hjälper föga om anläggningen varierar. Kan du skjuta fem skott på samma ställe på plåten så vet du att anläggningen sitter. Om inte så är det bara att träna.

Albin skjuter och Leif ser var hagelsvärmen tar vägen.

Många passade på att träna anläggning medan de väntade.

Att skjuta en hel helg, lyssna på smällar och hålla koncentrationen på topp tar på krafterna mer än man tror. Smartaste draget var nog att göra som Kjell, sitta ner och bara ta det lugnt mellan varven. 

Anders och Johan

Paus...

...med fika.

Maria och Anna

Några bodde i tältkåta...

...andra i husvagn eller i gästrummet som ligger på garagevindans bortre gavel.

Mat och teori hade vi i maskinhallen längst bort till höger.

 

På kvällen umgicks vi över en bit grillad mat, bastu och allmänt surr. Trevligt!

Leif bjöd både mig och deltagarna på en överraskning, ett litet trick.

Uppdraget var att jag med en stainless S&W Revolver m 60 Chief Special kal 38 sp (säger inte mig ett smack, men så hette den i alla fall) och min stora koncentration skulle lyckas med konststycket att klyva en ”wadcutter-kula” (mjuk platt blykula på 9,59 gram) mot en knivegg och därigenom punktera två uppblåsta ballonger sittandes på var sin sida snett bakom kniven. Se bilden nedan.

Jag som bara kramat en liknande avtryckare ett par gånger på ett tjänstevapen som fjortonårig praktikant hos polisen (jag hade lovat att inte berätta, men det borde vara preskriberat vi det här laget) blev ju bara "lite" lätt skakis på handen. Efter några djupa andetag och kornet ungefär någonstans mellan ballongerna nöp jag till. PANG! Hjälp, vad högt en sån där låter.

Som en knipholk till gap tittade jag förvånat på de andra som lika förbryllat undrade hur i hela friden jag lyckades med att få ballongerna att smälla samtidigt med ett skott. Den spartanskt byggda träställningen studerades in i minsta detalj i förhoppning om att hitta en logisk förklaring. Tankarna gick varma och en teori lades slutligen fram, det var på grund av luftdraget. Hur luften från en förbisvischande kula ska kunna smälla två ballonger sittandes en halvmeter mellan varandra tycker jag verkar väldigt långsökt. Jag tror på bonnrötan och att kulan klyvdes. Hur skulle det annars gått till?

Fåglarna kommer att leva farligt i höst ;-)

 

Söndagen började med motskott.

Att det var så mycket teknik i skjutningen visste jag inte. Gjorde man bara som Leif sa, så träffade man.

 

"Tänk dig bössan som en håv" instruerade Leif. "När du håvar in och passerar duvan så trycker du av".

Resultatet ser ni på Kjell nedan...

...eller på Johan. Ett enda stort dammoln. Skyttet blev ju helt plötsligt enkelt.

 

Stefan

Efter motskotten var det dags för sidoskott. 

På bilden är det Anders som sprättar duvor och André som får hjälp av Leif.

Har du provat skjuta sidoskott någon gång så vet du också att duvorna passerar i 180 och har kraschlandat i ett träd innan man hunnit dit med pipan och speciellt innan man kramat avtryckaren. Det går på tok för fort.

Men det var samma sak här. Lärde man sig bara att göra rätt så visst de gick sönder de där orangea t-faten.

Rumpan mot kastaren, vänster fot klockan tolv där även skottet kommer och höger fot klockan två dit svingen fortsätter efter skottet. Sedan var det bara att vrida upp kroppen som en katapult, som på bilden.

Ögat registrerar snabbare än tanken en röd svans efter duvan. Utan att vi tänker på det lägger vi pipan i rätt höjd. Konsten är att svinga tillräckligt fort. Precis när man passerar duvan är det dags att skjuta. Efter skottet ska man fortsätta svingen. Gör man inte det så skjuter man bakom.

Här är en liten rolig bild där vi tränar svingen i sidoskott medan vi väntar på vår tur.

Ser ni att piporna ligger lika i höjd.

Jonas

Eva skjuter dubblé.

På slutet var det dags för lite latcholajbans.

Det som händer på bilden nedan är att de två i mitten är hundar som står fokuserat för fågel. Två skyttar smyger fram på stånd från var sitt håll. Rätt vad det är går ripkullen upp och skjutglada som vi är pangar vi ner så många vi hinner. Jag ska väl villigt erkänna att träffprocenten rasade markant för de flesta av oss, men kul hade vi.

Självklart är det så att man inte kan tänka på att stå klockan tolv och två uppe på fjället när ripkullen helt plötsligt går upp från sidan. Då skjuter man av bara farten utan att tänka på teknik. Men någonstans måste man börja och det gör man bäst på skjutbanan. Det föds inga skyttar, de skapas genom träning som det så vackert heter av en anledning. Vad är det för vits att gå ut på jakt när chansen att vi kommer hem med bytet är minimal? Läs själv skjutstatistiken i reportaget nedan från ripinventeringsutbildningen. De flesta av oss fäller knappt någon fågel relaterat till antalet jaktdagar.

Kan det verkligen kallas jakt?

Vi kostar på dyra kurser, tid och träning med våra hundar. Till vilken nytta, om man struntar i skjutbanan? Handen på hjärtat, hur många hundar tar fåglarna i avancen? Grunden i all jakt handlar om att fånga eller fälla vilt. Nä, börja från början på ruta ett och anpassa din bössa efter dig och inte dig efter bössan. Träna anläggningen ofta. Ta ett kvitto på att den fungerar med fem skott på ett stilla föremål där du kan se att skotten tar på samma ställe. Pekar pipan på målet så träffar du. Det är inte svårare än så.   

Flyende föremål mot, åt sidan, upp eller ner håvar du in genom att fortsätta svingen förbi målets kommande bana. Tänk dig själv att du håvar en flygande fågel bakifrån. Stannar du håven precis när du är ikapp fågeln fortsätter fågeln och flyger ut ur håven igen. Du måste håva fortare än fågeln flyger, fånga fågeln med håven och även fortsätta håvsvingen när fågeln är i håven för att den ska fångas.

Glasklart, eller hur? ;-)

AnnChatrine

Trots att en hel helgs skjutande tog hårt på krafterna hos oss alla hade samtliga höjt sin träffprocent markant på bara två dagar. Bra jobbat!

Nu återstår bara en sommars träning på skjutbanan så är vi redo för flyktskytte i fält.

Här är bäddat för varma apporter i höst!

Tusen tack till Leif och alla ni som kom!

 

2021-06-14 Inventeringsutbildning SLU Umeå

Vetgirig som man är efter konstens alla regler som rör jakt överstående fågelhund, så kunde jag inte låta bli att åka på denna enligt rykterna ris-rosade utbilning. "Lära sig karta och kompass", "springa i skogen och leta flaggor" eller "varför lägga en helg på inventering som inte ger nåt när man kan lägga tiden på vettig hundträning", var några av kommentarerna jag fick innan.

Själv så är jag väl till en viss gräns lite för godtrogen, men jag hade bestämt mig att gå utbildningen och göra min egen bedömning. Jag tror att det mesta man gör för andra (ställer upp och hjälper till) får man tillbaka förr eller senare, ge och ta. Jag vet att det dessutom även finns ett par morötter inom ripinventeringen som idagsläget borde ge vilken fågeljägare som helst vinning på att delta.

Jag ser fram emot höstens ripinventering och Gira kommer att få prova gå med även om hon inte är jaktprovsmeriterad. Statistik från Norge har visat att hundar med jaktprovsmeriter hittar fler fåglar än icke meriterade hundar. Däremot har de omeriterade ett snävare sök som restuleterar i ett mer tillförlitligt resultat rent statistiskt eftersom meriterade hundar söker med större vidd och ofta missar fågel på korta avstånd från linjen. Dessa missar ger en större felmarginal. Av den anledningen har meriterna ingen betydelse för ett inventeringsresultat. Om hundarna står eller stöter spelar ingen roll. Däremot får de inte förfölja fågel.

Ripforskaren Maria Hörnell Villebrandt SLU var arrangör på utbildningen

På förmiddagen hade vi teori med grundläggande inventeringskunskap och intressanta froskningsresultat.

Ripstammarnas storlek beror till 95 % på tillgången av smågnagare. De södra fjällen har sorkår i perioder om 3-4 år medan norra fjällkedjan ligger på hela 8-12 år. I västerbotten kommer år 2008 att vara ett gott ripår på grund av fjolårets goda tillgång på smågnagare. Nästa år kommer kraschen som ger en direkt inverkan på riptillgången. Det kan ju vara idé att ha koll på dessa perioder eftersom det är lättare att jaga in en unghund vid god fågeltillgång. Perioden i norrbotten kommer att vända år 2013.

Kring 24 april parar riporna ut sig. Tupparna är oftast stationära. De ärver sin fars revir. Det är hönorna som söker upp en partner och kan flytta upp mot 30 km. Hönan lägger ca 10 ägg och ruvar i 21 dagar. Äggen kläcks kring midsommar. Ripan är en arktisk fågel och kycklingarna fryser sällan ihjäl även om vi får en kall försommar. Predationen är den mest avgörande faktorn. Från ägget har kycklingarna mat för tre dagar. Den kritiska perioden blir när de ska lämna värmen under hönan för att äta mat. Är det kallt hinner de bara ut innan de måste vända tillbaka för att värma sig, och de svälter ihjäl. I en ripkull överlever 3,73 kycklingar.

Kycklingarna flyger korta sträckor redan efter en vecka. Efter två veckor kan de flyga långt. Hela familjen inklusive tuppen lever tillsammans till dess att kullen splittras i samband med lövfällningen. Vid denna tid gör hönorna sin andra flytt för året.

Ripans biologi tycker jag är intressant. Jag skulle gärna lära mig mer. Det finns tydligen en norsk bok som heter "Allt om ripa" som jag skulle vilja få tag på. Sedan om jag nu förstår norska är ju en annan femma.

All jakt man bedriver på en art har betydelse. Man måste veta vilka kompenserande faktorer som finns för att det ska gå att bedriva jakt utan att arten drabbas negativt på sikt. Det som är intressant när det gäller dalripan är att relativt höga uttag har ganska liten effekt på ripstammen. Jägarna klarar sällan att skjuta mer än 30 procent av höststammen i ett område. Ganska snart omfördelar sig fåglarna och flyttar in i det område som jagats färdigt. Jakttrycket är också ojämnt fördelat över ytan, med ganska hårt tryck på lättillgängliga områden och lågt på områden som ligger längre från väg.

Några intresserade åhörare

En annan intressant del av teorin var jaktstatistiken. Jag har träffat många som höjer på ögonbrynen när jag säger att jag ibland haft svårt att hitta fågel och att det finns dagar där jag gått helt tom utan en enda fågelkontakt. Som om jag skulle vara ett unikum på något sätt. Nu har jag börjat förstå att machomännen som skjuter drivor med fågel knappt existerar i verkligheten. Det är bara käften och bakbenen på de snubbarna och som tjej är man väl alldeles för ärlig. Mycket av detta bekräftades i jaktstatistiken som grundar sig på avskjutningsrapporten som varje jägare lämnar in.

Av landets 300 000 jägare är det ca 10 000 som jagar ripa över stående fågelhund. I snitt skjuter jägarna knappt 2 ripor per jaktdag. 55 % av jägarna skjuter inget. Kan du fatta, över hälften! 3 % av jägarna skjuter 8 ripor per dag. År 2007 var samma siffra för de icke nordiska jägarna 23 %.

En svensk jägare skjuter 1,2 dalripa/år, en norsk 1,8 dalripa/år och en italiensk 3,8 dalripa/år. Är vi svenskar sämre jägare? Eller har norrmännen bättre viltfinnare till hundar? Är italienarna de äkta machomännen?

Männen skjuter 1,2 ripor/jaktdag och kvinnorna 0,6 ripor/jaktdag under augusti månad. Kvinnorna skjuter bara hälften så många som männen. Under september är samma siffror 0,7 respekive 0,3 och oktober 0,5 respektive 0,1 ripor/jaktdag. Rent krasst måste man ju säga att männen är effektivare jägare när det handlar om att skjuta fågel. Diskussion om vad detta kan bero på lämnar jag till ett annat forum.

Man har gjort en undersökning om vilket motiv jägarna har för att ägna sig åt fågeljakt. Män som kvinnor satte naturupplevensen på första plats. På andra plats kom "kontakt med hund". Inte förrän på tredje platsen kom "skjuta mycket". I detta finns mycket intressant att hämta. Det visar även att männen inte är så skjutgalna när det väl kommer till kritan. För oss alla handlar det om en totalupplevelse.

På eftermiddagen var det dags för lite praktisk inventeringsträning. Vi skulle dela in oss i grupper och utmed en linje leta gula flörtkulor som låg på marken i skogen.

Här är det Stefan som drar en lina längs ett snittslat spår så att vi håller koll på linjen. Den är viktig för ett statistiskt säkert resultat av praktisk ripinventering.

Linjen (som vid ripinventering bara finns i tanken och på krata/gps) skall placeras mellan benen. Det vinkelräta avståndet till ripan (här gul boll) skall mätas i cm.

Kinna mäter

Toffe skriver det uppmätta avståndet

Stellan var också med i min grupp. Han är även inventeringsansvarig för VBFK på Jofjället och Ammarnäs.

Reidar är inventeringsansvarig för Västerbottens Vorstehklubb på Marsfjället och Ammarnäs.

Många bekanta var med på utbildningen. Här lite vorstehfolk.

Summa summarum så lärde jag mig en hel del. Den praktiska flörtkule-mätningen och väntan på att Maria skulle bearbeta datan till en presentabel statisik med hjälp av funktioner, var väl lite dryg. Vi fick vänta ganska länge. Hade jag vetat det i förväg skulle jag hunnit beta av både Utebutiken och Sporthuset under tiden. Men väntan var ändå värd tiden för vi bjöds på en god middag med baconlindad fläskfilé och potatisgratäng. Som grädde på moset var vi några som träffades efteråt för att se fotbollen, Sverige - Spanien.

Jag är glad och tacksam för utbildningen och ser fram mot höstens ripinventering.

 

 

 

 

 

 

 

 

<<< tillbaka