Kontinentala kontra britter

...några tankar

        

 

Man undrar ju vad som skiljer de kontinentala från de brittiska eftersom de är åtskilda i två grupper. Vad är det som gör att vissa föredrar den ena gruppen? Undertecknad är utöver vorstehklubben även medlem i Svenska Pointerklubben utan att äga en sådan. Självklart är jag det av en anledning. En vältränad pointer som öser på upp och ner längs fjället är något extra enligt mitt tycke, så visst är man lite sugen att prova någon gång. Västerbottens Fågelhundsklubb är dessutom ett härligt och kunnigt gäng som är aktiva och delar med sig kunskaper även om man ”råkar” komma med en vorsteh. Man blir ju inte dummare av att få input från flera håll. Kunskap är inte tungt att bära.

Jag passade på att prata en del med både domare, markvisare och deltagare om vad som karaktäriserar de brittiska hundarna. Denna kunskap har jag samlat i några tankar och slutsatser som är mina slutsatser av den erfarenhet som jag har. Jag vet och har känt av att britter kontra kontinentala kan vara en känslig fråga för en del. Du behöver inte tycka som mig.

 

De brittiska hundarna använder vinden när de söker av området. Detta gör att jaktresultatet eller snarare antalet funna fåglar (lite hänger väl även på dressyren och skytten) ofta beror på de vindförhållanden som råder. Är det dålig vind händer det att britternas höga fart gör att de kan gå förbi fågel. Detta hände ett par gånger på provet när provgruppen klev upp fågel i områden som hundarna redan sökt av.

 

De kontinentala hundarna använder sig förutom vinden även av markvittring och löpor i sitt sök. Tack vare det kan man tycka att de kontinentala hundarna oftare hittar fågel vid dåliga vindförhållanden. Däremot blir de kontinentala hundarnas sök inte lika elegant gällande fart och vidd. Markkontakten gör att revieringen avbryts med löpor och ringningar. Vid bra vindförhållanden tror jag båda fixar fågel lika bra.

 

Kort och gott är de kontinentala hundarnas sök mer noggrant men snävare. Britterna får med sig mer mark på kortare tid.

 

Jag som försökt mig på skogsjakten på senaste tiden (med uselt resultat) inbillar mig att en kontinental hund klarar den täta skogen betydligt bättre än en britt. Detta för att skogssöket gärna ska vara snävare och även kräver att hunden kan hantera löpor. Jag känner en härlig prick som jagat in och fällt massor av gråfågel över en irländsk setter i höst, vilket visar att jag har fel. Men jag inbillar mig fortfarande att de borde vara enklare att jaga skogsfågel med en kontinental.

 

En annan sak som jag funderat på eftersom jag jagar en hel del ripa på vintern, är hårlaget. Britterna har antingen för mycket hår eller nästan ingenting alls. En gordon setter i kallsnö, snacka om klumpar i pälsen. De vita pointrarna är ju mer skära än vita eftersom huden lyser igenom. De måste frysa när temperaturen passerar nollan samt vara känslig för rivsår av riset, speciellt med deras fart. En korthårig vorsteh måste vara det optimala om man ska jaga på vintern. Men å andra sidan har jag sett att det finns kroppsstrumpa att köpa. Med en sådan kanske pointern blir perfekt.

 

Sedan har vi apporten. Bland de brittiska klubbarna uppfattar jag att det råder lite delade meningar kring hur viktigt det är med apportträning. Apportprovet görs en gång. Bland de kontinentala hundarna, som ska vara mer allround, ska eftersöksproven (spår och vatten) avläggas varje år för att få pris på fält. Några tycker att det inte är lika invecklat att föra fram en britt på prov eftersom de efter apportprovet inte behöver koncentrera sig på något annat än själva jaktsituationerna. Apporten ska naturligtvis fungera även på ett jaktprov bland britterna och många tycker också att reglerna bland de kontinentala är fördelaktiga eftersom förarna tvingas träna apport årligen och försäkra sig om att det fungerar. Detta pga att det ofta är apportmomentet som felar på proven.

 

Jag måste bara få berätta en episod som inträffade under lördagen denna helg. På fredagen var fjällpokalen. På lördagen var det kval inför söndagens fjäll SM. Självklart passade jag på att ta en jaktdag mitt i allt provande.

 

På grund av jaktproven var det inte många områden som var öppna för jakt. Detta medförde många jägare på samma ställe. Oturligt nog hann ett gäng på fem pointrar före oss ner till videdalen där det alltid brukar finnas ripa, självklart så även idag. Först på fågel är dennes fåglar är den jaktetik som råder. Vi satte oss på en sten och iakttog jakten. Jag uppskattar att man jobbande på en grupp med 20 fåglar. Hundar stod här och där och förare sköt likaså. Skitkul tyckte de nog. Efter si sådär 30 minuter började det smälla även bakom oss. Där kom ett nytt gäng på 4 pointrar. Nä nu blev det lite väl trångt för mig som gärna har fjället för mig själv. Vi beslöt oss för att gå vidare och jagade oss förbi där första gänget rest och skjutit de första fåglarna. Min gamla Atlas (som inte håller någon klass som provhund) ordnade lite fågel på egen hand. Han tyckte nog synd om oss som fått sitta och titta på medan de andra hade kul. Atlas, som efter en felaktigt inlärd (från min sida) tvångsapport och månader av träning för att rätta till felet, kom in med varm fågel utan att vikten minskat på mitt patronbälte. Jag tycker faktiskt, ursäkta mina raka puckar, att någon bland fem pointrar ska kunna leta reda på och apportera fälld fågel. Men jag surade inte för det. Altas fick glänsa och jag tackade, tog emot, hängde fågeln på säcken och gick vidare.

 

Summa summarum så tror jag att val mellan britt och kontinental är en fråga om tycke och smak samt hur man vill använda hunden. Den kontinentala är allround vars kapacitet sällan utnyttjas av oss fjälljägare. Där är tyskarna verkliga förebilder med eftersök på dygnsgamla spår och avlivning av skadat vilt utöver jakten på fågel. Jagar man mestadels på fjället så tror jag man har fördel av en britt som matar på timme efter timme och tar med sig ordentligt med mark. Vindförhållandena är oftast gynnsamma på fjället.

 

Jag tror att en britt är lättare att jaga in eftersom den mer specifikt är avlad på att springa och stå för fågel. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Mitt tycke har fastat på ett energipaket i form av en strävhårig vorstehtik. Mitt huvudintresse är fjälljakt över stående fågelhund men det som fascinerar mig är vorstehrns bredd och kapacitet till så mycket mer. Ganska säkert kommer jag att prova på en pointer framöver. Kanske kommer jag då att ändra mitt tycke till vorstehrns för- eller nackdel. Vad vet jag? Jag är ju bara rookie med ett måtto som lyder ”learning by doing”  ;-)

<<<  Tillbaka