<<< tillbaka

Fjällbrisens Gira 

Dagbok 2013

 Riksprovsvinnare 2011 

 

 

2013-06-13 Gira i Jaktjournalen

Här kommer en länk för er som inte har Jaktjournalen i pappersformat - Giras reportage

Foto: Roger C Åström

 

 

 

2013-05-14 Gira i Jaktjournalen

Missa inte att läsa om Gira i jaktjournalen nr 6 :-)

 

 

 

2013-04-20 och 21 Provstart i Vk Norge

Ja, det blev visst lite långt inlägg...som vanligt :-)

Rättelser och tillägg från läsare är markerade i rött i texten nedan.

Många ord har man hört om de norska kontinentalerna som ska springa från fjällsida till fjällsida för att kunna hävda sig mot de brittiska provkamraterna. De är små och lätta med uppdragen buklinje = snabbspringare. Eftersom jag inte känner mig som någon expert överhuvudtaget så kan jag inte uttala mig så mycket om hur detta skiljer sig mot tyska drahthaar och hur det påverkar rasen. Det jag vet är att vi alla vill ha så bra, friska och uthålliga jakthundar som möjligt utifrån den/de jaktformer vi utövar. En vän från "nabolandet" säger att man har en bra jakthund när man kommer hem från jakten med ett leende på läpparna. Jag kan inte annat än hålla med. 

Vad gäller Sverige så har jag fått kvitto på att Gira hävdar sig bra och kanske bäst på fjället. Här är ju de kontinentala hundarna åtskilda från britterna. Vi har även olika provsystem där man ser kvalitet framför konkurrens bland vorsthrarna.

Jag har under de senaste åren tränat en hel del tillsammans med många britter på hemmafjällen och flera gånger har Gira gått med en duktig irländsk setter vid namn Bella. Nu förstår jag att det inte är någon dålig matchning hon haft eftersom denna irländska blev tvåa på Vinterpokalen. Grattis Robert och Bella!

Vårvinterjakten var ingen höjdare vad gäller före och väder. Det var otroligt kallt, mellan 15 och 20 minusgrader. Vi jagade inte alls så mycket som jag tänkt och planerat, men några dagar fick vi ihop och ett antal fåglar följde med hem. Trots lite jakt kunde jag inte släppa tanken om att starta en lönnig (småtjock) och halvt otränad Gira på prov i Norge. Helt galet egentligen! Jag som normalt brukar vara välplanerad och ordentligt förberedd för saker som dessa. Äsch, friskt vågat och hälften vunnet så bestämde jag mig tillslut att låta Gira få gå på rutin :-)

Då var det bara för mig att försöka sätta mig in i norska provregler. Dessutom vet jag vid det här laget att det finns massor av tips och råd man kan ha nytta av samt fallgropar man kan undvika. Svårigheten är väl ibland att få reda på dem. Dessa finns hos de som varit med förr och skaffat sig en del erfarenhet. Jag har pratat och skrivit med några som varit vänliga nog att dela med sig. Från mig kommer ett stort och hjärtligt TACK! Ni vet vilka ni är.

Busväder över gränsen

Efter en hel del strul med startavgiften så tog jag mig äntligen iväg upp mot Saltfjellet. Jag har aldrig tänkt på hur nära det är för mig att starta i Norge, knappt 30 mil, ungefär som till Umeå. Det var lite busigt väder över fjället, men vi tog oss fram i sakta mak och landade på andra sidan gränsen vid Junkerdal där vi hittat ett enkelt men fungerande boende. Märkligt nog var jag inte ens nervös för morgondagens drabbning. Det kanske är småbarnstidens ständiga trötthet som gör en aningens avtrubbad för känsloyttringar :-)

Junkerdalens turistcenter

Inte flott men funkar gott

Upprop - min hund kallades för "Schiro", inte undra på att jag aldrig insåg när de nämnde min hund.

En fin, kall och blåsig morgon samlades vi vid Polarsirkelen Høyfjellshotell för upprop. Jag är ingen stjärna på att förstå norska, men kunde tack vare Giras bror Gerrys ägare Kjell förstå vilket parti jag var med i och till vilken plats jag skulle köra. Tack för hjälpen! Föret var kalasbra redan på andra sidan bilvägen. Jag var glad över att jag satte på stighudarna på skidorna så jag tog mig upp för den första stigningen utan att bränna för mycket energi. Pjuh nu är det värsta gjort, tänkte jag när vi var uppe.

Bara av att ta fram kameran gjorde att man hamnade på efterkälken.

Ack vad jag bedrog mig. Resten av dagen bjöd på kuperad terräng längs en fjällsluttning. Stighudar i all ära upp för backen men utför är de rena livsfaran eftersom de rätt vad det är hugger fast i den varierande snökvaliten. Jag kan lätt konstatera att jag trodde jag var van att åka skidor på fjället, men att haka på norrmän som föddes med turskidor under fötterna, fick mig att inse faktum. Tempot var högt (även i medvind) och jag fick pinna på om jag skulle hänga med. Ben och armar var skakis innan dagen var slut.

Kjell med Giras duktiga bror Gerry

Vi var 18 hundar i partiet varav 3 strävhår. Turligt nog gick jag och Gira i näst sista släpp så vi hade god tid att blida oss en uppfattning om provet och dess kamrater. Det var en trevlig provgrupp med bra domare. En av dem gav mig en snabb genomgång och förklarade vad de förväntade sig av hunden. Det var bara att fråga om jag var osäker över något.

Jag var lite orolig över Gira som under hösten och vintern lagt sig till med en del pip ett par gånger när hon går kopplad i grupp. Tidigare har hon pipit lite när andra hundar haft fågel. Varför det ökat nu kanske beror på att hon är lite understimulerad och vill ha all släpptid själv??? Dock kunde jag konstatera att Gira absolut inte var pipig i sammanhanget. Det pep lite här och var i gruppen och ingen brydde sig nämnvärt om det. Jag tror vi tänker mer på det i Sverige. Min oro var kort och gott rätt överdriven.

När jag skidade där bak i provgruppen försökte jag tänka lite på hur de andra hundarna gick och hur de fördes. Jag såg bara hundarna någon enstaka gång när de passerade eftersom de gick så stort och terrängen var så kuperad. Förarna var inte så aktiva, jag såg ingen dirigering och hörde ingen vissling. Om en hund plötsligt var borta frågade föraren om denne fick åka och leta efter hunden. Det hände att föraren var borta flera minuter efter att hunden kommit tillbaka. Hunden fortsatte jaga framför partiet utan att leta efter föraren. Min uppfattning var att hundarna går stort och fint men brister en hel del i kontakt och följsamhet. Kanske för att föret för dagen var väldigt lättsprunget och terrängen inte helt överskådlig??? Frågan jag gick och funderade på var hur Gira, som är en liten slowstarter, skulle ta för sig av marken och hur hennes fina följsamhet skulle uppskattas av domarna.

Gira har just fått sin kritik efter sitt livs första norska släpp

Gerry står för fågel och Kjell är på väg fram

Så var det äntligen dags för oss att släppa tillsammans med en liten irländare. Gira gjorde några korta slag men tog sig för ganska snabbt och jobbade såväl utför som uppför sluttningen. Jag såg henne inte hela tiden men visste alltid var hon var. Domaren frågade mig ett par gånger var jag hade hunden och jag kunde svara precis var hon skulle komma. I slutet av släppet sade jag till domaren att i svenska mått mätt är detta på gränsen till stort. Det är perfekt låt henne gå låt henne gå, gav han till svar. Efter släppet gav en av domarna kritik över hundarna och Gira slog sin "makker" och hade ett utmärkt sök där hon var jaktbar hela tiden. Gira rangerades som nummer 3. 

Det kändes ganska bra att Gira fick så fin kritik. Någon fågel hade vi inte i släppet. Det var endast tre fåglar under hela provdagen och bara en av de tre hundarna som hade fågel i sitt släpp skötte den. Dessvärre så försvann denna hund under sitt andra släpp och blev borta, så den fick avbryta provet. Fågeltillgången var inte den bästa och eftersom man endast släpper hund 2x15 minuter så gäller det att det finns fågel i den mark man blir anvisad. Här är nog en stor anledning till varför norrmännen har så många prov registrerade på sina hundar. I Sverige ska man ju ha en släpptid på minst 60 minuter för att få ett förstapris. Vi har inte samma tidsbegränsning. Att orka jobba länge tills man hittar en fågel är också något som kan vara intressant utöver att vara den som hittar fågel först. Min uppfattning är att man tittar mer på intensitet än uthållighet i Norge och kanske lite mer tvärt om i Sverige. I Uk och Ak måste man precis som i Sverige ha en släpptid på 60 min för ett förstapris. Där är det också kvalitetsbedömning.

Fikapaus - strongt att ta med hela familjen

Såhär kan man också fika

Giras andra släpp var mot en trevlig gordontik. Nu i andra rundan var vi bara 10 hundar kvar. Vi gick uppe vid trädgränsen i öppen terräng. Gira gick stort och fint med god kontakt. Makker var borta större delen av släppet. Det var inte helt otroligt att hon stod någonstans, men var??? Jag har aldrig varit på ett prov någon gång där det "försvunnit" så många hundar. Varför tränar man inte in en inkallad rapportering? Kanske är man rädd att partnern ska få chans på fåglarna om ens egen hund lämnar dem och rapporterar? Vad är bättre rent jaktligt sett?

Många provkamrater gick nu och hoppades på att det inte skulle bli några fler fåglar eller fadäser eftersom 10 hundar gick vidare till söndagens final. Klarade alla ett andra släpp så var söndagen räddad. Visst förstår jag att det finns risker, men jag önskar mig alltid fågelarbeten. Det är ju det som är roligt, ger premieringar och byte i säcken hem (om man nu lyckas träffa med bössan). Hellre chans på fågel och det skiter sig än tomma marker. Det gillas inte!

Då helt plötsligt under slutet av vårt andra släpp står plötsligt Gira ca 150 m bort. Partner kopplas. "Du har kommandot" säger domaren som sakta glider bakom mig medan jag fiskar upp startpistolen i fickan. Jag blir alltid lika glad när Gira står och hinner bara skida ett tiotal meter innan hon löser ståndet, utreder och jagar vidare. Grrr...!!! Mer spännande än då blev det inte.

Gira i sitt fina täcke från Hurtta. Nästan allt skägg försvann i isklumparna under jakten.

Gira rangerades som nummer två för dagen och vi var 8 hundar som gick vidare (alla på sök) till söndagens final. Det andra partiet hade haft mark med mer fågel och där fanns 5 pristagare och 10 hundar till final. Jag var nöjd över dagen och kände att Gira mycket väl kan hävda sig även bland den norska eliten med alla raser av stående fågelhundar inräknade. Jag hade stillat min nyfikenhet och fått svar på min fundering trots att det inte blev något pris denna gång.

Surväder och på väg ut till provmarken finaldagen

Söndag morgon vaknade jag av regn och 8 plusgrader. Bådar inte gott, tänkte jag. Efter att ha betalat dagens startavgift och haft ett snabbt upprop var vi på väg ut till provmarken. Vi skulle åka lift en liten bit upp och sedan skida tills den knotiga tallskogen övergick till björkskog. Där skulle första hundarna släppas. Föret var löst, riktigt löst. Det var jobbigt att till och med åka skidor. Jag gick och hoppades att vi skulle få släppa sent i paritet eftersom föret mest troligt skulle bli bättre uppe vid trädgränsen. Där har ofta en del av snön blåst bort så även om det är löst bottnar hundarna och kan "hoppspringa" fram. Tyvärr fick vi släppa redan i andra släpp på en platå av björkskog. En av hundarna i första släpp hade redan åkt ut för att den inte kunde springa på, eller snarare i, underlaget.

Vi liftade den värsta stigningen. Hundarna fick springa vid sidan.

Inte nog med det. Giras partner var en breton av samma storlek som när Gira var 4 månader. Jag förstod direkt att detta släppet vinner vi inte. Om föret varit så löst att hundarna kunde plumsa fram hade det kanske gått, men snön var ändå kompakt, så där Gira satt ner tassarna måste de även tas upp. Det var helt bottenlöst och hon blev mer eller mindre hängande på buken. Gira som jag brukar säga är mer jaktsmart än jaktidiot, plumsade fram så gott hon kunde, men stannade senare och tittade på mig med en blick som frågade "du menar väl ändå inte att vi ska jaga HÄR?!" Kör på du, svarade jag, men inte kunde hon springa bättre för det.

Efter ca 5-10 minuter avbröt domaren släppet och sa att Gira inte håller klass för dagen. Ja, vad skulle jag göra annat än att småflina. Smått tragikomiskt! Vi önskade de övriga strävhåren lycka till och plumsade tillbaka ner till bilen och åkte hem. Jag fick rapporter om att föret blev bättre högre upp, men att det blev tungt igen på eftermiddagen. Glädjande var att ett av de 4 strävhåren som var med i finalen placerade sig som nummer två. Grattis till Steinar och Kompis!

Gressfjellets Albert - en mycket trevlig bekantskap! Giras halvkusin :-)

Jag är trots allt nöjd med vårt experiment med provstart i VK i Norge. Det viktigaste är att Gira håller klass och det trots att hon var lite otränad. Jag fick en ny förståelse för norska fjällprov och fick erfarenhet av att starta med många olika raser där alla har sina styrkor och svagheter. Det var roligt med rangering där man får en uppfattning hur ens egen hund ligger till jämfört med de andra. Det var mindre roligt att man är stenhård med den begränsade tiden och att det ska vara lika för alla oavsett ras och förhållanden. Det var roligt att träffa alla trevliga grannar trots att jag inte förstod allt de sa. Summa summarum så kan jag tänka mig att starta en gång till, men då på hösten. Dessvärre så krävs det då ett får- och renrenhetsintyg för att få starta och jag vet inte riktigt om jag är sugen att strömma Gira på ren när hon står för dem och aldrig har förföljt en ren. Jag får väl undersöka saken närmare om det blir aktuellt. Kanske behövs inte ström om de inser att hon inte förföljer? Man strömmar bara om hunden förföljer. Man testar två gånger med minst 14 dagar mellan.

Borta bra men hemma bäst!

Så lite div information:

Tyvärr är det inte lika lätt att få en hund till Njch som för en norsk att bli Sjch. Här behöver de "bara" ett förstapris i elitklass. I Norge måste vi uppnå ÆP på skogsfuglprøve, CACIT, Reserve-CACIT, 3 x CK, eller 1. AK
fullkombinert jaktprøve for stående fuglehunder. Det sistnämnda är väl kanske det som känns lättast.

Saker som är bra att veta om man vill starta Vk i Norge:

(Om någon upptäcker felaktigheter i nedanstående text så maila mig så rättar jag till det hela hanna@hannaholmberg.se)

Biljetten till Vk gäller i två år från den senaste premieringen i ekl alt förstapris i ökl. Det gäller årsvis dvs till sista december. Bäst är att fråga om man får betala provavgiften kontant på plats. Ska man betala in via internetbank så tar svensk bank en avgift på 50 kr och norskt bank ytterligare en avgift på 50 kronor för överföringen. Den sistnämnda får man ingen information om. Hunden får ha heltäckande jakttäcke och sockas vid behov. Ett parti består ofta av 20 hundar som läpps två och två. Två domare dömer varje parti. Släpptiden är 2x15 minuter. Hundarna släpps enligt partilistan. Det är ren konkurrens och först på fågel gäller. Som förare måste man vara aktiv och ta för sig annars kan man bli överkörd. Hunden måste hålla klass sökmässigt från första stund annars åker man ut. Hunden ska gå riktigt stort. Hunden ska inte föras aktivt. Man vill gärna se hundens naturliga sök. Det gäller att vinna släppet över "makker". Hundarna i partiet rangeras på en lista från nummer 1 och nedåt. En tumregel är att 3 minus av något som tex dåligt sök, slagen på fågel, tomstånd = tack för idag. Ofta har 1/3 av deltagarna åkt ut redan till andra rundan. 6 hundar premieras i Vk (1-6) och bara den bästa hunden i partiet får 1.VK. Vid en fågeltagning är det föraren som har kommandot. En domare följer med och ser vad som händer. Föraren har en startpistol i fickan under släppet som man skjuter med själv under fågelsituationen. Det är bättre att skjuta en gång för mycket eftersom en situation utan skott inte premieras. Domaren får då avgöra om det var jaktbart eller inte. Avancen får inte vara för lång och omständlig för då släpps partnern igen för att konkurrera om fågeln. Efter godkänt fågelarbete så läggs en apportfågel (synligt) ut på marken av domaren. När han ger tillåtelse så får hunden apportera. Domaren säger till när det återstår 2 min av släpptiden. Har du inte hittat hunden och anmält stånd innan tiden är ute så får du inte tillgodoräkna dig situationen.

 

 

 

»»» Dressyrdagboken2012

»»» Dressyrdagboken2011

»»» Dressyrdagboken2010

»»» Dressyrdagboken2009

»»» Dressyrdagboken2008 

»»» Dressyrdagboken2007 

 

 

<<< tillbaka