Ottan
Blogg 2009Posted by Hanna Sun, November 08, 2020 09:20:54Jag gick upp i ottan idag för att hjälpa Matti baka pappas första farsdagstårta.
För er som har lite fantasi kan se att det står "far" med nonstop...eller ja, kanske till och med mycket fantasi. Matti ritade sin första teckning på pappas grattiskort. Det blev många streck på händerna och några på papperet, men hålla pennan det kunde han även om den hellre ville till munnen.
Jag har varit på resande fot en del sista tiden, från E45 söderut och vidare längs E12 mot kusten med stopp lite här och lite där. Det är både nyttigt och kul att byta miljö ibland. Otroligt vad hemmakär man blivit sedan lilleman kom till världen. Dagarna flyger förbi, för att inte tala om veckorna. Det är ju snart jul!
Enklast och skönast är att bara vara hemma. Jag förstår nu att det är lätt att bli bekväm som förälder. Matti har ju redan hängt med än hit och än dit inklusive 7 turer upp på fjället. Jag får ju inte stanna av nu. Miljöträning för oss båda blev ett måste.
Ett av stoppen var hos alltid lika goa gammelfarmor Sally.
Vid den tidigare miljöträningen fick min äkta hälft känna på hur tungt det är att vara gravid. Här är vi på fjället och Matti sitter skönt hos pappa i Baby Björn.
Här är sitter vi nöjda och glada efter en matstund. Att amma i såväl spöregn som snöstrom på surblöta myrar och kala berghällar har varit en utmaning. Bröstvärmare från Apoteket var en smart investering efter jag fått känna den smärta som slarvet kan ge.
Utekläderna till Matti har vi fått låna från några schweiziska kompisar. De har stor erfarenhet av uteliv med hela familjen. Overallen är av äkta dun. Innanför den har Matti en ylledräkt och ett underställ från Pantagonia. Varm, torr och mätt ger en glad och nöjd bäbis.
Tanken var först att fjällturerna skulle bli korta med långa stunder av vila. Första dagens ripjakt (två månader efter förlossningen) landade på endast 11 timmar och dryga två mils vandring...i hällregn. Det är inte lätt att vara klok när vita vingar flyger i luften och mamma vill panga. Lite mer skytteträning hade väl inte skadat, men kul hade vi.
Dessvärre ha galenskapen lett till att jag har känningar i svanskotan vid vissa rörelser. Jag hoppas verkligen att det går över. Är huvudet dumt så får kroppen lida. Men samtidigt så...det som inte dödar det härdar. Man har ju frihet att välja det talesätt som talar till ens fördel. :-)
Ni som hängt med i dressyrdagboken har sett att fågeljakten inte gått något vidare i år. Att jag trots amningsdåsigheten tvingat mig igenom en höst med motgång både här och där har kostat sitt. Jag citerar min man efter provet i Mittådalen "Hanna, visst gör du det här för att du tycker det är roligt?". Jag hade och har svårt att svara på den frågan.
Älgjakten, för de två karlarna i min närhet, har gått otroligt lysande. De sköt tillsammans hela sju älgar för Nissas Kaveri som fullständigt briljerat denna höst. Varje dag har varit jakt med stort J. Det är nästan så att till och med jag blir sugen att konvertera.
Här är Kalle med sin tredje älg, en kviga.
Karlarnas förberedelse innan jakten bestod av cykelträning en mil om dagen. Sedan återstod bara att släppa loss hundkrafterna i skogen. Det är inte undra på att man måste stanna upp och fundera på sitt eget val av jaktform när man lägger ner hundra gånger mer tid i förberedelse samt hämtar hem hundra gånger mindre resultat. MEN jag vet att det finns de som lyckas ortoligt bra med fågeljakten också. Hur de gör, det vet i stackarn?
Mot alla odds fick jag en dröm uppfylld tidigare i veckan. En blåsvart jumbojet strök med framför pipan efter ett snyggt jobb av Gira. Så länge det finns liv finns det hopp. (Jag kan inte låta bli sådana där klyschor.) Det behövs inte mycket medgång för att ge mersmak. Tjurig som man är kommer jag inte att ge mig i första taget. Kan andra så borde väl jag också kunna, även om jag kanske måste träna lite mer än andra. Eller hur!?
Hur som, är det med stor glädje som jag visar denna bild. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att det skulle ske i år och än mindre med tanke på trollen som härjat i Gira. Det här behövde jag. (Fler bilder finns i dressyrdagboken.)
Posted by Hanna Fri, November 13, 2020 14:06:32
Tack David!
Ja det ligger mycket i det du skriver.
Ibland behöver man lägga saker och ting i vågskålen och fundera över vad som är vad och hur mycket man är beredd att satsa och lägga ner. Det behöver vi nog alla någon gång om sänder oavsett vad det är vi ägnar oss åt.
Jag gillar jaktformen och hundrasen i detta fall och kommer att ha svårt att sadla om, men man vet aldrig vad tiden har med sig.
Jag tror det är sunt att vara öppen för förändring.
Posted by David Sun, November 08, 2020 20:51:57
Roligt med tuppen det är inte så ofta man lyckas men det är roligt när man gör det och speciellt när hunden har gjort ett bra jobb skoj....Visst har man funderat många gånger varför man håller på med ståendefågelhundar när det kräver väldigt mycket träning och kunskap för att lyckas få fram en BRA HUND.
Varför inte bara skaffa en finskspets som man bara behöver träna inkallning och vanligt bondförnuft med för att kunna få en bra jakt. Ja bara och bara men i jämförelse med att träna en ståendefågelhund så är det nog BARA i jämförelse det tror jag alla kan hålla med om som haft både och.
När man skaffar en ståendefågelhund så söker man (i varje fall jag) det speciella förhållandet som man kan få med hunden om man tränar rätt och belöningen när allt stämmer är i varje fall för mej värt all träning och alla timmar man lagt ner på hunden. Det är speciellt att se en fågelhund arbeta mot vinden på fjället och man ser nästan hunden hela tiden vilket man inte gör när man ägnar sig åt andra jaktformer med hund på samma vis.
Jag läste för några år sedan att ska man få till en jaktchampion så ska man skaffa en drivande hund för där var det 17% av alla hundar som startade på jaktprov som blev SJCH medans det var ca1% för dom ståendefågelhundarna som lyckades. Det krävs mycket mer för att få till en ståendefågelhund att bli SJCH än alla andra jaktformer med hund så enkelt är det bara men samtidigt så är belöningen när man lyckas enorm om man gillar jaktformen.
Men visst vill man bara jaga med hund och ha förutsättning att lyckas från början så är kanske inte valet (ståendefågelhund) är det allra bästa alla gånger. Nu vet jag att många nöjer sig med en hund som står för fågeln och inte kräver så mycket mer men vad jag kan förstå av det Hanna skriver så vill hon mycket mer och då är insatsen också så mycket högre.
Sist så vill jag skicka en tanke till Nils Karlsson Arvidsjaur som hastigt lämnade oss alldeles för tidigt.