Peppar peppar
AllmäntSkapad av Hanna tis, september 16, 2020 09:34:44...ta i trä.
Magkramper och att inte få behålla maten är väl ingen större hit. Det tar bara ett par dagar tills man känner att krafterna tryter. För mig höll det i sig i fem, tur att man har lite att ta av :-)
Fjärde dagen åkte jag ner till Sorsele och lämnade prov på salmonella. Till slut måste man ju försöka ta reda på vad som kan vara fel. Gånger som dessa önskar man att man var barn igen och hade en mamma som pysslade och tog hand om allt praktiskt.
Men jag var tvungen att ta mig ner på vårdcentralen, lämna in bilen på verkstaden, handla mat, fixa euro och köpa tassalva. När jag liks var nere kunde jag lika gärna jobba...eller jobba och jobba jag var närvarande på jobbet kan man väl säga. Flitigare dagar har funnits.
Tack och lov har jag världens bästa granne tillika kollega. Hon kom med blåbär, hälsofil och vetebröd när jag var som mest dålig. Jag blev rörd av vänligheten. Dessutom backar hon upp mig på jobbet när jag flänger och far. Jag ska se till att backa tillbaka vid första bästa läge.
Albin då, var inte han hemma? Nä, vid ett mycket svagt ögonblick lovade jag honom att låna min enduro upp till fjälls och lite renskötsel. Cykel på fjället, något av det roligaste. Jag tyckte inte alls synd om mig själv och var inte alls avundsjuk, det är bara som det syns och som det låter. Jag förväntar mig en stor och mysig överraskning som tack för lånet.
Gubbelubben kom hem och bytte cykeln mot älgbössan. Själv hade inte energin återvänt tillräckligt så att jag skulle orka mig ut i någon skog och speciellt inte släpandes på ett dubbelpipigt metallrör. Jag fick vara hemma och ladda batterierna istället.
Jag hade inte druckit kaffe på fem dagar utan att få ont i huvudet, märkligt. Jag behövde andas frisk luft och tog med mig en efterlängtad kopp kaffe, en kexchoklad och en filt och satte mig på altanen och tittade ut över nejden.
Det kändes tungt, riktigt tungt. Det var en av de finaste höstmornar. Hösten bjöd på sin rikaste färgprakt i dubbel bemärkelse genom att visa sig i det spegelblanka vattnet. Vattenytans spegelbild försvann bort, omsluten av morgondimma. Det var som om horisonten blev oändlig. Trots att himlen mötte vattnet kunde några av solens alla strålar tränga igenom och bilda ljuskonstruktioner, som dansade. Det blev ett magiskt ljus. Färgerna blev sprakande. Ett vinande ljud från himlen påkallade min uppmärksamhet, flyttfåglar i v-formation med kompassen inställd för flytt söderut. Fascinerande!
När naturen bjuder på sitt djupaste lugn känner jag att jag är hemma. Det är så läkande. Jag landar, utan ansträngning. Det blev en "moment" en sån där "recovery moment". Jag funderade en kort sekund på att hämta kameran. Men nej, ingen bild skulle göra stunden rättvisa. Den var min egen och bevaras endast i mitt minne.
Stunder som dessa när det är motigt på livets ALLA fronter funderar jag både en och två gånger på hur jag ska komma på fötter igen. Själv hittar jag nästan alltid samma lösning på problemet. Ett litet samtal med mig själv och han där uppe...
Vad tjänar jag på att deppa ner mig och tycka synd om mig själv? Tar jag mig vidare på det? Vill jag? Klart jag vill! Men allt går ju bara åt pipsvängen! Gör det verkligen det eller går det bara inte som JAG vill? Var sak har sin tid finns det något som heter. Vem lägger ribban? Vem skapar förväntan? Vem ställer krav?
Mitt sätt är att reducera förhoppningen och förväntan till noll. Ta bort alla måsten och börja om från ruta ett. Gör bara det jag känner för, helt prestigelöst. Går det så går det. Sedan tar jag ett steg vidare, ett steg till, kanske ett tillbaka och sedan två steg fram. Jag vill ta tre åt gången, men klokast är nog att skynda långsamt.
När man sedan blir helt överens med sig själv känner man hur friden kommer tillbaka. Strax därefter kommer glädjen och sedan lusten...livslusten.
Simma lugnt! ;-)
