Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna mån, april 28, 2021 22:48:29...är nog vanligare än vad man tror bland våra grannar i väst.
Jag tror att jag är världens lyckligaste. Ni som känner mig vet hur beroende jag är av att få röra på mig. Ni vet även hur mycket jag älskar fjällen. Att jag mot all förmodan tog mig ut på en skidtur på fjället innan snön är ett minne blott, gav mig endorfiner utöver det vanliga. Jag känner mig sprudlande, nästan nykär 
Den förgrymmade hälsenan som gick av i mitten på januari ställde ju till så att jag fått längta ihjäl mig efter en skidtur på fjället.
En av läkarna i Lycksele sade till mig att en skidtur på fjället var inte att räkna med förrän tidigast mitten på april. En annan sa att hälsenan är lika stark som innan skadan i mitten på maj. Den tredje att jag i bästa fall kan springa senare i sommar.
Under veckan som gick kunde jag gå så pass att man nästan inte såg att jag haltade. I och med det började några tankar ploppa upp. Kanske kanske kan jag hinna med en tur på fjället innan snön försvinner.
Innan jag nästan själv hängde med, hade jag planerat ihop att gå på tur kommande helg och övernatta i en liten fjällkoja. Jag hade inte stått på skidorna något innan, men "kan man gå så kan man också åka skidor trots att hälsenan inte är helt återställd" tänkte jag. Så länge man inte ramlar...
Min kära make har ju hittat en ny kärlek...renskötseln. Han skulle följa med mig upp på fredag kväll, sova över och tidigt på lördag morgon köra vidare upp mot Ammarnäs för rajd.
Min tanke var att stanna i området till på söndag med viss reservation för regnvädret som meteorologerna sagt skulle komma in natten mot söndag.
Efter många om och men och en strulande Forest Fox (Lynx Ranger 550 går som en klocka ;-P) var vi uppe vid kojan halv elva på kvällen.
Tack och lov hade vi tagit med oss spaden. Hela gaveln där dörren sitter bestod av en enda stor snödriva av kompakt drevsnö.
Jahapp, det var bara att börja skotta om man ville in i kojan före midnatt.
Det var förvånansvärt mycket snö där uppe för att vara i slutet av april. Jämför bilden på samma stuga här nedan. Den bilden är från 26 augusti.
En timma senare var vi äntligen inne i stugan. Det är en speciell känsla att bara få vara, i all enkelhet, vid skenet från stearinljusens lågor. Det är mysigt och mystiskt.
Vi hann väl inte elda upp någon större värme i stugan, men en 38-gradig vorsteh värmer rätt bra under täcket.
Lördag morgon och strålande väder. Det kunde knappast bli bättre.
Albin drog iväg västerut upp mot Ammarnäs för renflytt. Han syns som en liten prick på fjällsluttningen.
Själv styrde jag kosan mot norr och en skidvänlig fjällsluttning som inte skulle bjuda på allt för stor dramatik. Jag fick ju inte ramla och riskera en ny ruptur.
Det första jag såg när jag närmade mig trädgränsen var en räv. Det fanns även en och annan lämmel som sprang på den gnistrande snön. Föret var helt perfekt, stenhårt och samtidigt strävt.
Då kom en fjällvråk flygande ganska nära.
Den satte sig på snön intill.
Det är uppenbart vad den gjorde. Lämmeln jag fotade blev ett minne blott.
Mina för säsongen nyinköpta turskidor (ja ny och ny, de inhandlades på mellandagsrean) vågade jag inte prova dagen till ära. Med en halvskadad fot vet man aldrig om vänsterskon plötsligt blir för liten. Jag fick ta mina välanvända träskidor och skoterskorna som har lite storleksmarginal som justeras med tjocksockar. Sedan att det blir en smärre härdsmälta inne i skorna är ju ett mindre problem.
Gira följde med såklart. Hon lufsade bredvid mig så snällt :-)
Det blev totalt fem timmars skidåkning och jag kan erkänna att det var fullt tillräckligt för mig med tanke på de senaste veckornas "hårda" träning. Som en kollega sa skrattandes: "Ja, varför börja med en lättare tur?!" Nä men helt seriöst så gick skidturen över förväntan och det är inte helt otroligt att jag försöker mig på en till kommande helg.
Regnfronten hade kommit in och jag beslutade mig för att köra hem de fem milen redan på lördag kväll. Ensam på fjället när regnet löser upp föret är inte att rekommendera. Isen på Vindelälven var lite si och så kring forsarna. Jag var inte heller så nyfiken att se hur bra min fina skoter går på vatten. Beslutet var enkelt.
Gira var lika slut som mig och somnade i mitt knä på hemvägen.
Jag hann bara komma hem så ångrade jag mig och ville åka tillbaka. Jag blir liksom aldrig mätt på fjället av någon anledning.
På söndag morgon vaknade jag, hemma i min säng, av att regnet slog mot plåttaket och jag blev glad över mitt beslut. Ännu nöjdare blev jag när jag smärtsamt kravlade mig upp ur sängen. Jag hade nog inte orkat en dag till.
Jag tror att alla mina muskler kände av skidturen.
En skön känsla.
Puss puss
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna mån, april 21, 2021 21:08:35Buren var hel, köttet var kvar och inga spår syntes till.
Måste säga att jag blev lite besviken. Det var ju spännande där ett tag och jag tycker om spänning.
Men å andra sidan så kan man ju fundera hur spännande livet hade blivit om det varit en hungrig och orädd björn som besökt vår gård och smaskat i sig vårt torrkött.
Tror ärligt talat att jag aldrig mer gått ut till vedboden i mörkret.
Men jag såg hur mitt korthår betedde sig och jag vet vad jag hörde. Ibland önskar man att hundar kunde tala. Om Atlas kunde berätta vad han såg där i mörkret.
Vad det verkligen var kommer jag aldrig att få veta. Men nästan som Sickan i Jönssonligan säger ”jag har en plan” så säger jag:
”Jag har en teori”
Inget kan ju lämnas åt slumpen och det ovissa.
Ett par dagar tidigare såg min kära make en stor brun fågel lyfta bakom garaget. Senare på kvällen hörde jag ett obekant ljud ända in i huset. Jag öppnade dörren och hörde ”hò-å”, ett mäktigt ljud med tio sekunders intervall. Det är inte ofta jag hört det välkända ljudet, men man blir nästan lite mörkrädd av berguvens stämma.
Med tanke på Atlas beteende så måste det ha varit något som han aldrig sett förut. Eftersom berguven både setts och hörts i dagarna så, självklart var det den som spökade i vår carport och höll på att skrämma livet ur mig. Det är min sanning…the one and only…
Nä nu är klockan redan nio och det är bäst att jag skyndar mig…
…så jag hinner ta in veden innan det blir mörkt ;-)
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna tor, april 17, 2021 00:06:25Jag tror jag ska flytta till Stockholm!!!
Om mina farhågor besannas imorgon bitti ska jag åtminstone
ansluta mig till rovdjursmotståndarna. Sanna mina ord!
Typiskt att jag skulle vara ensam hemma just ikväll.
Jag skulle gå ut och hämta ved till natt- och morgonbrasan.
Jag brukar vilja göra bort det på kvällen eftersom man är nog hurvig som det är
på morgonen och är inte det minsta sugen på att sömndrucket masa sig ut till
vedboden.
Det ringde precis när jag skulle ut.
Efter att ha pratat en
stund ville min korthåriga vorstehhane ut på kvällsrastning. Jag öppnade dörren
och lät honom springa ut lös som vanligt.
Jag hann bara stänga dörren så drog han igång med sitt skall,
som kommer lite nu och då när vi får besök på gården. ”Klockan elva en onsdag
kväll lär det inte vara någon människa på ingång” tänkte jag. "Det var väl
räven."
Men skallet fortsatte. ”Jaha det är väl älgen då” tänkte jag övertygande
samtidigt som jag hoppades på att slippa ett älgdrev så här på kvällskvisten.
Kände mig inte speciellt upplagd för något sådant även om hunden nog skulle
vara tillbaka på en sådär fem minuter. Man måste ju tänka på bybor som hunnit somna.
Men skallet blev intensivare och började mer
likna hundvrål. Jag blev tvungen att ursäkta mig under det pågående samtal och
försöka få tyst på hunden.
”Men vad kan det vara som han skäller så intensivt åt när
han bara håller till på gårdsplanen och inte springer efter?” funderade jag
samtidigt som jag gick ut. Hunden gjorde ca tre meter långa utfall, tittade mot
gaveln på vår carport, sprang tillbaka till mig och dörren och gjorde nytt
utfall. Han var kaxig men samtidigt rädd och feg. Skallet var hetsigt. Det enda jag såg av den mörka carporten var gaveln och öppningen. Gårdslampans sken tog sig inte under takfoten.
Jag skrek irriterat och försökte få in hunden. I samma stund
som jag skrek hörde jag hur det slamrade till under carporten. Vad var det?!?
”Hunden skäller intensivt och vågar inte fram samtidigt som
det är någon som för oväsen under carporten” tankarna gick varma…och DÅ föll
polletten ner. Vi har ju vårt torrkött under carporten. Jag kände hur jag fick
kalla kårar och adrenalinet ökade mina hjärtslag. Snabbt var jag inne igen.
Senast i söndags var jag på andra sidan viken och tittade på
en björnriven älg. Han hade tagit hjärtat, tungan och en del av bogen.
I min verklighet, just nu när jag sitter och skriver, så har
jag nallebrum här utanför knuten smaskandes på vårt torkande renkött. Jag har
aldrig sett Atlas bete sig som han gjorde.
JAG SÄTTER INTE MIN FOT PÅ ANDRA SIDAN DÖRREN FÖRRÄN DET LJUSNAR!!!
Åhh…varför är inte Albin hemma!
Tack och lov att jag inte hann ut i vedboden. Tänk om nallen
kommit när jag varit där. Jag kan inte springa på grund av min skadade hälsena
och ingen hade hört mig skrika.
Nu får det bli kallt inatt. Jag kan ta Albins och dra på mig
dubbla täcken. Blir det kris får jag väl släppa in hundarna under täcket. Deras
38-gradiga kroppstemperatur borde kunna hålla mig varm även om jag har björnfrossa ;-)
Det ska bli intressant imorgon bitti. Är torkburen hel?
Finns köttet kvar? Kan jag se några spår? Blir mina farhågor besannade?
Scary scary…
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna fre, november 02, 2020 10:20:01Jag är inte speciellt huslig av mig. Ni som smakat mina middagar hävdar kanske något annat, men läsa och följa ett recept kan ju alla. Lite nu och då gör jag faktiskt tappra försök med att sy gardiner, hålla ordning i garderoben, stryka kläder och koka sylt. Ibland slår jag till och med på stora trumman och gör storkok och bullbak.
Baka bullar måste ju vara något av det mest otacksamma som finns. Det tar ju en hel evighet innan de är klara och, inte att förglömma, innan man fått bort all disk. Jag hatar att diska. Om man bakar på en liter mjölk får man kring hundra bullar. 10 % får man ju räkna bort direkt när de slinker ner nybakta till kall mjölk. Sedan är det bara att räkna, 4 bullar per dag. På helgen går det dessutom fem gånger så många plus att vi alltid brukar vara minst en person till. Först är det morgonkaffe, sedan förmiddagskaffe, kaffe på lunchen, eftermiddagskaffe och sist kaffe till middagsmaten. Med lite tur eller otur (beroende på vem man frågar) kan det även bli kvällsfika med ett par bullar och ett glas mjölk. Med ett snabbt överslag räcker hundra bullar på sin höjd i tio dagar med helgen inräknat.
En gång tänkte jag göra det lite lättare för mig med en långpannekaka. Ni vet en sån där med chokladglasyr och kokos. Snoddas heter de i min kokbok, för recept måste jag ha och jag kan ju läsa…borde jag kunna i alla fall.
Fort skulle det gå. Jag hade inte tid att stå inne och baka längre än nödvändigt. Man ville ju ut och ta vara på dagen. Ni hör ju själva på namnet, snoddas, låter nästan som snabbis. Sno ihop den kakan kunde inte ta lång tid.
Först smältes smöret och ställdes åt sidan för att svalna. Sedan vispades ägg och socker poröst, precis som vid alla kakor. Efter det skulle man tillsätta de torra ingredienserna tillsammans med mjölken.
Klart och betalt, som de säger i ”mammas nya kille”. Då var det bara att hälla upp i långpannan som jag fiffigt klätt in i bakplåtspapper. Försöka få loss fastbränd kaka har jag gjort förr. Någonting har man väl ändå lärt sig.
Ja hälla och hälla. Inte rann den då ut av sig själv. Snarare skrapa och bred ut.
Kvar var bara en gräddning på 15 minuter. Precis innan jag skulle stoppa in snabbisen i ugnen upptäckte jag grytan och det smälta smöret. Inte underligt att smeten var så svår att hälla.
”Ja men, no problemas. Blanda in smöret gör jag på en handvändning”
Långpannan ställde jag tillbaka på arbetsbänken och smöret hällde jag ovanpå den utbredda smeten. Till min hjälp använde jag elvispen som jag på lägsta hastighet försiktigt förde över kakan.
”Det här går ju som smort!”
Det mesta blandade sig faktiskt. Det var bara lite smör kvar i ena hörnet. Jag hann inte mer än föra de roterande visparna mot hörnet så rasslade det till.
”Åh nej bakplåtspapper i vispen!!! Stäng av!!!”
Snabb som ögat var jag. Är faktiskt rätt flink i fingrarna. Enda problemet var att jag stängde av vispen åt fel håll, vilket innebar maximal rotationshastighet.
Det var inte bara hörnet av papperet som sögs upp i visparna utan hela skiten. Tyvärr är inte en elvisp lika snabb som proffsen som kan dra undan bordsduken så att dukningen står kvar.
Det nyss insmorda kladdet hängde med i visparnas rotation och hade trots hällproblemen nu inga större svårigheter att sprida ut sig i hela köket. Det hamnade precis överallt.
Där stod jag förstummad med stora ögon och tittade mig omkring på eländet. Jag var rosenrasande och ville hiva vispen genom fönstret. Sedan kom jag att tänka på hur jag såg ut, brunprickig från topp till tå, som vattkoppor.
Då kom min kära respektive in genom dörren och frågade ”vad gör du?”.
”Jag bakar kaka” sa jag samtidigt som jag slickade i mig smetfläckarna runt munnen.
Då kom leendet.
Till helgen kommer bullproffset till svärmor med bullälskande svärfar och vet du…
… jag har bakat bullar.
Det är fortfarande otacksamt, men går ganska bra så länge jag håller mig till receptet
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna fre, augusti 24, 2007 16:10:58Först skulle jag och Gira upp till tärnafjällen på fjällträning med vbfk, men då blev Gira sjuk.
Sedan skulle jag låna mig en ung engelsk setter till fjällträningen, men då blev jag sjuk.
Fjällträningen ställdes in och en återhämtande vilohelg låg framför.
En kär anhörig ringde och ville komma upp med en kompis över helgen. Självklart var de välkomna. Fort hade jag planerat ihop lite god mat, bastu, fiske och grillning på utsiktsplatsen.
Nästa dag mailade en fågelhundskompis och sa att det var fjällträning på Blaiken på lördagen. En sorselebo skulle dit utan hund för att se och lära. I samma veva fick jag reda på ett eftersöksprov i Storuman på söndag kväll. Domaren från Arvidsjaur passerade ju Sorsele...hmm...kanske skulle kunna åka med honom.
Helt plötsligt var jag helt frisk igen. Kände mig inte hängig det minsta.
Detta är så typiskt mig. En helg som först ser ut som ett blankt blad fylls utan att jag hinner tänka med en massa aktiviteter som jag pusslandes försöker få ihop med verkligheten.
Jag skippade fjällträningen på Blaiken och valde eftersöksprovet i Storuman. Med en tidig middag för våra kära besökare gick det att ordna. En sen kväll blev det vilket medförde en trött och sliten Hanna på jobbet. Hur normalt är det? Man har så mycket på fritiden att jobbet är där man hinner andas och vila ut. Tilläggas ska också att jobbet även kräver sitt. Men inte alls i samma omfattning.
Samtidigt vill jag inte välja bort en enda av alla roliga saker jag gjort, gör och kommer att göra i höst. Säkert planerar jag även in en och annan ytterligare.
Tänkte visa lite underbara blider från helgbesöket. (Eftersöksbilderna hittar ni i dressyrdagboken.) Korten är från turen upp till Låktaberget och den fantasktiska utsikten.
De som besökte oss var:
Daniel Jonsson från Umeå
och Frans Holmberg också från Umeå
Vid den röda pilen har vi vårt hus. Denna utsikt över Storvindeln där Vindelälven är som bredast är näst intill oslagbar.
Fyra glada, varma och hungriga friskusar. Ja fyrhjulingen hjälpte oss lite med packningen och skjutsade den av oss som hade för många stygn i knäskålen för att kunna bestiga detta berg.
Dagens mat bestod av pitabröd fyllda med älgskav, lök och svap samt sallad och kebabsås. Inte helt fel.
Visst ser det gott ut?
Grabbarna åt både en, två och tre stycken. Jag har ju lärt mig efter att ha fått det bevisat om och om igen...vägen till mannens hjärta går ju genom magen. Har jag fel? Ja men motbevisa mig då!
Efter maten blev vi kvedu och stinn...eller dorsk. För er som inte kan dialekten så betyder det ungefär mätt och belåten. Så pass mätt att man gärna slumrar en stund.
Efter maten var det dags för kaffe. Här uppe på berget rinner inga bäckar. Då får man ta vattnet där det finns. Så länge man kokar det är det ingen fara. Området här uppe på berget är väldigt fjällikt. Självklart, enkelriktad som man är, passade man på att springa över området och dess myrar på jakt efter fågelkullar.
Till kaffet grillade vi marshmallows. Har du inte provat detta så måste du göra det.
Men det är en konst att få in det i munnen när det blåser.
Man blir ju sugen bara av att titta på bilden...eller hur?
