TankarSkapad av Hanna tis, oktober 28, 2008 20:01:06Jag har funderat på en grej senaste dagarna.
Hur kommer det sig att man kallar någon för "rövslickare"? Vad menar man med ett sådant uttalande och vad vill man uppnå?
Självklart blir man stött och ledsen. Kanske är det precis den effekten som sökes. Uttalaren vill trycka ner och vinna mark.
Själv anser jag att uttalandet talar mer om uttalaren själv än den det riktas till. Vad är anledningen till att uttalaren anser att någon stryker medhårs och gullar? Mest troligt handlar det om ren och skär avundsjuka kring något uttalaren själv vill åt men har svårt att nå.
Hur ska en relation kunna leva på enbart givande eller tagande? Den relationen självdör fortare än man tror. Fungerande relationer förutsätter ett givande och ett tagande från båda parter. Som man sår får man skörda.
Det finns personer som man medvetet försöker komma i kontakt med av olika anledningar. Det kan vara för personens besittande av kunskap, tillgångar, ärlighet, vägledning, nya perpektiv, glädje, makt osv. Av samma anledning finns personer som söker kontakt med dig och mig. Att bara utnyttja personers egenskaper och tillgångar utan att bjuda tillbaka lönar sig sällan. Energislukare orkar ingen med i längden. Första gången går säkert smärtfritt men det är inte säkert att man är välkommen tillbaka.
Den som kallar andra för "rövslickare" kan inte veta mycket om relationer mellan människor. Personen kan inte heller begripa hur mycket uttalandet talar om personens egen syn på andra. Det verkliga problemet sitter hos uttalaren och det är ingen idé att ens bli upprörd och/eller reagera. Låt påståendet tala för sig själv med förhoppning att polletten trillar ner förr eller senare.
Och nej, det är ingen som sagt detta till mig. Det är en nära anhörig som fått det tilltalande uttalandet.
Säg inte "rövslickare" till någon hörni.
Det vinner man inget på.
TankarSkapad av Hanna tor, september 11, 2020 22:06:21...som en speciell vän brukar säga.
Här på bloggen delar jag med mig av mina tankar. De innefattar med- och motgång, glädje och sorg, allvar och humor, frågor och svar, klokhet och galenskap.
Väljer du att läsa här så får du ta det som skrivs som det är, rätt upp och ner. Jag äger inga sanningar. Jag bjuder på mig själv, förhoppningsvis till nytta för någon annan. För jag vet att jag inte är ensam med tankar...om livet.
Jag har fått lite pikar från när och fjärran om två saker jag skrivit i dressyrdagboken. En av dem har jag justerat just för att det kom till min kännedom att en person tagit illa vid sig av mitt uttalande. Tack för upplysningen.
Min avsikt är aldrig att skada någon specifik person. Uppfattas det så ber jag så hemskt mycket om ursäkt och justerar detta o m g.
Det jag egentligen menade riktar sig till en grupp aktiva inom hundvärlden. Den åsikten står jag fast vid. Försöker man vara seriös i sina försök att meritera en hund vill man även bli seriöst bemött. Om jag någon gång får en domare som inte orkar med en provdag för att han/hon är bakfull kommer jag att agera.
Den andra saken jag fått pikar om är att jag skrev "Provet är genomfört och vi var med i matchen in i det sista trots att vi aldrig fick visa det jag var säkrast på, fågelsituationer. Det bådar gott för framtiden." Varför reagerar man på en sådan sak? Varför ska jantelagen styra oss jämt och ständigt?
Tror man verkligen att jag, som är nybörjare och går mitt första prov, tillsammans med min hund fixar alla möjliga och omöjliga fågelsituationer oavsett förhållanden? Nej, det gör vi inte. Det är den egna tolkningen som säger det.
Tänker man lite längre och har följt min utveckling inom denna hundvärld begriper man också varför jag är säkrast på fågelsituationer. Även om jag tränat till största delen på mina egna fåglar så har jag sammanlagt säkert 100 fågelsituationer bakom mig. Jag har inte sagt 100 lyckade fågelsituationer. Efter det antalet lär man sig läsa hunden och vad den är på väg att göra. Jag har jobbat, justerat och fikulerat efter bästa förmåga som orutinerad och det har gått, sådär.
Men jämför man med att föra hund på fält, hundens sök, reviering och fågelfinnarförmåga, fart och vidd, hundens påverkan av partner, förare och provgrupp - har jag knappt en susning. Är det då konstigt att jag känner mig säkrast på fågelsituationer?
Men hur som helst, här på denna blogg kan man lämna kommentarer. Jag har redan fått höra en hel del via ryktesvägen, både ris och ros. Har du något att säga så lämna en kommentar alternativt slå en pling.
Jag vill stå för mina åsikter, gör det du också.
TankarSkapad av Hanna ons, mars 05, 2008 10:34:34Text av Bo Åkerström hämtat från Jaktmarker och Fiskevatten nr 3 2008
Väckarklockan var ställd på fyra. Helt i onödan. Han hade vaknat vid tretiden och sedan varit klarvaken. Han hade hört regnet slå mot rutan, och han svor tyst för sig själv. Varför just idag? Den viktigaste dagen på året, den första september.
Kvällen före hade han tagit fram ryggsäcken och jaktkläderna och lagt dem vid dörren till garaget. De båda hundarna hade genast lagt sig intill och sedan inte lämnat platsen. De visste vad som väntade. Den där ärtiga norskan på TV4-vädret hade sagt att det kunde bli ”regn over lanne”, men som det sett ut var det längre västerut.
Han smög försiktigt upp för att inte väcka frun och tittade ut genom fönstret. Det var fortfarande mörkt, men i ljuset från knutlampan kunde han se hur regnet slog ner i den lilla dammen han grävt i somras. ”Inte så farligt ändå”, tänkte han. ”Kommer man bara in i skogen, kanske det fortfarande är någorlunda torrt”.
Trots hans försiktiga rörelser hade frun vaknat. ”Du ska väl inte ge dig iväg, när det regnar så här”, fräste hon irriterat. Han mumlade något till svar och kröp ner igen.
Hon låg och vred sig. Kunde inte somna om nu när hon blivit väckt. Hon kröp närmare och gjorde sig varm mot honom. Han låg stel som en pinne och förmådde inte besvara hennes invit. Kunde bara tänka på jakten, på hundarna som låg där nere och väntade, och hur härligt det skulle bli att få komma ut på markerna.
Hon gav sig inte. Tog hans hand och förde den över sin kropp. Det brukade alltid fungera. ”Stanna hos mig”, viskade hon. Han gjorde ett hastigt kast i sidled, mot friheten och föll ner mot golvet. Så skyndade han ut ur rummet. Hennes ögon brände nästan hål i hans ryggtavla. Hon hade bjudit honom det bästa hon hade, och det dög inte. De där förbannade hundarna gick före!
Han började klä på sig, men fick lov att ta ut hundarna till bilen innan de rev huset. Det var bara en dörr ut från tvättstugan till garaget. Väl inne igen åt han lite filmjölk, ställde i ordning termosen och kollade att allt var med.
Ute på vägen såg han att det regnade mer än han tidigare trott. Han hade tre mil till jaktmarkerna, och han hoppades att det skulle vara bättre där borta.
Det blev inte bättre. Det blev värre. Torkarna hann inte ta undan, så han fick sänka farten. ”Förbannat”, svor han högt för sig själv. Han började inse att det här var ett omöjligt företag. Vinden hade börjat ta i också, så det kändes ordentligt i bilen. Han for in mot vägkanten och stannade vid en mötesplats.
Till slut insåg han att det bara var att åka hem. Det skulle bli mäkta gruvsamt att visa sig för frun. Han funderade hur han skulle komma så lindrigt undan som möjligt, men han förstod att nu var allt på hennes villkor. Han hade ju förolämpat henne på det grövsta.
Han öppnade garagedörrarna sakta för att det inte skulle gnälla för mycket. Hundarna fick gå ut i hundgården. Det var väl inte precis vad de tänkt sig.
Han klädde av sig så tyst han kunde. Det var fortfarande ganska mörkt ute, och inne var det bara en svag lampa i hallen som lyste. Han smög uppför trappan och in i sovrummet. När han kom närmare anade han att hon var vaken. ”Får man krypa ner?” viskade han hest.
Hon lyfte sömnigt på täcket och sa: ”Ja gör det du. Den där galningen som jag är gift med har farit ut och jagat han.”
Hannas tyckande och tänkande:
Berättelsen ovan var väl dragen till sin spets, men hur många känner inte igen dilemmat? Männen klagar över att de inte får jaga så mycket som de vill. Kvinnorna beklagar sig ”om det inte vore för den förgrymmade jakten”.
Vem är det som säger att männen inte får, kvinnorna? Knappast! Det är det egna samvetet och den egna ansvarskänslan som sätter käppar i hjulen. Kvinnorna i sin tur lever sina liv genom männen och känner sig ensam när de är borta.
Kvinnor vill ha familjen samlad och männen behöver egen tid.
För män sitter identiteten i jobbet och friheten i jakten. Är det inte jakten så är det något annat intresse som äter upp hela tankeverksamheten. På tredje platsen kommer familjen, med ungarna före frun.
Om man tänker på berättelsen så är frågan vad som hänt om det varit fint väder. Hade frun bett honom att stanna i sängen då? Hade han ångerfullt återvänt hem eller fortsatt ut i skogen som planerat?
Mest troligt hade allt rullat på som vanligt
Till kvinnorna:
Varför går ni där hemma och väntar på att mannen ska komma hem och är mäkta förgrymmad när han blir sen? Det handlar ju bara om att ni saknar honom och att ni blir oroliga när han inte kommer den tid han sagt (trots att han garanterat lagt till minst en timmes spelrum).
Låt mannen jaga så mycket han vill. Du dör väl inte utan honom!? Ta tag i saker och gör sånt som du vill och som du växer av. Det är ju han som missar en massa roliga aktiviteter med dig. Det är ju dig han älskar. Va trygg i det!
Vem vill inte att mannen kommer hem och säger ”jag har haft en bra dag i skogen, men inget är riktigt roligt utan dig”. Det är väl hundra gånger trevligare än att han åter igen kommer hem med dåligt samvete över att jakten dragit ut på tiden och att du är stensur av en kombination mellan oro och besvikelse. Du skjuter bara honom ifrån dig!
Det resulterar i att mannen vill gottgöra dig och döva sitt dåliga samvete med en massa handlingar som bara känns konstgjorda och fel.
Vad menade kvinnan med det hon sa när mannen återvände till sängen? Väntade hon en annan man eller sa hon så bara för att ge sin man en ordentlig tankeställare? Ja det får vi ju aldrig veta. Det är upp till oss att tolka.
Jag kan sätta en miljon på att alla män som läste berättelsen tolkade att hon var otrogen. Ni tänkte säkert ”ja klart att hon var otrogen nu när han ångrade sig och allt”.
Till männen:
Ni måste få era fruar att känna sig mer värdefulla för er än jobbet och jakten. Lyckas ni med det garanterar jag att ni får jaga så mycket som ni vill. Vad hade mannen i berättelsen förlorat på att ge sin fru lite mys? Sagt hej då med ett ” tack älskling vi ses ikväll”. Då hade han kunnat komma hem utan oro, med högt huvud och inte helt otroligt med en utsökt middag på bordet.
Underskatta aldrig en kvinnas lust. Det man hört, att männens lust ska vara större, är en myt. Vem tror ni alla män är otrogna med, singelkvinnor, prostituerade eller änkor? Snack! Det absolut vanligaste är att det är en granne, arbetskamrat eller en gemensam bekant. Det som skiljer är snarare på sättet som lusten växer. Kvinnor förförs bäst emotionellt genom tankar, män mer fysiskt genom handling. För att förtydliga så är det viktigt för männen hur de får sin kvinna att känna sig i deras närvaro. Kvinnorna i sin tur behöver lära sig att ta lite mer initiativ och vara mer framfusig.
Jag vet att jag generaliserat ganska grovt i ovanstående text. Livet är mer komplext än så. Men erkänn att jag hade både en och två poänger som tål att tänkas på…
TankarSkapad av Hanna tis, februari 12, 2008 09:46:54…jag tror det lyser igenom lite i det jag skriver, att jag fått lov att bita ihop och komma igen.
Det vittnar era mail om eftersom de mestadels består av pepptalk. Det verkar vara många av er som har förmågan att läsa mellan raderna. Va rädda om den gåvan.
Och ja, ni är rätt ute. Peppning mottages gärna. En olycka kommer sällan ensam. Men samtidigt är det lika bra att göra bort allt på en gång när man liks har det lite motigt. Då kan allt bara bli bättre sen. Det kan till och med vara läge, gånger som dessa, att själv skapa en och annan motgång genom att ta tag i något jobbigt man gått och gruvat för ett tag.
För mig är det fullt tillräckligt med en motgång. En har jag inga problem att hantera. Men kommer det för många på för kort tid, små som stora, har jag en förunderlig förmåga att tappa humöret. Jag blir inte deppig, snarare en krutdurk med minimal stubin som spottar och fräser till dess explosionen är ett faktum.
En kär vän till mig sade vi ett tillfälle när jag hade ett sådant för-många-motgångar-på-för-kort-tid-humör att ”du är bara för dråplig, behåll ditt (pip) humör för dig själv”. Det var ingen lätt kommentar att ta i det läget. Jag blev nästan lite ledsen och lovade mig själv att vännen inte skulle behöva drabbas av mina dråpligheter i fortsättningen. Samtidigt fick jag skylla mig själv. Man ska inte låta humöret gå ut över andra. Motgångar har alla och alla måste lära sig hantera dem oavsett hur stora eller hur många de är.
Efteråt, när humöret lagt sig, brukar jag bara le åt hela situationen, men när jag är mitt i är det blodigt allvar.
Jag tänkte bjuda er på lite dråplighet a la Hanna. Det krävs att ni orkar läsa en stund för jag har gott om ingredienser till denna delikatess. Man kan säga att vännen slog huvudet på spiken. Om man nu kan koka soppa på en spik…
Smaklig måltid…
Min kära Volvo åkte till verkstaden. En bakaxel var lös i fästet. Det har väl gått lite för fort över för stora gropar någon gång längs vår underbara kulturmärkta grusväg. En fd arbetskamrat till mig var snäll och ställde upp som verkstadschaufför nu när jag inte själv kan köra bil. Den lär väl få stå där till dess jag kan ta den därifrån.
Kameran har ju strulat lite på sista tiden på ett sätt som inte gör mig klok. Objektivet vill inte komma ut lika snabbt som jag vill och fokuseringen har fått grus i ögat. Batteriladdaren (en sån där supersnabbis där jag laddar batterierna till kameran) höll på att överhettas sist jag använde den. Jag fick lov att dra ur sladden för att batterierna skulle kylas och ändå var de inte fulladdade. ”Nej, ska den här också gå sönder” tänkte jag högt för mig själv.
Jag skulle lära mig något nytt genom att bifoga ett dokument med mailen som jag skickar via mobilen. Det gick jättebra att föra över dokumentet från datorn till mobilen, till dess jag skulle skicka iväg mailet. Mobilen protesterade och gav igen på min nymodighet genom att sabba hela mailfunktionen. Helt plötsligt kunde jag inte skicka mail via mobilen till någon annan än min egen adress. Varken e-postleverantören, Telia eller Sony Eriksson kunde säga vad som var fel. Skumt!
När inte mobilen ville vara med längre så tänkte jag plocka upp min bärbara dator som jag fått av min älskade make i julklapp. Jag har slutat min projekttjänst och behövde lyfta över det jag ville ha kvar från projektets bärbara dator till min egen. Jag laddade med två stycken 2G usb-minnen och riggade laptoparna bredvid varandra. Jag hade inte haft igång julklappen sedan julhelgen och såg fram emot att göra bekantskap med det nya ”ris-rosade” Windows Vista.
Ni får bara gissa en gång. Vad tror ni hände?
Nä, ingen datakrasch, jag fick inte ens igång klappen. Datorn var totalt sten död. Jag provade med en massa tips och trix, men den suckade inte ens. Nu började jag närma mig det där läget när motgångarna blir för många. Läget där det inte är kul längre. Den där nivån där en höna vuxit från en fjäder och som snart genom celldelning förökat sig till en hel kycklingfarm. Läget där mängder av små kycklingar springer omkring och attackerar alla tekniska prylar jag har till förfogande.
EN SPRILLANS NY DATOR KAN JU INTE VARA STEN DÖD! HALLÅ VAKNA!
Jag ringde PC-supporten och hamnade hos en vänlig själ i England. Han hjälpte mig att prova det ena och det andra och sa till slut att jag fick lov att kontakta närmaste butik.
”Butik, ja den är 28 mil bort enkel väg” sa jag uppgivet. Det blev ett nytt samtal till kundtjänst. De sa samma sak, närmsta butik. Då kände jag det där välbekanta nu-får-det-vara-nog-humöret komma smygandes. Jag blev tvärless och riktigt irriterad på att måsta ringa än hit och än dit för att få hjälp med den ena och den andra prylen.
”Nog är det väl ändå förgrymmat att man kan köpa en produkt via nätet och få den hemskickad på nolltid. När det sedan visar sig vara fel på produkten går det inte att skicka den på reklamation. Man måste fysiskt lämna in den på närmsta butik. Den kostnaden motsvarar en tiondel av själva datorn. Vilket underbart bemötande ni har till oss inlandsbor. Först lockar ni med hur enkelt det är att handla över nätet och sedan räcker ni oss fingret när det strular. Undra hur detta skulle hålla för en granskning?” sa jag vänligt men bestämt…med stort B…
Då rasslade det till. En fraktsedel skulle bli hemskickad på ett par dagar. Denna skulle vara märkt med rätt leveransadress. Mina databekymmer skulle vara lösta inom 14 dagar. Bedrövligt att man måste tappa humöret innan det börjar hända grejer.
Efter samtalet satt jag och funderade på alla materiella prylar som bara strular för mig. ”Nåja, så länge det bara är materiella ting så överlever jag även om det är tillräckligt enerverande för att jag ska tappa humöret” tänkte jag samtidigt som jag tittade ner på Gira som låg på golvet vid mina fötter, as usual.
”Hon har blivit en riktig tunna på sista tiden. Magen är som en ballong. Bröstvårtorna har växt sedan löpen. Hon kommer att skava sönder dem och förfrysa dem på jakten. De två bakersta är inte bara vårtor, de är ju till och med som pattar. Hon har fått bröst! Är det normalt?”
Medan jag tänkte så satte sig Gira upp och slickade sig på pattarna och, ja, där bak. ”Hon slickar sig ofta nu för tiden. Rund om magen, bröst och slickar sig, det kan väl inte vara så att… Få se hur många dagar är dräktighetstiden? Hon löpte till början av december. Januari och december blir ca 60 dagar. Nä, kan inte vara möjligt. Jag var ju så noga med att inte ens ha Atlas i samma rum. När vi var utomlands var Gira i Lycksele. Där fick hon för sig att hoppa ur hundgården på dagarna och dra en repa runt stan. Men jag trodde att faran var över. Nä, det får inte vara sant. Vi har väl haft nog med motgångar och vill inte ha några valpar! Inte nu! Vi har inte tid med sånt!”
Jag pratade med min nya fd chef på projektkontoret. Ja, den gamla slutade samtidigt som mig och den nya ville få lite information kring projektet, vad som var gjort och vad som skulle göras. Jag berättade lite kort och hänvisade till de rapporter och den fortsättningsansökan som jag skrivit. Då fick jag veta att det var ett bristfälligt underlag eftersom min budgetredovisning misstämde på 100 000 kronor. VA!!!???
En kommande budget på 200 000 misstämde med halva beloppet. ”Nä, det kan inte vara möjligt” sa jag med en klump i halsgropen och kalla kårar längs ryggraden. Jag som alltid är noga med att lämna det snyggt efter mig, slarvar inte med en sån grej. Jag har kontinuerligt begärt budgetunderlag från ekonomiassistenten. Det borde ha upptäckts tidigare. Det fick bara inte vara sant. Vore det så hade jag sabbat alla möjligheter för någon ny att fortsätta med projektet. Det skulle aldrig komma i hamn och mitt arbete på ett och ett halvt år skulle vara förgäves. Ärendet hade redan varit uppe i ledningsgrupp och kommunstyrelse. Jag förstod vem som fick bära hundhuvudet i det snacket. Frihet under ansvar är tjusningen med en tjänst som projektledare, på gott och ont.
Enligt den nya fd chefen hade man tittat igenom bokföringen och funnit att jag överskridit min budget med 100 000, pengar som jag trott skulle komma vid årsskiftet men betalats ut redan i juni.
Jag hade inget till mitt försvar. Det var bara att gilla läget och beklaga att jag skött det hela så dåligt. Fy bubblan vad jobbigt det var. Hur i hela friden kunde detta gått till? Hur kunde jag ha missat att projektets budget oväntat ökat med 100 000? Det var så olikt mig. Nä, jag fattade inte, inget, nada, NOTHING…
Det gipsade benet, som var ett litet bekymmer i sammanhanget, gick sönder under främre delen av foten. Jag var väl kanske lite oförsiktig en gång när jag behövde två ben för att fortsätta stå upp. Man orkar ju inte hålla upp benet hela tiden. När jag omedvetet satte ner den trasiga gipsfoten som stöd spände jag vaden på ett sätt som gjorde ont. En resa ner till Sorsele för att laga gipset, var ett måste.
Trött och sliten rasade jag helt urlakad (fysiskt, psykiskt, emotionellt… ja på alla sätt och vis) ihop i en liten hög på sängen den kvällen. Jag tänkte på det jag själv så präktigt sagt ett par dagar tidigare ”ingen motgång är så stor att vi inte mäktar med”. Snacka om att få smaka på sin egen medicin.
Jag fick feber den kvällen. Det är så länge sedan jag hade feber senast att jag inte ens kommer ihåg. Vi pratar åratal. Det kan faktiskt vara ända sedan vi gifte oss, år 2002. Istället för att sova låg jag med på tok för hög kroppstemperatur och vände och vred på allt elände i ett tillstånd mellan dröm och verklighet.
Jag började undra om någon lagt en förbannelse över mig eller om någon satt med en voodoodocka och stack in pilar på lämpliga ställen med lämpligt tidsintervall. Ja, vad ska man tro när det blir onaturligt många motgångar?
”Hur i hela friden skulle jag kunna hantera det här med sinnet i behåll? Som om jag inte har nog med bekymmer redan. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Eländet skulle väl ändå kunna sprida ut sig lite så att jag slapp ta allt på en gång?” tankarna gick varma och sänkte knappast temperaturen på resterande kroppsdelar.
Tusen tankar…
Jag brinner upp!
Av med täcket.
Kyla!
Det blir kallt.
Fryser!
På med täcket.
Värme!
För varmt igen.
Kallsvett!
Tusen tankar…
(Tror jag just kan ha skrivit min första dikt, om man nu kan kalla det för en sådan.)
Jag ropade till Gud den där natten. Jag bad om hjälp.
Ja, jag tror på Gud. Jag är inte den bästa troende som går i ett par skor här på jorden, men tror det gör jag. Skulle det visa sig att jag tror fel så har jag då i alla fall levt med hoppet om att livet har en mening. Det hoppet har hjälpt mig och hjälper mig fortfarande att se ljust på livet.
I det ögonblicket började tankarna att klarna. ”Kom igen nu Hanna, hur brukar du tänka? Det finns alltid två sätt att hantera saker. Antingen ser du allt i svart, lägger ner och ger upp eller så hittar du ljuspunkterna, tar tag och går framåt. Negativt eller positivt, ditt val, och det är bara ett du kan vinna på.”
Jag somnade.
På morgonen när jag vaknade var febern kvar. Efter ett par tre alvedon i kroppen så kändes det riktigt bra. Jag åkte ner till Sorsele för att laga det trasiga gipset. Väl nere besökte jag min gamla arbetsplats. Där satte jag mig, hög på alvedon, med ekonomiassistenten och började gå igenom gamla räkenskaper och beslut. Efter många om och men visade det sig att en del (128 000) av de pengar som jag tagit med i budgeten inte kommit in på kontot. Detta hade skett i samma veva som de aktuella 100 000 betalats in för tidigt. Där var anledningen till att jag inte uppmärksammat dem. Budgetunderskottet på 100 000 förvandlades till ett överskott på 28 000 kronor. Ekonomiassistenten informerade ekonomichefen minuterna innan han skulle in till kommunstyrelsen och informera om just det ekonomiska läget för kommunägda projekt. Nu var läget omvänt. Det var kommunstyrelsens budget som misstämde med 128 000. Jag blev FRIKÄÄÄÄÄÄND! Det var i alla fall så jag kände det. En enorm lättnad.
Vidare kontaktade jag mitt webbhotell för att få hjälp att lägga upp ett nytt konto i mobilen så att jag skulle kunna skicka och ta emot mail på den e-postadress jag har hos dem. Det gick som en dans. Som grädde på moset fick jag kunskap så jag förstod vad som hänt med det konto som slutat fungera. Nu hade jag helt plötsligt två fungerande konton, ett privat och ett via arbetet.
Gipset lagades på några minuter och jag fick åka hem. Det var världens underbaraste vinterdag och jag fick en otrolig lust att hoppa ut och ta några vackra vinterbilder. Lite irriterad tänkte jag på batterierna som var tomma igen och på supersnabbisen till laddare som trots överkapacitet inte lyckades ladda batterierna för fullt. Men efter förmiddagens glada besked kunde inte en liten laddare sabba mitt goda humör. Här skulle fotas om jag så skulle in och ladda de överhettade batterierna var tionde minut.
Jag plockade fram laddaren, laddade och var beredd på en smärre härdsmälta, då fick jag syn på sladden till själva apparaten där man sätter fast batterierna. ”Den här sladden är ju ganska lik den som följde med till min nya bärbara dator. Skulle det möjligtvis kunna tänkas att…”
Jag gick bort till kartongen som stod i hallen redo för transport ner till huvudstaden, öppnade och plockade fram nätadaptern. De var på pricken lika. På den jag tog upp ur datakartongen stod ett litet ”Gp” på baksidan. ”Gp” stod det även på batteriladdaren. Jag stoppade in sladden jag laddat batterierna med i datorn och tryckte på ON-knappen. Ett välbekant surrande satte igång samtidigt som skärmen tändes. Ett enda stort flin bredde ut sig över mina läppar. Jag var tvungen att kasta mig på telefonluren och ringa min kära respektive som faktiskt fått sin beskärda del av mitt ”(pip) humör”. Vi förenade oss i ett enda långt och gott skratt. Dråpligt? Minst sagt.
Vid närmare granskning så gav Gp-transformatorn ut 12 V och transformatorn till datorn 19 V. Under julhelgen hade jag råkat blanda ihop sladdarna. Detta förklarade varför batterierna blivit så heta. Jag hade laddat dem med 19 V när de bara tålde 12 V. Inte konstigt att datorn var sten död när den behövde 19 V för att kunna surra igång.
Tack och lov att jag inte hann skicka ner datorn på reklamation. Det hade varit, och inte bara lite, jobbigt när de kontaktat mig och börjat fråga var jag fått tag på sladden till datorn. Jag som varit så vass i tonen mot kvinnan på kundtjänst.
Gira och valparna då? Jo, det visade sig att sedan dagen då skadan uppkom gav min respektive hundarna mat klockan sex på morgonen. När sedan jag kravlade mig ner kring niotiden gjorde jag detsamma. Hundarna höll god min och glufsade glatt i sig den överflödiga energin. Detta är den troliga orsaken till tunnan Gira. Atlas är ju hanhund och förbränner väl allt som han inte skiter ut. Det är väl som för oss människor, kvinnor och underhudsfett, män och slappa ringmuskler. Pattarna fick också sin naturliga förklaring. Stora bröst hänger ju för det mesta ihop med övervikt.
”Bara för dråplig” visst är jag det på både gott och ont. Men jag och min omgivning får aldrig långtråkigt och enformigt. Jag bjuder lite nu och då på underbart fantastiskt välsmakande anrättningar, med humör som aperitif och humor som avec.
Det enda som egentligen visade sig vara riktigt besvärligt efter närmare granskning var ju min avslitna hälsena som jag faktiskt tyckte var rätt lindrig grej i sammanhanget…
…och tiden läker ju alla sår…
Mätt och belåten?
TankarSkapad av Hanna tis, februari 05, 2008 15:37:00När man är hemma och är sjukskriven så har man tid att fundera och rekflektera över saker som man i vanliga fall låter gå förbi.
Jag är inte mycket för dikter och poem, men låtar och dess texter har en förmåga att ibland ta tag i mig på olika sätt genom att förstärka mina tankar eller mitt humör.
Jag har under de senaste dagarna lyssnat på Sarah Dawn Finer...som jag för övrigt tidigare trodde hette Gold Finder. Det senare tycker jag är ett bättre namn.
Jag hittade lite guld i en låt på Gold Finders album som faktiskt gav mig både en och annan sanning. Den hjälpte mig faktiskt att fatta ett beslut jag grunnat på ett tag.
Här nedan finns texten som är lite fattig utan musiken. Lyssna gärna på den låten. Den är mysig.
Home
Lyrics by Sarah Dawn Finer (Copyright Control)Music by Sarah Dawn Finer & Glen Scott (Copyright Control / Dragana Publishing)
Hear my heart, beat so silently
There is air enough for me to breathe
Found a calmness in my worried soul
A faith I´ve never known
All the lights, have been blinding me
Shining so bright, so I couldn´t see
That all I wanted, and all I ever need
Is right in front of me
I never thought a love would be this safe
Feeling all the strength in your embrace
You´re my heart, my soul, my everything -
The place that I call Home
When my sorrow is too hard to bear
And the roads I walk are leading me nowhere
Then you appear ? like an answered prayer
Showing me the way
Chorus
Be my heart, my soul, be my everything
Be the place that I call Home
