En sak på hjärnan
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna ons, augusti 08, 2007 14:35:21Alla ni som pratat med mig på sistone vet att jag bara har en sak på hjärnan...
...nämligen...jakt, fåglar och Gira. Jag kan ju med lite ansträngning faktiskt även prata om annat...en stund...men sedan är jag tillbaka på apport, flog och skytte.
Efter att länge funderat och grunderat på hur jag skulle få tag på lite apportvilt hörde en vänlig själ av sig till mig och meddelade att det fanns fyra måsar att hämta i Lycksele.
Sagt och gjort så hoppade jag utan att tveka i bilen direkt på måndagen, denna ljuvliga sommarmorgon och en trasig AC, för att hämta mina måsar. När man liks åker till stan... ja för alla er inlandsbor som fortfarande tycker att Lycksele är en stad...så får man ju passa på att göra bort alla möjliga och omöjliga ärenden. Man vet ju aldrig hur länge det tar till nästa gång...speciellt inte när jakten närmar sig. Då skulle jag tro att jag blir än mer hopplös och enkelriktad i mina tankebanor.
Helt plötsligt efter en kurva sitter en skogsfågel på vägen. Med en snabb sidorörelse lyckas jag undvika att köra över fågeln med däcket. Den hamnade mellan dem istället. Inte så mycket bättre kanske. Jag hör en liten duns och tittar snabbt bakåt för att se var den ligger på vägen.
I ögonvrån ser jag något passera samtidigt som jag bromsar in och viker åt sidan. (Man är väl ändå tjej och kan göra både en och två saker samtidigt)
Där flyger den! Då klarade den sig alltså. Jag följer den med blicken och ser att den landar i en talltopp. "Värst vilken jumbojet landning det blev" tänkte jag när hela tallen gungar till samtidigt som tyngdkraften suger den mot marken med tyngdaccelerationen på 9,8 m/s2. (Ja lite fysik fick det lov att komma med.)
Nä den måste ju blivit skadad. Bäst att kolla.
Morgon som det är blir jag dyngsur om skorna av daggen när jag skumpar in i skogen för att leta efter fågelstackarn. Det blir ju JÄTTEBRA med en dag på stan i kippande skor och vatten mellan tårna. Men vad gör man inte...
Efter ett tag hör jag hur det prasslar till i björkriset. Det måste vara fågeln. Jag springer dit och hittar till slut jumbojet-tallen. En bit därifrån vid en björkdunge ligger fågeln. Så den är död. Samma sekund som jag ska plocka upp fågeln flaxar den till med vingarna och försöker bita mig i handen. Uppenbarligen är den skadad. Den kan knappt springa och inte heller lyfta.
För fågelns skull...
Hur i hela friden tar man död på en tjäder med bara händerna? Jag har hört någon gång om att vrida halsen av en höna. Jag försöker att på nytt sträcka mig efter fågeln. Men den är lika galen och gör utfall. Jag blir ju nästan rädd. Den där näbben kan ju säkert göra illa mig ordentligt.
Jag tittar mig om och börjar leta efter en påk. Ett kraftigt slag mot huvudet borde åtminstone göra den yr så jag kan hinna vrida halsen av den. När jag ser mig omkring upptäcker jag hur något rotat i mossan och rivit ut stubbar. En bit längre bort ser jag hög på hög av... just det... björnskit. Då kommer jag på det prasslade lätet som hjälpte mig att leta reda på jumbotallen. Var det verkligen fågeln jag hörde?
Här gäller det att vara lite snabb. Det kan ju faktiskt varit en björn som prasslade. Vi springer runt björkdungen några varv, jag och tjädern. Du skulle sett oss. Vilken syn. Ibland var det läge att fundera på vem som jagade vem. Till slut stannar jag upp och byter håll. Ha ha...fågelusling. Nu blev du fintad. Jag får jag in en träff som lugnt skulle gett en homerun.
Tror du den dog för det? Nä den sprattlar som aldrig förr. Jag slår och slår och slår... tills det slår mig att höns även brukar springa utan huvud. Den är nog redan död tänkte jag och tittade på fågeln. Där den ligger blinkandes samtidigt som den med väsande röst drar sin sista suck. Då plötsligt drabbas jag av dåligt samvete. Men vad har jag gjort! Stackars fågel! Hur kan jag vara så kallsinnig?
Försiktigt lyfter jag upp den varma kroppen och bär den långsamt och missmodigt med hängande huvud bort till bilen... där jag till min FÖRGRYMMELSE upptäcker att den skitit blåbärsskit på hela mig. Jag har svarta zebraränder längs benen...ända ner till blötskorna... och jag har låååånga ben. Det dåliga samvetet är som bortblåst. Fågeln hade ju dött oavsett. Jag gjorde bara lidandet lite kortare. Jag torkar och tvättar men smetar bara ut geggan.
Perfekt! En dag på stan med surskor och zebrabyxor.
Enkelriktad som jag är har jag nu kommit hem med mina fyra måsar och en tjädertupp på köpet. Jag och alla människor jag mötte överlevde dagen på stan. Lite får man väl offra. Allt för jakt, fåglar och Gira.
Ett erkännande...detta var första skogsfågeln som jag dödade. Jag som trodde det skulle bli med hagelbössan...
Skapad av Thomas lör, augusti 25, 2007 10:35:31
Hanna...det där äventyret skulle jag ha betalat dyra pengar för att få se :D
Skapad av Sofi fre, augusti 10, 2007 14:28:53
Fängslande berättelse! Hoppas allt går bra med Gira!