Machohanna
Hund/JaktSkapad av Hanna fre, oktober 26, 2007 09:49:23Det har gått trögt med jakten på sistone. Jag har försökt mig på mitt nästa mål, lite väl tidigt i planeringen dock, eftersom Gira fortfarande är sjuk i kennelhosta eller vad det nu må vara. Jag fick kontakt med en veterinär i Vännäs som har hjälpt mig en hel del. Gira är inne på sin andra medicin och har faktiskt inte hostat på ett tag. Det börjar bli krisläge nu för att hostan ska bli kronisk. Normalt brukar det gå över efter två veckor och vi närmar oss tre månader. Med kronisk hosta blir Gira dessvärre inte någon jakthund, och det vill vi ju inte. Hon ska ju bli en stjärna. Jag försöker nu med allt för att det ska gå över…och som jag brukar säga…man kan alltid se på saker och ting från två håll, positivt och negativt. Det finns inget ont som inte har något gott med sig. Hon har blivit superduktig att åka bil på golvet vid passagerarstolen. Hon rullar ihop sig till en boll och hänger med överallt för att slippa vara ute i kylan och busa i hundgården på dagarna. Hon kan lämnas ensam utan att hon ylar av saknad. Kopplet är hennes bästa vän. Utan det får hon inte gå ut och ute kanske hon får möjlighet till åtminstone tre skutt på raken. Man får verkligen hålla henne kort. Det är ett riktigt litet energipaket jag fått mig. En lydig hund måste det bara bli. Jag har aldrig tidigare tränat så mycket lydnad på nära håll. Blir hon bara av med hostan så får jag mig en stjärna ska du se.
Nåväl, åter till det som är mitt nästa mål, en riktigt stor och blåsvart tjädertupp. Tanken var att jag skulle göra vad jag kunde för att lära mig att jaga med stående fågelhund i skogen denna höst och förverkliga det i praktiken först nästa höst tillsammans med Gira. Som vanligt är det både en och annan käpp som kilar fast i mina hjul. Att få möjlighet att följa med någon erfaren skogsjägare var lättare sagt än gjort. Det hörs ju finnas så många som föredrar skogsjakten framför fjället och riporna. Fler än en har sagt att jakt efter gråfågel med stående är något att bita i och det är bara de duktiga som behärskar den. Tyvärr mina vänner börjar jag tvivla på det där. Snacka går ju men gå på vattnet…
Vad kan anledningen vara att man inte får hänga med annat än att man inte vill visa vad som försiggår där inne bland granarna. Finns det verkligen något att lära sig som liknar jakt över stående fågelhund eller handlar det bara om att skjuta första bästa fågel som flyger upp framför nosen på hunden…om det nu är en fågel…kanske lika gärna kan vara en hare som skuttar…
Nu provocerar jag lite. Är väl medveten om det, men något ligger det i det jag skriver. Lite hoppfull blev jag dock när jag fick se artikeln i vk från när Owe Fredriksson var och jagade skog med Josef Alenius. Där fanns det ju bilder från något som liknade ett stånd, avance, fällning och apport. Kanske kan man få det att fungera, men…nä blir inte övertygad av några bilder. Jag tror det inte förrän jag sett det med egna ögon. Så upp till bevis nu alla skogsjägare ;-)
Otålig och rastlös som man är började jag jobba med mitt gamla korthår som inte ens stått för en fjäder innan denna höst. Han står för ripa numera (halleluja). Då vore det inte några större problem att få honom att stå för gråfågel heller…eller? Jag har ju en egen hjärna att tänka med (tack och lov) och borde kunna klara mig utan alla dessa macho män som tycks veta hur det ska gå till.
Grejen är den att min kära Atlas inte står för löpa. Det i kombination med att jag började jaga gråfågel i samband med lövfällningen gjorde ju inte saken lättare. Skolan om hur man gör saker och ting lätt för sig måste jag ha missat. Jag kanske skolkade de lektionerna och sprang efter killar istället. Hur pass mycket lättare det har gått förtäljer tyvärr inte historien. Nog för att den skulle kunna vara nog så intressant.
Hmm…åter till skogen. För att över huvud taget kunna ägna sig åt något som liknar jakt över stående fågelhund i skogen är steg ett att hitta fågel. Vilhelmina, Lycksele och Arvidsjaur rapporterar om extremt god fågeltillgång. Hos mig och på de marker jag har tillgång till lyser de med sin frånvaro. Jag har gått på många skogspromenader (som jag börjat kalla jaktförsöken) utan ett enda flog. Då får man lov att hålla till godo med motionen och den vackra omgivningen. Vacker och vacker vet jag väl inte. Den ena granen är mer risig än den andra. Tacka vet jag fjället. I brist på fågel kan man då drömma sig bort i njutning av den vackra utsikten, till och med kanske dra en jojk om man kommer ända till den sinnesstämningen.
Så en dag, började de visa sig på morgonen längs vägen…hela fyra stora svarta fjäderfän. Efter fjärde morgonen tänkte jag att nu var det dags för ett riktigt försök. Morgontrött som man är fick det lov att bli på kvällen. Finns de där på morgonen borde inte natträdet vara så långt borta, var min tanke. Laddad och med spänd förväntan släppte jag loss alla hundkrafter mitt gamla korthår förfogar över. Det tog inte lång stund innan jag hör den välbekanta jumbojeten starta inne i skogen. Kort därpå hör jag min kära hund gå efter med skall. Lyckat Hanna! Bra dressyr och ståndanlag det var i den hunden.
När den femte startade var desperationen ett faktum. Fem, jo de var faktiskt fem. En av dem måste ha varit en höna. Vore jag höna skulle jag tveklöst tillbringat tiden bland så många ståtliga tuppar. Jag hörde hur tuppen kom mot mig och jag tänkte ”äh, jag gör som macho männen och dammar på”. Inte en fjäder föll ner på marken. De flyger ganska snabbt när de väl fått upp farten.
Som jag sagt tidigare så är jag min faders dotter, tjurskallig. Jag har i dags dato varit ute både en och två och tre, fyra, fem timmar för det mesta utan fågel. Senast hittade jag faktiskt en gupp orrar och fick bomskjuta på en orrhöna. Efter det fick jag se något som med lite fantasi kunde liknas vid ett stånd och med det ett läge på en orrtupp om nu det inte varit för den där tjocka, feta, fula risiga granen som stod i vägen. Suck! Det sista som hände på dagen var att Atlas stramade upp i ett perfekt stånd. Jag såg på honom att fågeln mest troligt löpte undan. Han var så sugen att gå efter. Här gällde det att vara snabb. Jag hann bara fram till Atlas så lyfte fågeln utom hagelhåll. Det positiva i det hela var att Atlas stod för gråfågel. Men ärligt talat så kan jag inte begripa hur man ska kunna utöva jakt över stående fågelhund på under 800 meters nivån utan att göra som macho männen, skjuta på allt som flyger och lite till. Men vad liknar det? High Chaparral? Och vad ska man med en hund till? Är det till eftersöken av påskjutet vilt?
Nä, jag blir inte klok på det här.
Kan så många ha så fel?
Tveksamt.
Så hur?
