Svärmorsdröm
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna fre, november 02, 2020 10:20:01Jag är inte speciellt huslig av mig. Ni som smakat mina middagar hävdar kanske något annat, men läsa och följa ett recept kan ju alla. Lite nu och då gör jag faktiskt tappra försök med att sy gardiner, hålla ordning i garderoben, stryka kläder och koka sylt. Ibland slår jag till och med på stora trumman och gör storkok och bullbak.
Baka bullar måste ju vara något av det mest otacksamma som finns. Det tar ju en hel evighet innan de är klara och, inte att förglömma, innan man fått bort all disk. Jag hatar att diska. Om man bakar på en liter mjölk får man kring hundra bullar. 10 % får man ju räkna bort direkt när de slinker ner nybakta till kall mjölk. Sedan är det bara att räkna, 4 bullar per dag. På helgen går det dessutom fem gånger så många plus att vi alltid brukar vara minst en person till. Först är det morgonkaffe, sedan förmiddagskaffe, kaffe på lunchen, eftermiddagskaffe och sist kaffe till middagsmaten. Med lite tur eller otur (beroende på vem man frågar) kan det även bli kvällsfika med ett par bullar och ett glas mjölk. Med ett snabbt överslag räcker hundra bullar på sin höjd i tio dagar med helgen inräknat.
En gång tänkte jag göra det lite lättare för mig med en långpannekaka. Ni vet en sån där med chokladglasyr och kokos. Snoddas heter de i min kokbok, för recept måste jag ha och jag kan ju läsa…borde jag kunna i alla fall.
Fort skulle det gå. Jag hade inte tid att stå inne och baka längre än nödvändigt. Man ville ju ut och ta vara på dagen. Ni hör ju själva på namnet, snoddas, låter nästan som snabbis. Sno ihop den kakan kunde inte ta lång tid.
Först smältes smöret och ställdes åt sidan för att svalna. Sedan vispades ägg och socker poröst, precis som vid alla kakor. Efter det skulle man tillsätta de torra ingredienserna tillsammans med mjölken.
Klart och betalt, som de säger i ”mammas nya kille”. Då var det bara att hälla upp i långpannan som jag fiffigt klätt in i bakplåtspapper. Försöka få loss fastbränd kaka har jag gjort förr. Någonting har man väl ändå lärt sig.
Ja hälla och hälla. Inte rann den då ut av sig själv. Snarare skrapa och bred ut.
Kvar var bara en gräddning på 15 minuter. Precis innan jag skulle stoppa in snabbisen i ugnen upptäckte jag grytan och det smälta smöret. Inte underligt att smeten var så svår att hälla.
”Ja men, no problemas. Blanda in smöret gör jag på en handvändning”
Långpannan ställde jag tillbaka på arbetsbänken och smöret hällde jag ovanpå den utbredda smeten. Till min hjälp använde jag elvispen som jag på lägsta hastighet försiktigt förde över kakan.
”Det här går ju som smort!”
Det mesta blandade sig faktiskt. Det var bara lite smör kvar i ena hörnet. Jag hann inte mer än föra de roterande visparna mot hörnet så rasslade det till.
”Åh nej bakplåtspapper i vispen!!! Stäng av!!!”
Snabb som ögat var jag. Är faktiskt rätt flink i fingrarna. Enda problemet var att jag stängde av vispen åt fel håll, vilket innebar maximal rotationshastighet.
Det var inte bara hörnet av papperet som sögs upp i visparna utan hela skiten. Tyvärr är inte en elvisp lika snabb som proffsen som kan dra undan bordsduken så att dukningen står kvar.
Det nyss insmorda kladdet hängde med i visparnas rotation och hade trots hällproblemen nu inga större svårigheter att sprida ut sig i hela köket. Det hamnade precis överallt.
Där stod jag förstummad med stora ögon och tittade mig omkring på eländet. Jag var rosenrasande och ville hiva vispen genom fönstret. Sedan kom jag att tänka på hur jag såg ut, brunprickig från topp till tå, som vattkoppor.
Då kom min kära respektive in genom dörren och frågade ”vad gör du?”.
”Jag bakar kaka” sa jag samtidigt som jag slickade i mig smetfläckarna runt munnen.
Då kom leendet.
Till helgen kommer bullproffset till svärmor med bullälskande svärfar och vet du…
… jag har bakat bullar.
Det är fortfarande otacksamt, men går ganska bra så länge jag håller mig till receptet 
