Någon
TankarSkapad av Hanna ons, november 07, 2020 14:20:45När man kommer hem, fyra timmar efter man egentligen slutade sin arbetsdag, är man inte direkt fylld av energi. Det är mörkt när man åker och mörkt när man kommer hem. Samtidigt är det bra med mörkret. Det underlättar när man möter de gigantiska långtradarna längs vår smala och slingriga väg. I dagsljus brukar mötena ibland bli lite väl spännande.
Den spåriga vägbanan gör mig påmind om att det snöat under natten och jag bör nog skotta lite snö när jag kommer hem. Ekonomisk som man är (snål är nog rätta namnet) står termostaten på elementen fortfarande på noll. Om jag har otur har temperaturen sjunkit under tvåsiffrigt trots att jag gjorde en jättebrasa i morse. Jag bör nog göra upp en eld direkt när jag kommer hem för att hinna få lite värme i sängkläderna.
Visst ja, jag gjorde slut på veden i morse så jag får nog ta på mig pannlampan och plumsa ut till vedförrådet och klyva upp lite ved och bära in.
Mina rapphöns och fasaner flyttade in till ladugården igår. När jag liks ha pannlampan på mig kan jag ju gå upp dit och se att allt är som det ska. Förhoppningsvis ska fåglarna överleva till våren så att träningen inför nästa höst börjar i tid. Pannlampan behövs längs den mörka byvägen eftersom gatljusens lyse lyser med sin frånvaro.
Hungrig är man också, som en varg. Men man får väl leva på hullet till dess man fått undan det primära. Jo hullet finns kvar trots ett antal fjällbestigningar under hösten. Jag har sett till att äta många Snickers.
Inte direkt upplagd svänger man in mot gården och upptäcker att någon skottat vår väg och hela gårdsplanen. Någon visste att jag skulle vara ensam hemma. Vad gulligt!
När billyset slocknat och jag kliver ut i vintermörkret reagerar jag på att det är ljusare än vanligt. När jag vänder mig om så ser jag att någon har lagat våra gatlysen som varit trasiga i över ett år. Vi har ju normalt hela elva stycken i byn så visst märks det om hälften är svarta. Nu behöver man inte gissa sig till var korsningen till vår gård svänger av de gånger man glömt att ta med sig pannlampan.
Innan jag vänder mig om tittar jag upp mot himlen. Trots ljuset från de lagade gatljusen möts jag av tusen och åter tusen stjärnor på himlavalvet. Vilken vacker syn! Det är inte alltid man ser så många så tydligt. Just då kommer känslan av det jag brukar kalla smultronögonblick. Dessa små stunder som förgyller tillvaron. De finns för oss alla, mitt i livet, i vardagen. Vi behöver bara lära oss att hitta dem och vara så närvarande i nuet att vi kan ta till oss det som ges.
Upprymd och i en annan sinnesstämning än tidigare vänder jag på klacken och går in för att hämta pannlampan så jag hittar av vedträet jag ska drämma till med yxan. Jag hinner bara öppna dörren så möts jag av en ljuv och behaglig värme. Någon har gjort upp eld. Efter att ha tagit av mig skorna och gått in ser jag att vedkorgen är full. Tusen tack!
Det här är en helt vanlig kväll när jag kommer hem från jobbet. Tänk vad mycket man kan skriva om sådant som bara är vardagsmat och egentligen inte så intressant. Men i det jag berättat finns mycket att hämta. Vad är det som gör livet värt att leva? Är det den efterlängtade utlandsresan som man sparat i månader för att ha råd med? Är det mitt nya kök med fläktkåpa, spishäll och inbyggd mikro? Eller kanske mitt viktiga arbete som slukar all min tid och tankeverksamhet. Varför inte den nya bilen som jag beställt och längtar efter att sota ur..trots att det inte finns något sot? Kanske det är förverkligandet av den där drömmen som kommer att förändra mitt liv?
Vi behöver alla saker att längta efter och sträva mot. Inget av ovanstående tycker jag är fel. Men utan de vardagliga smultronögonblicken tror jag livet blir svårt och fattigt. Vi måste lära oss att uppskatta vardagen och se det värdefulla i det lilla. Många av oss hamnar lätt i en ond spiral där mycket vill ha mer. Upplevelse på upplevelse dövar våra sinnen så pass att vi till slut får svårt att hitta njutning och tillfredsställelse. Konsten är att hitta det i vardagen och i enkelheten.
Jag tror inte det bara är vardagen som ska utgöra livet. Det ska vara grunden, basfödan som spetsas med en god efterrätt lite nu och då av typen som beskrivits ovan.
Jag varken hittar eller ser vardagens möjligheter och njutningar varje dag, men jag är medveten och tror på det och försöker efter bästa förmåga.
Denna någon som beskrivits ovan är verkligen fantastisk. Tänk så värdefullt att ha denna någon som ställer upp och gör saker bara för att vara snäll och glädja andra. Någon kan ibland vara omedveten om sin betydelse. Det kan vara ett ”hej” när man möts på gatan, ett bemötande eller agerande. Reparatören som fixade ljuset var en någon med betydelse för mig.
Att någon gång få vara en någon som på något sätt gör någonting för någon är något att sträva mot.
