Hannapannas årskrönika 2007
AllmäntSkapad av Hanna ons, januari 09, 2008 15:36:32Så här i efterhand så är ett år inte så långt. Tiden går fort och man hinner inte med. Alldeles nyss hade jag ågren för att jag var tvungen att ställa undan skotern. Snart är jag där igen, men nu med den underbara vårvintern liggandes framför, istället för bakom.
Samtidigt när man tittar bakåt, funderar och läser några gamla bloggar så ser man hur mycket som hänt och att man faktiskt utvecklats en del. Det är fördelen med att ha tankar på pränt.
Vad kan man säga om år 2007 annat än att jag hamnade i 30-årskrisen på allvar och med råge. Kris låter jobbigt och något man gärna undviker. Men jag är varken ledsen eller bedrövad. Jag är oändligt tacksam. Det är ju först nu det börjat hända lite saker i livet. Jag mår toppen.
Självklart finns det fortfarande saker som skaver och sticker. Sånt har alla mer eller mindre. Frågan är bara hur vi låter dem påverka oss och hur vi hanterar dem. En del saker behöver vi ta tag i och bearbeta, andra tar tid och några förblir oföränderliga. Jag tror stenhårt på att det inte finns något ont som inte har något gott med sig. Jag har tagit mig en bit och fått ett antal svar på mina frågor och funderingar. Men jag har en hel del kvar och ser med spänning fram mot 2008 och vad det året ska innehålla och ge.
När krisen var ett faktum bestämde jag mig för att sätta upp några mål för att få mig själv att förverkliga en och annan dröm. Ett mål per kvartal kändes möjligt.
Mina drömmar kan vara allt från materiella ting till upplevelser, skavsår som ska vårdas och utveckling av min personlighet. Jag vill fylla livet med glädjeämnen, ha roligt helt enkelt, och även utvecklas till en glädjespridare med tid för möten, medmänsklighet och liv i nuet. Det låter präktigt, jag vet, men är något att sträva mot.
Första kvartalets mål var att hitta en fin tikvalp. Den 20 januari föddes Fjällbrisens Gira hos familjen Stöckel i Jukkasjärvi. Världens finaste vorsteh såklart. Efter vi tog bort Rickardssons Texas tog jag mig en ordentlig funderare. Efter två hundar där den ena var värre än den andra så skulle jag inte riktigt orka med ett tredje nederlag. Jag hade två val, antingen satsa eller lägga ner. Med tjurskalle och vinnarvilja blev valet ganska självklart.
Gira skulle inte komma till oss förrän i slutet av mars så under tiden började jag lite smått med nästa mål, en egen hemsida. Samtidigt fick jag låna mig en härlig tik, Landinarnas Gerda. Hon räddade vårvinterjakten eftersom min gamla Atlas bara såg till att vinterripan kommer på vingar långt utom hagelhåll. Som tack såg jag till att ge Gerda en hel del konditionsträning inför vårens kommande jaktprov.
Albins kusin Elias, som jag redan under julhelgen frågat ut en del kring denna krångliga teknik, ställde upp som bollplank när hemsidan skulle byggas. Jag började med bla Front Page men insåg att jag varken skulle ha tid eller ork att bygga från början. Valet för bygge och domän föll, efter råd och tips, på webbföretaget one.com. Där fanns redan olika grundsidor som man fick välja bland och bygga på för att forma sin egen sida. Jag fick fri support (på svenska) dygnet runt och ett stort utrymme, där jag än bara förbrukat en dryg tiondel, för endast 12 kronor per månad.
Båda dessa mål gick relativt fort att avverka. För att tjäna lite tid så började jag med mitt tredje mål eftersom detta hade ett stoppdatum den 25 augusti. Målet var att slutföra min jägarexamen som jag gått och gruvat för i 16 år. Tidigare hade jag uppsiktsjagat med min man. Utan färdig examen är man ingen riktig jägare enligt mitt tycke. Min kära far anser att man ska ha fällt ett antal olika vilt och jagat många år (typ 20) innan man kan kalla sig riktig jägare. Delade meningar som vanligt. Jag började träna på lerduvor redan innan snön var borta. Ibland träffade jag allt och ibland inget. Det var verkligen påfrestande på humöret. Ett litet mail till skytteinstruktören Leif Schmidt utanför Skellefteå blev min räddning. Vi bokade en dag i slutet av juli där han med hela sitt hjärta tog sig an mig och mina skyttebekymmer. En felaktig kolv och ett väldigt vänsterdominant öga visade sig vara problemen. Det är inte alla dagar man får träffa människor som Leif. Ett möte jag inte kommer att glömma. När jag återvände hem gjorde jag det med godkända prov i alla moment. Jag fick nypa mig i armen för att förstå att det äntligen hänt. Nu var jag RIKTIG jägare. Den 17 augusti fick jag min första vapenlicens.
Målet med jägarexamen gav en mängd små mål som grädde på moset. Jag skaffade mina första rapphöns och fasaner. Träningen med dem resulterade i att min gamla Atlas fick så många korrekta fågelsituationer på kort tid att han började stå för fågel. Med spänd förväntan på träningens resultat begav vi oss upp på fjället premiärhelgen. Atlas stod gång på gång för ripa och jag fick skjuta mina första fåglar som riktig jägare. Det var också där som Atlas apporterade sin första varma ripa och gjorde sitt första kompletta fågelarbete ute på riktig jakt, endast drygt fem år gammal. Regnet öste ner och skymde mina glädjetårar som bubblade fram från det jag längtat efter att få uppleva så länge. Det var bara för bra.
Självklart kom det även motgångar av all måluppfyllelse. Mina planer att lära mig konstens alla regler om hur man tar fram en bra fågelhund gick inte helt som planerat. Jag var på den ena efter andra kursen samt ett och annat prov och träffade många härliga människor. Att lära känna nya människor var ett mål i sig. Nya människor kan ge nya tankar och infallsvinklar på livet. Det är inte ett måste, men det är enklare att som vuxen lära känna nya människor med ett gemensamt intresse. Jag vill passa på att tacka alla jag mött och som hjälpt mig på ett eller annat sätt under året. Ingen nämnd och ingen glömd, ni vet vilka ni är.
Kurser i all ära, men tyvärr blev Gira smittad av kennelhosta på en av kurserna. Normalt så håller den bara i sig ett par veckor, men naturligtvis blev det inte så för Gira. Hela hösten gick och hostan kom tillbaka varenda gång jag trodde att den gett med sig. Till slut tog jag med mig Gira och åkte ner till veterinärstationen i Vännäs. Där fanns en underbar veterinär som hjälpte mig med undersökningar, provtagningar och den ena efter den andra medicinen. Som vi tror hade hostan utvecklat sig till en elakartad halsinfektion som var på väg att bli kronisk. Till sist fick jag en dundermedicin som sopade undan alla gästande bakterier och infektioner. Gira blev frisk som en nötkärna, inte en dag för tidigt.
Alla mina höstplaner gällande Gira fick läggas på hyllan. Hon blev totalt stallad i väntan på att bli frisk. Många förstå-sig-påare tycker nu i efterhand att det var lika bra eftersom min iver att få till en fungerande jakthund var lite för stor och att jag lätt kunnat driva på för fort och för hårt. Kanske har de rätt. Nu är jag i ett annat dike, inte allt för obekant, med en inte allt för lydig energimaskin att få bukt på. Jag som hade tänkt starta på vårprov.
Det fjärde och det sista stora målet år 2007, var en ögonoperation. Jag skulle äntligen få slippa böket med linser och glasögon. För er som vet hur det är förstår också svårigheterna som blir med ett aktivt friluftsliv som största nöjet. Ska man vara fin får man lida pin är ett uttryck som kommer till rätta i detta fall. Tiden hos doktor Koskela var en pice of kaka, bara en och en halv timme där själva operationen tog några minuter. Det var läkningsprocessen som var plågsam. Fy bubblan för två dygn med konstant smärta och där till och med det svaga ljuset från adventsstaken var för stark…med solglasögon på. Men nu i efterhand skulle jag utan tvekan göra om det. Jag rekommenderar er alla att spara en slant (ca 24 000) för att slippa handikappet med dålig syn. Det är värt pengarna och man har ett år på sig att göra om operationen om resultatet inte blir körkortssyn. Tänk bara på vad ett par glasögon kostar eller en årsförbrukning av linser med tillbehör. No doubt!
Eftersom mina fyra uppsatta mål för året gick relativt bra att genomföra passade jag på att pressa in ett till. Det var utlandsresan till Kap Verde. Jag och min respektive hade aldrig åkt till varmare breddgrader tillsammans. Mycket för att ingen av oss har haft det behovet. Efter en intensiv sommar och höst kände vi för lite semester med lugn och ro. Det var lugnt på Kap Verde, nästan lite för lugnt i vårat tycke. Resan var värd pengarna och de erfarenheter den gav men jag åker inte på en liknande resa någon fler gång. Vi är på tok för rastlösa för endast sol och bad. Jag vill få med mig mer när jag liks åker iväg. Nästa gång blir det mer äventyr.
Ett mål som inte gick något vidare var det som jag tjuvstartade lite med eftersom Gira var sjuk, jakten på den stora blåsvarta tjädertuppen. Testet blev under lövfällningen vilket inte gjorde saken lättare. Jag fick ett par tre lägen men kom inte nog nära. Jag är inte kompis med skogsjakten, och vet inte om jag någonsin kommer att bli det.
Ytterligare ett mål som inte helt förverkligats är jaktkompisar. Eftersom jag och min man har liknande intressen och han är betydligt mer driven än mig har jag alltid följt honom på hans intressen även om det även varit mina. Jag kände att jag behövde bli mer initiativtagande i något eget. Sagt och gjort delade vi upp våra två största intressen, fågeljakten blev min och älgjakten hans. Det föll sig ganska naturligt.
Jag bestämmer numer vika dagar det är fågeljakt. Min man kan få följa med om han frågar, men det är jag som leder aktiviteten. För mig var det precis vad jag behövde.
När det gäller jaktkompisar så är det mer eller mindre krångligt att som ensam tjej få dela jakten men någon/några under en eller ett par dagar. Som bekant är det övervägande män som jagar. Tack och lov är det fler och fler tjejer som börjar med jakt över stående fågelhund och jag har ett par tre stycken som jag hoppas få lära känna och kanske dela lite upplevelser med. Anledningen till krånglet förstår jag mig i ärlighetens namn inte på och jag kan erkänna att det sticker lite i mig. Vad tror man egentligen?
I samma sekund blir jag lite obstinat och skiter i allas anledningar. Denna småsura inställning, som kan ploppa upp ibland, gjorde att jag begav mig iväg på min första ensamjakt. En vänlig själ hjälpte mig med stuga och en rabatterad helikoptertransport till en otroligt vacker dalgång i Vindelfjällens naturreservat. Att för första gången få åka helikopter upp på fjället kändes som ren lyx. Tyvärr blev Altas sjuk och det stora antalet ripor som jag skulle skjuta förvandlades till endast en enda.
Jag föredrar fortfarande sällskap att dela upplevelserna med framför ensamma dagar på fjället. Men ensamjakten gav erfarenheter och upplevelser som man inte kan få på något annat sätt. Alla mår bra av att kunna klara sig själv. Jag gör gärna om det.
Mål av mer personlig karaktär tar jag inte upp här…och ja det går att vara mer personlig än så här. De finns i mitt huvud och i min utveckling. De går att läsa mellan raderna lite nu och då för er som kan den konsten. Någon form av personlig integritet finns fortfarande kvar.
Målen för 2008 kommer ni att få ta del av i nästa årskrönika. De fyra stora målen är ännu inte helt på plats. Jag kan inte riktigt bestämma mig vilka av dem jag ska ta och i vilken ordning. Två små mål har jag redan gjort trots att det bara gått några dagar.
Mål hit och mål dit, men för MIG är detta ett outstandigt sätt att förverkliga drömmar, utvecklas och hitta glädje. Du har säkert dina sätt som fungerar för dig.
Jag är glad och tacksam för det år som gått och längtar efter ett nytt med nya möjligheter.
Gott Nytt År!
Skapad av Charlotta och Ila ons, januari 09, 2008 23:20:52
Vilken oerhört trevlig och inspirerande läsning! Jag blir genast sugen på att sätta mig och fila på egna mål. Det låter verkligen som ett bra sätt för att utvecklas och förverkliga drömmar, precis som du säger. Så tack för att du delar med dig!