Ooops...
TankarSkapad av Hanna tis, februari 12, 2008 09:46:54…jag tror det lyser igenom lite i det jag skriver, att jag fått lov att bita ihop och komma igen.
Det vittnar era mail om eftersom de mestadels består av pepptalk. Det verkar vara många av er som har förmågan att läsa mellan raderna. Va rädda om den gåvan.
Och ja, ni är rätt ute. Peppning mottages gärna. En olycka kommer sällan ensam. Men samtidigt är det lika bra att göra bort allt på en gång när man liks har det lite motigt. Då kan allt bara bli bättre sen. Det kan till och med vara läge, gånger som dessa, att själv skapa en och annan motgång genom att ta tag i något jobbigt man gått och gruvat för ett tag.
För mig är det fullt tillräckligt med en motgång. En har jag inga problem att hantera. Men kommer det för många på för kort tid, små som stora, har jag en förunderlig förmåga att tappa humöret. Jag blir inte deppig, snarare en krutdurk med minimal stubin som spottar och fräser till dess explosionen är ett faktum.
En kär vän till mig sade vi ett tillfälle när jag hade ett sådant för-många-motgångar-på-för-kort-tid-humör att ”du är bara för dråplig, behåll ditt (pip) humör för dig själv”. Det var ingen lätt kommentar att ta i det läget. Jag blev nästan lite ledsen och lovade mig själv att vännen inte skulle behöva drabbas av mina dråpligheter i fortsättningen. Samtidigt fick jag skylla mig själv. Man ska inte låta humöret gå ut över andra. Motgångar har alla och alla måste lära sig hantera dem oavsett hur stora eller hur många de är.
Efteråt, när humöret lagt sig, brukar jag bara le åt hela situationen, men när jag är mitt i är det blodigt allvar.
Jag tänkte bjuda er på lite dråplighet a la Hanna. Det krävs att ni orkar läsa en stund för jag har gott om ingredienser till denna delikatess. Man kan säga att vännen slog huvudet på spiken. Om man nu kan koka soppa på en spik…
Smaklig måltid…
Min kära Volvo åkte till verkstaden. En bakaxel var lös i fästet. Det har väl gått lite för fort över för stora gropar någon gång längs vår underbara kulturmärkta grusväg. En fd arbetskamrat till mig var snäll och ställde upp som verkstadschaufför nu när jag inte själv kan köra bil. Den lär väl få stå där till dess jag kan ta den därifrån.
Kameran har ju strulat lite på sista tiden på ett sätt som inte gör mig klok. Objektivet vill inte komma ut lika snabbt som jag vill och fokuseringen har fått grus i ögat. Batteriladdaren (en sån där supersnabbis där jag laddar batterierna till kameran) höll på att överhettas sist jag använde den. Jag fick lov att dra ur sladden för att batterierna skulle kylas och ändå var de inte fulladdade. ”Nej, ska den här också gå sönder” tänkte jag högt för mig själv.
Jag skulle lära mig något nytt genom att bifoga ett dokument med mailen som jag skickar via mobilen. Det gick jättebra att föra över dokumentet från datorn till mobilen, till dess jag skulle skicka iväg mailet. Mobilen protesterade och gav igen på min nymodighet genom att sabba hela mailfunktionen. Helt plötsligt kunde jag inte skicka mail via mobilen till någon annan än min egen adress. Varken e-postleverantören, Telia eller Sony Eriksson kunde säga vad som var fel. Skumt!
När inte mobilen ville vara med längre så tänkte jag plocka upp min bärbara dator som jag fått av min älskade make i julklapp. Jag har slutat min projekttjänst och behövde lyfta över det jag ville ha kvar från projektets bärbara dator till min egen. Jag laddade med två stycken 2G usb-minnen och riggade laptoparna bredvid varandra. Jag hade inte haft igång julklappen sedan julhelgen och såg fram emot att göra bekantskap med det nya ”ris-rosade” Windows Vista.
Ni får bara gissa en gång. Vad tror ni hände?
Nä, ingen datakrasch, jag fick inte ens igång klappen. Datorn var totalt sten död. Jag provade med en massa tips och trix, men den suckade inte ens. Nu började jag närma mig det där läget när motgångarna blir för många. Läget där det inte är kul längre. Den där nivån där en höna vuxit från en fjäder och som snart genom celldelning förökat sig till en hel kycklingfarm. Läget där mängder av små kycklingar springer omkring och attackerar alla tekniska prylar jag har till förfogande.
EN SPRILLANS NY DATOR KAN JU INTE VARA STEN DÖD! HALLÅ VAKNA!
Jag ringde PC-supporten och hamnade hos en vänlig själ i England. Han hjälpte mig att prova det ena och det andra och sa till slut att jag fick lov att kontakta närmaste butik.
”Butik, ja den är 28 mil bort enkel väg” sa jag uppgivet. Det blev ett nytt samtal till kundtjänst. De sa samma sak, närmsta butik. Då kände jag det där välbekanta nu-får-det-vara-nog-humöret komma smygandes. Jag blev tvärless och riktigt irriterad på att måsta ringa än hit och än dit för att få hjälp med den ena och den andra prylen.
”Nog är det väl ändå förgrymmat att man kan köpa en produkt via nätet och få den hemskickad på nolltid. När det sedan visar sig vara fel på produkten går det inte att skicka den på reklamation. Man måste fysiskt lämna in den på närmsta butik. Den kostnaden motsvarar en tiondel av själva datorn. Vilket underbart bemötande ni har till oss inlandsbor. Först lockar ni med hur enkelt det är att handla över nätet och sedan räcker ni oss fingret när det strular. Undra hur detta skulle hålla för en granskning?” sa jag vänligt men bestämt…med stort B…
Då rasslade det till. En fraktsedel skulle bli hemskickad på ett par dagar. Denna skulle vara märkt med rätt leveransadress. Mina databekymmer skulle vara lösta inom 14 dagar. Bedrövligt att man måste tappa humöret innan det börjar hända grejer.
Efter samtalet satt jag och funderade på alla materiella prylar som bara strular för mig. ”Nåja, så länge det bara är materiella ting så överlever jag även om det är tillräckligt enerverande för att jag ska tappa humöret” tänkte jag samtidigt som jag tittade ner på Gira som låg på golvet vid mina fötter, as usual.
”Hon har blivit en riktig tunna på sista tiden. Magen är som en ballong. Bröstvårtorna har växt sedan löpen. Hon kommer att skava sönder dem och förfrysa dem på jakten. De två bakersta är inte bara vårtor, de är ju till och med som pattar. Hon har fått bröst! Är det normalt?”
Medan jag tänkte så satte sig Gira upp och slickade sig på pattarna och, ja, där bak. ”Hon slickar sig ofta nu för tiden. Rund om magen, bröst och slickar sig, det kan väl inte vara så att… Få se hur många dagar är dräktighetstiden? Hon löpte till början av december. Januari och december blir ca 60 dagar. Nä, kan inte vara möjligt. Jag var ju så noga med att inte ens ha Atlas i samma rum. När vi var utomlands var Gira i Lycksele. Där fick hon för sig att hoppa ur hundgården på dagarna och dra en repa runt stan. Men jag trodde att faran var över. Nä, det får inte vara sant. Vi har väl haft nog med motgångar och vill inte ha några valpar! Inte nu! Vi har inte tid med sånt!”
Jag pratade med min nya fd chef på projektkontoret. Ja, den gamla slutade samtidigt som mig och den nya ville få lite information kring projektet, vad som var gjort och vad som skulle göras. Jag berättade lite kort och hänvisade till de rapporter och den fortsättningsansökan som jag skrivit. Då fick jag veta att det var ett bristfälligt underlag eftersom min budgetredovisning misstämde på 100 000 kronor. VA!!!???
En kommande budget på 200 000 misstämde med halva beloppet. ”Nä, det kan inte vara möjligt” sa jag med en klump i halsgropen och kalla kårar längs ryggraden. Jag som alltid är noga med att lämna det snyggt efter mig, slarvar inte med en sån grej. Jag har kontinuerligt begärt budgetunderlag från ekonomiassistenten. Det borde ha upptäckts tidigare. Det fick bara inte vara sant. Vore det så hade jag sabbat alla möjligheter för någon ny att fortsätta med projektet. Det skulle aldrig komma i hamn och mitt arbete på ett och ett halvt år skulle vara förgäves. Ärendet hade redan varit uppe i ledningsgrupp och kommunstyrelse. Jag förstod vem som fick bära hundhuvudet i det snacket. Frihet under ansvar är tjusningen med en tjänst som projektledare, på gott och ont.
Enligt den nya fd chefen hade man tittat igenom bokföringen och funnit att jag överskridit min budget med 100 000, pengar som jag trott skulle komma vid årsskiftet men betalats ut redan i juni.
Jag hade inget till mitt försvar. Det var bara att gilla läget och beklaga att jag skött det hela så dåligt. Fy bubblan vad jobbigt det var. Hur i hela friden kunde detta gått till? Hur kunde jag ha missat att projektets budget oväntat ökat med 100 000? Det var så olikt mig. Nä, jag fattade inte, inget, nada, NOTHING…
Det gipsade benet, som var ett litet bekymmer i sammanhanget, gick sönder under främre delen av foten. Jag var väl kanske lite oförsiktig en gång när jag behövde två ben för att fortsätta stå upp. Man orkar ju inte hålla upp benet hela tiden. När jag omedvetet satte ner den trasiga gipsfoten som stöd spände jag vaden på ett sätt som gjorde ont. En resa ner till Sorsele för att laga gipset, var ett måste.
Trött och sliten rasade jag helt urlakad (fysiskt, psykiskt, emotionellt… ja på alla sätt och vis) ihop i en liten hög på sängen den kvällen. Jag tänkte på det jag själv så präktigt sagt ett par dagar tidigare ”ingen motgång är så stor att vi inte mäktar med”. Snacka om att få smaka på sin egen medicin.
Jag fick feber den kvällen. Det är så länge sedan jag hade feber senast att jag inte ens kommer ihåg. Vi pratar åratal. Det kan faktiskt vara ända sedan vi gifte oss, år 2002. Istället för att sova låg jag med på tok för hög kroppstemperatur och vände och vred på allt elände i ett tillstånd mellan dröm och verklighet.
Jag började undra om någon lagt en förbannelse över mig eller om någon satt med en voodoodocka och stack in pilar på lämpliga ställen med lämpligt tidsintervall. Ja, vad ska man tro när det blir onaturligt många motgångar?
”Hur i hela friden skulle jag kunna hantera det här med sinnet i behåll? Som om jag inte har nog med bekymmer redan. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Eländet skulle väl ändå kunna sprida ut sig lite så att jag slapp ta allt på en gång?” tankarna gick varma och sänkte knappast temperaturen på resterande kroppsdelar.
Tusen tankar…
Jag brinner upp!
Av med täcket.
Kyla!
Det blir kallt.
Fryser!
På med täcket.
Värme!
För varmt igen.
Kallsvett!
Tusen tankar…
(Tror jag just kan ha skrivit min första dikt, om man nu kan kalla det för en sådan.)
Jag ropade till Gud den där natten. Jag bad om hjälp.
Ja, jag tror på Gud. Jag är inte den bästa troende som går i ett par skor här på jorden, men tror det gör jag. Skulle det visa sig att jag tror fel så har jag då i alla fall levt med hoppet om att livet har en mening. Det hoppet har hjälpt mig och hjälper mig fortfarande att se ljust på livet.
I det ögonblicket började tankarna att klarna. ”Kom igen nu Hanna, hur brukar du tänka? Det finns alltid två sätt att hantera saker. Antingen ser du allt i svart, lägger ner och ger upp eller så hittar du ljuspunkterna, tar tag och går framåt. Negativt eller positivt, ditt val, och det är bara ett du kan vinna på.”
Jag somnade.
På morgonen när jag vaknade var febern kvar. Efter ett par tre alvedon i kroppen så kändes det riktigt bra. Jag åkte ner till Sorsele för att laga det trasiga gipset. Väl nere besökte jag min gamla arbetsplats. Där satte jag mig, hög på alvedon, med ekonomiassistenten och började gå igenom gamla räkenskaper och beslut. Efter många om och men visade det sig att en del (128 000) av de pengar som jag tagit med i budgeten inte kommit in på kontot. Detta hade skett i samma veva som de aktuella 100 000 betalats in för tidigt. Där var anledningen till att jag inte uppmärksammat dem. Budgetunderskottet på 100 000 förvandlades till ett överskott på 28 000 kronor. Ekonomiassistenten informerade ekonomichefen minuterna innan han skulle in till kommunstyrelsen och informera om just det ekonomiska läget för kommunägda projekt. Nu var läget omvänt. Det var kommunstyrelsens budget som misstämde med 128 000. Jag blev FRIKÄÄÄÄÄÄND! Det var i alla fall så jag kände det. En enorm lättnad.
Vidare kontaktade jag mitt webbhotell för att få hjälp att lägga upp ett nytt konto i mobilen så att jag skulle kunna skicka och ta emot mail på den e-postadress jag har hos dem. Det gick som en dans. Som grädde på moset fick jag kunskap så jag förstod vad som hänt med det konto som slutat fungera. Nu hade jag helt plötsligt två fungerande konton, ett privat och ett via arbetet.
Gipset lagades på några minuter och jag fick åka hem. Det var världens underbaraste vinterdag och jag fick en otrolig lust att hoppa ut och ta några vackra vinterbilder. Lite irriterad tänkte jag på batterierna som var tomma igen och på supersnabbisen till laddare som trots överkapacitet inte lyckades ladda batterierna för fullt. Men efter förmiddagens glada besked kunde inte en liten laddare sabba mitt goda humör. Här skulle fotas om jag så skulle in och ladda de överhettade batterierna var tionde minut.
Jag plockade fram laddaren, laddade och var beredd på en smärre härdsmälta, då fick jag syn på sladden till själva apparaten där man sätter fast batterierna. ”Den här sladden är ju ganska lik den som följde med till min nya bärbara dator. Skulle det möjligtvis kunna tänkas att…”
Jag gick bort till kartongen som stod i hallen redo för transport ner till huvudstaden, öppnade och plockade fram nätadaptern. De var på pricken lika. På den jag tog upp ur datakartongen stod ett litet ”Gp” på baksidan. ”Gp” stod det även på batteriladdaren. Jag stoppade in sladden jag laddat batterierna med i datorn och tryckte på ON-knappen. Ett välbekant surrande satte igång samtidigt som skärmen tändes. Ett enda stort flin bredde ut sig över mina läppar. Jag var tvungen att kasta mig på telefonluren och ringa min kära respektive som faktiskt fått sin beskärda del av mitt ”(pip) humör”. Vi förenade oss i ett enda långt och gott skratt. Dråpligt? Minst sagt.
Vid närmare granskning så gav Gp-transformatorn ut 12 V och transformatorn till datorn 19 V. Under julhelgen hade jag råkat blanda ihop sladdarna. Detta förklarade varför batterierna blivit så heta. Jag hade laddat dem med 19 V när de bara tålde 12 V. Inte konstigt att datorn var sten död när den behövde 19 V för att kunna surra igång.
Tack och lov att jag inte hann skicka ner datorn på reklamation. Det hade varit, och inte bara lite, jobbigt när de kontaktat mig och börjat fråga var jag fått tag på sladden till datorn. Jag som varit så vass i tonen mot kvinnan på kundtjänst.
Gira och valparna då? Jo, det visade sig att sedan dagen då skadan uppkom gav min respektive hundarna mat klockan sex på morgonen. När sedan jag kravlade mig ner kring niotiden gjorde jag detsamma. Hundarna höll god min och glufsade glatt i sig den överflödiga energin. Detta är den troliga orsaken till tunnan Gira. Atlas är ju hanhund och förbränner väl allt som han inte skiter ut. Det är väl som för oss människor, kvinnor och underhudsfett, män och slappa ringmuskler. Pattarna fick också sin naturliga förklaring. Stora bröst hänger ju för det mesta ihop med övervikt.
”Bara för dråplig” visst är jag det på både gott och ont. Men jag och min omgivning får aldrig långtråkigt och enformigt. Jag bjuder lite nu och då på underbart fantastiskt välsmakande anrättningar, med humör som aperitif och humor som avec.
Det enda som egentligen visade sig vara riktigt besvärligt efter närmare granskning var ju min avslitna hälsena som jag faktiskt tyckte var rätt lindrig grej i sammanhanget…
…och tiden läker ju alla sår…
Mätt och belåten?