Bara lite till...
AllmäntSkapad av Hanna tor, februari 21, 2008 18:20:57Jag brukar säga att munnen talar det hjärtat är fullt av. Det borde vara samma sak med det man skriver. Förlåt min enkelspåriga bana, men min värld är ganska liten just nu.
Det visar sig även finnas både en och annan vänlig själ som på ett eller annat sätt försöker uppmuntra.
En kollega kom förbi med blommor, geléhjärtan och ett ”vi saknar dig på jobbet”. En elev skickade en jakttidning från Nya Zeeland, ”Pig Hunting”. Snacka om feta som grisar. De jagar vildsvinen med 5-6 hundar som biter fast medan jägarna går fram och dödar med en kniv. Personligen tycker jag det verkar vara en onödigt spännande jaktform men jag kan tänka mig att adrenalinet sprutar ur öronen efter en sådan jakt. Säkert betydligt mer sport än som vi har i Sverige där vi sitter gömda och prickskjuter vid en åtel. Naturen på Nya Zeeland verkar vara helt fantastisk. Hoppas man får möjlighet att åka dit någon dag.
Nu är det en dryg vecka sedan jag tog bort gipset. Har ni gjort det någon gång? Jag höll på att smälla av när jag såg rondellen (ca 6 cm i diameter) som de skulle använda för att såga upp gipset. ”Med den där kommer de ju att såga mitt ben i två delar” tänkte jag skräckslaget. Men det var inte så farligt som det såg ut. Rondellskivan snurrade inte. Den vibrerade.
Gipset hade blivit för stort vilket tydde på att svullnaden gått ner. Jag förväntade mig fotknölar och igenkännande av min beniga fot. Tyvärr blev jag besviken. Den var fortfarande lika blå och svullen. Några fotknölar syntes fortfarande inte till.
Tänkte ni skulle få se lite hur det ser ut. Man ser var senan gått av, blåningen uppe på vänster vad. Man ser också att min högra häl tar stryk av att ständigt bära upp hela kroppsvikten.
Men men, nu skulle jag få den där plastskon på foten. Den jag skulle kunna stå på. Nog för att jag hoppat fram på tårna, som stack ut utanför gipset, lite nu och då. Det skulle bli bra med en riktig sko på foten. Jag hade förberett dem på jobbet att jag eventuellt skulle komma tillbaka dagen därpå.
När läkaren fick se min fot och mina röda tår (som skavt mot gipskanten) blev hon inte så nöjd. ”Ja men jag trodde inte det gjorde något. Huvudsaken var väl att jag inte böjde fotleden?” sa jag frågande. ”Sätt ner tårna på din friska fot mot golvet så känner du att du bara behöver nudda för att hälsenan ska spännas” sade doktorn. Visst hade hon rätt.
Ni ser att svullnaden inte har gått ner särskilt mycket. Jag får nog vara HELT stilla i fortsättningen. Ni får ursäkta mina snygga tånaglar som innebandyskorna skapat.
”Ja men med den där skon ska jag väl kunna stå på foten?” frågade jag. ”Du får inte belasta foten överhuvudtaget på dessa sex veckor. Har du förstått?” sade doktorn med en betydligt vassare ton. ”Ja ja ja, jag fattar. Men jag ska ju återgå till arbetet imorgon.” sa jag nedstämt. Då skulle ni sett doktorns min. Jag såg tankarna i ansiktsuttrycket ”Snacka om att tala till de döva”. ”Vilket jag kanske inte kommer att kunna göra” blev jag tvungen att tillägga innan jag retat gallfeber på vitrocken. ”Du kommer inte ens att få återgå till arbetet under rehabiliteringen. Om du vill bli bra vill säga” var svaret jag fick.
Jag blev sjukskriven till första april. FÖRSTA APRIL!!! Det är ju en hel evighet. Hur skulle jag överleva ett stillasittande liv hela den långa tiden?
Om en vecka är det dags för mig att ta bort två klackkilar. Jag gruvar redan. För varje gång foten skall pressas till ett nytt läge innebär det ett par tre dygn med konstant smärta. Jag kan inte ens sova för att det gör så ont. Det som är jobbigast är oron på att det inte ska bli bra. Oron kommer från att jag fortfarande har lika ont och att foten fortfarande är lika svullen. Gropen på vaden är också kvar. Jag ser ingen förbättring. Vad händer om tre veckor när jag ska ta bort skon och det fortfarande är lika illa? Blir det ytterligare sex veckors stillasittande. Tänk om de kommer på att jag borde ha opererats. Att hälsenan inte kan ta ihop. Tänk om jag inte kommer att kunna vara lika aktiv. Tänk om jag inte kommer att kunna gå?
Det är ofrånkomligt att dessa tankar kommer. Mitt i allt så är jag vid gott mod. Jag får lära mig att uppskatta saker som jag tidigare tagit för givet plus en del sjukskrivningslyx.
Vad sägs om sovmorgon varje dag? Två timmars frukost på rullpallen framför tv-programmet ”Efter Tio”. Det är faktiskt ett ganska intressant program, säger hon som inte slösar för många timmar framför tv:n. Det blir betydligt fler framför datorn. Så jag får ändå fyrkantiga ögon.
Kommer ni ihåg min highlightlista? Nästan hälften av dem går att göra utan att kunna gå.
I söndags var en underbar vårdag. Då bjöd min kära make mig på en skotertur upp till en fiskesjö. Här får ni se en bild på en nöjd krympling som ser fram emot att åka i skoterpulka, något jag aldrig trodde skulle inträffa.
Jag förstår det praktiska med att åka i en skoterpulka. Men jag förstår i ärlighetens namn inte hur man kan välja det framför att köra själv. Det är ju som natt och dag.
Självklart var jag tacksam att ta mig ut och ja, jag njöt av åkturen. Men ni som gillar att köra skoter vet vad jag talar om.
Nu har jag bubblat ur mig det jag lagrat på ett tag.
Det blev bara lite mycket till...
Lovar att komma med lite andra tankar till nästa gång.
Hejhopp
