Medicinsk fotboja
AllmäntSkapad av Hanna fre, mars 14, 2008 13:27:08Jag trodde faktiskt att jag skulle bli jättebesviken, men tydligen börjar man bli luttrad.
Två extra veckor i relation till att inte kunna gå förrän till hösten om jag sliter upp det, gör det inte svårt att välja.
Min nya läkare skulle bara göra en medicinsk bedömning innan jag skulle få träffa sjukgymnasten och påbörja rehabiliteringen. Jag kom aldrig till sjukgymnasten.
Fem klackkilar (5 cm) hade jag när jag började. Två tog jag bort för två veckor sedan. Kvar var tre kilar. Läkaren tittade på foten och bedömde det som riskfyllt att redan nu pressa ner foten till 90 grader. Rehabiliteringen kräver dessutom ett mindre gradantal när man böjer knä- och fotled.
Ja ja, det lät väl vettigt, men att åka hela vägen ner till Lycksele och betala 300 spänn för det tyckte jag var lite magstarkt. Att jag hade tre kilar kvar i skon kunde de läst sig till i journalen och vidare gjort bedömningen i skallen utan fysiskt möte.
Jag trodde att de med hjälp av ultraljud kunde se om hälsenståtarna funnit sin väg tillbaka till sin plats på vadmuskeln, men det gick tydligen inte. Det syns bara som ärrbildning. För röntgenläkarna är det tydligen tillräckligt svårt att se en ruptur via ultraljud.
Kort och gott vet ingen hur skadan läkt. För att vara på den säkra sidan lade läkaren till två veckors fotdoja, eller fotboja som jag kallar den numera. Under den tiden ska jag pressa ner foten till 90 grader.
Sedan frågade jag hur låg rehabiliteringstiden brukar vara. Han svarade 16 veckor från första gipsdagen. För mig blir det i mitten på maj.
Jag är duktig på att ställa frågor när jag väl får träffa läkaren. Fyra stycken har jag träffat totalt. Den första vägrade inse att hälsenan var av. Jag gick en hel vecka utan fixering av foten. Den andra sa att jag skulle kunna stå på air-cast skon och åka skidor på fjället i mitten av april. Den tredje gav mig en utskällning för att jag hoppat på tå i gipset och ens tänkte tanken att stå på fotbojan och återgå till jobbet. Den fjärde ansåg att de tidigare läkarna missbedömt borttagande av klackkilar och ville förlänga tiden plus att en rehabiliteringstid på två veckor var rena utopin.
Tänk om de kunde hålla sig till en och samma information. Tänk om jag fått informationen om 16 veckor redan från början. Då kunde man förhållit sig till verkligheten på en gång istället för att lägga sånt man hoppas på (typ fjällträning) lite för snävt i tiden. Hade jag vetat det här hade jag lagt förhoppningarna om att vara ok till höstjakten på en gång. Nu är det bara att fortsätta stryka i agendan.
Samtidigt vet man ju inte hur jag tagit skadebeskedet med information om ett totalt stillasittande liv i 16 veckor. Man kan ju må bra av att leva på hoppet även om det inte kommer att bli verklighet. Vet man inte att man hoppas på en illusion så…
…kanske är de psykologer också de där vitrockarna.
Detta innebär att jag med största sannolikhet inte kommer att hinna med någon fjällträning på skidorna. Folk säger till mig ”det kommer fler vårar”. Ja visst gör det och jag ska njuta av dem då, men jag försöker leva i nuet och det är nu, denna vår, som jag vill njuta och bygga upp energireserven för kommande förbrukning.
Jag tycker inte om att stå bredvid och titta på, jag vill delta…end of discussion!
Men människan är förunderlig på att anpassa sig. Igår hoppade jag ut med hundarna i hundgården. Att hoppa fram har blivit så naturligt att jag inte tänker på vad jag gör.
Tanken slog mig ”undra hur det känns att gå, jag kommer inte riktigt ihåg”.
Då tänkte jag vidare på den där alpinisten som föll och blev tvungen att amputera sitt ben. Snacka om ändrade förutsättningar. Allt som han levt för och satsat på gick nu förlorat. Hur hanterar man sånt med livsglädjen i behåll?
Det är många som hastigt och lustigt fått ändrade förutsättningar i livet och för det mesta så fixar de det med tiden. Från någonstans får de ett driv och lär sig till och med att värdesätta saker i livet på ett sätt som vi oerfarna aldrig kan förstå eller komma i närheten av.
Att jag gnäller över en missad vårvinter känns i sammanhanget rätt så patetiskt. Jag har fått smaka på en liten uns av vad dessa människor får gå igenom. Någonstans kommer den ifrån, den där drivkraften, som säger ”du klarar det här”. Människan har betydligt större kapacitet än vad den ger sken av eller utnyttjar.
Du som får vara fullt frisk, jag hoppas att du tar vara på den gåvan. På en tiondels sekund kan allt vara annorlunda och du kanske ångrar att du tog så mycket för givet.
Ta dig tid att ge livet sitt rätta värde.
Kramiz