Blogg 2010Posted by Hanna Thu, February 11, 2021 11:03:46Förra året blev det över 1000 poäng i jaktjournalens rovdjurskampanj.
I år har det inte blivit riktigt lika mycket. Så här har det gått:
Räv 1 st
Mård 7 st (de två senaste saknas på bilden)
Fåglar 19 st
Farbrodern gör vad han kan för att våra skogar ska innehålla annat vilt än endast rovdjur. Är man jägare kan det ju vara kul att få skjuta småvilt som man även kan äta.
Räven var en listig rackare som farbrodern kämpade med många nätter. Tillslut så trillade han dit. Det var en snygg och ståtlig rävhanne vars skinn gett storkovan på tiden när det begav sig. Inte undra på att rödräven var under kontroll när man fick en hel månadslön för ett bra skinn. Vem skulle inte följa ett rävspår för 25000 kr (eller vad folk nu har för månadslön idag)?
Mörka öron, mörka ben och svans med tät och tjock päls. Den ligger nu nerpackad i väntan på sommaren när Gira ska få kampa, spåra och apportera. Vi har noterat ett nytt rävspår som kommit insmygandes på udden. Nu är det bäst att börja gillra vid åteln.
Rovdjurkampanjen pågår ytterligare ett tag.
Vi hoppas på mera fångst och en höst med mycket skogsfågel.
Kämpa på!
Blogg 2010Posted by Hanna Fri, February 05, 2021 11:07:35
Kanske är du en av de lyckligt lottade som använder sig av ullunderställ? Själv är jag en brukare av Craft och hade tänkt nöta ut dem innan jag konverterar till ullens fina egenskaper. Det ser ut att bli svårt. Växa ur dem hade jag inte tänkt. Förhoppningsvis har jag slutat växa på längden. Då finns det bara bredden kvar. Nej tack!
Ullunderställen är bra på så vis att man inte behöver tvätta dem så fort man tagit dem på kroppen. Där räcker det med en vädring för att de ska kännas fräsch. Mina underställ är välanvända och luktar svett trots att de är nytvättade, riktig karlasvett. Urk! De behöver bara bli varma så stinker man gubbe. Hur kul är det på en skala?
En tjej i vårt innebandylag klagade över att vi var tvungna att dela västar med herrlaget. De var blöta och stank sursvett. Hon var helt övertygad om att tjejers svett luktar hallon. Det påståendet kan jag tänka mig att köpa.
Så en dag, efter att ha funderat på att dränka underställen i parfym eller köpa hallonessens, fick jag nys om tipset om ättika. Jag lade kläderna i blöt med en rejäl dos ättika. Sedan tvättade jag kläderna som vanligt. Tro det eller ej, men lukten är borta och återkommer bara om det är befogat. Halleluja!
Mitt problem är ett minne blott. Nu vill jag hjälpa andra nödställda stinkbomber genom att dela med mig av detta tips. Mot hallonlunden!
Det mesta löser sig med ättika!
Läs mer här
Blogg 2010Posted by Hanna Fri, January 29, 2021 16:38:48Oj, rubriken låter nästan som värsta avhandlingen. Tur att det inte är så illa som det låter.
Är det någon fler än mig som är tvungen att klämma in en etta mellan de två nollorna när ni ska skriva årtalet och i sista minuten kommer på att det är år 2010 och inte 2009? Jag gör det gång på gång. Undra hur lång tid det ska ta innan man skriver det nya året snyggare än en sexåring?
Vad säger ni om årets modeller då? "Åh har du skaffat en ny skoter? Är det en nolltia eller?" Fler än jag som sagt så? Visst känns det bra knepigt att säga "Är det en tia eller?"? Tia går väl an att säga men tänk när det blir "elva" och "tolva". Eller det här "Åh har du skaffat en ny skoter? Är det en arton eller?" Nä det där kommer att bli knepigt.
Mycket ska man vara med om innan öronen trillar av.
Vad gäller tänkarstubben och mastodontutvärderingen så fick ni som läst årskrönikan en någorlunda bild av hur hösten sett ut för hannapanna. Kring jakten och Gira så tänkte jag skriva några rader om kommande års planer i dressyrdageboken. Min utvärdering om bloggen kommer här nedan.
Jag har funderat en hel del på varför jag har en hemsida och anledningen till att jag skriver en blogg. Att jag tycker om att skriva är ju ganska uppenbart. Som jag skrev i årskrönikan så finner jag det värdefullt att dokumentera det man gör, det som händer, det man tänker och på så vis se sin egen utveckling.
Att jag vill skriva är klart. Sedan måste man fundera på varför man gör det man skriver offentligt. En del, eller kanske en hel del, är ju rätt så personligt. Vill jag att alla ska kunna läsa? Varför vill jag det? Jag vill kunna påverka och få mina läsare att fundera. Jag vill att det skrivna ska ha en positiv ton trots att det för oss alla är bedrövligt ibland. Jag vill kunna hjälpa på något sätt.
Hur ska jag kunna gör det om inte mina läsare känner igen sig? Hur kan de känna igen sig om jag inte är personlig? Hur får jag mina läsare att fundera och jag inte själv funderar? Vi är alla mer lika än vi många gånger tror.
Samhället är i ständig förändring. Många är vi som delar ytliga, ingående, praktiska, estetiska och många många fler saker med varandra på nätet. En av de starkt växande forumen nu är Facebook. Det är helt fantastiskt att så enkelt kunna leta reda på borttappade vänner. Det finns verkligen en nytta.
Frågan är då varför inte Facebook stannar vid att vara en stor adresslista? Varför är den en miniblogg där användare skriver när man ska gå och lägga sig, att man bakat bullar och sett Slatan göra mål. Vad fyller det för behov hos oss?
Vi berättar och vi läser. Vissa har begränsat det till sina vänner på endast 300 personer. Många uppslukas vi av denna reality-it som kan liknas vid en virituell skvallertidning med mer eller mindre lokal anknytning. Jag är en del av det i allra högsta grad genom denna blogg. Vad ger denna ständiga uppdatering? Vad skapar den? Vad skadar den?
Även om jag säger emot mitt eget agerande så har jag börjat få lite avsmak för denna ständigt-ligga-på-nätet-anda som råder bland allt och alla. Jag beundrar er som står emot och som vill trotsa Facebook och alla liknande bloggar, forum och ja "you name it".
Själv har jag som många andra ett behov av bekräftelse. "Syns du så finns du" är ett känt uttryck. Jag har fått mycket av att ge av mig själv här på bloggen. Många har genom den lärt känna mig bättre och sett nya sidor hos mig. Jag har mött nya personer. Jag har fått synas i tidningar. Jag har fått ett antal uppdrag.
Men jag har också förlorat.
Jag saknar mina vänner. Jag saknar dem fysiskt. Många mer eller mindre närstående läser det jag skriver många gånger utan att jag vet vem som läst och vad de läst. När vi möts fysiskt pratar man som vanligt om hur man har det och vad man gör. För mig är det första gången jag berättar, men för lyssnaren kan det vara en ren och skär återupprepning från bloggen. Jag vill ställa tusen frågor till mina vänner, men vad ska de fråga mig? Jag vet inget och de vet mycket.
Det blir många knepiga situationer.
Ibland tar någon upp något jag skrivit i bloggen som jag normalt inte pratar om annat än i förtroliga sammanhang. Är jag inte på humör att lätta mitt hjärta just då blir det bara ett krystat samtal. Normalt sett så hamnar man ibland i djupa samtal, ett gemensamt samtal med delade förtroenden. Ibland skämtar någon och säger att man ska passa sig för hannas fotolins och vad man säger inför hennes öron för man vet inte om det hamnar på bloggen.
Så vill jag inte ha det.
Jag har svårt att förklara exakt vad jag känner och hur jag menar. Kanske förstår ni något av det? Det finns fördelar och det finns nackdelar. Har man valt att bosätta sig mitt ute i ödemarken får man lov att nyttja den kommunikation som finns på bästa möjliga sätt. Jag har tänkt göra ett försök att kombinera alla mina takar och känslor kring bloggandet genom att skapa en ny sorts blogg, Familjebloggen.
Länken till den och mer information hittar ni uppe till höger på min hemsida:
Aktuella nyheter (finns det inaktuella nyheter) hittar ni längre ner på hemsidan:
Nu blickar jag framåt och ger tänkarstubben en omgång med solstickan.
På återläsande.
