Gästbloggare
GästbloggarePosted by Hanna Thu, April 22, 2021 10:22:06Så var det dags för nästa gästbloggare.
Denna person beskriver jag gärna som härligt uppfriskande tokig. Jag tittar gärna in på hennes plats i cyberrymden, Tashmiras blogg. Där fängslas jag alltid av hennes välskrivna texter om både stort och smått samt hennes talande bilder på sånt man själv inte alltid tänker på att fotografera. Hon är för mig en förebild på många sätt.
Här kommer hennes inlägg:
Det droppar in ett mail på jobbet en morgon som alla andra, men denna gång innehållande en förfrågan om att bli gästbloggare! Shit, vilken ära och så himla kul! Men vad ska jag skriva om? Hur ska jag skriva? Inte kan väl jag uppfylla alla de där superlativen jag fick? Knappt hade mailet lästs till sin sista rad förrän tankarna snurrade på ämnen och formuleringar. Vad jag kunde skriva om, vad jag inte kunde skriva om.
Men jag har alldeles glömt bort att presentera mig!
Studiekamrat till Hanna från lärarutbildningen uppe i Umeå, ja jag säger "uppe" eftersom jag numera bor nere i Göteborg. Men för att inte riskera storstadsstämpeln med chiauahundar och gladiatorsandaletter har jag och min man bosatt oss ute i skogen hela 30 minuter från dess myllrande centrum. Inte för att mikrohundar och handväskor fulla med bling-bling förekommer i den stora småstaden Göteborg, det hör hemma i huvudstaden. Här har vi bara back-slickswannabes och räkfrossa, allting sagt helt utan fördomar!
Mina minnen av Hanna är varma och glada, och aldrig kommer jag att glömma MIT-husets cafeteria där vi satt och sågade stackars Hannas påstående vid fotknölarna att alla killar minsann inte alls kollat på porr! Där satt jag med mina salamimackor och studiekompisar och hade vansinnigt roligt åt blotta tanken på att det skulle finnas sådana killar, ack vi desillusionerade!
Men när min hjärna nu fylldes av febrila tankar på bloggämnen, krävde även prestationsångesten sin plats där uppe och ställde till med elände. Vad ska jag skriva om? Vad? Hur ska jag kunna prestera något? Det ska ju vara bra, roligt, fyndigt, träffande, underhållande och upplyftande. Vad skriver man om då? Hur skriver man? Tänk om resultatet suger och hon känner sig tvingad att publicera ändå? Tänk om det blir för långt? Tänk om det blir för kort? Jag som skrivit inlägg efter inlägg om allt och absolut ingenting kunde plötsligt inte komma på något alls. Typiskt. Men så skriver jag väl om prestationsångest när det nu ändå är det enda som snurrar omkring!
Prestationsångest. Generaliserar jag för mycket om jag påstår att det är en utpräglad kvinnlig egenskap? Och framför allt om jag påstår att vi fruntimmer är utomordentligt kunniga i att utöva den i alla möjliga sammanhang? Man ska vara mästerkock, perfekt värdinna, sprudlande gäst, gudinna mellan lakanen, schysst medarbetare, underbar fru, omtänksam moster, stöttande kompis och utomordentlig styvdotter med släta ben och skimrande hår. Lägg gärna till fler och egna också för jag vet nog att de finns därute.
Supermorsor och arbetsnarkomaner som tror att alla andra är bättre än en själv hur mycket de än kämpar och förvrider sig själva efter sina egna krav. För visst är de de egna kraven? Eller är det krav skapade av oss själva utifrån en föreställning genererad från samhället? Djupt jag vet, som en fingerborg ungefär. Men det är en ständigt pågående debatt och flitigt omskrivet ämne.
Förväntningar och krav vi ställer på oss själva utifrån en idealiserad bild som förmedlas via media, en bild vi väl egentligen inte tror på, men är oförmögna att helt bortse ifrån. För vem vill inte leva ett perfekt liv? Frågan är bara om man vill ha det perfekt i ens egna eller i andras ögon? Faktum kvarstår ändock att vi presterar för att uppfylla personliga mål, men varifrån grundar sig dessa mål?
För att dra det till sin spets kanske den klassiska jämförelsen med bröstoperation och strofen "Jag gör det för min egen skull" nyttjas. En vilja att byta ut taxöronen och faktiskt fylla ut en tröja, utan att för den delen sträva efter Pamela Anderssons klyfta må vara förståeligt, men varifrån kommer önskan över huvudtaget att lägga tusentals kronor på en bröstförstoring?
Det känns så enkelt och futtigt att tillskriva mode och media de kroppsideal som flukurerat genom tiderna. Från 1910- och 20-talet och återigen 60-talet har det yppiga och välsvarvade kommit och gått med det plattbröstade och androgyna. Har vi inte kommit längre ändå att kunna stå över sådana modeflugor? Men hur många bröstförstoringar hade egentligen gjorts om vi nu befunnit oss i en pannkaksplatt era? Hur många hade egentligen påstått att de fyllt upp bysten för sin egen skull?
Med denna parentes återkommer jag så till frågan varifrån vi sätter kriterierna för vårt egna perfekta liv egentligen. Vems förväntningar är det egentligen som vi lever för? Och det är här vi kvinnofolk är mästare på att aktivera prestationsdjävulen med skyhöga krav på oss själva, som i sin tur har sin grund i förväntade krav från vår omgivning.
Problemet är bara att det är vi själva som sätter omgivningens krav. Den är bara så god att skylla på då vi ju ogärna tillskriver oss själva skuld för att rycka håren från ben och ögonbryn med roten (och somliga till och med i skrevet, och ja jag har provat) eller tvingas äta middagsrester (lunchlådor och middag) en vecka efter ett gästantal på sex där mannen hävdade att det räckte med åtta kycklingfiléer och inte sexton. (Vadå de kan ju vilja ta två, och karlarna äter alltid mer än man tror!).
Vi skulle bli mer som männen, en falukorvsring och en kastrull spagetti och så ketchupflaskan på bordet och middagen är biff! En kvinna skulle köpa två ringar extra och fixat sallad (om hon ens klarat av att servera korv och spagetti över huvudtaget), medan mannen med en axelryckning hävdat "Det är gott och det mättar, och är det slut så är det slut!".
Jag vet, jag drar det till sitt yttersta och generaliserar grovt, men faktum kvarstår att jag så många gånger hunnit dra iväg på de stora prestationsväxlarna inför en lite finare middag med svärföräldrar och vänner. Detta också oftast innan middagen ens spikats över huvudtaget, och maken himlar med ögonen åt mina våndor och tycker att det löser sig till ytterligare frustration hos mig. Eller är det bara jag som gör så här?
Grejen är ju bara att det gör ju just det, löser sig, men om det är tack vare prestationshysterin eller det faktum att man anammat makens inställning och accepterad (resignerat?) att det tja, faktiskt inte behövs rådjurssadel á la extravagans med änglapotatis och chokladexplosion med flamberade spacialimporterade malaysiska frukter, matchande severingsporslin och tjusig vinöppnare för en lyckad middag.
Jag väljer en gyllene medelväg där min make och jag kommit överens i förtroligt öppet samtal medan han masserar mina trötta axlar samtidigt som jag avslutar insmörjandet av mina silkeslena "Venus á la Gilette"-ben. Sedan hjälps vi åt i sann jämställdhetsanda utan stressrosor på kinderna, stänk på rena tröjan, vidbrända kontra överkokade kastruller och snubbel över svansande katter.
För så är det ju i alla perfekta familjer/Linda Iglamyr
- Comments(0)http://blogg2.hannaholmberg.se/#post43
