Injured
AllmäntSkapad av Hanna tor, januari 31, 2008 14:05:52Med mitt vanliga flyt så tog den senaste krocken hårdare än jag hoppats den skulle göra. Det kommer att ta tid innan reservdelarna är på plats och vi är redo att bege oss ut på banan igen.
(Ursäkta att jag skriver lite ingående om det här men för mig är det intressant att ha kvar)
Jag hade läkartid i måndags där det skulle bekräftas hur min muskelbristning börjat läka och konstateras att inte hälsenan var skadad. Jag hade lite onda aningar eftersom smärtorna blivit värre under helgen. Foten var konstant svullen och blodfylld vilket tydde på att de inre blödningarna inte upphörde.
Doktorn vars namn jag fortfarande inte kan uttala var helt övertygad att det var en muskelbristning och sa bara att jag skulle åka hem och vila, möjligtvis smörja med någon blodförtunnande salva som skulle göra att kroppen snabbare absorberar blodet från blödningen. Han hade klämt på hälsenan och känt att den var spänstig och på plats. Denna bedömning ville jag gärna köpa, men min kvinnliga intuition sade annat.
Jag hade pratat med en kompis under helgen som är sjukgymnast. Han sa att jag skulle se till att få en remiss till Lycksele för ultraljud och en ordentlig undersökning av hälsenan. Allt för att vara på den säkra sidan. Muskelbristning och avsliten eller skadad hälsena har två helt olika rehabiliteringar.
Mitt trix för en remiss till Lycksele blev en frågestund med tusen frågor. Läkaren tyckte nog jag var en besvärlig och vetgirig patient. Han plockade fram en bok och skulle förklara hur dessa skador uppkommer. Sedan fick jag lägga mig på magen och böja på benen till 90 grader. Han klämde rätt hårt på min avslappnade vad för att betrakta hälsenans rörelse. Normalt sett rör sig foten lite olika beroende på var man trycker på vaden. Min fot rörde sig inte ett smack.
Läkaren blev fundersam och sa att han inte förstod sambanden. Hälsenan kändes hel men den betedde sig som om den var av. Ett telefonsamtal till kirurgen i Lycksele resulterade i omedelbar taxitransport till Lycksele lasarett. Det var hög tid att göra något åt skadan eftersom en hel veckas läkning redan gått förlorad, om nu senan var skadad.
Ultraljudet visade att hälsenan delvis var av. Man kunde faktiskt känna gropen med fingrarna om man bara kände nog högt upp mot vaden. Som jag fick det förklarat, delar sig senan när den fäster i vadmuskeln. Den mittersta delen hade gått av precis vid muskelfästet.
Olika experter konsulterade i närmare två timmar om de skulle operera eller inte. Personer i min ålder (unga alltså) opereras i de flesta fall eftersom en operation ger en starkare sena och mindre risk för återkommande skada.
Efter många om och men beslutade de att inte operera eftersom senan fransat sig vid brottet samt att den gått av för nära muskeln. Man kan inte sy i en muskel som består av längsgående fibrer. Det fäster inte. Det blev ett gipsat underben med optimal spets, dvs utsträckt fot som en ballerina ungefär.
Inför en eventuell operation får man inte äta på ett antal timmar. Jag hade ätit en hårdbrödmacka och ett glas oboy vid halvsju på morgonen. Beslutet om gips kom halv fem på eftermiddagen. Jag var så hungrig att jag kunnat äta upp alla mina naglar i brist på annat. Tyvärr stängde cafeterian för en halvtimme sedan, var det besked jag fick.
Efter ytterligare en halvtimma kom den underbaraste sjuksystern på jorden med en näringsdryck med jordgubbssmak och en apelsin. ”Gullidej” var det enda jag fick ur mig innan jag på ett par sekunder halsade i mig drycken. Men drycken var inget mot apelsinen. Jag har aldrig ätit så god apelsin någon gång. Jag njöt av varje klyfta som jag läskande och långsamt smaskade i mig sittandes på en brist med benet i vädret. Åhh vad jag njöt. Det var det bästa på hela dagen.
Klockan sex kom taxin som körde mig ända hem till Skansnäs, en meter från dörren. Chauffören, en ung lyckselegrabb, undrade nog var han hamnat någonstans. Han fick komma in på lite kvällsfika innan han styrde kosan hemåt mot civilisationen.
För mig gäller det nu att sköta sig felfritt om jag ska bli hel utan bestående men. Gipsen ska sitta på i två veckor och foten bör vara i höjdläge. Sedan får jag under fyra veckor en ballongsko bestående av plast med luftkuddar och klackkilar på insidan för att fixera foten i spetsläge. Den ska jag visst kunna gå på vilket gör att jag förhoppningsvis kan återgå till jobbet. Varje vecka måste jag åka ner till Lycksele för undersökning av läkningsprocessen. Vilken tur att jag bor så civiliserat. Det är ju inga problem med kommunikationen från Skansnäs, går minst en buss i timmen…
Efter sex veckor är det dags för rehabilitering hos sjukgymnast. Den består av att långsamt få foten i 90 grader mot underbenet, dvs så att jag kan stå rakt med parallella ben. Efter det ska jag försiktigt börja belasta senan och vadmuskeln. Åka skidor på fjället kan jag göra tidigast i mitten på april. Spela innebandy ska jag inte göra på flera månader.
Jag frågade doktorerna varför de trodde att jag fått skadan. Själv var jag helt övertygad att jag är för klen. De svarade ”ren tillfällighet”. ”Det finns toppidrottsmän och helt otränade som skadar hälsenan. Några anstränger sig hårt och en del nästa inte alls.” Men alla var överens om att innebandy inte är att rekommendera eftersom det är en av de sporter som ger flest skador av denna typ.
Summa summarum så är jag vid gott mod och försöker tänka på att allt är relativt. Det finns många som har det värre. Jag kommer mest troligt att bli helt återställd på ett par tre månader. Det är inte så länge i skadesammanhang…
…tillräckligt mycket att vara tacksam över. Men vi kan nog vara överens om att jag inte har någon större tur med mig med tanke på mina planer om en meriterad hund. Trots detta finns det dem som hävdar att jag är född under gökträdet. Fråga mig inte varför för inget kommer till mig gratis utan prestation. Jag går livets hårda skola och jag lär mig massor. Livserfarenhet är också tillräckligt mycket att vara tacksam över.
Fler abstrakta tankar om detta kommer i nästa blogg…
- Kommentarer(0)http://blogg.hannaholmberg.se/#post64
