Fiffigt Hanna
AllmäntSkapad av Hanna tor, februari 07, 2008 10:32:03Jag måste bara berätta om första gången jag skulle böka mig in i duschen med ett ben som inte får bli blött.
Först måste man räkna ut hur man trotsar naturlagarna eftersom vattnet rinner neråt på grund av tyngdlagen. Rent spontant kan man ju tänka att man vänder på steken så att benet är högst och huvudet lägst. Men jag vet inte om spontaniteten (som jag normalt sett gillar) är så lyckad dessa gånger. Det kändes som om man skulle stå på huvudet i en dusch och samtidigt tvåla in kroppen bara skulle bädda för fler olyckor med benbrott som följd. Nä, det fick bli något annat.
Jag funderade och funderade (som dr Snuggles) och kom till slut på en fiffig lösning. Jag grabbade tag i kryckorna och studsade ut till garaget och letade reda på en sopsäck, bruntejp och en pall. Synen när detta skulle fraktas in i huset kan nog ha bjudit på ett leende eller två. Hur bär man något när båda händerna är upptagna med ett par kryckor? Jo det är enkelt. Sopsäcken stoppade jag i byxorna, pallen tog jag på huvudet och tejpen satte jag i munnen. Piece of kaka.
Gipsbenet stoppade jag i säcken och knöt åt. Glipan som blev mellan säcken och låret tejpades rikligt med bruntejp så att vattnet inte skulle kunna smita förbi. Pallen ställde jag inne i duschen. Den var av trä och hade nog sett sina bästa dagar. Lite vatten på den skulle nog göra varken från eller till även om lacken lyste med sin frånvaro.
Sedan var det bara att ta plats på pallen och lägga upp sopsäcksbenet som turligt nog var tillräckligt långt att nå fram till toalettstolen. För säkerhets skull hängde jag även duschdraperiet över den horisontellt liggande spiran som nu var totalt skottsäkrat får duschmunstyckets bombardering av vattendroppar. Nu var det bara att sätta igång med det efterlängtade göromålet.
När njutningen av den väldoftande tvålen, de djuprengörande skrubbhandskarna och det varma välvande vattnet började närma sig sitt slut funderade jag på hur komiskt detta måste se ut. Tänk om någon såg mig där jag satt. Ett väl inpaketerat ben (som värsta liksäcken) som stack ut ur duschdraperiet och landade på dasslocket.
Med ett leende på läpparna stängde jag av vattnet och gjorde en samlande kraftansträngning för att resa mig upp och helskinnat ta mig ut på torr och säkrad mark. Det som hände i samma sekund som jag reste mig fick mig att bryta ut i skratt, ja eller snarare asflabb. Om rätt person sett mig i det ögonblicket skulle det garanterat ha gått raka spåret till hispan.
Den frånvarande lacken hade resulterat i att mina skinkor sugits fast i pallen. Den satt fast och följde med när jag reste på mig. Snacka om tragikomik! Jag blev tvungen att sätta mig igen, sansa mig, torka bort tårarna och ladda för en ny resningsansats. Denna gång höll jag fast pallen med en hand, tog ett stadigt grepp med den andra och reste mig hastigt och bestämt. ”Sluurp” lät det och sved till.
Nu skulle bara liksäcken avlägsnas så var hygienen återställd för denna gång. Men varför hade jag varit så frikostig med bruntejpen? Så farligt var det väl inte med lite duschvatten att jag skulle ha behövt rustat för Niagarafallet?!
Nu vet jag att man inte behöver investera i vare sig hårborttagningsvax, pealing eller skrubbhandskar. Det är bara att linda några varv med bruntejpen på huden så försvinner vartenda eviga hårstrå plus alla döda hudceller inklusive de som nått pensionsåldern och ännu inte dött samt en och annan medelålders cell vid full vigör. Jag fick formligen ett tatuerat strumpeband på låret innan tejpen var borta. Till detta kom två underbara sugmärken på vardera skinkan.
Men ren blev jag och gott luktade jag.
Ska man vara fin får man lida pin ;-)
- Kommentarer(0)http://blogg.hannaholmberg.se/#post69
