Injured thoughts
TankarSkapad av Hanna tor, januari 31, 2008 14:14:39Jag har funderat på hur man ska spänna fast ett gipsat ben på ett par tegsnässkidor så att jag kan ta mig ut och jaga i vår som planerat. Enda problemet är det läge som foten blivit gipsad i. Den är helt utsträckt. Då måste jag ha den skidan långt framför den andra utan möjlighet till något frånskjut. Den åkstilen kan nog bjuda på många skratt. Jag funderade vidare om man kanske skulle kunna montera skidorna bak och fram och dessutom åka baklänges. På så vis skulle jag kunna skjuta ifrån lite även med vänsterbenet. Enda problemet är väl hur jag ska hinna skjuta riporna som lyfter. Får väl lägga in ett lappkast i svingen. Eller jag kan ju montera ett par skidor under en pulka, såga av stavarna och koppla Atlas i dragselen. Det kan bli spännande att hinna skjuta när mitt väldresserade korthår tjuvreser och går efter. Jag kanske uppfinner en ny jaktform, ”jakt bakom dragande fågelhund”….. ;-)
Som ni förstår kommer ingen av dessa tankar att bli verklighet. Jag är klokare än så, men sanningen är den att de passerat genom mitt huvud. Mina tankar är ofta ganska galna och på både gott och ont händer det ibland att de omsätts i praktiken.
Jag tänkte att ni skulle få ta del av hur mina tankar gått hit och dit under den senaste veckan, som faktiskt varit ganska jobbig. Varför ni får ta del av dem vet jag inte. Ens tankar under en sån här process är ju rätt så personliga. Ångrar jag mig är det ju bara att ta bort bloggen och då får ni väl vara glada eller ledsna att ni hunnit läsa. Glad eller ledsen är upp till betraktaren.
”Efter en deppig period är det åter hopp om livet” skrev jag i en blogg för inte så länge sedan.
Mitt största intresse som jag utan tvekan lägger ner mest tid på för tillfället är träningen och utvecklingen av mitt strävhår Gira. Till detta kommer fjällen under vårvintern som är den plats och årstid där jag hämtar mest kraft och njutning. Jag får energi så jag klarar mig resten av året. Dessa två saker kombineras i vårvinterjakten och fjällträning (efter 15 mars), en optimal kombination. Det finns nästan inget som får mig att prioritera bort den tiden.
För mig var den skada som jag nu drabbats av något av det jobbigaste som kunde hända, just nu när vårvintern ligger framför och Gira är i sin största utvecklingsfas, så formbar. Jag hade alla möjligheter att med lite tur få så bra träning på henne i vår att höstens prov skulle kunna gå som en dans. Med lite tur vill säga…
Vårvintern försvinner ju inte för att jag blir skadad, man kan ju alltid göra en highlight sittandes på renskinnet och äta en apelsin i vårsolen. Men vårvintern för mig är aktiv och fylld av rörelse. När man får så mycket energi kan man ju inte sitta still.
Kvällen när skadan uppstod blev jag så klart ledsen över att missa helgens innebandyturnering. Jag kunde inte drömma om att skadan var så stor även om smärtan gjorde att jag inte ens kunde prata. Nu i efterhand så ångrar jag mig grymt över att jag överhuvudtaget fick för mig att jag skulle återuppliva en gammal talang. Det måste ju vara 30-års krisen som spökar när man får för sig något sånt. I mina värderingar är en missad turnering inget mot en missad vårvinterjakt. Trots att jag är tävlingsmänniska.
Första dygnet så gick tankarna bara kring den missade turneringen. Jag blev ledsen, besviken och nedstämd. Alla positiva tankar var som bortblåst och allt var nattsvart. Sedan tänkte jag att ”nåja vad är en bal på slottet, jag har i alla fall vårjakten och den underbara vårvintern att se fram emot”. Samtidigt som dagarna gick växte det sig en allt större oro inom mig om att allt inte bara var en liten skada som skulle gå över på några dagar. Det är min fot och jag som känner smärtan. Man känner skillnad på stora och små skador om man vill erkänna det för sig själv.
Min kära respektive var på resande fot hela veckan och kunde inte hjälpa mig med praktiska lösningar som skadan innebar samt allt annat som behövde fixas. Jag fick klara mig själv. Medicinen som jag skulle ta behövde jag få hem på något sätt. Hur får man tag på broddar till kryckorna? Vem kan vikariera för mig på jobbet? Det blev 30 grader kallt och vattnet frös. Hur får jag in veden stapplandes på ett par kryckor i djupsnön så att jag får varmt och vattnet tinar? Bilen som inte gick genom besiktningen måste till verkstaden 3 mil utanför Sorsele. Vem kan köra den?
Det kändes som tusen och åter tusen saker att ordna samtidigt som man bara vill tycka synd om sig själv och bli fri den smärta som konstant pulserar i benet. Humöret var på bristningsgränsen och jag förbannade mer än en gång den civiliserade plats jag valt att bosätta mig på i en kommun där man inte har det kontaktnät som man har på den plats man bott på hela livet. Då känner man alltid någon som kan ställa upp.
Det är gånger som denna som det är så underbart att vara två. När man är liten och svag och inte orkar mer behöver man få krypa upp i den där stora starka famnen och gråta ut. Man vill ha stöd och tröst och någon som stryker håret ur pannan och säger älskande ”såja, det blir bra ska du se”.
Det är så skönt att bara öppna ventilerna och släppa ut allt jobbigt. Att inte behöva vara stark eftersom det är någon annan som bär. Att få vara sårbar utan att någon sårar.
När jag väl öppnat ventilerna och tryckutjämnat får jag nya krafter och tar nya tag. Jag har hamnat i en situation som jag inte kan påverka på annat sätt än hur jag själv väljer att hantera situationen. Jag kan inte trolla med knäna och göra saker ogjorda. Jag kan bara utgå från den verklighet jag befinner mig i och göra det bästa av den.
När väl bekräftelsen på mina misstankar om en större skada kom i samband med besöket hos doktorerna i Lycksele hade jag redan gjort bort min deppiga period. Visst fällde jag en tår när bekräftelsen var ett faktum eftersom utan den fanns fortfarande hoppet att misstankarna var fel. Men ledsamheterna var redan utagerade.
”Efter en deppig period är det åter hopp om livet” och det är det fortfarande trots att benet är gipsat, att vårvinterjakten gick upp i rök och en inaktiv vårvinter väntar framöver.
Jag skev i årskrönikan att jag såg med spänning fram emot år 2008 och vad det året skulle innehålla. Det har bara gått en månad och jag har redan fått en mängd nya upplevelser långt från det jag skulle ha kunnat gissa mig till.
Jag har hoppat på kryckor, blivit gipsad och varit sjukskriven mer än en vecka för första gången i mitt liv. Jag klarade mig undan den första kirurgiska kniven med blotta förskräckelsen. Den upplevelsen tänkte jag spara till sen någon gång… ;-)
Jag har fått testa mitt tålamod, min uppfinningsrikedom och min acceptans om att vara beroende av andra, allt i samband med min rörelsebegränsning. Detta ger nya erfarenheter och upptäckter om mig själv som jag måste lära mig att hantera. Sånt här gör också att man växer som människa även om det inte är av positiv härkomst.
Det kommer fler vårar och förhoppningsvis inga fler hälsensbristningar. Jag har den verklighet jag har och gör det bästa jag kan av den. Det är bara jag som förlorar på om jag gräver ner mig depressivt och tycker synd om mig själv.
Jag vill inte förlora. Jag vill vinna. Jag är ju tävlingsmänniska…remember…
…och ger inte upp i första taget även om man behöver få vara ledsen ibland för att kunna ta nya tag och kom tillbaka ännu starkare.
Det finns inget ont som inte har något gott med sig och ingen prövning som är så stor att vi inte mäktar med.
- Kommentarer(1)http://blogg.hannaholmberg.se/#post65
