TankarSkapad av Hanna tor, januari 31, 2008 14:14:39Jag har funderat på hur man ska spänna fast ett gipsat ben på ett par tegsnässkidor så att jag kan ta mig ut och jaga i vår som planerat. Enda problemet är det läge som foten blivit gipsad i. Den är helt utsträckt. Då måste jag ha den skidan långt framför den andra utan möjlighet till något frånskjut. Den åkstilen kan nog bjuda på många skratt. Jag funderade vidare om man kanske skulle kunna montera skidorna bak och fram och dessutom åka baklänges. På så vis skulle jag kunna skjuta ifrån lite även med vänsterbenet. Enda problemet är väl hur jag ska hinna skjuta riporna som lyfter. Får väl lägga in ett lappkast i svingen. Eller jag kan ju montera ett par skidor under en pulka, såga av stavarna och koppla Atlas i dragselen. Det kan bli spännande att hinna skjuta när mitt väldresserade korthår tjuvreser och går efter. Jag kanske uppfinner en ny jaktform, ”jakt bakom dragande fågelhund”….. ;-)
Som ni förstår kommer ingen av dessa tankar att bli verklighet. Jag är klokare än så, men sanningen är den att de passerat genom mitt huvud. Mina tankar är ofta ganska galna och på både gott och ont händer det ibland att de omsätts i praktiken.
Jag tänkte att ni skulle få ta del av hur mina tankar gått hit och dit under den senaste veckan, som faktiskt varit ganska jobbig. Varför ni får ta del av dem vet jag inte. Ens tankar under en sån här process är ju rätt så personliga. Ångrar jag mig är det ju bara att ta bort bloggen och då får ni väl vara glada eller ledsna att ni hunnit läsa. Glad eller ledsen är upp till betraktaren.
”Efter en deppig period är det åter hopp om livet” skrev jag i en blogg för inte så länge sedan.
Mitt största intresse som jag utan tvekan lägger ner mest tid på för tillfället är träningen och utvecklingen av mitt strävhår Gira. Till detta kommer fjällen under vårvintern som är den plats och årstid där jag hämtar mest kraft och njutning. Jag får energi så jag klarar mig resten av året. Dessa två saker kombineras i vårvinterjakten och fjällträning (efter 15 mars), en optimal kombination. Det finns nästan inget som får mig att prioritera bort den tiden.
För mig var den skada som jag nu drabbats av något av det jobbigaste som kunde hända, just nu när vårvintern ligger framför och Gira är i sin största utvecklingsfas, så formbar. Jag hade alla möjligheter att med lite tur få så bra träning på henne i vår att höstens prov skulle kunna gå som en dans. Med lite tur vill säga…
Vårvintern försvinner ju inte för att jag blir skadad, man kan ju alltid göra en highlight sittandes på renskinnet och äta en apelsin i vårsolen. Men vårvintern för mig är aktiv och fylld av rörelse. När man får så mycket energi kan man ju inte sitta still.
Kvällen när skadan uppstod blev jag så klart ledsen över att missa helgens innebandyturnering. Jag kunde inte drömma om att skadan var så stor även om smärtan gjorde att jag inte ens kunde prata. Nu i efterhand så ångrar jag mig grymt över att jag överhuvudtaget fick för mig att jag skulle återuppliva en gammal talang. Det måste ju vara 30-års krisen som spökar när man får för sig något sånt. I mina värderingar är en missad turnering inget mot en missad vårvinterjakt. Trots att jag är tävlingsmänniska.
Första dygnet så gick tankarna bara kring den missade turneringen. Jag blev ledsen, besviken och nedstämd. Alla positiva tankar var som bortblåst och allt var nattsvart. Sedan tänkte jag att ”nåja vad är en bal på slottet, jag har i alla fall vårjakten och den underbara vårvintern att se fram emot”. Samtidigt som dagarna gick växte det sig en allt större oro inom mig om att allt inte bara var en liten skada som skulle gå över på några dagar. Det är min fot och jag som känner smärtan. Man känner skillnad på stora och små skador om man vill erkänna det för sig själv.
Min kära respektive var på resande fot hela veckan och kunde inte hjälpa mig med praktiska lösningar som skadan innebar samt allt annat som behövde fixas. Jag fick klara mig själv. Medicinen som jag skulle ta behövde jag få hem på något sätt. Hur får man tag på broddar till kryckorna? Vem kan vikariera för mig på jobbet? Det blev 30 grader kallt och vattnet frös. Hur får jag in veden stapplandes på ett par kryckor i djupsnön så att jag får varmt och vattnet tinar? Bilen som inte gick genom besiktningen måste till verkstaden 3 mil utanför Sorsele. Vem kan köra den?
Det kändes som tusen och åter tusen saker att ordna samtidigt som man bara vill tycka synd om sig själv och bli fri den smärta som konstant pulserar i benet. Humöret var på bristningsgränsen och jag förbannade mer än en gång den civiliserade plats jag valt att bosätta mig på i en kommun där man inte har det kontaktnät som man har på den plats man bott på hela livet. Då känner man alltid någon som kan ställa upp.
Det är gånger som denna som det är så underbart att vara två. När man är liten och svag och inte orkar mer behöver man få krypa upp i den där stora starka famnen och gråta ut. Man vill ha stöd och tröst och någon som stryker håret ur pannan och säger älskande ”såja, det blir bra ska du se”.
Det är så skönt att bara öppna ventilerna och släppa ut allt jobbigt. Att inte behöva vara stark eftersom det är någon annan som bär. Att få vara sårbar utan att någon sårar.
När jag väl öppnat ventilerna och tryckutjämnat får jag nya krafter och tar nya tag. Jag har hamnat i en situation som jag inte kan påverka på annat sätt än hur jag själv väljer att hantera situationen. Jag kan inte trolla med knäna och göra saker ogjorda. Jag kan bara utgå från den verklighet jag befinner mig i och göra det bästa av den.
När väl bekräftelsen på mina misstankar om en större skada kom i samband med besöket hos doktorerna i Lycksele hade jag redan gjort bort min deppiga period. Visst fällde jag en tår när bekräftelsen var ett faktum eftersom utan den fanns fortfarande hoppet att misstankarna var fel. Men ledsamheterna var redan utagerade.
”Efter en deppig period är det åter hopp om livet” och det är det fortfarande trots att benet är gipsat, att vårvinterjakten gick upp i rök och en inaktiv vårvinter väntar framöver.
Jag skev i årskrönikan att jag såg med spänning fram emot år 2008 och vad det året skulle innehålla. Det har bara gått en månad och jag har redan fått en mängd nya upplevelser långt från det jag skulle ha kunnat gissa mig till.
Jag har hoppat på kryckor, blivit gipsad och varit sjukskriven mer än en vecka för första gången i mitt liv. Jag klarade mig undan den första kirurgiska kniven med blotta förskräckelsen. Den upplevelsen tänkte jag spara till sen någon gång… ;-)
Jag har fått testa mitt tålamod, min uppfinningsrikedom och min acceptans om att vara beroende av andra, allt i samband med min rörelsebegränsning. Detta ger nya erfarenheter och upptäckter om mig själv som jag måste lära mig att hantera. Sånt här gör också att man växer som människa även om det inte är av positiv härkomst.
Det kommer fler vårar och förhoppningsvis inga fler hälsensbristningar. Jag har den verklighet jag har och gör det bästa jag kan av den. Det är bara jag som förlorar på om jag gräver ner mig depressivt och tycker synd om mig själv.
Jag vill inte förlora. Jag vill vinna. Jag är ju tävlingsmänniska…remember…
…och ger inte upp i första taget även om man behöver få vara ledsen ibland för att kunna ta nya tag och kom tillbaka ännu starkare.
Det finns inget ont som inte har något gott med sig och ingen prövning som är så stor att vi inte mäktar med.
TankarSkapad av Hanna ons, november 07, 2020 14:20:45När man kommer hem, fyra timmar efter man egentligen slutade sin arbetsdag, är man inte direkt fylld av energi. Det är mörkt när man åker och mörkt när man kommer hem. Samtidigt är det bra med mörkret. Det underlättar när man möter de gigantiska långtradarna längs vår smala och slingriga väg. I dagsljus brukar mötena ibland bli lite väl spännande.
Den spåriga vägbanan gör mig påmind om att det snöat under natten och jag bör nog skotta lite snö när jag kommer hem. Ekonomisk som man är (snål är nog rätta namnet) står termostaten på elementen fortfarande på noll. Om jag har otur har temperaturen sjunkit under tvåsiffrigt trots att jag gjorde en jättebrasa i morse. Jag bör nog göra upp en eld direkt när jag kommer hem för att hinna få lite värme i sängkläderna.
Visst ja, jag gjorde slut på veden i morse så jag får nog ta på mig pannlampan och plumsa ut till vedförrådet och klyva upp lite ved och bära in.
Mina rapphöns och fasaner flyttade in till ladugården igår. När jag liks ha pannlampan på mig kan jag ju gå upp dit och se att allt är som det ska. Förhoppningsvis ska fåglarna överleva till våren så att träningen inför nästa höst börjar i tid. Pannlampan behövs längs den mörka byvägen eftersom gatljusens lyse lyser med sin frånvaro.
Hungrig är man också, som en varg. Men man får väl leva på hullet till dess man fått undan det primära. Jo hullet finns kvar trots ett antal fjällbestigningar under hösten. Jag har sett till att äta många Snickers.
Inte direkt upplagd svänger man in mot gården och upptäcker att någon skottat vår väg och hela gårdsplanen. Någon visste att jag skulle vara ensam hemma. Vad gulligt!
När billyset slocknat och jag kliver ut i vintermörkret reagerar jag på att det är ljusare än vanligt. När jag vänder mig om så ser jag att någon har lagat våra gatlysen som varit trasiga i över ett år. Vi har ju normalt hela elva stycken i byn så visst märks det om hälften är svarta. Nu behöver man inte gissa sig till var korsningen till vår gård svänger av de gånger man glömt att ta med sig pannlampan.
Innan jag vänder mig om tittar jag upp mot himlen. Trots ljuset från de lagade gatljusen möts jag av tusen och åter tusen stjärnor på himlavalvet. Vilken vacker syn! Det är inte alltid man ser så många så tydligt. Just då kommer känslan av det jag brukar kalla smultronögonblick. Dessa små stunder som förgyller tillvaron. De finns för oss alla, mitt i livet, i vardagen. Vi behöver bara lära oss att hitta dem och vara så närvarande i nuet att vi kan ta till oss det som ges.
Upprymd och i en annan sinnesstämning än tidigare vänder jag på klacken och går in för att hämta pannlampan så jag hittar av vedträet jag ska drämma till med yxan. Jag hinner bara öppna dörren så möts jag av en ljuv och behaglig värme. Någon har gjort upp eld. Efter att ha tagit av mig skorna och gått in ser jag att vedkorgen är full. Tusen tack!
Det här är en helt vanlig kväll när jag kommer hem från jobbet. Tänk vad mycket man kan skriva om sådant som bara är vardagsmat och egentligen inte så intressant. Men i det jag berättat finns mycket att hämta. Vad är det som gör livet värt att leva? Är det den efterlängtade utlandsresan som man sparat i månader för att ha råd med? Är det mitt nya kök med fläktkåpa, spishäll och inbyggd mikro? Eller kanske mitt viktiga arbete som slukar all min tid och tankeverksamhet. Varför inte den nya bilen som jag beställt och längtar efter att sota ur..trots att det inte finns något sot? Kanske det är förverkligandet av den där drömmen som kommer att förändra mitt liv?
Vi behöver alla saker att längta efter och sträva mot. Inget av ovanstående tycker jag är fel. Men utan de vardagliga smultronögonblicken tror jag livet blir svårt och fattigt. Vi måste lära oss att uppskatta vardagen och se det värdefulla i det lilla. Många av oss hamnar lätt i en ond spiral där mycket vill ha mer. Upplevelse på upplevelse dövar våra sinnen så pass att vi till slut får svårt att hitta njutning och tillfredsställelse. Konsten är att hitta det i vardagen och i enkelheten.
Jag tror inte det bara är vardagen som ska utgöra livet. Det ska vara grunden, basfödan som spetsas med en god efterrätt lite nu och då av typen som beskrivits ovan.
Jag varken hittar eller ser vardagens möjligheter och njutningar varje dag, men jag är medveten och tror på det och försöker efter bästa förmåga.
Denna någon som beskrivits ovan är verkligen fantastisk. Tänk så värdefullt att ha denna någon som ställer upp och gör saker bara för att vara snäll och glädja andra. Någon kan ibland vara omedveten om sin betydelse. Det kan vara ett ”hej” när man möts på gatan, ett bemötande eller agerande. Reparatören som fixade ljuset var en någon med betydelse för mig.
Att någon gång få vara en någon som på något sätt gör någonting för någon är något att sträva mot.
TankarSkapad av Hanna tis, oktober 23, 2007 09:58:30Det här är en riktigt upplyftande låt från Stevie Wonders senaste skiva.
När man kör bil till den här låten går det på tok för fort.
Får mig alltid att må lika bra.
Den är skitabra!
Läs och njut.
Some people ask me why always on the bright side
When there's so much going on down the other side
It's like I live in a bubble with no trouble
And problems don't exist
I chuckle and tell them that ain't the case at all
It goes way back to the time when I was very small
Not in mind but size and age my papa use to say
You can always look at the negative
But you should always live in the positive
So I try everyday to live that way
Yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah
Some people live in what was and what they could have been
As opposed to living in a what is and how much they can
And be the first to complain about nothing in life going their way
The attitude is “that I can't do nothing ‘bout”
And very happy with just breathing in and out
The ones that when you say “lets go make a difference”
They'll say “naw that's OK”
So I don't waste time on the trip side
'Cause I do know the real on the flipside
And I'm crystal clear everyday that's why I say, yeah
Yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah
When I see the morning
And the sun is smiling down upon me
I joy in the blessing
That still the ground is not above me
And for the people
That I can truly say do love me, I feel
Positivity, ‘cause that's what life's meant to be
Positivity, ‘cause this day did not have to be
Some ask me why I'm such an optimist
When it's more fashionable be a pessimist
From what’s in seventy-five percent of what we read, hear and view
Well I use to have a friend named Minnie Riperton
Who use to always say when she was living
“Like fine wine I like seeing the glass of life as half full than half empty”
I'm saying sometimes life can't be rough
But never to the point of me saying I've had enough
Long as my heart beats I ain’t giving up
That's why I say everyday
Yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah
When people ask me as an African American
What do I see for tomorrow in the human plan?
Is it possible for all the people of the world to co-exist?
I say unity is only as big as our vision
And if its narrow, try to expand beyond the horizon
But true leaders must guide us through the ills of society
That stands in our way
So if the road is to harmony, be with the call
But if its about discord, don't take the ride at all
’Cause the world vision I see is the one-we for everybody
Yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah
When I see the morning
And the sun is smiling down upon me
Just joy in the blessing
That still the ground is not above me
And for the people
That you can truly say do love you, do feel
Positivity, ‘cause that's what life's meant to be
Positivity, and that’s the energy the world needs
Positivity, ‘cause that's what life means to me
Positivity, ‘cause this day did not have to be
Positivity, ‘cause that's what life's meant to be
Positivity, ‘cause that’s the energy the world needs
Positivity, ‘cause that's what life's meant to be
Positivity, and this day did not have to be
Positivity, ‘cause that's what life means to me
Positivity, and that’s the energy the world needs
Positivity, ‘cause that's what life's meant to be
Positivity, and that’s the energy the world needs
TankarSkapad av Hanna ons, augusti 15, 2007 15:48:30Tack alla kända, halvkända och okända personer som mailat, kommenterat och pratat med mig om min hemsida och det jag skriver. Jag hade ingen aning om att ni skulle bli så många.
Det är ju bara lilla hannapanna, en människa av samma skrot och korn som alla er andra, som börjat omvandla livets allvar till glädje och äventyr. Allvaret finns där ändå i tillräckligt stora proportioner. Titta dig omkring. Jag är säker på att du kan räkna upp personer på alla dina tio fingrar som mår dåligt…och många av dem är unga. Allvar så det räcker.
En del av er frågar hur jag kan blotta mig och lägga ut personliga texter synliga för hela världen. Anledningen till att ni alla läser mina bloggar är inte att jag är en ovanligt intressant person utan att ni känner igen er i det jag skriver. Kan jag hjälpa, beröra eller peppa någon bara av att delge mig av personliga tankar så gör jag det mer än gärna. Mina bloggar skrivs rätt upp och ner utifrån dagsformen. Vissa dagar har jag många tankar och andra inga. Så är ju livet, ena gången väldigt intensivt och omvälvande och nästa stilla lugnt.
Visst kan jag hålla med om att jag blivit förvånad några gånger bla när en dubbelt så gammal man kom fram till mig och sa ”vad bra det var det där du skrev om…”.
Att HAN läste mina bloggar trodde jag inte. Han som är så framgångsrik och verkligen står stadigt med båda fötterna på jorden. Kan mina små tankar göra gott för honom? Ja faktiskt var det så och det gjorde mig glad.
Jag ska berätta lite om hur allt kom sig…
Tankar om hur man fyller dagarna med liv och inte livet med dagar har väl alltid funnits där någonstans i mina inre privata tankar. Mina nära och kära känner mig som en tillknäppt, rak och ytlig person som inte lägger ner någon större möda på dåligt samvete, analyser och grubblerier. De är minst sagt förvånade över allt som kommer fram i bloggen.
En av dem sa: ”Jag ser en helt ny sida hos dig och du får prata till punkt.”
Tankarna om livet började för ett år sedan ungefär och jag kallar det för 30-års kris. Jag har varit en försiktig person som tagit det säkra före det osäkra, rädd för att misslyckas och vad andra ska tycka och tänka. Jag har aldrig misslyckats med något, men aldrig heller lyckats. Jag har varit ljusår ifrån den Hanna mitt i livet jag sett framför mig. Jag har nöjt mig med det lilla och levt mitt liv genom andra. ”Vem är jag”, ”vad vill jag” har fått stå tillbaka för ”jag gör som dig”, ”jag tycker som dig”.
En dag slog det mig så tydligt. Hanna du är vuxen nu. Mitt i livet börjar nu. Det är nu du ska vara den Hanna mitt i livet som du sett framför. Tankarna satte igång på allvar den där dagen.
Många tankar har det blivit sedan dess. Jag vet nu vem jag är och vad jag vill. Mina drömmar har omsatts till mål som jag betar av ett efter ett, med blandat resultat. Några drömmar är inte som jag trott när jag väl smakat på dem i verkligheten medan andra ger mig mersmak…och jag växer dag för dag.
Hemsidan är ett av målen som gett mersmak.
Jag är inte längre rädd för att misslyckas och vad andra ska tycka. Jag är trygg i mig själv och har inga problem med att dela med mig av mina innersta tankar. Vad kan hända? Att ni lär känna mig? Oooo vad skrämmande…jag är ju jättefarlig…;-)
Mina tankar är inte heller konstigare än era tankar. Vi har alla våra drömmar även om de kan skilja sig åt. Vi är unika med olika förutsättningar och mår bra av att tänka på djupare plan och i vidare perspektiv. Sitt inte still och titta på medan livet passerar. Se till att göra det just du längtar efter. Vad har du att förlora?
Det är påfrestande och osäkert att kasta sig ut och testa sina drömmar. Ibland landar man lite obekvämt och får lite blåmärken. Det positiva är att du då vet att den drömmen bara var en illusion. Du slipper sitta där som 80 åring och fundera på hur livet skulle ha varit om du vågat dig på drömmen som inte fanns i verkligheten. Snacka om onödiga grubblerier.
Bara för att man förverkligar sina drömmar innebär det inte att livet ständigt bjuder på söndagsmiddag. Då skulle vi ju bli feta som grisar och inte kunna leva livet. Självklart kommer vi även att få bränd falukorv och överkokta makaroner till middag. För varje motgång har du rättighet till din egen tolkning av situationen. Den blir så jobbig som du gör den till. Om du nu måste äta upp den misslyckade middagen så kan du välja dina tankar. Antingen grämer du dig för varje tugga du tar eller så tänker du ”äh, smaken är ju densamma och det ser ju likadant ut när det kommer ut oavsett vad jag stoppar i mig”. Du har mat för dagen, blir mätt och får ny energi till nya upptåg.
Jag lever mitt liv i en liten håla i norrlands inland…och vet du…jag tycker det är händelserikt och spännande. Jag har släppt kontrollen och vet inte åt vilket håll det bär. Mina drömmar och positivt tänkande får utgöra livet som i sig drar med mig ut i det okända. Inte varje dag men många dagar innebär nya utmaningar, upptåg och möjligheter. Det är pessimisten och realisten som säger att ”livet inte är mer så här” och ”man får inte allt här i livet”. Dessa kommer inte att misslyckas i livet, men de kommer inte heller att lyckas. Drömmaren når kanske inte alla sina mål men ett antal blir veklighet med lite självinsikt och målmedvetenhet.
Hur vill du förhålla dig till livet?
Om jag vågar…då vågar du med…
Fyll dagarna med liv och inte livet med dagar!
TankarSkapad av Hanna fre, augusti 03, 2007 15:21:08Det är bara handling som ger förvandling.
Vad är det som är viktigt här i livet?
Lever jag det liv jag vill?
Du har tre månader kvar att leva. Du kommer inte under denna tid att ha några kroppsliga besvär eller drabbas av någon sjukdom. Du kommer inte heller att uppleva några ekonomiska bekymmer.
Nu kommer några frågor som du kan ställa dig själv:
1. Fundera på hur du skulle vilja leva dessa sista månader av ditt liv.
2. Vad är viktigt för dig?
3. Vilka männsikor och relationer är viktiga för dig?
4. Finns det något eller någon som du idag lägger mycket av din tid på som du helt skulle välja bort?
5. Vilka saker är egentligen väsentliga?
6. Skulle du arbeta?
7. Skulle du resa?
8. Vad skulle du prioritera och investera din återstående tid på?
För många blir dessa frågor en ordentlig aha-upplevelse. Det kanske är dags att göra och säga det där sakerna som egentligen är så viktiga för dig istället för att vänta på att du ska få ett dödsbud.
Ta tillvara på livet! Det är inte någon självklarhet att det finns kvar imorgon. Vi tar varandra för givet. Våga ge och visa lite uppskattning.
Det är bara det vi inte gjorde som vi ångrar.
Att ha gjort sådant som man inte är stolt över är inte detsamma som att ångra det. Det är förövrigt meningslöst att ångra sådant som hänt. Vi kan ju inte få sakerna ogjorda.
Så gör mycket och lev nu!
