Himmel och pannkaka
AllmäntSkapad av Hanna fre, februari 29, 2008 19:00:27Då var det dags…för lite hälsena igen…
Nu börjar snacket komma igång. Själv vill jag dra upp stereon och säga ”JAG HÖR DIG GANSKA DÅLIGT NU”…
Den ena efter den andra av mina jaktliga bekantskaper laddar för en resa till fjällen i förhoppning om att få skjuta på en och annan snökamouflerad fjäderdräkt.
Jag vill inte lyssna på det örat…hälsar bara skitjakt!
Själv väntar jag ut tiden och börjar se ljuset i tunneln med knappa två veckor kvar innan air cast skon är ett minne blott. Hundarna börja tycka att den luktar gott trots att jag försökt tvätta den så gott det går.
Jag börjar smida lite planer om fjällträning. Hoppas att jag ska hinna med ett par tre eller kanske fyra. Tidigare har vi alltid fraktat hundarna i knäet på skotern. Men nu när jag kan åka själv blir det lite trångt med två hundar i mitt knä.
Vi har köpt en flakkälke. Till den ska vi bygga en plywood-låda där vi tänkt rymma hundar, packning och bössa. Bensin, skidor och stavar spänner vi ovanpå. Jag får väl lägga ut en bild när den är klar.
Dessvärre så sympatiserar Gira med mig sedan drygt två veckor tillbaka. Hon har problem att gå på sitt vänstra ben.
De senaste dagarna har hon blivit tvingad att ligga pall och koppelrastats försiktigt. Det har gett resultat…till igår då hon hoppade upp på snödrivan utan att jag hann vara med. Nu är hon rejält halt igen. Jag har ingen aning om vad hon har gjort. Jag har kollat igenom tass, ben och bog. Skadan sitter mest troligt i bogen, men jag blir inte klok på var. Jag antar att det blir en resa till Öjebyn till veckan. Lika bra att åka till ett ställe där man kan få hjälp direkt.
Det skulle bara fattas att jag har en ordentligt skadad hund nu när jag själv börjar närma mig ett tillstånd där jag kan säga mig ha två ben. Gå kommer jag nog inte att kunna göra den första veckan.
Jag har tagit bort två klackkilar i veckan. Det har gått ganska bra. Jag har bara sovit lite oroligt på nätterna. Mest troligt för att jag har slutat med smärtstillande. Jag kände mig konstigare när jag åt dem än vad smärtan gjorde ont. Min sängkamrat däremot klagar på mina ”side kicks” som han kallar dem. Min plastsko hörs vara ganska tung när den landar på hans smalben. Tro mig som släpar på den varje dag, jag vet vad den väger.
Skräckslaget såg jag häromdagen hur smalt mitt vänstra lår (skadade benet) blivit. Jag blev tvungen att plocka fram måttbandet. Det skiljer hela 4 cm på omkretsen. Först tänkte jag ”åh nej, mitt ben förtvinar”…sedan förstod jag ju vad som hänt. Mitt högra lår har ju blivit fast, fint och muskulöst av fem veckors hård träning. Självklart är det så!!!
Jag är fortfarande lika rund om foten, som en uppblåst plasthandske. Jag blev tvungen att ringa till min läkare och fråga varför svullnaden aldrig går ner. Man vill ju inte gå här hemma och vänta ut läkartiden i Lycksele och få besked att läkningstiden måste förlängas.
Förklaringen var ganska självklar. Jag kom ihåg det från när jag läste fysiologi på universitetet (ett intressant ämne). Det är musklernas sammandragningar som pumpar upp blod och vätska från fötterna. Musklerna på mitt vänstra ben används ju inte och därför samlas vätska trots att läkningen går bra.
Jag fick pusta ut…
Inbillar jag mig eller...men för sanning, visst har foten blivit bättre?! Tycker bestämt att det ser ut så.
Jag har även kommit på varför skadan uppkom. Det verkar i alla fall vara den troliga orsaken. Jag skulle berätta för en tjej om dagen den 13 november när var jag uppe i Kraipe på renskillning. Albin var där i tre dagar. Jag åkte dit för att hälsa på och se lite hur det hela går till.
Mitt under det jag berättade för henne slog det mig..."det är ju därför"...
Så här var det…
Jag kom dit efter lunch. Det var en kall och klar dag. Termometern visade nästan minus 20 grader. Jag parkerade bilen en bit ifrån eftersom den mesta av ytan var upptagen av bilar, rentransporter och skotrar. Där uppe på kullen såg jag renhagen. Jag såg inga människor, men jag hörde igenkännande samiska hojanden och stojanden som de använder för att styra renarna. Vibrationerna från springande renar på fryst mark transporterades till luften och omvandlades till ett dovt mullrande ljud med inslag av det klickljud som klövarna ger ifrån sig.
Jag klättrade upp på hagen och tittade in bakom planket. Det var full aktivitet i den runda hagen, silen. Den är ca 20 meter i diameter och består av en stor dörr där man släpper in ett femtiotal renar. I silen skiljer man ut varje renägares renar genom att titta på renmärket. Det ses bäst bakifrån. Sedan vaccinerar, märker och noterar man renen innan den skickas in i rätt kammare.
Albin fick se mig där jag stod och vinkade in mig. ”Nu ska de fylla på med fler renar. Ställ dig bakom den stora dörren” sa han innan han försvann in bakom en annan dörr. Vi var bara fyra som stod inne i silen. Den stora dörren öppnades och in kom ett pärlband av renar. Efter ett par sekunder hade de samlat sig i en rund formation som roterade motsols. Det blev trångt. Renarna packades mot ytterkanten så att väggen vibrerade.
Jag stod förstummad och tittade på detta fantastiska skådespel. Värmen från djuren som steg upp och bildade ljuseffekter mot strålkastarna, ljudet när de gruffades och lukten av vilt.
Helt i mina egna tankar slets jag plötsligt tillbaka till verkligheten. Renarna kom nu åt mitt håll i ett rasande tempo. Jag tryckte mig mot väggen. Hur smal jag än försökte göra mig så insåg jag att ingen Hanna skulle rymmas mellan väggen och renarna.
Jag tittade på de andra. De tjoade och fäktade med armarna och styrde på så vis ut dem från väggen. ”Hoho” som den klenaste sparvugglan var det ljud jag fick ur mig samtidigt som jag vinkade utåt lite med händerna.
Jag är normalt sett inte rädd för att vare sig ta i eller ta plats och brukar kunna infinna mig i plötsliga situationer. Men den här gången gick det inte. Jag tror aldrig jag har känt mig så malplacerad nån gång. Jag kände mig som en fin flicka från storstaden.
Som tur var finns det ändå något hos renen som gör att den inte springer över folk. Det var bara en av femtio som sprang på mig. Den renen tog mig bakifrån...öhh...jag menar hornet stötte i bakifrån...öhh…äh ni fattar vad jag menar. Han stångade mig och fastnade med hornet i min skotersko, på mitt vänstra ben. Som tur var släppte det innan jag tappade balansen och blev tvungen att hänga med skocken runt silen. Det tog ganska gott. Jag fick en ca 15x5 cm lång blodsutgjutelse på vänster vad. Det gjorde ont, men inget jag kände av när jag gick. Den försvann efter ca 14 dagar.
Det var när jag skulle berätta denna händelse för tjejen som det slog mig att smärtan från när hälsenan gick av var på precis samma ställe som där renen stångade mig. Min egen teori säger att jag fick en försvagning i hälsensfästet från blödningen på grund av ny cellbildning. Detta resulterade i att jag lite drygt två månader senare slet av hälsenan.
På sätt och vis var det skönt med en förklaring på kroppens beteende. Jag har svårt att acceptera att kroppen kan gå sönder bara så där. Antingen råkar man ut för en olycka, något fysiskt som skadar kroppen eller så har man känningar av en förslitning av något slag innan. Jag köper inte läkarnas argument om ren tillfällighet, faktiskt.
Summa summarum så mår jag bra och har inte lika ont längre.
Jag toklängtar till när detta är över och kommer verkligen att värdesätta fysisk rörelse helt annars än innan skadan. Dumheter att man låter kroppen förslappas och riskera skador av olika slag. Man måste ju förebygga så man klarar det aktiva liv som man har.
Nu ska det bli annat ljud i skällan.
Himmel och pannkaka!
- Kommentarer(0)http://blogg.hannaholmberg.se/#post76
