Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna fre, november 02, 2020 10:20:01Jag är inte speciellt huslig av mig. Ni som smakat mina middagar hävdar kanske något annat, men läsa och följa ett recept kan ju alla. Lite nu och då gör jag faktiskt tappra försök med att sy gardiner, hålla ordning i garderoben, stryka kläder och koka sylt. Ibland slår jag till och med på stora trumman och gör storkok och bullbak.
Baka bullar måste ju vara något av det mest otacksamma som finns. Det tar ju en hel evighet innan de är klara och, inte att förglömma, innan man fått bort all disk. Jag hatar att diska. Om man bakar på en liter mjölk får man kring hundra bullar. 10 % får man ju räkna bort direkt när de slinker ner nybakta till kall mjölk. Sedan är det bara att räkna, 4 bullar per dag. På helgen går det dessutom fem gånger så många plus att vi alltid brukar vara minst en person till. Först är det morgonkaffe, sedan förmiddagskaffe, kaffe på lunchen, eftermiddagskaffe och sist kaffe till middagsmaten. Med lite tur eller otur (beroende på vem man frågar) kan det även bli kvällsfika med ett par bullar och ett glas mjölk. Med ett snabbt överslag räcker hundra bullar på sin höjd i tio dagar med helgen inräknat.
En gång tänkte jag göra det lite lättare för mig med en långpannekaka. Ni vet en sån där med chokladglasyr och kokos. Snoddas heter de i min kokbok, för recept måste jag ha och jag kan ju läsa…borde jag kunna i alla fall.
Fort skulle det gå. Jag hade inte tid att stå inne och baka längre än nödvändigt. Man ville ju ut och ta vara på dagen. Ni hör ju själva på namnet, snoddas, låter nästan som snabbis. Sno ihop den kakan kunde inte ta lång tid.
Först smältes smöret och ställdes åt sidan för att svalna. Sedan vispades ägg och socker poröst, precis som vid alla kakor. Efter det skulle man tillsätta de torra ingredienserna tillsammans med mjölken.
Klart och betalt, som de säger i ”mammas nya kille”. Då var det bara att hälla upp i långpannan som jag fiffigt klätt in i bakplåtspapper. Försöka få loss fastbränd kaka har jag gjort förr. Någonting har man väl ändå lärt sig.
Ja hälla och hälla. Inte rann den då ut av sig själv. Snarare skrapa och bred ut.
Kvar var bara en gräddning på 15 minuter. Precis innan jag skulle stoppa in snabbisen i ugnen upptäckte jag grytan och det smälta smöret. Inte underligt att smeten var så svår att hälla.
”Ja men, no problemas. Blanda in smöret gör jag på en handvändning”
Långpannan ställde jag tillbaka på arbetsbänken och smöret hällde jag ovanpå den utbredda smeten. Till min hjälp använde jag elvispen som jag på lägsta hastighet försiktigt förde över kakan.
”Det här går ju som smort!”
Det mesta blandade sig faktiskt. Det var bara lite smör kvar i ena hörnet. Jag hann inte mer än föra de roterande visparna mot hörnet så rasslade det till.
”Åh nej bakplåtspapper i vispen!!! Stäng av!!!”
Snabb som ögat var jag. Är faktiskt rätt flink i fingrarna. Enda problemet var att jag stängde av vispen åt fel håll, vilket innebar maximal rotationshastighet.
Det var inte bara hörnet av papperet som sögs upp i visparna utan hela skiten. Tyvärr är inte en elvisp lika snabb som proffsen som kan dra undan bordsduken så att dukningen står kvar.
Det nyss insmorda kladdet hängde med i visparnas rotation och hade trots hällproblemen nu inga större svårigheter att sprida ut sig i hela köket. Det hamnade precis överallt.
Där stod jag förstummad med stora ögon och tittade mig omkring på eländet. Jag var rosenrasande och ville hiva vispen genom fönstret. Sedan kom jag att tänka på hur jag såg ut, brunprickig från topp till tå, som vattkoppor.
Då kom min kära respektive in genom dörren och frågade ”vad gör du?”.
”Jag bakar kaka” sa jag samtidigt som jag slickade i mig smetfläckarna runt munnen.
Då kom leendet.
Till helgen kommer bullproffset till svärmor med bullälskande svärfar och vet du…
… jag har bakat bullar.
Det är fortfarande otacksamt, men går ganska bra så länge jag håller mig till receptet 
Hund/JaktSkapad av Hanna fre, oktober 26, 2007 09:49:23Det har gått trögt med jakten på sistone. Jag har försökt mig på mitt nästa mål, lite väl tidigt i planeringen dock, eftersom Gira fortfarande är sjuk i kennelhosta eller vad det nu må vara. Jag fick kontakt med en veterinär i Vännäs som har hjälpt mig en hel del. Gira är inne på sin andra medicin och har faktiskt inte hostat på ett tag. Det börjar bli krisläge nu för att hostan ska bli kronisk. Normalt brukar det gå över efter två veckor och vi närmar oss tre månader. Med kronisk hosta blir Gira dessvärre inte någon jakthund, och det vill vi ju inte. Hon ska ju bli en stjärna. Jag försöker nu med allt för att det ska gå över…och som jag brukar säga…man kan alltid se på saker och ting från två håll, positivt och negativt. Det finns inget ont som inte har något gott med sig. Hon har blivit superduktig att åka bil på golvet vid passagerarstolen. Hon rullar ihop sig till en boll och hänger med överallt för att slippa vara ute i kylan och busa i hundgården på dagarna. Hon kan lämnas ensam utan att hon ylar av saknad. Kopplet är hennes bästa vän. Utan det får hon inte gå ut och ute kanske hon får möjlighet till åtminstone tre skutt på raken. Man får verkligen hålla henne kort. Det är ett riktigt litet energipaket jag fått mig. En lydig hund måste det bara bli. Jag har aldrig tidigare tränat så mycket lydnad på nära håll. Blir hon bara av med hostan så får jag mig en stjärna ska du se.
Nåväl, åter till det som är mitt nästa mål, en riktigt stor och blåsvart tjädertupp. Tanken var att jag skulle göra vad jag kunde för att lära mig att jaga med stående fågelhund i skogen denna höst och förverkliga det i praktiken först nästa höst tillsammans med Gira. Som vanligt är det både en och annan käpp som kilar fast i mina hjul. Att få möjlighet att följa med någon erfaren skogsjägare var lättare sagt än gjort. Det hörs ju finnas så många som föredrar skogsjakten framför fjället och riporna. Fler än en har sagt att jakt efter gråfågel med stående är något att bita i och det är bara de duktiga som behärskar den. Tyvärr mina vänner börjar jag tvivla på det där. Snacka går ju men gå på vattnet…
Vad kan anledningen vara att man inte får hänga med annat än att man inte vill visa vad som försiggår där inne bland granarna. Finns det verkligen något att lära sig som liknar jakt över stående fågelhund eller handlar det bara om att skjuta första bästa fågel som flyger upp framför nosen på hunden…om det nu är en fågel…kanske lika gärna kan vara en hare som skuttar…
Nu provocerar jag lite. Är väl medveten om det, men något ligger det i det jag skriver. Lite hoppfull blev jag dock när jag fick se artikeln i vk från när Owe Fredriksson var och jagade skog med Josef Alenius. Där fanns det ju bilder från något som liknade ett stånd, avance, fällning och apport. Kanske kan man få det att fungera, men…nä blir inte övertygad av några bilder. Jag tror det inte förrän jag sett det med egna ögon. Så upp till bevis nu alla skogsjägare ;-)
Otålig och rastlös som man är började jag jobba med mitt gamla korthår som inte ens stått för en fjäder innan denna höst. Han står för ripa numera (halleluja). Då vore det inte några större problem att få honom att stå för gråfågel heller…eller? Jag har ju en egen hjärna att tänka med (tack och lov) och borde kunna klara mig utan alla dessa macho män som tycks veta hur det ska gå till.
Grejen är den att min kära Atlas inte står för löpa. Det i kombination med att jag började jaga gråfågel i samband med lövfällningen gjorde ju inte saken lättare. Skolan om hur man gör saker och ting lätt för sig måste jag ha missat. Jag kanske skolkade de lektionerna och sprang efter killar istället. Hur pass mycket lättare det har gått förtäljer tyvärr inte historien. Nog för att den skulle kunna vara nog så intressant.
Hmm…åter till skogen. För att över huvud taget kunna ägna sig åt något som liknar jakt över stående fågelhund i skogen är steg ett att hitta fågel. Vilhelmina, Lycksele och Arvidsjaur rapporterar om extremt god fågeltillgång. Hos mig och på de marker jag har tillgång till lyser de med sin frånvaro. Jag har gått på många skogspromenader (som jag börjat kalla jaktförsöken) utan ett enda flog. Då får man lov att hålla till godo med motionen och den vackra omgivningen. Vacker och vacker vet jag väl inte. Den ena granen är mer risig än den andra. Tacka vet jag fjället. I brist på fågel kan man då drömma sig bort i njutning av den vackra utsikten, till och med kanske dra en jojk om man kommer ända till den sinnesstämningen.
Så en dag, började de visa sig på morgonen längs vägen…hela fyra stora svarta fjäderfän. Efter fjärde morgonen tänkte jag att nu var det dags för ett riktigt försök. Morgontrött som man är fick det lov att bli på kvällen. Finns de där på morgonen borde inte natträdet vara så långt borta, var min tanke. Laddad och med spänd förväntan släppte jag loss alla hundkrafter mitt gamla korthår förfogar över. Det tog inte lång stund innan jag hör den välbekanta jumbojeten starta inne i skogen. Kort därpå hör jag min kära hund gå efter med skall. Lyckat Hanna! Bra dressyr och ståndanlag det var i den hunden.
När den femte startade var desperationen ett faktum. Fem, jo de var faktiskt fem. En av dem måste ha varit en höna. Vore jag höna skulle jag tveklöst tillbringat tiden bland så många ståtliga tuppar. Jag hörde hur tuppen kom mot mig och jag tänkte ”äh, jag gör som macho männen och dammar på”. Inte en fjäder föll ner på marken. De flyger ganska snabbt när de väl fått upp farten.
Som jag sagt tidigare så är jag min faders dotter, tjurskallig. Jag har i dags dato varit ute både en och två och tre, fyra, fem timmar för det mesta utan fågel. Senast hittade jag faktiskt en gupp orrar och fick bomskjuta på en orrhöna. Efter det fick jag se något som med lite fantasi kunde liknas vid ett stånd och med det ett läge på en orrtupp om nu det inte varit för den där tjocka, feta, fula risiga granen som stod i vägen. Suck! Det sista som hände på dagen var att Atlas stramade upp i ett perfekt stånd. Jag såg på honom att fågeln mest troligt löpte undan. Han var så sugen att gå efter. Här gällde det att vara snabb. Jag hann bara fram till Atlas så lyfte fågeln utom hagelhåll. Det positiva i det hela var att Atlas stod för gråfågel. Men ärligt talat så kan jag inte begripa hur man ska kunna utöva jakt över stående fågelhund på under 800 meters nivån utan att göra som macho männen, skjuta på allt som flyger och lite till. Men vad liknar det? High Chaparral? Och vad ska man med en hund till? Är det till eftersöken av påskjutet vilt?
Nä, jag blir inte klok på det här.
Kan så många ha så fel?
Tveksamt.
Så hur?
AllmäntSkapad av Hanna ons, oktober 24, 2007 15:56:28Vill säga ett STORT grattis Richard och Marlene till nykomlingen.
Välkommen till världen lilla Malte. Vad månne det bliva av denna lilla krabat...en jaktgalen friluftsfriskus möjligen...
Kramisar Hanna
TankarSkapad av Hanna tis, oktober 23, 2007 09:58:30Det här är en riktigt upplyftande låt från Stevie Wonders senaste skiva.
När man kör bil till den här låten går det på tok för fort.
Får mig alltid att må lika bra.
Den är skitabra!
Läs och njut.
Some people ask me why always on the bright side
When there's so much going on down the other side
It's like I live in a bubble with no trouble
And problems don't exist
I chuckle and tell them that ain't the case at all
It goes way back to the time when I was very small
Not in mind but size and age my papa use to say
You can always look at the negative
But you should always live in the positive
So I try everyday to live that way
Yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah
Some people live in what was and what they could have been
As opposed to living in a what is and how much they can
And be the first to complain about nothing in life going their way
The attitude is “that I can't do nothing ‘bout”
And very happy with just breathing in and out
The ones that when you say “lets go make a difference”
They'll say “naw that's OK”
So I don't waste time on the trip side
'Cause I do know the real on the flipside
And I'm crystal clear everyday that's why I say, yeah
Yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah
When I see the morning
And the sun is smiling down upon me
I joy in the blessing
That still the ground is not above me
And for the people
That I can truly say do love me, I feel
Positivity, ‘cause that's what life's meant to be
Positivity, ‘cause this day did not have to be
Some ask me why I'm such an optimist
When it's more fashionable be a pessimist
From what’s in seventy-five percent of what we read, hear and view
Well I use to have a friend named Minnie Riperton
Who use to always say when she was living
“Like fine wine I like seeing the glass of life as half full than half empty”
I'm saying sometimes life can't be rough
But never to the point of me saying I've had enough
Long as my heart beats I ain’t giving up
That's why I say everyday
Yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah
When people ask me as an African American
What do I see for tomorrow in the human plan?
Is it possible for all the people of the world to co-exist?
I say unity is only as big as our vision
And if its narrow, try to expand beyond the horizon
But true leaders must guide us through the ills of society
That stands in our way
So if the road is to harmony, be with the call
But if its about discord, don't take the ride at all
’Cause the world vision I see is the one-we for everybody
Yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah
When I see the morning
And the sun is smiling down upon me
Just joy in the blessing
That still the ground is not above me
And for the people
That you can truly say do love you, do feel
Positivity, ‘cause that's what life's meant to be
Positivity, and that’s the energy the world needs
Positivity, ‘cause that's what life means to me
Positivity, ‘cause this day did not have to be
Positivity, ‘cause that's what life's meant to be
Positivity, ‘cause that’s the energy the world needs
Positivity, ‘cause that's what life's meant to be
Positivity, and this day did not have to be
Positivity, ‘cause that's what life means to me
Positivity, and that’s the energy the world needs
Positivity, ‘cause that's what life's meant to be
Positivity, and that’s the energy the world needs
AllmäntSkapad av Hanna fre, oktober 05, 2007 10:52:04...alla läsare!
Nej, jag har inte gått och dött.
Det är bara den berömda tiden som ni alla känner till.
Vem vill inte prova sina vingar, ta ut svängarna lite, glidflyga dit vindarna bär och känna sig fri som en fågel? Livet är en utmaning och skall utmanas.
Senaste tiden har varit väldigt intensiv. Jag har 1000 tankar, upplevelser och äventyr att delge och de kommer väl när vintermörkret skapar lite mer utrymme och bössan ligger på hyllan.
Nu hinner jag bara jobba, jaga och försöka vara en bra fru.
När man får vara ute sådana här dagar...ja då är det inte konstigt att datorn kommer i andra hand.
Jag har varit med på Vorstehklubbens fjällprov i Klimpfjäll...
...och på Fjällpokalen respektive Fjäll SM för de brittiska hundarna i Ammarnäs.
Bilder och blogg från dessa kommer inom kort på hemsidan.
Nu skall jag iväg på nästa äventyr. Förhoppningsvis hinner jag lägga in provbilderna efter helgen.
Ha det gott gott!
