Hund/JaktSkapad av Hanna tor, september 20, 2020 17:21:34...med fantástico-jakten är det många av er som undrar.
Jo...det gick kan man väl säga.
Kolla in på länken »»» Jakt 8-9 september 2007
Jag har gjort lite intressanta reflektioner efter denna ensamjaktspremiär.
Man reagerar på olika sätt utan att tänka på det ibland. Men efter att samma reaktion återkommit ett antal gånger börjar man fundera på varför alla reagerar på samma sätt.
När många av er fick höra att jag skulle flyga ut på fjället för att jaga och övernatta i en stuga helt själv reagerade ni spontant med "Hur vågar du sova ensam?".
Vad är det som är farligt med att sova ensam på fjället? Det är ju farligare att sova ensam i en stad eller by. Jag kan förstå att man kan vara mörkrädd. Men vad är det då man är rädd för? Om det är skumma människor som ska komma smygandes i mörkret är sannolikheten betydligt större att de kommer i ett samhälle än på fjället. Är det spökliknande varelser så finns de ju där ovasett var man är och hur många man är. Varför man nu ska tro på sånt??? Ska man tro på något så är det ju bättre att tro på goda väsen är onda. Tankens kraft är alltid användbar. Det är bara man bestämmer sig att det goda håller det onda borta...så är den saken ur världen.
Men...det är klart... kan du inte sova ensam hemma i din lägenhet eller ditt hus oavsett orsak bör du kanske inte sova ensam i en stuga som har några år på nacken. Risken är väl att du är väldigt trött dagen efter.
Det var mestadels kvinnor (inte bara) som kommenterade soveriet. Jag tror att det är väldigt många kvinnor som är mörkrädda. Varför förstår jag faktiskt inte. Ok om man är ute och går i mörkret och det prasslar i skogen. Då blir man rädd för att man vet att det är något där och för att man kan inte se vad. Men varför är man rädd hemma?
Karlarna då...jo de blev om sig och kring sig som värsta mamman. Har du med dig ditt? Har du med dig datt? Hittar du? Orkar du bära? Ska jag hjälpa dig? Många skulle blivit tacksamma...och på sätt och vis blev jag väl det också. Men jag blev också väldigt irriterad. Jag ville tänka själv, planera själv och packa själv. Det var inte bara mina närmaste som reagerade så här, utan även ytligt bekanta. Märkligt!
Karlarna verkar vilja vara de som ta hand om oss stackars kvinnor. Det bättrar på deras manlighet. Vi kvinnor ska vara ömkliga varelser som inte kan klara oss själva och behöver mannens starka famn. Jag ska inte säga att jag aldrig behöver den famnen. Det gör jag nog så mycket...och ganska ofta. Men jag trodde inte jag skulle se samma beteende överlag.
Hur som helst är jag ganska fjällvan och vet vad jag måste ha med mig och vad jag inte behöver släpa på. Min oro var ett oväder som skulle sabba min orienteringsförmåga. Visst har jag GPS, men vad hjälper det om batteriet tar slut. Dåligt väder tar ju bort det mesta av sikten. Utan sikt hjälper det inte att hitta till stugan om man inte kan se var man sätter fötterna. Rätt vad det är har man ramlat och knäckt något ben och får sitta och frysa lite för länge för att det ska vara hälsosamt. Då har man anledning att bli orolig.
Jag tror att alla människor bör lära sig att umgås med sig själv och ta vara på sig själv. Många av oss har problem med det...att trivas ensamma. Det är nyttigt att bara ha sina egna tankar. Man rannsakar.
För mig blev tystnaden påtaglig. Jag är van att ta vara på och reda mig själv. Men jag är inte van att ha det tyst. Pratar jag inte själv så är det någon annan som pratar. Saknas det då sätter jag på tv:n, radion eller någon bra skiva och sjunger med en stund. Jag har det sällan så tyst att jag kan höra mina egna hjärtslag. För mig blev det en nyttig upplevelse. Jag vet inte hur jag ska förklara...men det är som om sinnena skärps. Man får lättare att ta in.
Hur som helst så upplevde jag att jag växte som människa. Det är inte sista gången som jag beger mig ut ensam på fjället. Det är bara början...
Hund/JaktSkapad av Hanna fre, september 07, 2020 10:29:58Aventuras fantásticas!!! Con mucha esperanza!!!
Kan inte låta bli att inspireras lite av mina spansktalande elever från Colombia.
ÄNTLIGEN...
...är stunden kommen då jag ska få göra det jag längtat efter så länge. Jag ska utan någon uppsiktsjakts överseende utöva en hel helgs fjälljakt med bara mitt eget och hundens sällskap. Jag trodde att denna upplevelse skulle delas med mitt unga strävhår, Fjällbrisens Gira. Tyvärr så har hon fortfarande ansträngningsförbud. Det blir min gamla trotjänare, Atlas, som börjat fungera på äldre dar som får backa upp mattes nytillkomna skjutglädje.
Det är alltid lika spännande när hunden står och man smyger upp och gör sig redo för skott. Förra helgen var vi tre skyttar. Atlas skötte inte, till en början, fåglarna lika bra som premiärhelgen. Han hade mest troligt precis som matte fått blodad tand och blivit lite för het. När hunden står och vita vingar går i luften vill jag panga. Jag hann inte mer än lyfta bössan, följa fågel och sätta fingret på avtryckaren så small det. Avlossade jag ett skott så var det antingen träff av någon annan plus träff av mig eller bom.
Tävlingsinstinkten gjorde sig påmind på allvar. Jag började bli allt mer irriterad på att jag var långsammare än de andra. Var jag snabb så bommade jag. Till slut nådde min irritation sin kulmen. Den av dem (min respektive som man vågar säga ett och annat åt) som skjutit flest fåglar tilldelades skjutförbud.
Intensivdrillningen på min gamla hund som inte stått för fågel har resulterat i en ibland obefintlig avance. Jägaren med skjutförbud skulle vara snäll och kliva upp fågeln som Atlas stod för. Då går han rakt i min skottlinje, stöter fågel och skjuter den själv eftersom jag inte kunde skjuta. Gissa om det brann till för mig. Den tredje skytten fick bevittna ett antal väl valda ord och en sida hos mig som jag inte visar för alla. Man kan väl säga att det då märks ganska tydligt att jag är min fars dotter.
Det gick inte lång tid så stod Atlas åter för fågel. Nu fanns det bara ett alternativ kvar. Fågeln skulle i backen...AV MIG! Jag skulle vara snabbast! Vi står i midje högt ris och ripan hinner inte mer än till ristopparna ett par tre meter ifrån mig innan jag dammar på. Jag har nog aldrig sett ett så stort dunmoln någon gång. De andra två skyttarna står helt stilla, gapandes och vet inte om de ska våga dra på smilbanden. Jag skickar Atlas på apport. Han letar reda på fågeln men kommer inte. Han tuggar för fulla muggar. Mitt redan dåliga humör grumlar mina tankar och jag blir galen på hunden som inte kommer in med fågeln...tills jag kommer fram och ser resterna. Det som finns kvar av fågeln är huvudet halsen och vingarna. Själva kroppen sprängdes av den kompakta hagelsvärmen. Inte undra på att Atlas inte kommer med apporten. Han ser ju ett matbord framför sig.
När jag lyfter upp en fågelhals med vingar kan inte mina jaktkompisar hålla sig längre. De brister ut i gapskratt... och det gjorde jag med. Men jag sköt min fågel till slut...och fler blev det innan helgens slut. "Trägen vinner"...eller "skam den som ger sig" eller kanske bara "vinnarvilja" är det som passar bäst... 
Denna helg är jag ensam skytt. Vi, jag och hunden, ska bo i en stuga på fjället och jaga oss mellan Marsivagge och Skebleskalet på lördag. Söndagens jakt blir kring Stubebakte och ner mot Tjärro.
Som om detta inte vore nog. Jag ska även flyga helikopter för första gången. SMP flyger ut mig på lördag morgon. Detta blir helt perfekt eftersom vi får börja jakten på sex fräscha ben. Dessutom får man möjlighet att ta med lite extra god mat och dryck för att på ett njutbart sätt fylla på energireserven inför söndagens hemfärd. Jag kommer att jaga mig tillbaka mot Ammarnäs.
Nu håller jag tummarna att fjällen bjuder mig på mycket fågel och fint väder. Blir det som söndagens väder kan jag nog få problem med orienteringen...
Letar fjällräddningen en jägare i Ammarnäsfjällen efter helgen...ja då vet ni att det är mig de letar efter... ;-)
1000 tack och en stor kram till Rune som hjälpt mig att knåpa ihop denna jakthelg.
AllmäntSkapad av Hanna ons, september 05, 2020 12:36:08...som jag inte kunde motstå att lägga ut.
Jag brukar normalt sett inte tycka om kedjebrev, men det här fick mig att dra på smilbanden mer än vanligt.
Hej hej!
Äntligen ett ordentligt "Kedjebrev" som ger resultat ! Till skillnad mot normala kedjebrev så kan du inte förlora något, du kan bara vinna!!!!
Skicka bara detta Email vidare till 9 väninnor.
Instruktioner :
Packa ner din make/pojkvän/motsvarande i en stor kartong. Glöm inte att göra lufthål och skicka honom till personen överst på listan.
Snart så kommer ditt namn att vara överst på listan och då kommer du
att få 823 542 män.
Statistiskt så kommer det att finnas:
0,5 - 1 Mister World
2,5 - 3 Toppmodeller
463 Idrottsstjärnor
3 234 Sjövilda män
20 198 Män som gör allt Du begär
40 197 Män som står sig hela natten
Totalt så kommer du att erhålla 64 294 män som är mycket påhittigare,
läckrare och mer potenta än skrothögen som du redan har.Och bäst av alltså kommer garanterat ditt originalpaket inte tillbaka till dig.
VARNING!
Bryt inte detta kedjebrev. En kvinna som gjorde det fick tillbaka sin man i samma gamla kalsonger men mycket elakare än förut efter att ha suttit
i en papplåda i 3 veckor. Dessutom så blev hon tvungen att skicka sin nya
Toppmodell, som precis hade flyttat in, till sin väninna. Du måste tro på
detta Email. Det är ett utomordentligt bra sätt att förbättra livet utan tråkiga fotbollsmatcher, jobbiga middagar och långa diskussioner om städning. Medan jag sänder detta Email så har kvinnan som är nummer 6 på listan redan erhållit 837 män och hon har 452 oöppnade paket i hallen.
Med vänliga hälsningar
En riktig väninna :-)
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna fre, augusti 24, 2007 16:10:58Först skulle jag och Gira upp till tärnafjällen på fjällträning med vbfk, men då blev Gira sjuk.
Sedan skulle jag låna mig en ung engelsk setter till fjällträningen, men då blev jag sjuk.
Fjällträningen ställdes in och en återhämtande vilohelg låg framför.
En kär anhörig ringde och ville komma upp med en kompis över helgen. Självklart var de välkomna. Fort hade jag planerat ihop lite god mat, bastu, fiske och grillning på utsiktsplatsen.
Nästa dag mailade en fågelhundskompis och sa att det var fjällträning på Blaiken på lördagen. En sorselebo skulle dit utan hund för att se och lära. I samma veva fick jag reda på ett eftersöksprov i Storuman på söndag kväll. Domaren från Arvidsjaur passerade ju Sorsele...hmm...kanske skulle kunna åka med honom.
Helt plötsligt var jag helt frisk igen. Kände mig inte hängig det minsta.
Detta är så typiskt mig. En helg som först ser ut som ett blankt blad fylls utan att jag hinner tänka med en massa aktiviteter som jag pusslandes försöker få ihop med verkligheten.
Jag skippade fjällträningen på Blaiken och valde eftersöksprovet i Storuman. Med en tidig middag för våra kära besökare gick det att ordna. En sen kväll blev det vilket medförde en trött och sliten Hanna på jobbet. Hur normalt är det? Man har så mycket på fritiden att jobbet är där man hinner andas och vila ut. Tilläggas ska också att jobbet även kräver sitt. Men inte alls i samma omfattning.
Samtidigt vill jag inte välja bort en enda av alla roliga saker jag gjort, gör och kommer att göra i höst. Säkert planerar jag även in en och annan ytterligare.
Tänkte visa lite underbara blider från helgbesöket. (Eftersöksbilderna hittar ni i dressyrdagboken.) Korten är från turen upp till Låktaberget och den fantasktiska utsikten.
De som besökte oss var:
Daniel Jonsson från Umeå
och Frans Holmberg också från Umeå
Vid den röda pilen har vi vårt hus. Denna utsikt över Storvindeln där Vindelälven är som bredast är näst intill oslagbar.
Fyra glada, varma och hungriga friskusar. Ja fyrhjulingen hjälpte oss lite med packningen och skjutsade den av oss som hade för många stygn i knäskålen för att kunna bestiga detta berg.
Dagens mat bestod av pitabröd fyllda med älgskav, lök och svap samt sallad och kebabsås. Inte helt fel.
Visst ser det gott ut?
Grabbarna åt både en, två och tre stycken. Jag har ju lärt mig efter att ha fått det bevisat om och om igen...vägen till mannens hjärta går ju genom magen. Har jag fel? Ja men motbevisa mig då!
Efter maten blev vi kvedu och stinn...eller dorsk. För er som inte kan dialekten så betyder det ungefär mätt och belåten. Så pass mätt att man gärna slumrar en stund.
Efter maten var det dags för kaffe. Här uppe på berget rinner inga bäckar. Då får man ta vattnet där det finns. Så länge man kokar det är det ingen fara. Området här uppe på berget är väldigt fjällikt. Självklart, enkelriktad som man är, passade man på att springa över området och dess myrar på jakt efter fågelkullar.
Till kaffet grillade vi marshmallows. Har du inte provat detta så måste du göra det.
Men det är en konst att få in det i munnen när det blåser.
Man blir ju sugen bara av att titta på bilden...eller hur?
TipsSkapad av Hanna tor, augusti 23, 2007 16:52:40...och längtar med spänd förväntan.
Snart kommer den!
Trodde aldrig det skulle hända mig.
Att vänta på en bok (ljudbok).
Liza Marklunds sjunde bok om Annika Bengtzon.
Det ska bli kul!
