Blogg 2009Posted by Hanna Tue, May 05, 2021 22:08:00Ni som hann läsa min lilla blänkare om hjälp för råd och tips vet också vad jag pysslat med på sistone, ja förutom att köra av mig det sista på skotern, suovas över öppen eld och maximalt sollapande på renskinnet såklart.
Jobbar gör jag också, men det är inget jag njuter av längre. Det tar mycket kraft varje dag. Jag börjar längta efter ledighet och slippa använda hela mig som verktyg om dagarna. Mitt fokus är lite ofokuserat eller snarare magfokuserat. Fast, jag måste jobba på för att hinna med alla bedömningar och betyg innan terminsslutet samt se till att överlämnandet till min efterträdare blir bra.
Jag är glad att jag fick jobba heltid detta år. Det gör mycket för min föräldrapenning. Däremot kommer jag nog inte att få den tillsvidaretjänst jag längtat efter, hoppats på och till och med blivit lovad. Visst hade det varit skönt att ha någon form av trygghet att gå tillbaka till. Lustigt nog räcker det inte att ha lärarexamen med 4,5 år på universitetet när man jobbar som lärare. Inte heller visste jag att skollagen står över las-lagen. Jag måste plugga minst ett år till om jag ska få mig en tjänst. Lustigt nog skulle det räcka med en enda dag som ma/no-lärare och jag hade min tillsvidare på stubben. Vad kallar man sånt?
Lika mycket plugg och jag hade varit läkare, åtminstone för tänder och tjänat storkovan.
Jag har varit/är lite ledsen och sur över detta. Det kan jag villigt erkänna. Vad gör hannapanna då? Jo, först tar hon reda på fakta och träffar sedan chefens chef för ett litet samtal över hur man resonerar och argumenterar som arbetsgivare. Sedan väger hon sin egen chans att få rätt i sak mot att lägga ner och låta saken bli som den blir. Det sistnämnda blev det denna gång. Varför låter jag vara osagt.
Däremot har jag anmält mig till högskolan för ett års studier på heltid, helt på distans samtidigt som jag ska vara mammaledig på heltid. Jag tänkte läsa in behörigheten som man säger att jag måste ha, den behörighet som ingen annan har i kommunen även om de är tillsvidareanställda. Visst låter det klokt och genomförbart????
Mycket vatten hinner rinna under broarna på ett år och ingen vet om studierna är till någon nytta då. Jag kanske inte ens vill komma tillbaka. Men men, dummare blir jag knappast. Smakar det så kostar det. För vem, det återstår att se.
Äsch, nu måste jag sluta gaggandet trots att det stör mig varje gång jag tänker på det. Släppa saker enkelt kan jag inte. Jag är tveksam att jag någonsin kommer lära mig det. Är det vad man kallar långsint?
Kan man umgås för mycket med någon?
Google och jag känner varandra rätt bra nu för tiden. Kompisar kan jag inte kalla oss. Vi är inte i närheten av någon romans eller ens en liten flirt. Vi funkar ihop och byter tjänster, men tack och lov stannar det där. Jag håller på att bli spyless på vårt dagliga dejtande mot nya uppslag och upptäckter. Det står mig upp i halsen.
Skrivna ord i detta forum har fått stå tillbaka. Under tiden tuffar livet på fortare än man vill eller kan kontrollera. "Nej, men vänta nu jag måste ju hinna dittan och dattan först innan då:et är här!!!" Det som har hänt har hänt och vi får se om det ploppar upp i något sammanhang senare.
Min "lilla" 30-års-överraskning, som ett antal av er bidragit till, håller på att knytas ihop. Det är nu bara en och annan detalj som återstår. Tusen tack för tips! Jag ser fram emot detta som om det vore min egen födelsedag. Kanske för att jag komponerat allt efter eget tycke och smak? För visst räknas man som ett när man är gifta? Klart han tycker som mig! Men vet du, jag tror verkligen att han kommer att gilla det trots att mycket av det är helt nytt och eljest.
Jag ska berätta mer när jag kan.
See you!
Blogg 2009Posted by Hanna Tue, April 21, 2021 22:14:34Har vaknat med råge.
Detta var vad jag mötte på väg till jobbet i morse.
Ni som är riktigt skarpsynta ser vilka spåravtryck som finns på vägen till höger i bild.
Visst, här kommer en där det syns lite tydligare.
Jag har sett dem hela vintern och beundrat hennes omsorg...hon älgkon, som lyckats hålla de båda tvillingkalvarna vid liv. Ett par tre gånger har jag varit nära att plocka en av dem med bilen, men de har klarat både rovdjur och timmerbilar fram till denna morgonsnatt.
Förra året tog han en mitt över viken. Ni kanske kommer ihåg min berättelse om när jag var helt övertygad att finsmakaren riktat in sig på våra lufttorkande renbogar. Nattens älg var bara smakad av på ryggen. Fjolårets vad biten i steken, filén och hjärtat. Så visst är han en finsmakare allt, nallen.
Om detta är samma björn som vi sett spåren efter uppe på vårt närmaste berg är osäkert. Även en binna med unge har setts. Ryktet säger att mellan oss och Juktan kan man konstatera fem olika björnar. Visst börjar det bli lite väl gott om dem?
Men samtidigt måste jag säga att det är lite spännande. Jag kunde inte låta bli att hoppa ur bilen i morse för att spana efter spår, studera kampen och känna på älgkroppen för att avgöra dödorsak och tidpunkt. Inte var jag rädd heller. Det är säkert! Inte mitt på ljusa dan. Men ni som minns den sena kvällstimmen i min ensamhet förra våren då mitt korthår var livrädd för något i mörkret, vet också hur kaxig jag är när det väl kommer till kritan :-)
En vacker dag med rosor på kind och solsken i blick önskar jag dock:
Brummelibrum, vem lufsar där?
Buskarna knaka', en hund visst det är.
Lurvig är pälsen, men Hanna blir glad.
- Å, en kamrat, det var bra, se god dag!
Blogg 2009Posted by Hanna Wed, April 15, 2021 20:30:04...och andra forum.
Har tänkt lite kring detta under fantastiskt soliga påskdagar på skotern.
Hoppas att alla ni andra haft lika härliga dagar med trevliga människor omkring er. Det är så roligt att träffa alla. Det är skönt med en dags gårdspysslande hemmavid som återhämtning efter allt ståhej, men det blir lite tomt när ni åker. Jag kan inte låta bli att känna saknaden efter er. Välkommen åter!
Jag lade in en användare på Facebook någon gång hösten 2007. Jag begrep mig aldrig på det där stället och besökte det inte förrän kring detta årsskifte. Till min fövåning upptäckte jag alla välkända, mindre kända och borttappade bekantskaper. Jag kan förstå vinningen av forumet och glädjen i kontaktskapandet.
Nu har jag själv hittat och blivit hittad av en del vänner som jag växlar några ord med lite nu och då, men ska sanningen fram så förstår jag mig knappt på hälften av allt som försiggår. Jag blir trött av alla "took the quiz", fanklubbar, förfrågningar och inbjudningar till alla möjliga och omöjliga ämnen. Jag har försökt se meningen, men tyvärr, går inte. Jag kanske ändrar åsikt med tiden. Vem vet?
Sedan följer jag lite nu och då några andra bloggar. De allra flesta handlar om vad vederbörande gör om dagarna. Man kan säga att de skriver sin dagbok på nätet. Några av dem har blivit påhoppade av anonyma läsare. Dessa personer har gjort dem illa genom sina kommentarer.
Tyvärr (eller?) så är världen full av människor med andra åsikter än en själv. Det finns även dem som uppenbart vill såra och göra illa, inte allt för sällan kända personer som inte öppet kan stå för sina åsikter utan måste gå den anonyma vägen för att "klämma till". Jag lider med er som blir sårade och tycker inte det är ok.
Samtidigt så måste jag säga att om man valt att gå ut med sitt sårbart personliga inför hela världen så får man ju vara beredd på att alla läser. Då menar jag alla, inklusive rötäggen. Skriva av sig är bra på många sätt, men man måste inte göra det offentligt för att det ska ge något tillbaka.
För mig ingår detta i spelets regler. Speciellt när man som mig har många åsikter om mycket. Sticker man ut hakan måste man ju vara beredd på att få sig en och annan känga tillbaka. Jag väljer ju själv hur jag låter det påverka mig. Självklart har även jag blivit ledsen över mail och kommentarer.
Det som skrivs på bloggar världen över kan många gånger vara allt annat än verklighet. Det är bara författaren själv som vet vad som är sant. Innan man bloggar bör man nog ställa sig ett antal frågor. Varför vill jag ha en blogg? Vad är syftet? Hur förhåller jag mig till att hela världen får titta in i mitt liv och dela mina tankar? Hur gör jag med alla de som tycker en massa? Hur förhåller jag mig till min integritet? osv...
Jag har själv funderat på det jag skriver mer än en gång innan det publiceras. Det sista jag vill är att få skit av någon och än värre såra någon annan. Vem vill det? Men som tur är finns det en hel bunt av vänliga själar där ute som gång på gång ger mig feedback och mersmak. Ena gången får jag hjälpa någon på något sätt och nästa gång är det jag som får hjälp.
Lite nu och då blir jag och mitt tyckande ifrågasatt av andra. Inte allt för sällan är det just de diskussionerna som ger mest på samma sätt som att motgång föder medgång. Hur kul skulle det vara om alla tyckte som mig? Snacka om förutsägbart och totalt utan överraskningar. Samtidigt som det är kul att hitta jämlikar och inte känna sig så ensam. Sedan kan vi alla tänka på hur vi uttrycker oss så att ingen behöver bli sårad. Det tjänar ingen på. Inte ens om det var uttalarens syfte.
Så länge det positiva överväger så kommer jag att fortsätta med mitt bloggande. Men man ska inte tro att det negativa uteblir. Så är inte livet. Inte heller i cybervärlden. Det innehåller både ris och ros. Precis så som det ska vara. Mitt råd till alla er som på ett eller annat sätt blivit ledsna över kommentarer och påhopp är att inte låta er påverkas. Fundera på det som sagts eller skrivits. Varför tar det ont? Tänk igenom, men låt dig inte styras av det. Låt uttalaren få stå för sitt uttalande. Det säger mer om den personen än om dig. Gör det du tror på och se till att ditt eget syfte vilar på goda grunder.
Vi är alla människor av samma skrot och korn, mer lika än vi tror.
Gör mot andra så som du vill att andra ska göra mot dig.
Låter präktigt? Ja, det är precis vad det är. Du blir påverkad av någon som vill dig illa. Tänk dig då hur många du har möjlighet att påverka i din tur. Det finns någon anledning till att denna någon även läst din blogg. Varför tror du det är så?
Blogg 2009Posted by Hanna Sun, March 29, 2021 20:20:41En del är för och en del är mot. En del tycker ingenting.
Alla har vi anledningar och argument till våra åsikter.
Myndigheterna ser gärna en ökning av rovdjursstammen. Men till vilken nytta? Varför ska de bli fler? Vad tjänar vi på det? Vilka är argumenten? Hur många av alla är utrotningshotade? Korpen tex, måste den verkligen vara fridlyst? Varför är den fridlyst? Järven finns i överflöd, hur mycket äter inte den för att överleva? Räven likaså. Den får man åtminstone skjuta.
Fler rovdjur kräver mer tillgång på mat. Vad görs för att bevara populationen av de som ej är predatorer? Vem skyddar dem? Man kan tycka att naturen själv kan sköta populationernas jämvikt. Kan den det och vill vi det? Hur många rovdjur jagar vi för matens skull? Varför är de så värdefulla? Vem har rätt att avgöra det?
Jag jagar fågel och är självklart intresserad av dess tillgång för att främja möjligheterna till jakt och att plocka fram en bra och rutinerad fågelhund. Inför den gångna hösten hade jag stort hopp till en bra ripstam mycket på grund av den rika tillgången på sork och lämmel. Tyvärr så kraschade denna population. Varför tror jag ingen egentligen vet. Jag har i alla fall inte hört eller läst några troliga förklaringar.
De senaste åren som jag varit uppe på fjället har jag många dagar sett fler kroknäbbar som korp, fjällvråk, kungsörn och jaktfalk än vad jag sett ripa. När det inte finns lämmel eller sork blir ripan kroknäbbarnas främsta föda. Jag har även sett spår av räv och järv som frossat på ripa.
Vem står på ripans sida? Vad gör man för att bevara den? Vad är det som säger att kroknäbbarna ska få finnas i den omfattningen när det är ripan som tar stryk? Forskningen säger att riptillgången till 90 % beror på lämmeltillgången och trycket från predatorer. Vad kan jägarna göra och hur mycket hjälper det egentligen att begränsa avskjutningen? Var ligger problemet?
Ingen är mer intresserad än fågeljägarna att bevara en stark ripstam. Utan den försvinner möjligheten till det vi gillar mest. Jägarna står på ripans sida, i alla fall de som kan kallas jägare.
Jag har min åsikt klar och jag ifrågasätter verkligen myndigheternas prioriteringar. Det skulle vara intressant att få några välvässade argument till varför rovdjuren är värdefullare och varför de måste vara så många.
Jag gör vad jag kan för att minska på de fågelätande predatorerna.
Så här har det gått:
Räv 4 stycken
Mård 6 stycken
Mink 3 stycken
Fåglar 8 stycken
Blogg 2009Posted by Hanna Fri, March 27, 2021 22:46:52Vi har blivit med skoter igen.
Ett riktigt vidunder med läskigt många kusar under huven.
En Skidoo Summit XP -08 med 150 hästar på knappa 197 kg skoter.
Det började med att jag var lite sugen på något nytt. Min skotertokiga respektive var inte sen att komma med både ett och annat förslag. En Summit 600 lät ok.
Av en tillfällighet var denna maskin på besök i vår lilla by och visade sig även vara till salu. Enda felet var åttan framför de två nollorna. "Fy bubblan vilken äcklig skoter" var min bedöming efter första turen i den meterdjupa pudersnön. På isen fattade man inte hur fort man körde förrän man skulle svänga. Väl i lössnön var jag aldrig rädd för att köra fast och skotern var otroligt lättmanövrerad. Det svåra där var när man körde för sakta och lättade på gasen. Då dök den ända ner till gräsrötterna på två röda så man höll på att åka över styret.
Efter andra turen var jag däremot inte lika skeptisk. Den skulle dock kräva en hel del tid för omskolning vad gäller körteknik. Men vad skulle jag med alla onödiga hästar till??? Jag lär knappast släppa loss alla samtidigt. De skulle mest troligt stå och bli feta i stallet och dö av chock den dag de ska göra rätt för sig.
Vi var lika sugna båda två och började diskutera vem av oss som skulle offra sin nuvarande skoter som båda fyller sitt syfte men tyvärr inte mättar våra gasarvilliga tummar i tillräcklig omfattning. Det som kunde konstateras var att jag vägrar köra foxen. En sådan antik barnskoter klarar jag mig utan. Rangern däremot kan vi båda köra. Kanske skulle vi lägga ut båda skotrarna till försäljning och låta den först sålda få gå???
Innan vi var klar med den diskussionen bestämde vi oss för ett försök med vidundret. Som jag misstänkte är det inte jag som sitter på gulingen mest. Det ska bli intressant att se om den blir kvar till januari 2010 när foxen normalt kryssar mellan träden glidandes ovanpå snömassorna.
Någon som är sugen på en fox?
Blogg 2009Posted by Hanna Wed, March 25, 2021 20:56:08Hej alla glada!
Jag hinner inte riktigt med just nu. Tankarna går varma och jag har egentligen 1000 saker, upplevelser och dråpligheter att skriva om, men jobbet och pockis kräver allt just nu. Fortsätter det så här så kommer jag inte att orka jobba 100% så länge till. Förhoppningsvis lugnar det ner sig snart.
Jag ligger efter i mailen och försöker ta allt eftersom. Förlåt för att jag inte har svarat.
Jag vill tacka alla ni som på ett eller annat sätt hör av er till mig. Jag blir lika glad för varje mail, och då menar jag alla, oavsett om ni delar mina åsikter eller ej.
En sak som jag vill förtydliga är att ingen som mailar mig kommer att offentliggöras på något sätt. Alla mail förblir anonyma. Ni påverkar mig ofta till nya tankar och bloggar, men avslöjar er, det gör jag aldrig. Känn er trygg i det och fortsätt mer än gärna att dela med er, kända som okända. Ni berikar!
Sist men inte minst vill jag säga tack till alla fantastiska vänner som var hos oss i helgen. Vi var hela 13 personer som fick avnjuta ett fantastiskt vårväder i Skansnäsfjällen. Jag har varit helt slut i dagarna tre, men det var värt varenda minut. Jag längtar till ni kommer nästa gång.
Varmt välkommen tillbaka!
Blogg 2009Posted by Hanna Mon, March 23, 2021 23:04:30...gifte vi oss jag och Albin.
Sju fantastiska år har gått och tolv sedan vi blev tillsammans. Visst är vi rätt söta ändå?
Att dela resan med en livskamrat innehåller som alla vet både ris och ros. Jag vill varken vara utan det ena eller det andra. Det formar och förbättrar. För mig är äktenskapet ett starkt förbund bestående av fullständig tillit och respekt. Jag är inte alltid den bästa fru som går i ett par högklackat, men jag gör så gott jag kan och försöker på nytt varje gång jag felar.
Varje morgon möter han mig med ett leende. Jag känner mig glad och tacksam.
Vilken läckerbit han är, tänkte jag senast igår.
Det pirrar fortfarande i magen.
Jag älskar honom!
Blogg 2009Posted by Hanna Thu, March 12, 2021 18:55:23Tänkte visa er ett par av mina härliga elever, Matthias och Barblina.
De kommer ursprungligen från Schweiz, har jobbat med vildmarksliv i Canada och nu landat i Idbäckheden i Sorsele. Här driver de företaget Erlebnis Wildnis.
Det är härligt med nytt blod och en ung trebarns familj i våra trakter. Det ger en positiv kick som säkert kan ge ringar på vattnet till oss mer trögflytande inlandsbor.
Ge dem en spark på vägen genom att lotsa intresserade besökare till deras härliga paradis på jorden.
