AllmäntSkapad av Hanna tor, januari 31, 2008 14:05:52Med mitt vanliga flyt så tog den senaste krocken hårdare än jag hoppats den skulle göra. Det kommer att ta tid innan reservdelarna är på plats och vi är redo att bege oss ut på banan igen.
(Ursäkta att jag skriver lite ingående om det här men för mig är det intressant att ha kvar)
Jag hade läkartid i måndags där det skulle bekräftas hur min muskelbristning börjat läka och konstateras att inte hälsenan var skadad. Jag hade lite onda aningar eftersom smärtorna blivit värre under helgen. Foten var konstant svullen och blodfylld vilket tydde på att de inre blödningarna inte upphörde.
Doktorn vars namn jag fortfarande inte kan uttala var helt övertygad att det var en muskelbristning och sa bara att jag skulle åka hem och vila, möjligtvis smörja med någon blodförtunnande salva som skulle göra att kroppen snabbare absorberar blodet från blödningen. Han hade klämt på hälsenan och känt att den var spänstig och på plats. Denna bedömning ville jag gärna köpa, men min kvinnliga intuition sade annat.
Jag hade pratat med en kompis under helgen som är sjukgymnast. Han sa att jag skulle se till att få en remiss till Lycksele för ultraljud och en ordentlig undersökning av hälsenan. Allt för att vara på den säkra sidan. Muskelbristning och avsliten eller skadad hälsena har två helt olika rehabiliteringar.
Mitt trix för en remiss till Lycksele blev en frågestund med tusen frågor. Läkaren tyckte nog jag var en besvärlig och vetgirig patient. Han plockade fram en bok och skulle förklara hur dessa skador uppkommer. Sedan fick jag lägga mig på magen och böja på benen till 90 grader. Han klämde rätt hårt på min avslappnade vad för att betrakta hälsenans rörelse. Normalt sett rör sig foten lite olika beroende på var man trycker på vaden. Min fot rörde sig inte ett smack.
Läkaren blev fundersam och sa att han inte förstod sambanden. Hälsenan kändes hel men den betedde sig som om den var av. Ett telefonsamtal till kirurgen i Lycksele resulterade i omedelbar taxitransport till Lycksele lasarett. Det var hög tid att göra något åt skadan eftersom en hel veckas läkning redan gått förlorad, om nu senan var skadad.
Ultraljudet visade att hälsenan delvis var av. Man kunde faktiskt känna gropen med fingrarna om man bara kände nog högt upp mot vaden. Som jag fick det förklarat, delar sig senan när den fäster i vadmuskeln. Den mittersta delen hade gått av precis vid muskelfästet.
Olika experter konsulterade i närmare två timmar om de skulle operera eller inte. Personer i min ålder (unga alltså) opereras i de flesta fall eftersom en operation ger en starkare sena och mindre risk för återkommande skada.
Efter många om och men beslutade de att inte operera eftersom senan fransat sig vid brottet samt att den gått av för nära muskeln. Man kan inte sy i en muskel som består av längsgående fibrer. Det fäster inte. Det blev ett gipsat underben med optimal spets, dvs utsträckt fot som en ballerina ungefär.
Inför en eventuell operation får man inte äta på ett antal timmar. Jag hade ätit en hårdbrödmacka och ett glas oboy vid halvsju på morgonen. Beslutet om gips kom halv fem på eftermiddagen. Jag var så hungrig att jag kunnat äta upp alla mina naglar i brist på annat. Tyvärr stängde cafeterian för en halvtimme sedan, var det besked jag fick.
Efter ytterligare en halvtimma kom den underbaraste sjuksystern på jorden med en näringsdryck med jordgubbssmak och en apelsin. ”Gullidej” var det enda jag fick ur mig innan jag på ett par sekunder halsade i mig drycken. Men drycken var inget mot apelsinen. Jag har aldrig ätit så god apelsin någon gång. Jag njöt av varje klyfta som jag läskande och långsamt smaskade i mig sittandes på en brist med benet i vädret. Åhh vad jag njöt. Det var det bästa på hela dagen.
Klockan sex kom taxin som körde mig ända hem till Skansnäs, en meter från dörren. Chauffören, en ung lyckselegrabb, undrade nog var han hamnat någonstans. Han fick komma in på lite kvällsfika innan han styrde kosan hemåt mot civilisationen.
För mig gäller det nu att sköta sig felfritt om jag ska bli hel utan bestående men. Gipsen ska sitta på i två veckor och foten bör vara i höjdläge. Sedan får jag under fyra veckor en ballongsko bestående av plast med luftkuddar och klackkilar på insidan för att fixera foten i spetsläge. Den ska jag visst kunna gå på vilket gör att jag förhoppningsvis kan återgå till jobbet. Varje vecka måste jag åka ner till Lycksele för undersökning av läkningsprocessen. Vilken tur att jag bor så civiliserat. Det är ju inga problem med kommunikationen från Skansnäs, går minst en buss i timmen…
Efter sex veckor är det dags för rehabilitering hos sjukgymnast. Den består av att långsamt få foten i 90 grader mot underbenet, dvs så att jag kan stå rakt med parallella ben. Efter det ska jag försiktigt börja belasta senan och vadmuskeln. Åka skidor på fjället kan jag göra tidigast i mitten på april. Spela innebandy ska jag inte göra på flera månader.
Jag frågade doktorerna varför de trodde att jag fått skadan. Själv var jag helt övertygad att jag är för klen. De svarade ”ren tillfällighet”. ”Det finns toppidrottsmän och helt otränade som skadar hälsenan. Några anstränger sig hårt och en del nästa inte alls.” Men alla var överens om att innebandy inte är att rekommendera eftersom det är en av de sporter som ger flest skador av denna typ.
Summa summarum så är jag vid gott mod och försöker tänka på att allt är relativt. Det finns många som har det värre. Jag kommer mest troligt att bli helt återställd på ett par tre månader. Det är inte så länge i skadesammanhang…
…tillräckligt mycket att vara tacksam över. Men vi kan nog vara överens om att jag inte har någon större tur med mig med tanke på mina planer om en meriterad hund. Trots detta finns det dem som hävdar att jag är född under gökträdet. Fråga mig inte varför för inget kommer till mig gratis utan prestation. Jag går livets hårda skola och jag lär mig massor. Livserfarenhet är också tillräckligt mycket att vara tacksam över.
Fler abstrakta tankar om detta kommer i nästa blogg…
AllmäntSkapad av Hanna fre, januari 25, 2008 14:01:49Jag hinner inte mer än att skriva i dressyrdagboken att vi (jag och Gira) är tillbaka på banan igen, så krockar jag och får nya driftstörningar.
Jag hade lyckats övertyga mig själv ganska ordentligt att jag utan större problem skulle kunna spela den omtalade Duvan Cup med några gamla vänner. Bollkänslan fanns faktiskt kvar relativt bra även om tårna tyckte det var länge sedan de fick stötas och blötas i skorna.
Jag hade tänkt spela betydligt mer än fjuttiga två gånger innan cupen, men som så många gånger förr så räcker inte tiden till även om jag brukar få den att räcka till det mesta.
I måndags skulle jag bara spela en dryg timme för att spela bort den värsta träningsvärken innan helgen. Det var bara något byte kvar innan jag tänkte avsluta passet.
Jag springer mot bollen, som så många gånger tidigare, då det utan minsta förvarning kommer en jubelidiot och rappar mig över vänstra vaden med full kraft. Det gjorde så ont att jag såg stjärnor. Jag blev flygelak på stackaren som sprang bakom och undrade var i hela friden han lärt sig spela innebandy.
Alla spelare och avbytare talade om för mig att jag var helt ensam. Ingen var i närheten av mig. ”Men jag kände ju slaget” sa jag och började ana det värsta i samma stund som stjärnorna växte till planeter. Måtte det inte vara hälsenan med kryckor och rehabilitering på flera månader.
Då kom tankarna och en stor flod med tårar av besvikelse för att hela våren, den älskade vårvintern som jag avgudar, skulle bli förstörd. Jag som sett fram emot så mycket och nu skulle jag bli handikappad och rörelsebegränsad i flera månader. Hur skulle jag överleva det? Det är ju våren som ger mig energi så det räcker hela året. Bara det varma solljuset gör ju att man blir nykär.
Sedan säger jag bara karlar och hantera kvinnor som gråter och har ont. De flesta vet inte hur de ska bete sig. En man kom fram och sa tröstande ”ja, är det samma skada som jag hade för några år sedan så kan inte du springa något mer denna vår, det är en sak som är säker”. Vilken enorm tröst det var i de orden. En annan man visade en väldigt fin sida. Han sa inte mycket men tröstade desto mer. Tack för det och ta vara på den gåvan. Min kära respektive (som alltid är den som stöttar och tröstar bäst när det behövs) blev mest tyst och funderade på vad han skulle göra och sa tillslut: ”nä, nu åker vi på akuten, du brukar inte vara så här om du inte har riktigt ont”.
Sagt och gjort så åkte vi iväg och träffade doktorn vars namn jag inte kan uttala. Han gjorde ett bra intryck och verkade veta vad han snackade om. Som synes så verkade hälsenan sitta där den skulle men på grund av blödningen så kunde han inte känna om den var skadad. Då släppte den största stenen. ”Vilken tur, för då hade jag gråtit ännu mer” sa jag och flinade samtidigt som jag torkade bort de sista tårarna
Ny läkartid på måndag med sjukskrivning och kryckor i två veckor är väl inte hela världen med tanke på omständigheterna. Jag ska nog få mina njutningar i vår trots allt.
Nu försöker jag lära mig hur man hoppar på kryckor både inne och ute, uppför och nerför. Det går sådär. Man får grymt ont i händerna och armarna. Lite mer armstyrka hade inte varit fel. Men jag lär mig. Jag vet att man inte kan dammsuga och hoppa på kryckor samtidigt. Då faller man och slår sitt ömma ben. Däremot kan jag flytta en full tallrik med soppa från spisen till köksbordet. Man ställer bara upp ett led med stolar som man ställer tallriken på och hoppar mellan. Man får inte vara dum ;-)
Efter en liten deppig period så är det nu åter hopp om livet och jag gör allt för att min brustna muskel ska läka så fort som möjligt. Men en sak är säker, detta ska jag inte vara med om en gång till. Min kropp har blivit förgummad och det är hög tid att den får smaka på andra bullar så jag inte riskerar att missa fler godbitar av livet.
Och vet du, jag bad ordentligt om ursäkt till honom som jag felaktigt anklagat till skadan.
Hejhopp
AllmäntSkapad av Hanna fre, januari 18, 2008 16:34:44Nu har humorprogrammet "mammas nya kille" börjat igen kl 16-18 på onsdagar.
Allt får mig inte att dra på smilbanden men livscoachen däremot får mig att vika mig av skratt. Ni måste bara lyssna på när Peter Nilsson svarar på första brevet som handlar om åldersnoja.
Snacka om ironi...och det träffade mig på pricken.
LIVSCOACHEN & Åldersnoja - 2008
Peter Nilssons Avslappningsband - Tema Åldersnoja - 2008
AllmäntSkapad av Hanna ons, januari 09, 2008 15:36:32Så här i efterhand så är ett år inte så långt. Tiden går fort och man hinner inte med. Alldeles nyss hade jag ågren för att jag var tvungen att ställa undan skotern. Snart är jag där igen, men nu med den underbara vårvintern liggandes framför, istället för bakom.
Samtidigt när man tittar bakåt, funderar och läser några gamla bloggar så ser man hur mycket som hänt och att man faktiskt utvecklats en del. Det är fördelen med att ha tankar på pränt.
Vad kan man säga om år 2007 annat än att jag hamnade i 30-årskrisen på allvar och med råge. Kris låter jobbigt och något man gärna undviker. Men jag är varken ledsen eller bedrövad. Jag är oändligt tacksam. Det är ju först nu det börjat hända lite saker i livet. Jag mår toppen.
Självklart finns det fortfarande saker som skaver och sticker. Sånt har alla mer eller mindre. Frågan är bara hur vi låter dem påverka oss och hur vi hanterar dem. En del saker behöver vi ta tag i och bearbeta, andra tar tid och några förblir oföränderliga. Jag tror stenhårt på att det inte finns något ont som inte har något gott med sig. Jag har tagit mig en bit och fått ett antal svar på mina frågor och funderingar. Men jag har en hel del kvar och ser med spänning fram mot 2008 och vad det året ska innehålla och ge.
När krisen var ett faktum bestämde jag mig för att sätta upp några mål för att få mig själv att förverkliga en och annan dröm. Ett mål per kvartal kändes möjligt.
Mina drömmar kan vara allt från materiella ting till upplevelser, skavsår som ska vårdas och utveckling av min personlighet. Jag vill fylla livet med glädjeämnen, ha roligt helt enkelt, och även utvecklas till en glädjespridare med tid för möten, medmänsklighet och liv i nuet. Det låter präktigt, jag vet, men är något att sträva mot.
Första kvartalets mål var att hitta en fin tikvalp. Den 20 januari föddes Fjällbrisens Gira hos familjen Stöckel i Jukkasjärvi. Världens finaste vorsteh såklart. Efter vi tog bort Rickardssons Texas tog jag mig en ordentlig funderare. Efter två hundar där den ena var värre än den andra så skulle jag inte riktigt orka med ett tredje nederlag. Jag hade två val, antingen satsa eller lägga ner. Med tjurskalle och vinnarvilja blev valet ganska självklart.
Gira skulle inte komma till oss förrän i slutet av mars så under tiden började jag lite smått med nästa mål, en egen hemsida. Samtidigt fick jag låna mig en härlig tik, Landinarnas Gerda. Hon räddade vårvinterjakten eftersom min gamla Atlas bara såg till att vinterripan kommer på vingar långt utom hagelhåll. Som tack såg jag till att ge Gerda en hel del konditionsträning inför vårens kommande jaktprov.
Albins kusin Elias, som jag redan under julhelgen frågat ut en del kring denna krångliga teknik, ställde upp som bollplank när hemsidan skulle byggas. Jag började med bla Front Page men insåg att jag varken skulle ha tid eller ork att bygga från början. Valet för bygge och domän föll, efter råd och tips, på webbföretaget one.com. Där fanns redan olika grundsidor som man fick välja bland och bygga på för att forma sin egen sida. Jag fick fri support (på svenska) dygnet runt och ett stort utrymme, där jag än bara förbrukat en dryg tiondel, för endast 12 kronor per månad.
Båda dessa mål gick relativt fort att avverka. För att tjäna lite tid så började jag med mitt tredje mål eftersom detta hade ett stoppdatum den 25 augusti. Målet var att slutföra min jägarexamen som jag gått och gruvat för i 16 år. Tidigare hade jag uppsiktsjagat med min man. Utan färdig examen är man ingen riktig jägare enligt mitt tycke. Min kära far anser att man ska ha fällt ett antal olika vilt och jagat många år (typ 20) innan man kan kalla sig riktig jägare. Delade meningar som vanligt. Jag började träna på lerduvor redan innan snön var borta. Ibland träffade jag allt och ibland inget. Det var verkligen påfrestande på humöret. Ett litet mail till skytteinstruktören Leif Schmidt utanför Skellefteå blev min räddning. Vi bokade en dag i slutet av juli där han med hela sitt hjärta tog sig an mig och mina skyttebekymmer. En felaktig kolv och ett väldigt vänsterdominant öga visade sig vara problemen. Det är inte alla dagar man får träffa människor som Leif. Ett möte jag inte kommer att glömma. När jag återvände hem gjorde jag det med godkända prov i alla moment. Jag fick nypa mig i armen för att förstå att det äntligen hänt. Nu var jag RIKTIG jägare. Den 17 augusti fick jag min första vapenlicens.
Målet med jägarexamen gav en mängd små mål som grädde på moset. Jag skaffade mina första rapphöns och fasaner. Träningen med dem resulterade i att min gamla Atlas fick så många korrekta fågelsituationer på kort tid att han började stå för fågel. Med spänd förväntan på träningens resultat begav vi oss upp på fjället premiärhelgen. Atlas stod gång på gång för ripa och jag fick skjuta mina första fåglar som riktig jägare. Det var också där som Atlas apporterade sin första varma ripa och gjorde sitt första kompletta fågelarbete ute på riktig jakt, endast drygt fem år gammal. Regnet öste ner och skymde mina glädjetårar som bubblade fram från det jag längtat efter att få uppleva så länge. Det var bara för bra.
Självklart kom det även motgångar av all måluppfyllelse. Mina planer att lära mig konstens alla regler om hur man tar fram en bra fågelhund gick inte helt som planerat. Jag var på den ena efter andra kursen samt ett och annat prov och träffade många härliga människor. Att lära känna nya människor var ett mål i sig. Nya människor kan ge nya tankar och infallsvinklar på livet. Det är inte ett måste, men det är enklare att som vuxen lära känna nya människor med ett gemensamt intresse. Jag vill passa på att tacka alla jag mött och som hjälpt mig på ett eller annat sätt under året. Ingen nämnd och ingen glömd, ni vet vilka ni är.
Kurser i all ära, men tyvärr blev Gira smittad av kennelhosta på en av kurserna. Normalt så håller den bara i sig ett par veckor, men naturligtvis blev det inte så för Gira. Hela hösten gick och hostan kom tillbaka varenda gång jag trodde att den gett med sig. Till slut tog jag med mig Gira och åkte ner till veterinärstationen i Vännäs. Där fanns en underbar veterinär som hjälpte mig med undersökningar, provtagningar och den ena efter den andra medicinen. Som vi tror hade hostan utvecklat sig till en elakartad halsinfektion som var på väg att bli kronisk. Till sist fick jag en dundermedicin som sopade undan alla gästande bakterier och infektioner. Gira blev frisk som en nötkärna, inte en dag för tidigt.
Alla mina höstplaner gällande Gira fick läggas på hyllan. Hon blev totalt stallad i väntan på att bli frisk. Många förstå-sig-påare tycker nu i efterhand att det var lika bra eftersom min iver att få till en fungerande jakthund var lite för stor och att jag lätt kunnat driva på för fort och för hårt. Kanske har de rätt. Nu är jag i ett annat dike, inte allt för obekant, med en inte allt för lydig energimaskin att få bukt på. Jag som hade tänkt starta på vårprov.
Det fjärde och det sista stora målet år 2007, var en ögonoperation. Jag skulle äntligen få slippa böket med linser och glasögon. För er som vet hur det är förstår också svårigheterna som blir med ett aktivt friluftsliv som största nöjet. Ska man vara fin får man lida pin är ett uttryck som kommer till rätta i detta fall. Tiden hos doktor Koskela var en pice of kaka, bara en och en halv timme där själva operationen tog några minuter. Det var läkningsprocessen som var plågsam. Fy bubblan för två dygn med konstant smärta och där till och med det svaga ljuset från adventsstaken var för stark…med solglasögon på. Men nu i efterhand skulle jag utan tvekan göra om det. Jag rekommenderar er alla att spara en slant (ca 24 000) för att slippa handikappet med dålig syn. Det är värt pengarna och man har ett år på sig att göra om operationen om resultatet inte blir körkortssyn. Tänk bara på vad ett par glasögon kostar eller en årsförbrukning av linser med tillbehör. No doubt!
Eftersom mina fyra uppsatta mål för året gick relativt bra att genomföra passade jag på att pressa in ett till. Det var utlandsresan till Kap Verde. Jag och min respektive hade aldrig åkt till varmare breddgrader tillsammans. Mycket för att ingen av oss har haft det behovet. Efter en intensiv sommar och höst kände vi för lite semester med lugn och ro. Det var lugnt på Kap Verde, nästan lite för lugnt i vårat tycke. Resan var värd pengarna och de erfarenheter den gav men jag åker inte på en liknande resa någon fler gång. Vi är på tok för rastlösa för endast sol och bad. Jag vill få med mig mer när jag liks åker iväg. Nästa gång blir det mer äventyr.
Ett mål som inte gick något vidare var det som jag tjuvstartade lite med eftersom Gira var sjuk, jakten på den stora blåsvarta tjädertuppen. Testet blev under lövfällningen vilket inte gjorde saken lättare. Jag fick ett par tre lägen men kom inte nog nära. Jag är inte kompis med skogsjakten, och vet inte om jag någonsin kommer att bli det.
Ytterligare ett mål som inte helt förverkligats är jaktkompisar. Eftersom jag och min man har liknande intressen och han är betydligt mer driven än mig har jag alltid följt honom på hans intressen även om det även varit mina. Jag kände att jag behövde bli mer initiativtagande i något eget. Sagt och gjort delade vi upp våra två största intressen, fågeljakten blev min och älgjakten hans. Det föll sig ganska naturligt.
Jag bestämmer numer vika dagar det är fågeljakt. Min man kan få följa med om han frågar, men det är jag som leder aktiviteten. För mig var det precis vad jag behövde.
När det gäller jaktkompisar så är det mer eller mindre krångligt att som ensam tjej få dela jakten men någon/några under en eller ett par dagar. Som bekant är det övervägande män som jagar. Tack och lov är det fler och fler tjejer som börjar med jakt över stående fågelhund och jag har ett par tre stycken som jag hoppas få lära känna och kanske dela lite upplevelser med. Anledningen till krånglet förstår jag mig i ärlighetens namn inte på och jag kan erkänna att det sticker lite i mig. Vad tror man egentligen?
I samma sekund blir jag lite obstinat och skiter i allas anledningar. Denna småsura inställning, som kan ploppa upp ibland, gjorde att jag begav mig iväg på min första ensamjakt. En vänlig själ hjälpte mig med stuga och en rabatterad helikoptertransport till en otroligt vacker dalgång i Vindelfjällens naturreservat. Att för första gången få åka helikopter upp på fjället kändes som ren lyx. Tyvärr blev Altas sjuk och det stora antalet ripor som jag skulle skjuta förvandlades till endast en enda.
Jag föredrar fortfarande sällskap att dela upplevelserna med framför ensamma dagar på fjället. Men ensamjakten gav erfarenheter och upplevelser som man inte kan få på något annat sätt. Alla mår bra av att kunna klara sig själv. Jag gör gärna om det.
Mål av mer personlig karaktär tar jag inte upp här…och ja det går att vara mer personlig än så här. De finns i mitt huvud och i min utveckling. De går att läsa mellan raderna lite nu och då för er som kan den konsten. Någon form av personlig integritet finns fortfarande kvar.
Målen för 2008 kommer ni att få ta del av i nästa årskrönika. De fyra stora målen är ännu inte helt på plats. Jag kan inte riktigt bestämma mig vilka av dem jag ska ta och i vilken ordning. Två små mål har jag redan gjort trots att det bara gått några dagar.
Mål hit och mål dit, men för MIG är detta ett outstandigt sätt att förverkliga drömmar, utvecklas och hitta glädje. Du har säkert dina sätt som fungerar för dig.
Jag är glad och tacksam för det år som gått och längtar efter ett nytt med nya möjligheter.
Gott Nytt År!
AllmäntSkapad av Hanna mån, januari 07, 2008 18:53:34Äntligen återgår det mesta till det normala och vardagslunkens gamla gängor. Under jullovet har jag träffat familj, släktingar och många goda vänner. Det har varit roliga och intensiva stunder med en del tokerier och sena nätter. Den största tiden har jag dock bara myst och pyst. Jag har tagit sovmornar, strosat runt i bara understället, åkt skidor både framför teven och ute i det fria, bastat, ätit julmat och mängder med godis. (Bäst man passar på innan nyårslöftet.)
Det är bland det bästa med att bo ute i ödemarken. Man bara är, utan att bry sig om frisyr, kläder och smink. Är man ständigt uppiffad kan man ju aldrig göra sig fin. Man kan bara bli fulare. Vad är det då för vits? Det är ju kontrasterna som gör skillnaden. Den som inte kan visa sig nymornad och osminkad kan ju inte heller vara enkel och naturlig.
Det finns dem som inte tror att jag är fåfäng. Varför skulle jag inte vara det? Bara för att man tål lite kroppsarbete och inte är rädd för skit under naglarna kan man faktiskt tycka det är roligt med paljetter, glamour och fåfänglighet.
Ett par kompisar (alltså de var ett par) till mig hade diskuterat innehållet i kvinnans sminkväska. Mannen ansåg att ögonfransböjaren var helt onödig och att ingen annan kvinna hade en sådan. Kvinnan hävdade motsatsen. Mannen drog till med ett exempel som verkligen skulle bevisa att han hade rätt och sa ”Hanna har garanterat inte en sån där”. Sagt och gjort kom de till mig med frågan om jag hade en så kallad ögonfransböjare i min ägo. ”Självklart har jag det, det har ju alla kvinnor” blev mitt svar.
Jag har funderat lite på varför just jag fick den frågan. Kanske ni tycker den är självklar. Till viss del förstår jag, men till stor del inte. Kvinnan förstod att jag skulle ha en ”sån där” men inte mannen. Varför inte det?
Jag kan villigt erkänna att jag är lika fåfäng som alla kvinnor. Jag kanske inte är det riktigt lika ofta men i alla fall på samma sätt och med samma hjälpmedel.
Jag plockar mina ögonbryn och rakar mig både här och där med apparat, hyvel och hårborttagningskräm. Jag färgar håret, använder specialschampo och gör inpackningar. Jag använder pealingkräm på ansiktet, skrubbhandskar i duschen med efterföljande ansiktskräm respektive hudlotion. Jag bleker mina tänder, filar mina fötter och köper märkessmink från Make Up Store. Jag använder gärna spetsunderkläder och kjol när tillfälle ges. Det enda jag inte gjort mig fåfäng över är skor med klack (180 är tillräckligt långt enligt mitt tycke) och manikyr (nagelbitare har inte några långa naglar att manikyrera).
Jag är fåfäng så det räcker och blir över.
När vi nu är inne på fåfänglighet ska jag berätta en liten episod från vårsommaren. Under denna period stiger temperaturen och klädseln lättas. Blir det tillräckligt varmt kan det tänkas att man förvandlas till bikinibrud. En sådan utförsel kräver en viss förberedelse.
Som vanligt på helgerna har jag tusen saker jag vill göra och bör hinna med. Jag vill ta vara på dagen och vara ute så mycket som möjligt. Just denna dag skulle sommarblommorna få befrias från sina klämmande och sprängande odlingskrukor och flyttas till vida plantlådor fyllda med näringsrik och myllig jord.
Naturligtvis, fåfäng som man är, vill man passa på att lägga grunden till sommarens gyllenbruna hud. Som tur är man kvinna och kan göra flera saker samtidigt. Sola och plantera blommor samtidigt är ju lätt som en plätt. Man vrider bara kroppen allt eftersom solen steker, precis som när man halstrar en hel gris över öppen eld.
Att vara kvinna innebär också att man kan vara supereffektiv och utnyttja tiden till max. Nästa göromål är redan planerat innan det första är avklarat.
Precis så var det för mig denna morgon. Jag vaknade tidigt till en underbar sommarmorgon och kände energin flöda. Denna dag skulle jag hinna så mycket.
Jag plockade och städade både här och där, satte igång en tvätt och plockade ur och i diskmaskinen. Det var bara en sak kvar innan jag kunde ta på mig bikinin och gå ut.
Gira, min lilla guldklimp till valp, följde mig var jag än gick, till och med på toaletten. Lite snabbt skulle jag in dit och fixa bort sista göromålet. För er som inte är så insatta så finns det en hårborttagningskräm man kan använda på lite känsligare ställen för att slippa stubben. Krämen är lika effektiv som vi kvinnor och gör att håret upplöses och förintas på bara ett par minuter. Grymt bra!
Krämen hade jag inte använt på ett antal månader. Hastigt och lustigt (hade ju lite bråttom att komma ut) öppnade jag tuben samtidigt som jag klämde till. Krämkorven måste ha längtat att få komma ut och se dagens ljus, för den kom ut på en tiondels sekund och totalt utan precision… och hamnade på Giras huvud.
Gahhh…nu gällde det att tänka snabbt. En stund till och min lilla guldklimp skulle få en hårlös krämkorvsform på huvudet. Fort lite papper och gnugga. Resultatet blev en utspridd krämkorvsmassa på HELA huvudet. Om en ännu mindre stund skulle min lilla guldklimp vara helt skallig!!! Fort in i duschen och spola mängder med vatten.
Efter en närmare granskning såg det ut som om guldklimpen kom undan med blotta förskräckelsen. Håret var kvar och hade bara ändrat färg. Guldklimpen hade blivit ett ljushuvud, som matte, lika smart. Smått försenad gick jag ut i solen för att bli lika gyllen som guldklimpen.
Sådan matte sådan hund ;-)
