Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna ons, augusti 08, 2007 14:35:21Alla ni som pratat med mig på sistone vet att jag bara har en sak på hjärnan...
...nämligen...jakt, fåglar och Gira. Jag kan ju med lite ansträngning faktiskt även prata om annat...en stund...men sedan är jag tillbaka på apport, flog och skytte.
Efter att länge funderat och grunderat på hur jag skulle få tag på lite apportvilt hörde en vänlig själ av sig till mig och meddelade att det fanns fyra måsar att hämta i Lycksele.
Sagt och gjort så hoppade jag utan att tveka i bilen direkt på måndagen, denna ljuvliga sommarmorgon och en trasig AC, för att hämta mina måsar. När man liks åker till stan... ja för alla er inlandsbor som fortfarande tycker att Lycksele är en stad...så får man ju passa på att göra bort alla möjliga och omöjliga ärenden. Man vet ju aldrig hur länge det tar till nästa gång...speciellt inte när jakten närmar sig. Då skulle jag tro att jag blir än mer hopplös och enkelriktad i mina tankebanor.
Helt plötsligt efter en kurva sitter en skogsfågel på vägen. Med en snabb sidorörelse lyckas jag undvika att köra över fågeln med däcket. Den hamnade mellan dem istället. Inte så mycket bättre kanske. Jag hör en liten duns och tittar snabbt bakåt för att se var den ligger på vägen.
I ögonvrån ser jag något passera samtidigt som jag bromsar in och viker åt sidan. (Man är väl ändå tjej och kan göra både en och två saker samtidigt)
Där flyger den! Då klarade den sig alltså. Jag följer den med blicken och ser att den landar i en talltopp. "Värst vilken jumbojet landning det blev" tänkte jag när hela tallen gungar till samtidigt som tyngdkraften suger den mot marken med tyngdaccelerationen på 9,8 m/s2. (Ja lite fysik fick det lov att komma med.)
Nä den måste ju blivit skadad. Bäst att kolla.
Morgon som det är blir jag dyngsur om skorna av daggen när jag skumpar in i skogen för att leta efter fågelstackarn. Det blir ju JÄTTEBRA med en dag på stan i kippande skor och vatten mellan tårna. Men vad gör man inte...
Efter ett tag hör jag hur det prasslar till i björkriset. Det måste vara fågeln. Jag springer dit och hittar till slut jumbojet-tallen. En bit därifrån vid en björkdunge ligger fågeln. Så den är död. Samma sekund som jag ska plocka upp fågeln flaxar den till med vingarna och försöker bita mig i handen. Uppenbarligen är den skadad. Den kan knappt springa och inte heller lyfta.
För fågelns skull...
Hur i hela friden tar man död på en tjäder med bara händerna? Jag har hört någon gång om att vrida halsen av en höna. Jag försöker att på nytt sträcka mig efter fågeln. Men den är lika galen och gör utfall. Jag blir ju nästan rädd. Den där näbben kan ju säkert göra illa mig ordentligt.
Jag tittar mig om och börjar leta efter en påk. Ett kraftigt slag mot huvudet borde åtminstone göra den yr så jag kan hinna vrida halsen av den. När jag ser mig omkring upptäcker jag hur något rotat i mossan och rivit ut stubbar. En bit längre bort ser jag hög på hög av... just det... björnskit. Då kommer jag på det prasslade lätet som hjälpte mig att leta reda på jumbotallen. Var det verkligen fågeln jag hörde?
Här gäller det att vara lite snabb. Det kan ju faktiskt varit en björn som prasslade. Vi springer runt björkdungen några varv, jag och tjädern. Du skulle sett oss. Vilken syn. Ibland var det läge att fundera på vem som jagade vem. Till slut stannar jag upp och byter håll. Ha ha...fågelusling. Nu blev du fintad. Jag får jag in en träff som lugnt skulle gett en homerun.
Tror du den dog för det? Nä den sprattlar som aldrig förr. Jag slår och slår och slår... tills det slår mig att höns även brukar springa utan huvud. Den är nog redan död tänkte jag och tittade på fågeln. Där den ligger blinkandes samtidigt som den med väsande röst drar sin sista suck. Då plötsligt drabbas jag av dåligt samvete. Men vad har jag gjort! Stackars fågel! Hur kan jag vara så kallsinnig?
Försiktigt lyfter jag upp den varma kroppen och bär den långsamt och missmodigt med hängande huvud bort till bilen... där jag till min FÖRGRYMMELSE upptäcker att den skitit blåbärsskit på hela mig. Jag har svarta zebraränder längs benen...ända ner till blötskorna... och jag har låååånga ben. Det dåliga samvetet är som bortblåst. Fågeln hade ju dött oavsett. Jag gjorde bara lidandet lite kortare. Jag torkar och tvättar men smetar bara ut geggan.
Perfekt! En dag på stan med surskor och zebrabyxor.
Enkelriktad som jag är har jag nu kommit hem med mina fyra måsar och en tjädertupp på köpet. Jag och alla människor jag mötte överlevde dagen på stan. Lite får man väl offra. Allt för jakt, fåglar och Gira.
Ett erkännande...detta var första skogsfågeln som jag dödade. Jag som trodde det skulle bli med hagelbössan...
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna mån, juli 02, 2007 13:28:31I helgen har jag jobbat som funktionär på Lapland Fishing Festival
Det var ett 50 tal tävlande från hela Europa. De tävlade i två klasser, spinnfiske och flugfiske. Jag var med flugfiskarna.
Vi höll till uppefter Juktån, vid Fädbodforsen.
Vi träffades (30-tal funktionärer) kl. 16.00 på fredagen och gick igenom tävlingsreglerna. Snacka om att man blev lite nervös. Jag hade ju ingen koll på de olika flytlinorna som var godkända, rätt knutna upphängare och tillåtna krokar. Dessutom skulle man hitta till den del av ån som skulle utgöra min tävlandes "beat". Tävlaren var utlänning vilket självklart skulle medföra kommunikationsproblem. Vad heter håv på engelska... eller harr eller hulling eller? Helt plötsligt blev jag väldigt liten och undrade vaför jag gett mig in i detta frivilligt????
Men vad 17!!! Nog för att de andra funktionärerna nästan bara var karlar som säkert fiskat både en och annan gång tidigare så är jag ju inte IQ-befriad. Fixar de det här så fixar även jag! Efter en timmes information började det hela att falla på plats. Tävlingsledningen skulle hålla koll så att utrustningen var godkänd. Jag skulle koncentrera mig på de fiskar som fångades och hur de fångades.
Jag fick hjälp av en vänlig själ att hitta till "beat A8" som var min plats för de närmsta tre timmarna. Jag rekade omgivningen så att jag var säker på att jag kunde lotsa ryssen Valdimir, som var min competitor, till rätt ställe. Bussen med de tävlande kom ca 30 minuter före start. Vi funktionärer stod uppradade och visade en siffra på ett papper. De tävlande fick leta reda på sin funktionär.
Ni skulle sett Valdimirs min när han fick se att jag var hans kontrollant. Jag vet fortfarande inte hur jag ska tolka den minen. Kanske tänkte han "Åhh, tre timmar med en tjej!" eller "Hur ska hon kunna stå ut att lukta fisk om händerna?" eller så "Perfekt, hon har ingen koll...här kan det fuskas!"
Här ser ni Valdimir. Han var betydligt sämre än mig på engelska. Han kunde flyfishing och river...sedan kom bara en massa rysska. Han fick totalt fyra fiskar. Jag kan säga att beat A8 var väl studerad efter de timmarna.
Så här går det till:
Tävlaren bärgar fisken med håv. Jag tittar var kroken sitter. Allt bakom gälarna är ej godkänt. Jag lossar fisken och kontrollerar kroken så att den är hullingfri. Är jag osäker sticker jag kroken genom en tygbit. Fisken läggs i mätstickan som ni ser på bilden. Stjärtfenan trycks ihop så man får det längsta måttet. (Detta var en konst eftersom fisken ville allt annat än att ligga stilla i mätstickan.) I protokollet skriver jag klockslag, art och längd. Godkända fiskar är harr och öring. Efter mätningen släpper jag tillbaka fisken. Harren är känslig och behöver syresättas innan man släpper den. Denna syresättning görs genom att hålla fisken motströms så att vattnet strilar genom gälarna bakifrån. Efter någon minut kan man släppa fisken.
Detta var väl inte så svårt?
Visst ser jag ut att trivas ganska bra ändå?
På lördagen var det dags för nästa tävlande. Denna gång fick jag mig en söt italienare...hmm...fast på 15 år, Gabriele. Vi kunde då i alla fall kommunicera lite på engelska.
Han visade sig vara riktigt duktig den lilla italienaren. Han lyckades håva upp 21 godkända fiskar och låg i och med det rätt bra till att vinna hela tävlingen.
Som kontrollant är det roligt om den tävlande får mycket fisk. Det blir aldrig långtråkigt. Tyvärr fick jag inga fiskbilder. Jag tror inte den tävlande hade uppskattat om jag bett honom vänta för att jag skulle fota.
Här är Gabrieles mamma och lillebror.
Summa sumarum... lärorikt och intressant.
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna tis, juni 19, 2007 19:10:41Efter flera helgers arbete med målning, fönsterputs, blomplanteringar och trädgårdsland var det dags för en helg med bara vila.
Om man jobbar undan först blir vilan en välbehövlig belöning. Att försöka vila med tusen saker hängande över sig är omöjligt. Man känner sig bara onyttig och stressen knackar på. Ett knep som jag brukar ha är att dela upp görat i lagomt stora portioner. När jag gjort bort ett delmål är jag värd vilan. Detta gör att jag verkligen kan unna mig riktigt slappa stunder och, ännu bättre, njuta av dem.
Jag brukar tala om tankens kraft. Med den kan du påverka dig själv och hur du mår bara genom att tänka positivt. Men detta är en hel blogg i sig själv. Jag får ta mer om det senare.
Slapparhelgen började väl sådär. Vår kära gårdsälg Helge hade förälskat sig i fiberdukarna på trädgårdslandet. Inte nog med att han gått överallt... han hade grävt, rullat och gosat in sig riktigt ordentligt. Jag fick så om alltihop.
Detta tycker jag inte om... att tvingas göra om nåt jag redan jobbat undan.
På söndagen vaknade jag, efter en härlig sovmorgon, till strålande sol... underbart!!! Det är nåt speciellt med sommarmornar. Jag som alltid varit morgontrött har börjat upptäcka nya saker här i livet. Morgonstund har guld i mund. Jag hoppas jag kan lära mig att ta vara på dessa stunder framöver. Hur jag ska kombinera det med sovmorgon har jag däremot ingen lösning på... än.
En fisketur låg på dagens slapparschema. Mina fiskekompisar körde vår nya fyrhjuling upp på berget medan jag gick med hundarna. Motion hörs ju ska ge endorfiner... kroppens eget lyckohormon. Perfekt för mig som ständigt är på jakt efter den... livsglädjen.
Det är härligt med försommar. Fisket är bra och ohyran knapp. Dagens fångst utgjordes av stenbit. En riktig delikatess.
En riktig slappar dag! Lovely!
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna mån, juni 11, 2007 14:24:24AAAAhhh...nu förstår jag...var alla fåglar kommer ifrån...
Många fåglar måste äta mycket mat. Eftersom vi har så många fåglar måste vi även ha mycket insekter. Enkel slutleding...
Insekterna kommer lätt innanför fönster och dörrar som står öppna. För det mesta gör det inte så mycket med små kryp här och där inomhus. Äter inte hundarna upp dem så ser jag till att de blir bragd om livet...
För det mesta går det bra...utom på ett ställe...
Härom natten vaknade jag i tron om att min sängkamrat kallade på min uppmärksamhet genom beröring på halsen... mmm mysigt tänkte jag...
...men vänta nu... inte ska man väl nypas och stickas. Vad gör han!
Jag blev tvungen att känna efter... en böld på halsen...som rör på sig!!!!
Snabbt klöste jag undan bölden som landade på sängbordet. Där såg jag vad det var...en snytbagge eller knäppskorv som vi oftast kallar dem.
Naturligtvis hade det lilla krypet beträtt förbjuden mark... inga insekter får NÅGONSIN komma till sängen utan att straffas med döden. Till saken hör väl även att jag ännu inte var riktigt vaken och vid mina sinnens fulla bruk.
Där...hittade jag ett bra mordvapen. En hårklämma med taggar. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle kunna klämma igenom det hårda skalet med en tagg utan att baggen skulle... just det... sprätta iväg... tillbaka till SÄNGEN!!!!
Upp hoppade jag, stod upp i sängen och skakade täcket. Här vaknade sängkamraten. Gissa om han undrade vad i hela friden jag höll på med.
"Jag har en knäppskorv i sängen", "En knäppis i sängen", "En knäppis i sängen" skrek jag och skakade täcket.
Va??? Han fattade inget. Var jag vaken? Gick jag i sömnen? Vem var en knäppskorv? Var det han som var knäpp?
Vi hittade baggen till slut och sängkamraten fick göra den lilla insekten platt som en pannkaka så jag försäkrades om att åter få komma till ro utan mer sällskap i sängen än kamraten.
Är man inte galen så blir man...
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna ons, juni 06, 2007 17:39:30Appropå sommar.
Det finns nu tre fåglar som jag gärna skulle kunna klara mig utan, en på vintern och två på sommaren.
Första gången jag hörde pärlugglan en kall vinterkväll blev jag helt fascinerad... åh vad häftigt...nu har jag fått höra den live!
Pärlugglans läte hade jag ju bara hört inspelad i samband med att jag läste biologi på universitetet och på kursen skulle lära mig ca 100 fågelläten och tre gånger så många fåglar till utseendet.
Men denna fascination försvann ganska snabbt då det visade sig att detta läte även trängde igenom husväggen till ända fram på småtimmarna. Gissa om jag önskat ugglans död...mer än en gång...
Men när man valt att bo i vildmarken så får man den ju även in på knuten...är det nog många av er som tänker. Jo visst jag håller med... men det kan ju ta stopp vid ytterväggen!
Att bo i vildmarken har sina fördelar om man trivs med naturen... och det gör jag. Men jag ska säga att jag ifrågasatt min boplats många gånger.
Jag tänker på det som hände i höstas. Min respektive jobbade på annan ort under en period och jag var hemma ensam. En natt vaknade jag av att hundarna skällde. Nyvaken och smått irriterad röt jag till dem att hålla käften... vadå man ville ju sova. Morgonen efter såg jag vad som varit på gården... ett par hundra renar. Hade jag varit hund... jo visst hade jag också haft svårt att hålla tyst och förlät därmed mina små älsklingar för nattens oro.
Efter tredje natten med skällande hundar fick jag nog när den härliga naturen jag bor med inte gav mig någon nattlig ro. Bägaren rann över när våra kära vänner renägarnas ägodelar stångade i husväggen och hoppade på altanen. Arg som ett bi rusade jag ner för trappan och ut på altanen och vrålade som ett monster. Hela marken började vibrerade när renarna satte fart västerut. Där stod jag naken i vintermörkret och önskade att mörkret kunde försvinna så jag kunde se. Av vibrationerna och renarnas stön i flykten förstod jag att det var fler än ett par hundra.
Dagen efter fick jag reda på att den stora snömängden som så hastigt kommit uppe på fjället hade drivit ner renarna. Renägarna hade tappat ca 4000 renar mot Skansnäsudden. Jag lovar...alla var hos mig.
Fast besluten om att inte behöva uppleva en liknande natt en gång till hotade jag att om inte helikoptern var här nästa dag så skulle Hannapanna vidta åtgärder. Helikoptern kom nästa dag.
Ja...det var ett minne det...men nu är den härliga sommaren här med all sin prakt.
Den värme som varit senaste dagarna värmer ju inte bara naturen utan även mitt sovrum. Annat kan man inte göra än att sova med fönstret öppet. Drillsnäppan är en fågel som man kan se flygande nära vattnet vi strandlinjen. Har du hört lätet en gång så kommer du ihåg det. Det är väldigt intensivt.
Jag har hört fågeln tidigare år lite nu och då... men vi måste ha invaderas av snäppor. De låter dag som natt...do-di-di-do-di-di-do-di-di-do... gissa om man kan bli less.
Om det bara varit drillsnäppan. Men nej... gökarna har också fått för sig att älska Skansnäs och Hannas hus. Tänk dig att vakna i ett rum som är nog varmt att sova i och lyssna till do-di-di-do- GOKO-do-di-di-do-GOKO-do-di-di-do. Den som klarar att sova i det oljudet utan att bli galen skulle jag vilja träffa.
Vi får väl se om halgelbössan får stå oanvänd ... frågan är väl vem jag ska skylla på denna gång... vår skapare mest troligt.
