Gå på tur
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna mån, april 28, 2021 22:48:29...är nog vanligare än vad man tror bland våra grannar i väst.
Jag tror att jag är världens lyckligaste. Ni som känner mig vet hur beroende jag är av att få röra på mig. Ni vet även hur mycket jag älskar fjällen. Att jag mot all förmodan tog mig ut på en skidtur på fjället innan snön är ett minne blott, gav mig endorfiner utöver det vanliga. Jag känner mig sprudlande, nästan nykär 
Den förgrymmade hälsenan som gick av i mitten på januari ställde ju till så att jag fått längta ihjäl mig efter en skidtur på fjället.
En av läkarna i Lycksele sade till mig att en skidtur på fjället var inte att räkna med förrän tidigast mitten på april. En annan sa att hälsenan är lika stark som innan skadan i mitten på maj. Den tredje att jag i bästa fall kan springa senare i sommar.
Under veckan som gick kunde jag gå så pass att man nästan inte såg att jag haltade. I och med det började några tankar ploppa upp. Kanske kanske kan jag hinna med en tur på fjället innan snön försvinner.
Innan jag nästan själv hängde med, hade jag planerat ihop att gå på tur kommande helg och övernatta i en liten fjällkoja. Jag hade inte stått på skidorna något innan, men "kan man gå så kan man också åka skidor trots att hälsenan inte är helt återställd" tänkte jag. Så länge man inte ramlar...
Min kära make har ju hittat en ny kärlek...renskötseln. Han skulle följa med mig upp på fredag kväll, sova över och tidigt på lördag morgon köra vidare upp mot Ammarnäs för rajd.
Min tanke var att stanna i området till på söndag med viss reservation för regnvädret som meteorologerna sagt skulle komma in natten mot söndag.
Efter många om och men och en strulande Forest Fox (Lynx Ranger 550 går som en klocka ;-P) var vi uppe vid kojan halv elva på kvällen.
Tack och lov hade vi tagit med oss spaden. Hela gaveln där dörren sitter bestod av en enda stor snödriva av kompakt drevsnö.
Jahapp, det var bara att börja skotta om man ville in i kojan före midnatt.
Det var förvånansvärt mycket snö där uppe för att vara i slutet av april. Jämför bilden på samma stuga här nedan. Den bilden är från 26 augusti.
En timma senare var vi äntligen inne i stugan. Det är en speciell känsla att bara få vara, i all enkelhet, vid skenet från stearinljusens lågor. Det är mysigt och mystiskt.
Vi hann väl inte elda upp någon större värme i stugan, men en 38-gradig vorsteh värmer rätt bra under täcket.
Lördag morgon och strålande väder. Det kunde knappast bli bättre.
Albin drog iväg västerut upp mot Ammarnäs för renflytt. Han syns som en liten prick på fjällsluttningen.
Själv styrde jag kosan mot norr och en skidvänlig fjällsluttning som inte skulle bjuda på allt för stor dramatik. Jag fick ju inte ramla och riskera en ny ruptur.
Det första jag såg när jag närmade mig trädgränsen var en räv. Det fanns även en och annan lämmel som sprang på den gnistrande snön. Föret var helt perfekt, stenhårt och samtidigt strävt.
Då kom en fjällvråk flygande ganska nära.
Den satte sig på snön intill.
Det är uppenbart vad den gjorde. Lämmeln jag fotade blev ett minne blott.
Mina för säsongen nyinköpta turskidor (ja ny och ny, de inhandlades på mellandagsrean) vågade jag inte prova dagen till ära. Med en halvskadad fot vet man aldrig om vänsterskon plötsligt blir för liten. Jag fick ta mina välanvända träskidor och skoterskorna som har lite storleksmarginal som justeras med tjocksockar. Sedan att det blir en smärre härdsmälta inne i skorna är ju ett mindre problem.
Gira följde med såklart. Hon lufsade bredvid mig så snällt :-)
Det blev totalt fem timmars skidåkning och jag kan erkänna att det var fullt tillräckligt för mig med tanke på de senaste veckornas "hårda" träning. Som en kollega sa skrattandes: "Ja, varför börja med en lättare tur?!" Nä men helt seriöst så gick skidturen över förväntan och det är inte helt otroligt att jag försöker mig på en till kommande helg.
Regnfronten hade kommit in och jag beslutade mig för att köra hem de fem milen redan på lördag kväll. Ensam på fjället när regnet löser upp föret är inte att rekommendera. Isen på Vindelälven var lite si och så kring forsarna. Jag var inte heller så nyfiken att se hur bra min fina skoter går på vatten. Beslutet var enkelt.
Gira var lika slut som mig och somnade i mitt knä på hemvägen.
Jag hann bara komma hem så ångrade jag mig och ville åka tillbaka. Jag blir liksom aldrig mätt på fjället av någon anledning.
På söndag morgon vaknade jag, hemma i min säng, av att regnet slog mot plåttaket och jag blev glad över mitt beslut. Ännu nöjdare blev jag när jag smärtsamt kravlade mig upp ur sängen. Jag hade nog inte orkat en dag till.
Jag tror att alla mina muskler kände av skidturen.
En skön känsla.
Puss puss
- Kommentarer(2)http://blogg.hannaholmberg.se/#post92
