Fy bubblan...
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna tor, april 17, 2021 00:06:25Jag tror jag ska flytta till Stockholm!!!
Om mina farhågor besannas imorgon bitti ska jag åtminstone
ansluta mig till rovdjursmotståndarna. Sanna mina ord!
Jag skulle gå ut och hämta ved till natt- och morgonbrasan. Jag brukar vilja göra bort det på kvällen eftersom man är nog hurvig som det är på morgonen och är inte det minsta sugen på att sömndrucket masa sig ut till vedboden.
Det ringde precis när jag skulle ut.
Efter att ha pratat en stund ville min korthåriga vorstehhane ut på kvällsrastning. Jag öppnade dörren och lät honom springa ut lös som vanligt.
Jag hann bara stänga dörren så drog han igång med sitt skall,
som kommer lite nu och då när vi får besök på gården. ”Klockan elva en onsdag
kväll lär det inte vara någon människa på ingång” tänkte jag. "Det var väl
räven."
Men skallet fortsatte. ”Jaha det är väl älgen då” tänkte jag övertygande samtidigt som jag hoppades på att slippa ett älgdrev så här på kvällskvisten. Kände mig inte speciellt upplagd för något sådant även om hunden nog skulle vara tillbaka på en sådär fem minuter. Man måste ju tänka på bybor som hunnit somna.
Men skallet blev intensivare och började mer likna hundvrål. Jag blev tvungen att ursäkta mig under det pågående samtal och försöka få tyst på hunden.
”Men vad kan det vara som han skäller så intensivt åt när han bara håller till på gårdsplanen och inte springer efter?” funderade jag samtidigt som jag gick ut. Hunden gjorde ca tre meter långa utfall, tittade mot gaveln på vår carport, sprang tillbaka till mig och dörren och gjorde nytt utfall. Han var kaxig men samtidigt rädd och feg. Skallet var hetsigt. Det enda jag såg av den mörka carporten var gaveln och öppningen. Gårdslampans sken tog sig inte under takfoten.
Jag skrek irriterat och försökte få in hunden. I samma stund som jag skrek hörde jag hur det slamrade till under carporten. Vad var det?!?
”Hunden skäller intensivt och vågar inte fram samtidigt som
det är någon som för oväsen under carporten” tankarna gick varma…och DÅ föll
polletten ner. Vi har ju vårt torrkött under carporten. Jag kände hur jag fick
kalla kårar och adrenalinet ökade mina hjärtslag. Snabbt var jag inne igen.
Senast i söndags var jag på andra sidan viken och tittade på en björnriven älg. Han hade tagit hjärtat, tungan och en del av bogen.
I min verklighet, just nu när jag sitter och skriver, så har jag nallebrum här utanför knuten smaskandes på vårt torkande renkött. Jag har aldrig sett Atlas bete sig som han gjorde.
JAG SÄTTER INTE MIN FOT PÅ ANDRA SIDAN DÖRREN FÖRRÄN DET LJUSNAR!!!
Åhh…varför är inte Albin hemma!
Tack och lov att jag inte hann ut i vedboden. Tänk om nallen kommit när jag varit där. Jag kan inte springa på grund av min skadade hälsena och ingen hade hört mig skrika.
Nu får det bli kallt inatt. Jag kan ta Albins och dra på mig
dubbla täcken. Blir det kris får jag väl släppa in hundarna under täcket. Deras
38-gradiga kroppstemperatur borde kunna hålla mig varm även om jag har björnfrossa ;-)
Det ska bli intressant imorgon bitti. Är torkburen hel?
Finns köttet kvar? Kan jag se några spår? Blir mina farhågor besannade?
Scary scary…
- Kommentarer(1)http://blogg.hannaholmberg.se/#post87
