Hund/JaktSkapad av Hanna fre, mars 21, 2008 00:05:20Ja, vi åkte ju till Djurkliniken i Öjebyn i onsdags. Vi hade tid klockan tre på eftermiddagen.
Gira har ju varit halt i nästan fem veckor. Hältan sitter i vänster bog enligt min bedömning. Stundtals har hon varit helt symptomfri och ibland kan hon bara gå på tre ben. Ofta kommer hältan tillbaka om hon hoppat upp eller ner från något.
Jag har varit hos många olika veterinärer. Det är två ställen jag åker till om jag behöver hjälp med något annat än en spruta, nämligen Vännäs och Öjebyn. På dessa ställen får man valuta för pengarna och ett professionellt bemötande.
Ja jag kunde ju inte låta bli att ta med kameran. Här undersöks Gira millimeternoga av veterinär Jens-Ulrik. Albin gissade på att han var tysk och jag på dansk. Han började nere på höger ben och sökte sig uppåt. Sedan gjorde han samma sak på vänster. Gira reagerade på smärta (inget skrik som tidigare) när armbågen och bogbladet trycktes upp och när utsträckt ben fördes fram och upp till det tog stopp.
Symptom, ras och ålder tydde på osteochondros (OCD) eller fragmentering av processus coronoideus i armbågsleden (FCP). OCD sitter i bogen och beror på att ledbrosket dött och hårdnat så att det vid belastning riskerar att spricka och släppa bitar som irriterar leden. FCP sitter i armbågen och beror på att kulhålan (vet inte vad det heter) växt ojämnt så att vikten från kulleden inte fördelas över hela hålan utan mot en punkt. Detta kan också resultera i lösa benbitar eller frakturer i benet.
Detta kan ses på röntgen. Gira fick en lugnande spruta och sov sött inom ett par minuter.
Här är vi inne på röntgen och tar några snabba bilder, en på varje bog och en på varje armbåge.
Biderna visades på dataskärmen och gick perfekt att fånga via kameralinsen. Det är ju detta jag betalat för och då vill man ju ha billderna kvar. På bilden ser ni vänster bog. Jag har rödmarkerat det område som man tittar på för att utesluta OCD. Brosk syns ju inget vidare på röntgen, men om det varit OCD hade man sett förhårdnad ledbrosk och/eller lösa bitar. Enligt bilden tyder inget på detta.
Denna bild visar vänster armbåge. Vid FCP skall ledhålan inte vara rundad. Ni ser att skålen består av två delar som delas av en skåra som går snett neråt. Vid FCP är delen till höger nersjunken så att vikten från ledkulan pressas mot en punkt, den vänstra delens hörn vid skåran. Enligt bilden tyder inget på detta.
I tidig utveckling av en OCD/FCP ser man ofta inte några förändringar i röntgenbilden, eftersom röntgenbilden bara visar skelett och inte ledbrosk och mjukdelar. En normal röntgenbild (som i Giras fall) behöver inte innebära att leden är frisk.
Vi fick order om tre veckors vila och två veckor anti-inflammatorisk medicin. Är hon inte helt symptomfri efter denna tid blir det ett nytt besök i Öjebyn och nya röntgenbilder.
Alla hältor som sitter i mer än 7 till 10 dagar skall alltid undersökas av en ortoped.
Jag kunde inte låta bli att kolla hur djupt hon sov. Jag pratade lite med henne, klappade och ropade. Hon rörde inte en fena. Sedan testade jag med det kommando jag har när jag är riktigt pjoskig, "gilagumman". Då sprätte hon till och höll nästan på att trilla ner från bänken. Jag kanske ska byta "hit" mot "gilagumman" så har jag en ovillkorlig inkallning på köpet...men jag vet inte. Lite fånigt skulle det kännas att dra till med den inkallningen på ett jaktprov trots att man är tjej och kan skylla en del pjoskighet på det.
Gira fick en uppvakningsspruta och sen fick vi åka hem. Både på vägen till och från Öjebyn stannade vi till hos några vorstehgalningar i Arvidsjaur. Otroligt vad många trevliga människor det verkar finnas där. Måste åka dit fler gånger!
Hund/JaktSkapad av Hanna fre, oktober 26, 2007 09:49:23Det har gått trögt med jakten på sistone. Jag har försökt mig på mitt nästa mål, lite väl tidigt i planeringen dock, eftersom Gira fortfarande är sjuk i kennelhosta eller vad det nu må vara. Jag fick kontakt med en veterinär i Vännäs som har hjälpt mig en hel del. Gira är inne på sin andra medicin och har faktiskt inte hostat på ett tag. Det börjar bli krisläge nu för att hostan ska bli kronisk. Normalt brukar det gå över efter två veckor och vi närmar oss tre månader. Med kronisk hosta blir Gira dessvärre inte någon jakthund, och det vill vi ju inte. Hon ska ju bli en stjärna. Jag försöker nu med allt för att det ska gå över…och som jag brukar säga…man kan alltid se på saker och ting från två håll, positivt och negativt. Det finns inget ont som inte har något gott med sig. Hon har blivit superduktig att åka bil på golvet vid passagerarstolen. Hon rullar ihop sig till en boll och hänger med överallt för att slippa vara ute i kylan och busa i hundgården på dagarna. Hon kan lämnas ensam utan att hon ylar av saknad. Kopplet är hennes bästa vän. Utan det får hon inte gå ut och ute kanske hon får möjlighet till åtminstone tre skutt på raken. Man får verkligen hålla henne kort. Det är ett riktigt litet energipaket jag fått mig. En lydig hund måste det bara bli. Jag har aldrig tidigare tränat så mycket lydnad på nära håll. Blir hon bara av med hostan så får jag mig en stjärna ska du se.
Nåväl, åter till det som är mitt nästa mål, en riktigt stor och blåsvart tjädertupp. Tanken var att jag skulle göra vad jag kunde för att lära mig att jaga med stående fågelhund i skogen denna höst och förverkliga det i praktiken först nästa höst tillsammans med Gira. Som vanligt är det både en och annan käpp som kilar fast i mina hjul. Att få möjlighet att följa med någon erfaren skogsjägare var lättare sagt än gjort. Det hörs ju finnas så många som föredrar skogsjakten framför fjället och riporna. Fler än en har sagt att jakt efter gråfågel med stående är något att bita i och det är bara de duktiga som behärskar den. Tyvärr mina vänner börjar jag tvivla på det där. Snacka går ju men gå på vattnet…
Vad kan anledningen vara att man inte får hänga med annat än att man inte vill visa vad som försiggår där inne bland granarna. Finns det verkligen något att lära sig som liknar jakt över stående fågelhund eller handlar det bara om att skjuta första bästa fågel som flyger upp framför nosen på hunden…om det nu är en fågel…kanske lika gärna kan vara en hare som skuttar…
Nu provocerar jag lite. Är väl medveten om det, men något ligger det i det jag skriver. Lite hoppfull blev jag dock när jag fick se artikeln i vk från när Owe Fredriksson var och jagade skog med Josef Alenius. Där fanns det ju bilder från något som liknade ett stånd, avance, fällning och apport. Kanske kan man få det att fungera, men…nä blir inte övertygad av några bilder. Jag tror det inte förrän jag sett det med egna ögon. Så upp till bevis nu alla skogsjägare ;-)
Otålig och rastlös som man är började jag jobba med mitt gamla korthår som inte ens stått för en fjäder innan denna höst. Han står för ripa numera (halleluja). Då vore det inte några större problem att få honom att stå för gråfågel heller…eller? Jag har ju en egen hjärna att tänka med (tack och lov) och borde kunna klara mig utan alla dessa macho män som tycks veta hur det ska gå till.
Grejen är den att min kära Atlas inte står för löpa. Det i kombination med att jag började jaga gråfågel i samband med lövfällningen gjorde ju inte saken lättare. Skolan om hur man gör saker och ting lätt för sig måste jag ha missat. Jag kanske skolkade de lektionerna och sprang efter killar istället. Hur pass mycket lättare det har gått förtäljer tyvärr inte historien. Nog för att den skulle kunna vara nog så intressant.
Hmm…åter till skogen. För att över huvud taget kunna ägna sig åt något som liknar jakt över stående fågelhund i skogen är steg ett att hitta fågel. Vilhelmina, Lycksele och Arvidsjaur rapporterar om extremt god fågeltillgång. Hos mig och på de marker jag har tillgång till lyser de med sin frånvaro. Jag har gått på många skogspromenader (som jag börjat kalla jaktförsöken) utan ett enda flog. Då får man lov att hålla till godo med motionen och den vackra omgivningen. Vacker och vacker vet jag väl inte. Den ena granen är mer risig än den andra. Tacka vet jag fjället. I brist på fågel kan man då drömma sig bort i njutning av den vackra utsikten, till och med kanske dra en jojk om man kommer ända till den sinnesstämningen.
Så en dag, började de visa sig på morgonen längs vägen…hela fyra stora svarta fjäderfän. Efter fjärde morgonen tänkte jag att nu var det dags för ett riktigt försök. Morgontrött som man är fick det lov att bli på kvällen. Finns de där på morgonen borde inte natträdet vara så långt borta, var min tanke. Laddad och med spänd förväntan släppte jag loss alla hundkrafter mitt gamla korthår förfogar över. Det tog inte lång stund innan jag hör den välbekanta jumbojeten starta inne i skogen. Kort därpå hör jag min kära hund gå efter med skall. Lyckat Hanna! Bra dressyr och ståndanlag det var i den hunden.
När den femte startade var desperationen ett faktum. Fem, jo de var faktiskt fem. En av dem måste ha varit en höna. Vore jag höna skulle jag tveklöst tillbringat tiden bland så många ståtliga tuppar. Jag hörde hur tuppen kom mot mig och jag tänkte ”äh, jag gör som macho männen och dammar på”. Inte en fjäder föll ner på marken. De flyger ganska snabbt när de väl fått upp farten.
Som jag sagt tidigare så är jag min faders dotter, tjurskallig. Jag har i dags dato varit ute både en och två och tre, fyra, fem timmar för det mesta utan fågel. Senast hittade jag faktiskt en gupp orrar och fick bomskjuta på en orrhöna. Efter det fick jag se något som med lite fantasi kunde liknas vid ett stånd och med det ett läge på en orrtupp om nu det inte varit för den där tjocka, feta, fula risiga granen som stod i vägen. Suck! Det sista som hände på dagen var att Atlas stramade upp i ett perfekt stånd. Jag såg på honom att fågeln mest troligt löpte undan. Han var så sugen att gå efter. Här gällde det att vara snabb. Jag hann bara fram till Atlas så lyfte fågeln utom hagelhåll. Det positiva i det hela var att Atlas stod för gråfågel. Men ärligt talat så kan jag inte begripa hur man ska kunna utöva jakt över stående fågelhund på under 800 meters nivån utan att göra som macho männen, skjuta på allt som flyger och lite till. Men vad liknar det? High Chaparral? Och vad ska man med en hund till? Är det till eftersöken av påskjutet vilt?
Nä, jag blir inte klok på det här.
Kan så många ha så fel?
Tveksamt.
Så hur?
Hund/JaktSkapad av Hanna tor, september 20, 2020 17:21:34...med fantástico-jakten är det många av er som undrar.
Jo...det gick kan man väl säga.
Kolla in på länken »»» Jakt 8-9 september 2007
Jag har gjort lite intressanta reflektioner efter denna ensamjaktspremiär.
Man reagerar på olika sätt utan att tänka på det ibland. Men efter att samma reaktion återkommit ett antal gånger börjar man fundera på varför alla reagerar på samma sätt.
När många av er fick höra att jag skulle flyga ut på fjället för att jaga och övernatta i en stuga helt själv reagerade ni spontant med "Hur vågar du sova ensam?".
Vad är det som är farligt med att sova ensam på fjället? Det är ju farligare att sova ensam i en stad eller by. Jag kan förstå att man kan vara mörkrädd. Men vad är det då man är rädd för? Om det är skumma människor som ska komma smygandes i mörkret är sannolikheten betydligt större att de kommer i ett samhälle än på fjället. Är det spökliknande varelser så finns de ju där ovasett var man är och hur många man är. Varför man nu ska tro på sånt??? Ska man tro på något så är det ju bättre att tro på goda väsen är onda. Tankens kraft är alltid användbar. Det är bara man bestämmer sig att det goda håller det onda borta...så är den saken ur världen.
Men...det är klart... kan du inte sova ensam hemma i din lägenhet eller ditt hus oavsett orsak bör du kanske inte sova ensam i en stuga som har några år på nacken. Risken är väl att du är väldigt trött dagen efter.
Det var mestadels kvinnor (inte bara) som kommenterade soveriet. Jag tror att det är väldigt många kvinnor som är mörkrädda. Varför förstår jag faktiskt inte. Ok om man är ute och går i mörkret och det prasslar i skogen. Då blir man rädd för att man vet att det är något där och för att man kan inte se vad. Men varför är man rädd hemma?
Karlarna då...jo de blev om sig och kring sig som värsta mamman. Har du med dig ditt? Har du med dig datt? Hittar du? Orkar du bära? Ska jag hjälpa dig? Många skulle blivit tacksamma...och på sätt och vis blev jag väl det också. Men jag blev också väldigt irriterad. Jag ville tänka själv, planera själv och packa själv. Det var inte bara mina närmaste som reagerade så här, utan även ytligt bekanta. Märkligt!
Karlarna verkar vilja vara de som ta hand om oss stackars kvinnor. Det bättrar på deras manlighet. Vi kvinnor ska vara ömkliga varelser som inte kan klara oss själva och behöver mannens starka famn. Jag ska inte säga att jag aldrig behöver den famnen. Det gör jag nog så mycket...och ganska ofta. Men jag trodde inte jag skulle se samma beteende överlag.
Hur som helst är jag ganska fjällvan och vet vad jag måste ha med mig och vad jag inte behöver släpa på. Min oro var ett oväder som skulle sabba min orienteringsförmåga. Visst har jag GPS, men vad hjälper det om batteriet tar slut. Dåligt väder tar ju bort det mesta av sikten. Utan sikt hjälper det inte att hitta till stugan om man inte kan se var man sätter fötterna. Rätt vad det är har man ramlat och knäckt något ben och får sitta och frysa lite för länge för att det ska vara hälsosamt. Då har man anledning att bli orolig.
Jag tror att alla människor bör lära sig att umgås med sig själv och ta vara på sig själv. Många av oss har problem med det...att trivas ensamma. Det är nyttigt att bara ha sina egna tankar. Man rannsakar.
För mig blev tystnaden påtaglig. Jag är van att ta vara på och reda mig själv. Men jag är inte van att ha det tyst. Pratar jag inte själv så är det någon annan som pratar. Saknas det då sätter jag på tv:n, radion eller någon bra skiva och sjunger med en stund. Jag har det sällan så tyst att jag kan höra mina egna hjärtslag. För mig blev det en nyttig upplevelse. Jag vet inte hur jag ska förklara...men det är som om sinnena skärps. Man får lättare att ta in.
Hur som helst så upplevde jag att jag växte som människa. Det är inte sista gången som jag beger mig ut ensam på fjället. Det är bara början...
Hund/JaktSkapad av Hanna fre, september 07, 2020 10:29:58Aventuras fantásticas!!! Con mucha esperanza!!!
Kan inte låta bli att inspireras lite av mina spansktalande elever från Colombia.
ÄNTLIGEN...
...är stunden kommen då jag ska få göra det jag längtat efter så länge. Jag ska utan någon uppsiktsjakts överseende utöva en hel helgs fjälljakt med bara mitt eget och hundens sällskap. Jag trodde att denna upplevelse skulle delas med mitt unga strävhår, Fjällbrisens Gira. Tyvärr så har hon fortfarande ansträngningsförbud. Det blir min gamla trotjänare, Atlas, som börjat fungera på äldre dar som får backa upp mattes nytillkomna skjutglädje.
Det är alltid lika spännande när hunden står och man smyger upp och gör sig redo för skott. Förra helgen var vi tre skyttar. Atlas skötte inte, till en början, fåglarna lika bra som premiärhelgen. Han hade mest troligt precis som matte fått blodad tand och blivit lite för het. När hunden står och vita vingar går i luften vill jag panga. Jag hann inte mer än lyfta bössan, följa fågel och sätta fingret på avtryckaren så small det. Avlossade jag ett skott så var det antingen träff av någon annan plus träff av mig eller bom.
Tävlingsinstinkten gjorde sig påmind på allvar. Jag började bli allt mer irriterad på att jag var långsammare än de andra. Var jag snabb så bommade jag. Till slut nådde min irritation sin kulmen. Den av dem (min respektive som man vågar säga ett och annat åt) som skjutit flest fåglar tilldelades skjutförbud.
Intensivdrillningen på min gamla hund som inte stått för fågel har resulterat i en ibland obefintlig avance. Jägaren med skjutförbud skulle vara snäll och kliva upp fågeln som Atlas stod för. Då går han rakt i min skottlinje, stöter fågel och skjuter den själv eftersom jag inte kunde skjuta. Gissa om det brann till för mig. Den tredje skytten fick bevittna ett antal väl valda ord och en sida hos mig som jag inte visar för alla. Man kan väl säga att det då märks ganska tydligt att jag är min fars dotter.
Det gick inte lång tid så stod Atlas åter för fågel. Nu fanns det bara ett alternativ kvar. Fågeln skulle i backen...AV MIG! Jag skulle vara snabbast! Vi står i midje högt ris och ripan hinner inte mer än till ristopparna ett par tre meter ifrån mig innan jag dammar på. Jag har nog aldrig sett ett så stort dunmoln någon gång. De andra två skyttarna står helt stilla, gapandes och vet inte om de ska våga dra på smilbanden. Jag skickar Atlas på apport. Han letar reda på fågeln men kommer inte. Han tuggar för fulla muggar. Mitt redan dåliga humör grumlar mina tankar och jag blir galen på hunden som inte kommer in med fågeln...tills jag kommer fram och ser resterna. Det som finns kvar av fågeln är huvudet halsen och vingarna. Själva kroppen sprängdes av den kompakta hagelsvärmen. Inte undra på att Atlas inte kommer med apporten. Han ser ju ett matbord framför sig.
När jag lyfter upp en fågelhals med vingar kan inte mina jaktkompisar hålla sig längre. De brister ut i gapskratt... och det gjorde jag med. Men jag sköt min fågel till slut...och fler blev det innan helgens slut. "Trägen vinner"...eller "skam den som ger sig" eller kanske bara "vinnarvilja" är det som passar bäst... 
Denna helg är jag ensam skytt. Vi, jag och hunden, ska bo i en stuga på fjället och jaga oss mellan Marsivagge och Skebleskalet på lördag. Söndagens jakt blir kring Stubebakte och ner mot Tjärro.
Som om detta inte vore nog. Jag ska även flyga helikopter för första gången. SMP flyger ut mig på lördag morgon. Detta blir helt perfekt eftersom vi får börja jakten på sex fräscha ben. Dessutom får man möjlighet att ta med lite extra god mat och dryck för att på ett njutbart sätt fylla på energireserven inför söndagens hemfärd. Jag kommer att jaga mig tillbaka mot Ammarnäs.
Nu håller jag tummarna att fjällen bjuder mig på mycket fågel och fint väder. Blir det som söndagens väder kan jag nog få problem med orienteringen...
Letar fjällräddningen en jägare i Ammarnäsfjällen efter helgen...ja då vet ni att det är mig de letar efter... ;-)
1000 tack och en stor kram till Rune som hjälpt mig att knåpa ihop denna jakthelg.
Hund/JaktSkapad av Hanna sön, augusti 19, 2007 16:01:33Jag var lite pirrig att det inte skulle hinnas med...
...men i fredags kom den...
MIN FÖRSTA VAPENLICENS!!!!!!!!!!!
Nu är jag laddad för fågelpremiären till helgen.
Gira har tyvärr blivit sjuk (kennelhosta el halsinfektion) och får vila ett par veckor. Atlas däremot har drillats en del och ska nog kunna fungera hyffsat till premiären så jag kan få skjuta mina första fåglar som "riktig" jägare.
Det enda som återstår är den sista planeringen på var vi lägger premiärjakten. Den sista flygningen över Ammarnäsområdet sker 23/8. Då får vi veta vilka områden som blir fredade.
Skitjakt på er!
