AllmäntSkapad av Hanna tor, februari 07, 2008 10:32:03Jag måste bara berätta om första gången jag skulle böka mig in i duschen med ett ben som inte får bli blött.
Först måste man räkna ut hur man trotsar naturlagarna eftersom vattnet rinner neråt på grund av tyngdlagen. Rent spontant kan man ju tänka att man vänder på steken så att benet är högst och huvudet lägst. Men jag vet inte om spontaniteten (som jag normalt sett gillar) är så lyckad dessa gånger. Det kändes som om man skulle stå på huvudet i en dusch och samtidigt tvåla in kroppen bara skulle bädda för fler olyckor med benbrott som följd. Nä, det fick bli något annat.
Jag funderade och funderade (som dr Snuggles) och kom till slut på en fiffig lösning. Jag grabbade tag i kryckorna och studsade ut till garaget och letade reda på en sopsäck, bruntejp och en pall. Synen när detta skulle fraktas in i huset kan nog ha bjudit på ett leende eller två. Hur bär man något när båda händerna är upptagna med ett par kryckor? Jo det är enkelt. Sopsäcken stoppade jag i byxorna, pallen tog jag på huvudet och tejpen satte jag i munnen. Piece of kaka.
Gipsbenet stoppade jag i säcken och knöt åt. Glipan som blev mellan säcken och låret tejpades rikligt med bruntejp så att vattnet inte skulle kunna smita förbi. Pallen ställde jag inne i duschen. Den var av trä och hade nog sett sina bästa dagar. Lite vatten på den skulle nog göra varken från eller till även om lacken lyste med sin frånvaro.
Sedan var det bara att ta plats på pallen och lägga upp sopsäcksbenet som turligt nog var tillräckligt långt att nå fram till toalettstolen. För säkerhets skull hängde jag även duschdraperiet över den horisontellt liggande spiran som nu var totalt skottsäkrat får duschmunstyckets bombardering av vattendroppar. Nu var det bara att sätta igång med det efterlängtade göromålet.
När njutningen av den väldoftande tvålen, de djuprengörande skrubbhandskarna och det varma välvande vattnet började närma sig sitt slut funderade jag på hur komiskt detta måste se ut. Tänk om någon såg mig där jag satt. Ett väl inpaketerat ben (som värsta liksäcken) som stack ut ur duschdraperiet och landade på dasslocket.
Med ett leende på läpparna stängde jag av vattnet och gjorde en samlande kraftansträngning för att resa mig upp och helskinnat ta mig ut på torr och säkrad mark. Det som hände i samma sekund som jag reste mig fick mig att bryta ut i skratt, ja eller snarare asflabb. Om rätt person sett mig i det ögonblicket skulle det garanterat ha gått raka spåret till hispan.
Den frånvarande lacken hade resulterat i att mina skinkor sugits fast i pallen. Den satt fast och följde med när jag reste på mig. Snacka om tragikomik! Jag blev tvungen att sätta mig igen, sansa mig, torka bort tårarna och ladda för en ny resningsansats. Denna gång höll jag fast pallen med en hand, tog ett stadigt grepp med den andra och reste mig hastigt och bestämt. ”Sluurp” lät det och sved till.
Nu skulle bara liksäcken avlägsnas så var hygienen återställd för denna gång. Men varför hade jag varit så frikostig med bruntejpen? Så farligt var det väl inte med lite duschvatten att jag skulle ha behövt rustat för Niagarafallet?!
Nu vet jag att man inte behöver investera i vare sig hårborttagningsvax, pealing eller skrubbhandskar. Det är bara att linda några varv med bruntejpen på huden så försvinner vartenda eviga hårstrå plus alla döda hudceller inklusive de som nått pensionsåldern och ännu inte dött samt en och annan medelålders cell vid full vigör. Jag fick formligen ett tatuerat strumpeband på låret innan tejpen var borta. Till detta kom två underbara sugmärken på vardera skinkan.
Men ren blev jag och gott luktade jag.
Ska man vara fin får man lida pin ;-)
AllmäntSkapad av Hanna tis, februari 05, 2008 17:57:16Har någon av er sett om Atlas varit med i tidningen Härliga Hund?
Jag bläddrade igenom den som snabbast på affären men såg inget. Tackpaketet från sockföretaget har dock kommit hem till mig. Jag har fått mig ett gäng sockor som jag skall utvärdera.
Utöver sockarna kom det med en prototyp på en jaktväst för hanhundar som får problem med att iskulor, sittandes på insida lår, skaver sönder pungen. Jag har haft problem med Atlas ett flertal gånger på vårvinterjakten. Han slutar jaga eftersom varje steg gör ont. Tillslut blöder det och man får packa ihop och åka hem.
För över ett år sedan tog jag kontakt med några företag med förfrågan om det fanns att få tag på pungskydd av något slag. Ett tips var en kroppsstrumpa i nylon. Men nej tack! Någon måtta får det vara på utstyrseln!
Det aktuella sockföretaget däremot nappade på idén och bad mig sy upp ett förslag. Jag är ingen större sömmerska och resultatet blev en liten skiss/prototyp i lakanstyg där jag förklarade hur jag ville ha det.
Nu är första prototypen uppsydd och den behöver justeringar både här och där. Men det kan ju bli lite kul om man får vara med och designa en ny produkt. Blir det så kommer jag nog inte att ha någon sockbrist på mina hundar framöver och företaget får lansera en ny produkt.
Alla nöjda och glada.
AllmäntSkapad av Hanna tis, februari 05, 2008 17:48:18En del av er har frågat hur det gick med min ögonoperation.
För en vecka sedan var jag till optikern.
Resultatet av operationen är en fullgod syn på närsyntheten (långt håll). Däremot har mitt lilla brytningsfel som jag haft sedan tidigare blivit större i samband med operationen. Varför vet jag inte riktigt men det är fortfarande så litet att det inte behövs korrigeras med linser eller glasögon.
Närsyntheten har förvandlats till översynthet. Jag ser numera lite dåligt på nära håll. Detta var det jag stördes av mest under läkningstiden. Alla bokstäver hamnade på samma plats. Med tiden kommer jag att behöva läsglasögon. Det skulle jag nog ha behövt vilket fall som helst. Nu kanske det bara blir ett par år tidigare.
Jag ska höra med doktor Koskela om en bättringsoperation är aktuell. Jag tvekar inte att genomgå smärtan igen om så skulle vara fallet. Det är värt det. Jag får än idag nypa mig i skinnet för att förstå att jag ser bra utan glasögon, en fantastisk känsla.
TankarSkapad av Hanna tis, februari 05, 2008 15:37:00När man är hemma och är sjukskriven så har man tid att fundera och rekflektera över saker som man i vanliga fall låter gå förbi.
Jag är inte mycket för dikter och poem, men låtar och dess texter har en förmåga att ibland ta tag i mig på olika sätt genom att förstärka mina tankar eller mitt humör.
Jag har under de senaste dagarna lyssnat på Sarah Dawn Finer...som jag för övrigt tidigare trodde hette Gold Finder. Det senare tycker jag är ett bättre namn.
Jag hittade lite guld i en låt på Gold Finders album som faktiskt gav mig både en och annan sanning. Den hjälpte mig faktiskt att fatta ett beslut jag grunnat på ett tag.
Här nedan finns texten som är lite fattig utan musiken. Lyssna gärna på den låten. Den är mysig.
Home
Lyrics by Sarah Dawn Finer (Copyright Control)Music by Sarah Dawn Finer & Glen Scott (Copyright Control / Dragana Publishing)
Hear my heart, beat so silently
There is air enough for me to breathe
Found a calmness in my worried soul
A faith I´ve never known
All the lights, have been blinding me
Shining so bright, so I couldn´t see
That all I wanted, and all I ever need
Is right in front of me
I never thought a love would be this safe
Feeling all the strength in your embrace
You´re my heart, my soul, my everything -
The place that I call Home
When my sorrow is too hard to bear
And the roads I walk are leading me nowhere
Then you appear ? like an answered prayer
Showing me the way
Chorus
Be my heart, my soul, be my everything
Be the place that I call Home
TankarSkapad av Hanna tor, januari 31, 2008 14:14:39Jag har funderat på hur man ska spänna fast ett gipsat ben på ett par tegsnässkidor så att jag kan ta mig ut och jaga i vår som planerat. Enda problemet är det läge som foten blivit gipsad i. Den är helt utsträckt. Då måste jag ha den skidan långt framför den andra utan möjlighet till något frånskjut. Den åkstilen kan nog bjuda på många skratt. Jag funderade vidare om man kanske skulle kunna montera skidorna bak och fram och dessutom åka baklänges. På så vis skulle jag kunna skjuta ifrån lite även med vänsterbenet. Enda problemet är väl hur jag ska hinna skjuta riporna som lyfter. Får väl lägga in ett lappkast i svingen. Eller jag kan ju montera ett par skidor under en pulka, såga av stavarna och koppla Atlas i dragselen. Det kan bli spännande att hinna skjuta när mitt väldresserade korthår tjuvreser och går efter. Jag kanske uppfinner en ny jaktform, ”jakt bakom dragande fågelhund”….. ;-)
Som ni förstår kommer ingen av dessa tankar att bli verklighet. Jag är klokare än så, men sanningen är den att de passerat genom mitt huvud. Mina tankar är ofta ganska galna och på både gott och ont händer det ibland att de omsätts i praktiken.
Jag tänkte att ni skulle få ta del av hur mina tankar gått hit och dit under den senaste veckan, som faktiskt varit ganska jobbig. Varför ni får ta del av dem vet jag inte. Ens tankar under en sån här process är ju rätt så personliga. Ångrar jag mig är det ju bara att ta bort bloggen och då får ni väl vara glada eller ledsna att ni hunnit läsa. Glad eller ledsen är upp till betraktaren.
”Efter en deppig period är det åter hopp om livet” skrev jag i en blogg för inte så länge sedan.
Mitt största intresse som jag utan tvekan lägger ner mest tid på för tillfället är träningen och utvecklingen av mitt strävhår Gira. Till detta kommer fjällen under vårvintern som är den plats och årstid där jag hämtar mest kraft och njutning. Jag får energi så jag klarar mig resten av året. Dessa två saker kombineras i vårvinterjakten och fjällträning (efter 15 mars), en optimal kombination. Det finns nästan inget som får mig att prioritera bort den tiden.
För mig var den skada som jag nu drabbats av något av det jobbigaste som kunde hända, just nu när vårvintern ligger framför och Gira är i sin största utvecklingsfas, så formbar. Jag hade alla möjligheter att med lite tur få så bra träning på henne i vår att höstens prov skulle kunna gå som en dans. Med lite tur vill säga…
Vårvintern försvinner ju inte för att jag blir skadad, man kan ju alltid göra en highlight sittandes på renskinnet och äta en apelsin i vårsolen. Men vårvintern för mig är aktiv och fylld av rörelse. När man får så mycket energi kan man ju inte sitta still.
Kvällen när skadan uppstod blev jag så klart ledsen över att missa helgens innebandyturnering. Jag kunde inte drömma om att skadan var så stor även om smärtan gjorde att jag inte ens kunde prata. Nu i efterhand så ångrar jag mig grymt över att jag överhuvudtaget fick för mig att jag skulle återuppliva en gammal talang. Det måste ju vara 30-års krisen som spökar när man får för sig något sånt. I mina värderingar är en missad turnering inget mot en missad vårvinterjakt. Trots att jag är tävlingsmänniska.
Första dygnet så gick tankarna bara kring den missade turneringen. Jag blev ledsen, besviken och nedstämd. Alla positiva tankar var som bortblåst och allt var nattsvart. Sedan tänkte jag att ”nåja vad är en bal på slottet, jag har i alla fall vårjakten och den underbara vårvintern att se fram emot”. Samtidigt som dagarna gick växte det sig en allt större oro inom mig om att allt inte bara var en liten skada som skulle gå över på några dagar. Det är min fot och jag som känner smärtan. Man känner skillnad på stora och små skador om man vill erkänna det för sig själv.
Min kära respektive var på resande fot hela veckan och kunde inte hjälpa mig med praktiska lösningar som skadan innebar samt allt annat som behövde fixas. Jag fick klara mig själv. Medicinen som jag skulle ta behövde jag få hem på något sätt. Hur får man tag på broddar till kryckorna? Vem kan vikariera för mig på jobbet? Det blev 30 grader kallt och vattnet frös. Hur får jag in veden stapplandes på ett par kryckor i djupsnön så att jag får varmt och vattnet tinar? Bilen som inte gick genom besiktningen måste till verkstaden 3 mil utanför Sorsele. Vem kan köra den?
Det kändes som tusen och åter tusen saker att ordna samtidigt som man bara vill tycka synd om sig själv och bli fri den smärta som konstant pulserar i benet. Humöret var på bristningsgränsen och jag förbannade mer än en gång den civiliserade plats jag valt att bosätta mig på i en kommun där man inte har det kontaktnät som man har på den plats man bott på hela livet. Då känner man alltid någon som kan ställa upp.
Det är gånger som denna som det är så underbart att vara två. När man är liten och svag och inte orkar mer behöver man få krypa upp i den där stora starka famnen och gråta ut. Man vill ha stöd och tröst och någon som stryker håret ur pannan och säger älskande ”såja, det blir bra ska du se”.
Det är så skönt att bara öppna ventilerna och släppa ut allt jobbigt. Att inte behöva vara stark eftersom det är någon annan som bär. Att få vara sårbar utan att någon sårar.
När jag väl öppnat ventilerna och tryckutjämnat får jag nya krafter och tar nya tag. Jag har hamnat i en situation som jag inte kan påverka på annat sätt än hur jag själv väljer att hantera situationen. Jag kan inte trolla med knäna och göra saker ogjorda. Jag kan bara utgå från den verklighet jag befinner mig i och göra det bästa av den.
När väl bekräftelsen på mina misstankar om en större skada kom i samband med besöket hos doktorerna i Lycksele hade jag redan gjort bort min deppiga period. Visst fällde jag en tår när bekräftelsen var ett faktum eftersom utan den fanns fortfarande hoppet att misstankarna var fel. Men ledsamheterna var redan utagerade.
”Efter en deppig period är det åter hopp om livet” och det är det fortfarande trots att benet är gipsat, att vårvinterjakten gick upp i rök och en inaktiv vårvinter väntar framöver.
Jag skev i årskrönikan att jag såg med spänning fram emot år 2008 och vad det året skulle innehålla. Det har bara gått en månad och jag har redan fått en mängd nya upplevelser långt från det jag skulle ha kunnat gissa mig till.
Jag har hoppat på kryckor, blivit gipsad och varit sjukskriven mer än en vecka för första gången i mitt liv. Jag klarade mig undan den första kirurgiska kniven med blotta förskräckelsen. Den upplevelsen tänkte jag spara till sen någon gång… ;-)
Jag har fått testa mitt tålamod, min uppfinningsrikedom och min acceptans om att vara beroende av andra, allt i samband med min rörelsebegränsning. Detta ger nya erfarenheter och upptäckter om mig själv som jag måste lära mig att hantera. Sånt här gör också att man växer som människa även om det inte är av positiv härkomst.
Det kommer fler vårar och förhoppningsvis inga fler hälsensbristningar. Jag har den verklighet jag har och gör det bästa jag kan av den. Det är bara jag som förlorar på om jag gräver ner mig depressivt och tycker synd om mig själv.
Jag vill inte förlora. Jag vill vinna. Jag är ju tävlingsmänniska…remember…
…och ger inte upp i första taget även om man behöver få vara ledsen ibland för att kunna ta nya tag och kom tillbaka ännu starkare.
Det finns inget ont som inte har något gott med sig och ingen prövning som är så stor att vi inte mäktar med.
