I dagens nätupplaga av Norrbottens Kuriren tar man upp frågan om
fjälljakten. Där finns det en möjlighet att rösta om vad man tycker
genom en enkel knapptryckning.
För dig som är intresserad av att läsa mera gå in här
Jag sa ju att denna skulle komma imorgon.
"Imorgon är en annan dag" säger sången så här kommer den...
Vi har länge surrat om hur roligt det skulle vara att själv kunna varmröka kött.
Vi har redan under ett par år kallrökt souvas och kött som vi ska torka, men äkta varmrökt älghjärta eller renbiff är något alldeles extra.
Så här gör vi:
Först torrsaltar vi 1/30, dvs på 30 kg kött går 1 kg salt. Detta får ligga i 3 dygn.
Sedan röker vi 8 timmar i 60-80 grader. Vi använder ved av sälg.
Röken är byggd i kåtliknande formation av trä. Den har två luckor, en övre och en nedre.
I den övre luckan hänger vi köttet.
I den nedre eldar vi. En bit ovanför elden hänger en plåt så att inte lågorna ska bränna köttet.
Resultatet blev lyckat!
Ni är välkommen på studiebesök och smakprov.
Det finns vissa människor som är duktiga på vad de än tar sig för, sk tusenkonstnärer. Jag beundrar dessa människor som kan så mycket och har så många kvalitéer. Samtidigt som jag blir avundsjuk och själv känner mig otillräcklig. Både på gott och ont.
Visst, även hannapanna har några strängar på sin lyra, men jag är långt från en tusenkonstnär. Dessa möter helt orädda nya saker och fixar dem som de inte gjort annat. Jag fattar inte hur sånt går till.
Min kära make är en tusenkonstnär. Det finns inte många grejer som han inte behärskar. Han är händig som få, effektiv, alert, smart, rolig, påhittig, ärlig, känslosam, rakryggad, kreativ, mysig, busig, kärleksfull...ja you name it.
Ta dagarna han körde cross på fjället som exempel. Motorcykel har han inte kört många gånger i sitt liv och absolut inte över stock, sten och bäckar. Han körde tillsammans med renägare som mer eller mindre vuxit upp körandes på fjället. De trodde honom inte när han sa att detta var första gången på fjället.
Jag var tjugo när jag träffade Albin. Innan dess hade jag inte haft något direkt fast förhållande. Snygga och spännande grabbar fanns det både här och där, men tyvärr var det ingen som fick mitt hjärta att klappa, så där så man tror att det ska ploppa ur bröstet. Du vet när man blir alldeles varm och fnissig bara av att han är i rummet. Man vill så gärna att han ska titta åt ens håll men samtidigt är man för blyg för att möta blicken.
Kräsen som jag var skev jag en lista över de egenskaper som min blivande respektive skulle ha. Det blev tio punkter. En av dessa var "inte hundallergisk". Superviktigt ;-)
När jag läste igenom dessa förstod jag att denna människa inte fanns i detta universum. Jag kommer leta tills jag dör eller acceptera det motsatta könets fel och brister. Jag gömde listan långt inne i en byrålåda.
Så en dag sa det klick och hjärtat höll på att lämna kroppen. Helt plötsligt fanns han bara där mitt framför mig, han med stort H. Av en slump hittade jag den drygt fyra år gamla lappen i samband med en flytt. Självklart var jag tvungen att sätta mig ner och läsa en stund.
Kan du tänka dig att denna tusenkonstnär till ung man levde upp till varje punkt på listan. Jag kunde inte annat än le. Han var sjutton år och skulle strax fylla arton och gick andra året på gymnasiet. Själv arbetade jag på posten i Umeå och hade bil och körkort. Det var rena rama barnarovet ;-)
Jag kan inte låta bli att tänka på vår första fisketur tillsammans. Vi begav oss till en vasstjärn för att fiska gädda. Inte direkt exklusivt med tanke på det härliga fjällfisket jag växt upp med i Marsfjällen. Men i brist på annat...
Eftersom han inte hade körkort fick han lov att åka med mig i min bil. Det regnade och var ett riktigt surväder. Medan vi gick till tjärnen klagade han över att stövlarna läkte så att det strilade mellan tårna. Väl i båten läkte regnkläderna och han började frysa. Till råga på allt fick han inte en enda fisk medan jag fick napp stup i kvarten. Stackarn! Dock fick han en liten gädda som tröst mot slutet.
Hans manliga stolthet blev lika med noll. Jag körde över honom totalt.
Det tog dock inte lång tid innan hans stolthet åter var på plats. Idag har han både bra kläder och kan klä sig rätt samt har körkort. Det var länge sedan han passerade mig, med det mesta, och han har dragit ifrån med hästlängder. Fisket däremot rår han inte på ;-)
Detta är en av anledningarna till att han är portad från fågeljakten. Jag fixar inte att han bara fäller fågel till höger och vänster bara så där som om det var den mest naturliga sak i världen medan jag får slita som ett djur för varje liten fjäder. Detta i kombination med att vi båda är tävlingsmänniskor gör att känslorna ibland kan bli rätt heta med strider som följd.
Vi försöker dela upp saker så gott det går så att även jag får mina godbitar där jag kan få blomma ut. Sedan om jag någon gång blir en riktig jägare, det återstår att se. Om inte annat får jag väl byta ut drömmen mot något som går att nå i verkligheten.
Även om jag många gånger blir trött bara av att titta på pillermyran som ständigt har nya projekt på gång kan jag inte låta bli att förundras över hur drivkraften och orken kan vara så beständig. Sanningen är också att det ofta smittar av sig till mig. Jag blir tillfredsställd av att prestera och känner mig nyttig. Jag skulle inte kunna tänka mig att leva med en människa som man måste tjata ur tvsoffan varje gång något ska göras.
Dela livet med en tusenkonstnär gör att man själv känner sig otillräcklig, okunnig och oslög. Vad är jag bra på egentligen? Han behöver ju inte mig på annat sätt än som livskamrat. Allt jag kan, kan även han. Vad har jag för roll i denna relation? Varför ska jag vara här? Spelar det någon roll att jag är här? Är jag bara en åskådare utan funktion?
Men som jag alltid säger - det finns alltid två sätt att se på saken. Tänk vilken fantastisk förmån att ha en respektive som kan det mesta. Det sparar både tid och pengar. Tänk vad mycket han kan lära mig. Jag kan ju bli den bästa tusenkonstnär som går i ett par högklackat. Ja, nu brukar jag ju inte gå i sådana eftersom jag är tillräckligt lång och det dessutom är på tok för vingligt, men dock.
Jag tror det är bra om man lägger saker och ting i vågskålen lite nu och då för att värdera nuet och det liv man är mitt uppe i. Det finns en person som förutom min make hjälpt mig se saker objektivt och realistiskt här i livet. Ibland kanske med lite väl hårda sanningar, men jag är honom evigt tacksam till mycket. Ett ärligt bollplank är det bästa man kan ha.
Man har sällan svårt att hitta fel i sin relation. Alla klagar garanterat mer eller mindre, på småsaker. Saker som inte har någon större betydelse i det stora hela. Ibland kan det även vara bra att hitta helt nya perspektiv för att se sånt man inte ser. Sedan kan du även själv välja vilken del du fokuserar på - det möjliga eller det omöjliga, det som är bra eller det som är dåligt. Det mesta sitter i betraktarens öga.
Man ska nog inte tro att det är möjligt att förändra en annan människa. Det man kan förändra är sig själv och hur man väljer att se på saker. Självklart finns det relationer som är skadade och nästan omöjliga att reparera. Det finns även relationer där alla mår bättre av en separation. Men i det stora hela och hos de allra flesta så tror jag att om man börjar med sig själv så kommer den efterlängtade förändringen som ett brev på posten.
Receptet till den levande relationen tror jag var och en måste komponera utifrån sina egna förutsättningar och önskemål. Detta bör även redigeras kontinuerligt så att inte matgästen lessnar på enformig meny och söker sig till en ny restaurang som bjuder på en spännande och modern meny med exotiska ingredienser. Vi måste se till att bjuda på det bästa vi har, varje dag. Bjud på dig själv och den rätt som är din egen och unika.
Ja, om ni bara visste vad jag egentligen hade tänkt skriva om. Det skulle handla om varmröken som min kära make byggt och resultatet efter premiärrökningen. Snacka om att spåra ur. Men så här är jag, spontan och gör allt tokigt och likt precis som det faller mig in. Just nu föll jag för denna personliga berättelse.
Imorgon kommer röken.
Lev och må!
...och du
Inget jag skriver i denna blogg går utanför min respektives godkännande.
Efter förra helgens jakt bestämde jag mig att lägga hagelbössan på hyllan fram till vårjakten i mitten på februari. Mitt galet desperata jaktsug är lågt ifrån tillfredsställt men tillslut når man en punkt där man försökt allt man kunnat.
Beslutet om bössan på hyllan kunde jag hålla ungefär en vecka.
Vissa beslut kan jag utan problem hålla hela livet. Andra kan jag bryta redan efter andra dagen. Undra vad det beror på egentligen? Min egen tolkning är att de jag kan hålla går hand i hand med hjärta och förnuft. De jag inte kan hålla beror antingen på okunskap eller på att jag tror att jag vet vad som är bäst för mig och försöker övertala hjärtat att det också är bästa beslutet. Jaja...nu spårade jag ur.
Känner ni också såhär ibland? Vissa dagar kan man surra/skriva hur mycket som helst om det mesta. Det finns ingen botten. Man hittar något interssant i saker som normalt tar slut efter första meningen. För mig händer det alltid på kvällen och oftast efter tio. På morgonen däremot säger jag inte mycket. Jaja...nu spårade jag ur...igen.
En helt ledig lördag, självklart kunde jag inte låta bli att fara ut en sväng. Jag tog med mig båda hundarna, bössan, lite sällskap, matsäck, isborren och ett pimpelspö. Det är bara att konstatera...
...jag är betydlig bättre fiskare än jägare.
Fast å andra sidan så fick jag lära mig fiska innan jag ens kunde gå. Jaga på riktigt har jag ju bara gjort ett par år. Förra hösten gick bra och denna uruselt. Med det snittet borde nästa höst gå ganska bra.
Jag kommer att berätta om mina jaktturer 2008 under jaktsidan så småningom när höstmörkret lagt sig på riktigt.
Jag gav det ett riktigt sista försök förra helgen och fick möjlighet att jaga fyra dagar med tre underbara jägare. Tyvärr pallade hannapanna bara med två jägare och tre dagar. Min kropp och Giras tassar sade emot och jag kunde inget annat göra än att lyssna. Min kropp har av förklarliga skäl sugit mer energi än vanligt senaste tiden. Jag var toktrött.
Jag tog mig hem och slocknade omgående på soffan.
Dick och Toffe, tusen tack för jakten. Jag gör gärna om det! Jag har ytterligare två favoriter i Arvidsjaur som jag ännu inte följt med på jakt. Men något kul kan man ju ha kvar till nästa år. Första gången jag hörde talas om "Arvidsjaursmaffian", visste jag inte om jag skulle våga ringa någon av dem. Nu känner jag snart hela bunten och jag ångrar mig inte en dag. Vilken hjälp man får! De är trevliga, gästvänliga, roliga och inte minst, de kan jaga skogsfågel.
Jag har försökt fråga folk lite här och där med blandat resultat. Olika människor kan lära olika saker. Tyvärr upplever jag ibland jakten lite för revirhävdande på något sätt. Om det är typiskt manligt ska jag låta vara osagt, men något är det. Det är enligt min tolkning inget man vill dela med en amatör. Men vad stackarn, fråga kan man alltid. Man kan inte få mer än ett nej.
En härlig jaktdag i Arvidsjaurs skogar.
Min kära make har byggt den sjunde buren till mina små påhitt. Han börjar antyda så smått att han blivit ett burproffs som snart kan sin sak och känner sig ganska nöjd med byggkonsten inom området. = hanna nu får det vara nog med dina påhitt!
Mina små kaniner har fått en fin vinterbur. I den finns två små isolerade boningar (luckorna längst till vänster resp längst till höger) fyllda med halm. I de två luckorna med galler fyller jag på mat och strö. I det runda hålet i mitten fyller jag på hö. Väggen som delar de två burarna är av nät och formad som ett Y. Höet lägger jag i Y:ets klyka. Kaninerna - mamma, pappa och barn trivs kanonbra.
Det blev ju två kaninungar, en hona och en hane. Eftersom hanarna börjar slåss om de är i samma bur var jag tvungen att göra mig av med hanungen. En tvådelad bur fick räcka. Någon måtta får det vara på skansnäsfarmen.
Tyvärr var det hanen som var mest tillgiven. Han fick namnet Oskar och flyttade in till en äldre kvinna i byn. Hon fick denna lilla kanin att bli som en katthund. Hon hade den lös inne i köket. Den gjorde sina behov på lådan och låg på sidan med utsträckta ben under köksbordet. Han kom fram och ville bli klappad. Fascinerande!
Men lilla Oskar kunde inte bo kvar hos kvinnan. Han fick flytta till en annan plats, med himmelskt goda morötter.
Behöver du hjälp av en burbyggare till diverse smådjur så har jag en slipad kontakt jag kan förmedla.
