Hannas blogg 07-08

Hannas blogg 07-08

Om bloggen

Här skrivs fritt om ditt och datt...
Läs om du vill...

Såg ni?

AllmäntSkapad av Hanna tor, oktober 09, 2008 22:30:39

Någon som läste intervjun i Västerbottens Kuriren 27/9?

Jag funderade ett par vändor när jag fick förfrågan. Varför vill en reporter från VK intervjua mig? Hur jag är funtad som kan bo i ingentinget? Varför jag skriver om mig själv på nätet? Mina typiskt manliga intressen?

Han skulle skriva om mig genom hans ögon. När en man skriver om något av ovan vet man ju aldrig var det landar. Ursäkta min generalisering.

Men jag skulle få korrekturläsa texten innan och ändra det jag upplevde som felaktigt. Då sa jag ok.

Men jag behövde inte ändra innehållet något. Jag blev jätteglad över det sätt han uppfattade mig. Jag ville att artikeln skulle bli tänkvärd och positiv. Det tycker jag att den blev.

Har du missat den så gå in och läs här.

Då vill jag även passa på att säga välkommen till alla nya besökare som hittat hit via artikeln. Min statistiksida slog i taket kort därefter.

  • Kommentarer(1)http://blogg.hannaholmberg.se/#post111

Voine voine

AllmäntSkapad av Hanna fre, september 26, 2020 23:39:09

Vilket fantastiskt fjällväder det blir till helgen. Inte ens mitt galet ostimulerade jaktsug kan förmå mig att tillbringa två dygn i en träkoja indränkt i snöblask. Det är bara att gilla läget och stanna hemma och hålla tummarna att det vidsträckta landskapet hinner bjuda på ytterligare en helg innan snön ligger vit.

Eller hemma och hemma, det blir jakt i dagarna två ändå. Jag ska ge skogen en riktig chans. Lite otacksamt kanske med tanke på hård vind och lövfällning, men dock.

Ikväll har jag redan hunnit vara ute ett par timmar. Som vanligt finns ingen fågel i den skog jag besöker. Promenader i all ära, men jag vill skjuta fågel. Snart kommer jag att bli desperat, riktigt odräglig. Om man ändå inte hade ett jobb att sköta. Men samtidigt skulle jag i dagsläget inte byta bort det. Jag trivs med mitt jobb och är glad att äntligen få jobba heltid. Jaga får jag lov att hinna med ändå, eller spara det till senare.

Morgondagen blir i Sorseleskogarna tillsammans med ett par härliga vorstehvänner. Det ska bli kul att se och lära hur de jagar. Söndagen kommer att tillbringas i Arvidsjaur tillsammans med en guldgruva. Jag har laddat med tusen frågor. Det enda jag vill se är ett riktigt fågelarbete med fällning i skogen. En fälld fågel för Gira på det skulle vara helt fantastiskt. Då kan jag äntligen börja ta tillbaka det jag sagt om att skogsjakten bara är fabler.

Det är mycket som är eftersatt hos hannapanna just nu. Tiden har en förmåga att aldrig räcka till så här års. Jag kan inte påstå att jag prioriterar att vika tvätt, städa och dona. Det kommer långt ner på listan. Dessutom har ingen dött av lite skit på golvet och ta på sig kläder från klädsträcket istället för från garderoben. Jag har faktiskt hunnit ta upp morötterna från backen innan de fryst fast, alltid något.

Det är på tok för länge sedan jag varit hos en frissa. Jag klippte mig själv i somras och Albin fick ta det jag inte nådde. Kan inte ha blivit allra sämst eftersom ingen sagt något. Eller så kanske det är just därför. Ja då är jag i alla fall lyckligt ovetandes. Ett par nya jeans skulle inte heller sitta helt fel. En sista synundersökning hos optikern efter laseroperationen måste också göras inom kort. Gira skulle behöva höftledsröntgas.

Inte en enda gång har jag besökt sjukgymnasten sedan hälsenan fick börja ansträngas. Min remiss försvann mest troligt i samband med vårdstrejken. Jag måste ta tag i det där eftersom den läkta senan är minst dubbelt så tjock som den friska. Vadmuskel är inte heller helt ok.

Jag hade tänkt måla innertaken här hemma i vinter. En vinterbur till kaninerna behöver byggas. Tvättstugan ska inredas osv osv En resa till lasarettet i Lycksele till veckan blir perfekt. Då tänkte jag börja beta av det viktigaste som frissa och jeans ;-)

Det ska bli skönt med en hel dag för sig själv. Hoppas bara det är uselt väder så jag inte behöver känna vilken underbar jaktdag det hade varit.

Ni som hängt med ett tag vet att jag har ett mål jag försöker nå för varje kvartal. Det gör jag för att försöka leva ut och testa mina drömmar. Vilka målen är kommer i årskrönikan, men det sista målet för året går inget vidare. Jag kommer inte att ge upp i första taget, men som plåster på såren så förgyller jag kvällarna med lite plansmideri.

Det är som sagt fortfarande lite trögt i maskineriet. En skvätt olja skulle nog smörja rätt bra. Jag tänkte försöka få med min äkta hälft på två resor. Den ena är en hockeymatch med restaurang och hotellövernattning, gärna Skellefteå - Luleå. Sedan skulle det även sitta fint med en "sista minuten" kring årssiftet. Lite miljöombyte kan vara precis vad man behöver i väntan på den härliga vårvintern.

Motgångar brukar avslöja snillet, medgångar döljer det. Varje utgång är en ingång till något annat. Vinnaren är den som kommer tillbaka.

  • Kommentarer(0)http://blogg.hannaholmberg.se/#post110

Peppar peppar

AllmäntSkapad av Hanna tis, september 16, 2020 09:34:44

...ta i trä.

Magkramper och att inte få behålla maten är väl ingen större hit. Det tar bara ett par dagar tills man känner att krafterna tryter. För mig höll det i sig i fem, tur att man har lite att ta av :-)

Fjärde dagen åkte jag ner till Sorsele och lämnade prov på salmonella. Till slut måste man ju försöka ta reda på vad som kan vara fel. Gånger som dessa önskar man att man var barn igen och hade en mamma som pysslade och tog hand om allt praktiskt.

Men jag var tvungen att ta mig ner på vårdcentralen, lämna in bilen på verkstaden, handla mat, fixa euro och köpa tassalva. När jag liks var nere kunde jag lika gärna jobba...eller jobba och jobba jag var närvarande på jobbet kan man väl säga. Flitigare dagar har funnits.

Tack och lov har jag världens bästa granne tillika kollega. Hon kom med blåbär, hälsofil och vetebröd när jag var som mest dålig. Jag blev rörd av vänligheten. Dessutom backar hon upp mig på jobbet när jag flänger och far. Jag ska se till att backa tillbaka vid första bästa läge.

Albin då, var inte han hemma? Nä, vid ett mycket svagt ögonblick lovade jag honom att låna min enduro upp till fjälls och lite renskötsel. Cykel på fjället, något av det roligaste. Jag tyckte inte alls synd om mig själv och var inte alls avundsjuk, det är bara som det syns och som det låter. Jag förväntar mig en stor och mysig överraskning som tack för lånet.

Gubbelubben kom hem och bytte cykeln mot älgbössan. Själv hade inte energin återvänt tillräckligt så att jag skulle orka mig ut i någon skog och speciellt inte släpandes på ett dubbelpipigt metallrör. Jag fick vara hemma och ladda batterierna istället.

Jag hade inte druckit kaffe på fem dagar utan att få ont i huvudet, märkligt. Jag behövde andas frisk luft och tog med mig en efterlängtad kopp kaffe, en kexchoklad och en filt och satte mig på altanen och tittade ut över nejden.

Det kändes tungt, riktigt tungt. Det var en av de finaste höstmornar. Hösten bjöd på sin rikaste färgprakt i dubbel bemärkelse genom att visa sig i det spegelblanka vattnet. Vattenytans spegelbild försvann bort, omsluten av morgondimma. Det var som om horisonten blev oändlig. Trots att himlen mötte vattnet kunde några av solens alla strålar tränga igenom och bilda ljuskonstruktioner, som dansade. Det blev ett magiskt ljus. Färgerna blev sprakande. Ett vinande ljud från himlen påkallade min uppmärksamhet, flyttfåglar i v-formation med kompassen inställd för flytt söderut. Fascinerande!

När naturen bjuder på sitt djupaste lugn känner jag att jag är hemma. Det är så läkande. Jag landar, utan ansträngning. Det blev en "moment" en sån där "recovery moment". Jag funderade en kort sekund på att hämta kameran. Men nej, ingen bild skulle göra stunden rättvisa. Den var min egen och bevaras endast i mitt minne.

Stunder som dessa när det är motigt på livets ALLA fronter funderar jag både en och två gånger på hur jag ska komma på fötter igen. Själv hittar jag nästan alltid samma lösning på problemet. Ett litet samtal med mig själv och han där uppe...

Vad tjänar jag på att deppa ner mig och tycka synd om mig själv? Tar jag mig vidare på det? Vill jag? Klart jag vill! Men allt går ju bara åt pipsvängen! Gör det verkligen det eller går det bara inte som JAG vill? Var sak har sin tid finns det något som heter. Vem lägger ribban? Vem skapar förväntan? Vem ställer krav?

Mitt sätt är att reducera förhoppningen och förväntan till noll. Ta bort alla måsten och börja om från ruta ett. Gör bara det jag känner för, helt prestigelöst. Går det så går det. Sedan tar jag ett steg vidare, ett steg till, kanske ett tillbaka och sedan två steg fram. Jag vill ta tre åt gången, men klokast är nog att skynda långsamt.

När man sedan blir helt överens med sig själv känner man hur friden kommer tillbaka. Strax därefter kommer glädjen och sedan lusten...livslusten.

Simma lugnt! ;-)

  • Kommentarer(0)http://blogg.hannaholmberg.se/#post109

Okidoki

TankarSkapad av Hanna tor, september 11, 2020 22:06:21

...som en speciell vän brukar säga.

Här på bloggen delar jag med mig av mina tankar. De innefattar med- och motgång, glädje och sorg, allvar och humor, frågor och svar, klokhet och galenskap.

Väljer du att läsa här så får du ta det som skrivs som det är, rätt upp och ner. Jag äger inga sanningar. Jag bjuder på mig själv, förhoppningsvis till nytta för någon annan. För jag vet att jag inte är ensam med tankar...om livet.

Jag har fått lite pikar från när och fjärran om två saker jag skrivit i dressyrdagboken. En av dem har jag justerat just för att det kom till min kännedom att en person tagit illa vid sig av mitt uttalande. Tack för upplysningen.

Min avsikt är aldrig att skada någon specifik person. Uppfattas det så ber jag så hemskt mycket om ursäkt och justerar detta o m g.

Det jag egentligen menade riktar sig till en grupp aktiva inom hundvärlden. Den åsikten står jag fast vid. Försöker man vara seriös i sina försök att meritera en hund vill man även bli seriöst bemött. Om jag någon gång får en domare som inte orkar med en provdag för att han/hon är bakfull kommer jag att agera.

Den andra saken jag fått pikar om är att jag skrev "Provet är genomfört och vi var med i matchen in i det sista trots att vi aldrig fick visa det jag var säkrast på, fågelsituationer. Det bådar gott för framtiden." Varför reagerar man på en sådan sak? Varför ska jantelagen styra oss jämt och ständigt?

Tror man verkligen att jag, som är nybörjare och går mitt första prov, tillsammans med min hund fixar alla möjliga och omöjliga fågelsituationer oavsett förhållanden? Nej, det gör vi inte. Det är den egna tolkningen som säger det.

Tänker man lite längre och har följt min utveckling inom denna hundvärld begriper man också varför jag är säkrast på fågelsituationer. Även om jag tränat till största delen på mina egna fåglar så har jag sammanlagt säkert 100 fågelsituationer bakom mig. Jag har inte sagt 100 lyckade fågelsituationer. Efter det antalet lär man sig läsa hunden och vad den är på väg att göra. Jag har jobbat, justerat och fikulerat efter bästa förmåga som orutinerad och det har gått, sådär.

Men jämför man med att föra hund på fält, hundens sök, reviering och fågelfinnarförmåga, fart och vidd, hundens påverkan av partner, förare och provgrupp - har jag knappt en susning. Är det då konstigt att jag känner mig säkrast på fågelsituationer?

Men hur som helst, här på denna blogg kan man lämna kommentarer. Jag har redan fått höra en hel del via ryktesvägen, både ris och ros. Har du något att säga så lämna en kommentar alternativt slå en pling.

Jag vill stå för mina åsikter, gör det du också.

  • Kommentarer(0)http://blogg.hannaholmberg.se/#post108

Skitjakt

Hund/JaktSkapad av Hanna sön, augusti 24, 2008 10:01:23

...önskar jag er alla!

Nu drar jag upp till fjällen i förhoppning om några riktigt bra fågelsituationer.

Första jakten med en hund som man jobbat med och format i med och motgång i ett och ett halvt år, skapar en speciell känsla. Jag kommer att gråta av glädje när första ripan faller till marken och Gira bärgar fågeln till matte.

/hannapanna smiley

  • Kommentarer(0)http://blogg.hannaholmberg.se/#post107
« FöregåendeNästa »