Duracell
AllmäntSkapad av Hanna tis, maj 13, 2008 23:25:02Hej och hå vad tiden går...
För lite drygt en vecka sedan körde jag skoter från gården upp på fjället och nu har Vindelälven stigit med två meter och knappt en snöfläck finns kvar. Otroligt vad fort det har gått.
Denna tid varje år får jag ågren av att "redan" ställa undan skotern och skidorna. Vemod och åter vemod. Men av någon förunderlig anledning så sköter våren om att känslorna hamnar på rätt ställe och förvandlas till en arbetslust som är enorm.
Jag känner mig faktiskt rätt nöjd med att lapa sol, grilla korv och anstränga gasartummen längs gnistrande fjällsluttningar nu när gräset börjar spira. Istället väcks en inspiration, ett sug och en skaparlust i väntan på den ljuvliga försommaren då man får beskåda hur naturen vaknar till liv efter vinderdvalan.
För visst är det fler än mig som tycker det är härligt att arbeta ute, planera och fantisera om kvällarna nu när ljuset inte påminner om sängen?
Varje kväll vid tiotiden tittar jag mig omkring om jag fått sällskap av vår gårdsälg Hälge. Han brukar komma den här tiden för att mumsa på vårt gottebord till äng. Men än har han inte visat sig. För ett par år sedan hade vi både pappa och farfar Hälge här, samt Hälga med både mor och mors mor. Det var totalt nio stycken olika Hälgor och Hälgear.
Eftersom jag trivs med sällskap och bara har två hundar och tio höns förutom de vilda djuren som är till både glädje och förskräckelse 
har jag utökat gårdspopulationen med två kaniner. De anlände igår och jag vill rikta ett speciellt tack till den fantastiska chauffören som fixade och donade med att köpa foder, hämta upp de små liven hos en bonde utanför Umeå och frakta de hela vägen upp utan minsta knorr. Det är inte varje dag någon ställer upp på det där sättet. Tack!
Jag bestämde mig för just dessa kaniner över en dag ungefär, så jag hann inte ställa så många frågor innan de var i min ägo. En sak som jag inte tänkte på att fråga var om det var två av samma kön. Gurkan och Lillemor säger ju inte så mycket annat än att den senare borde vara en hona.
Jag släppte in dem i samma bur när jag kom hem. Oss emellan, så tog det bara fyra sekunder för mig att förstå att de var av olika kön och det tog lika länge att förstå vem som var vem eftersom logiken säger vem som brukar vara överst. Jag vet att man brukar skämta om hur ofta och hur mycket kaniner "gör det" men jag trodde inte det var så pass. Vi får väl se hur mycket som hann hända. Plötsligt har jag väl två hundar, tio höns och ett tjog svartvita kaniner.
Här ser ni mig med de två tillskotten. Jag plockade fram halsbanden som jag haft till valparna. Hanen (svarta), som är mera framfusig (typiskt karlar), kopplade jag i spårlinan och honan fick skutta i vanligt hundkoppel.
Jag kan inte låta bli att småle. Kan ni tänka er mig på promenad med dessa två? Den ena med spårlina på eftersök och den andra fot på linjetag. Ni som är bekanta med att jobba med hundar förstår vad jag pratar om. Men kaniner...
Min stackars respektive får stå ut med både det ena och det andra som ni säkert förstår. Man måste ju ha burar till alla djur och det är ju han som är snickare. Här om kvällen sa han "vi skaffar två hundar och får en hel arme av husdjur på köpet"...och ändå har inte mina 40 rapphöns anlänt ännu. Vi får hoppas att det inte blir några kaninungar.
Tänk om man hade några barn att skylla på.
Men men, det är bara att erkänna, jag kommer aldrig att växa upp så pass att jag lämnar mina impulser och galenskaper. Får jag en idé eller har en dröm så testar jag. Bättre att ta reda på fakta och ha roligt i livet än att längta efter något som kanske visar sig bara vara en illusion i verkligheten.
Jag är som jag vart...jajemen
och dit det bär, dit bär det
- Kommentarer(1)http://blogg.hannaholmberg.se/#post93
