AllmäntSkapad av Hanna tor, mars 06, 2008 22:09:21Nu äntligen har jag provat på min första EFIT-dag (Ett Foto I Timmen)
Denna idé har jag fått från den första bloggen som jag började läsa för ett par år sedan. Den handlade om Charlotta och hennes weimarantik Rica. På den tiden gick hon en jaktguideutbildning i Norrbotten. Hon inspirerade mig (helt ovetandes) till att bygga en egen sida. Hennes sida lades ner och jag tappade kontakten.
Helt plötsligt en dag fick jag en hälsning i gästboken från Charlotta och Ila. Döm om min förvåning när jag gick in på hennes sida http://vildvuxen.se/ och fick se att det var hon. Nu har hon en vorsteh från Landinarnas och studerar på SLU till jägmästare.
Lite komiskt tyckte jag. Vi hade dessutom varit nere hon Anders Landin för att se och lära nästan samtidigt. Vi missade varandra med någon dag. Skulle inte förvåna mig att våra vägar kommer att mötas framöver.
Nu skall jag bjuda er på en dag hemma hos en stackars sjukskriven krympling...sett från kameralinsen...
Kl 07.00 Så här ser det ut från mitt sovrumsfönster. Vem blir inte energifylld av att vakna upp till en dag i mars med klarblå himmel och soluppgång?
Klockan 7, jo jag stiger faktiskt upp då. Kände att jag behövde få lite ordning på livet trots att jag är sjukskriven.
Kl 08.00 Frukosten serverad på mitt eget lilla frukostbord med hjul. Fibervälling med russin, en hårdbrödmacka och ett glas juice är det i vanliga fall. Den var slut idag.
Kl 09.00 Gira får luftas. Hon har varit halt i ca tre veckor och legat pall (med tvång) de senaste dagarna. Idag skulle det prövas om morgondagens veterinärtid i Öjebyn skulle komma till användning eller ej.
kl 10.00 Ingen hälta syns till. Kanske kanske klarar vi oss. Här har Gira hämtat rävbajs från skogen. Matte förbjöd henne att äta på det. Hon blev skamsen för tillsägelsen och smygtittar på mig bakom knuten. Hon vet inte om hon får komma. Men som synes på öronen är hon inte speciellt ångerfull.
Kl 11.00 En highlight kan man alltid passa på att göra sittandes ute i solen. En apelsin i vårsolen är smaskens. Saknas gör dock renskinnet och snögropen.
Kl 12.00 Dags för lunch. Rensuovas i grädde, pasta, parmesan och sallad. Inte har jag lagat denna kulinariska rätt bara för mig. Givetvis uppvärmda rester.
Kl 13.00 Solen gassar och fräknarna kommer som ett brev på posten. Njutbart!
Kl 14.00 Efter att ha slumrat ute i solen en timme vaknar jag av vårsjungande tättingar och takdropp. Jag lyckades faktiskt fånga en droppen på bilden. Nu skulle man varit på fjället.
Kl 15.00 För att komma på andra tankar gick jag in och tog tag i nytto-göromålet för dagen, nämligen kuddöverdragsbyte. Vinterkuddarna (röda) ska förvandlas till sommarkuddar (blåa). Kuddöverdragsbyte är mycket roligare än en dag på fjället. En dag på fjället, vad är en dag på fjället, jo alldeles, alldeles...
Kl 16.00 Nä bort med de tankarna. Dags för att ladda tvättmaskinen.
Kl 17.00 Laga middag. Fick ett telefonsamtal med ett erbjudande om dagsfångad fisk till middag under förutsättning att jag tillagade. Självklart nappar man på det! 
Kl 18.00 Middagen serverad. Vi äter fisk ca två gånger i veckan. Fisk är nyttigt och sägs innehålla smartolja. Då kan man kosta på sig en semla till kaffet.
Kl 19.00 Dags för dogsen att få käk. Atlas har en stund tidigare varit ute på en träningsrunda med husse inför kommande jakt och ev deltagande i Vindelälvsdraget. (Dock utan matte) Gira har tränat att stå fint i koppel inför kommande utställning i maj. Hon gillar inte att stå stilla och än mindre att någon öppnar käken.
Kl 20.00 Byggnation av hundkälke för transport upp på fjället. Det är INTE bara Albin som bygger lådan. Jag är med i allra högsta grad när det gäller tankeverksamheten... och det är inte helt utan konflikter mellan den rationellt praktiska byggaren och de teoretiskt praktiska idéerna från undertecknad. Det tar lite längre tid och blir något bökigare men resulterar i en betydligt bättre slutprodukt...om jag får säga det själv...
Kl 21.00 Dags för lite tv och Lost. Ingen platt-tv här inte. Denna har till och med träimitation. En äkta klenod från 70-talet. Bör nog köpa en ny innan den tuttat på huset. Men jag bryr mig inte så hårt...sitter inte där nå mycket.
Kl 22.00 ...men här sitter jag desto mer. Dags att svara på lite mail som kommit in under dagen innan det är dags för sängen och John Blund.
Zzzzov Gott!
TankarSkapad av Hanna ons, mars 05, 2008 10:34:34Text av Bo Åkerström hämtat från Jaktmarker och Fiskevatten nr 3 2008
Väckarklockan var ställd på fyra. Helt i onödan. Han hade vaknat vid tretiden och sedan varit klarvaken. Han hade hört regnet slå mot rutan, och han svor tyst för sig själv. Varför just idag? Den viktigaste dagen på året, den första september.
Kvällen före hade han tagit fram ryggsäcken och jaktkläderna och lagt dem vid dörren till garaget. De båda hundarna hade genast lagt sig intill och sedan inte lämnat platsen. De visste vad som väntade. Den där ärtiga norskan på TV4-vädret hade sagt att det kunde bli ”regn over lanne”, men som det sett ut var det längre västerut.
Han smög försiktigt upp för att inte väcka frun och tittade ut genom fönstret. Det var fortfarande mörkt, men i ljuset från knutlampan kunde han se hur regnet slog ner i den lilla dammen han grävt i somras. ”Inte så farligt ändå”, tänkte han. ”Kommer man bara in i skogen, kanske det fortfarande är någorlunda torrt”.
Trots hans försiktiga rörelser hade frun vaknat. ”Du ska väl inte ge dig iväg, när det regnar så här”, fräste hon irriterat. Han mumlade något till svar och kröp ner igen.
Hon låg och vred sig. Kunde inte somna om nu när hon blivit väckt. Hon kröp närmare och gjorde sig varm mot honom. Han låg stel som en pinne och förmådde inte besvara hennes invit. Kunde bara tänka på jakten, på hundarna som låg där nere och väntade, och hur härligt det skulle bli att få komma ut på markerna.
Hon gav sig inte. Tog hans hand och förde den över sin kropp. Det brukade alltid fungera. ”Stanna hos mig”, viskade hon. Han gjorde ett hastigt kast i sidled, mot friheten och föll ner mot golvet. Så skyndade han ut ur rummet. Hennes ögon brände nästan hål i hans ryggtavla. Hon hade bjudit honom det bästa hon hade, och det dög inte. De där förbannade hundarna gick före!
Han började klä på sig, men fick lov att ta ut hundarna till bilen innan de rev huset. Det var bara en dörr ut från tvättstugan till garaget. Väl inne igen åt han lite filmjölk, ställde i ordning termosen och kollade att allt var med.
Ute på vägen såg han att det regnade mer än han tidigare trott. Han hade tre mil till jaktmarkerna, och han hoppades att det skulle vara bättre där borta.
Det blev inte bättre. Det blev värre. Torkarna hann inte ta undan, så han fick sänka farten. ”Förbannat”, svor han högt för sig själv. Han började inse att det här var ett omöjligt företag. Vinden hade börjat ta i också, så det kändes ordentligt i bilen. Han for in mot vägkanten och stannade vid en mötesplats.
Till slut insåg han att det bara var att åka hem. Det skulle bli mäkta gruvsamt att visa sig för frun. Han funderade hur han skulle komma så lindrigt undan som möjligt, men han förstod att nu var allt på hennes villkor. Han hade ju förolämpat henne på det grövsta.
Han öppnade garagedörrarna sakta för att det inte skulle gnälla för mycket. Hundarna fick gå ut i hundgården. Det var väl inte precis vad de tänkt sig.
Han klädde av sig så tyst han kunde. Det var fortfarande ganska mörkt ute, och inne var det bara en svag lampa i hallen som lyste. Han smög uppför trappan och in i sovrummet. När han kom närmare anade han att hon var vaken. ”Får man krypa ner?” viskade han hest.
Hon lyfte sömnigt på täcket och sa: ”Ja gör det du. Den där galningen som jag är gift med har farit ut och jagat han.”
Hannas tyckande och tänkande:
Berättelsen ovan var väl dragen till sin spets, men hur många känner inte igen dilemmat? Männen klagar över att de inte får jaga så mycket som de vill. Kvinnorna beklagar sig ”om det inte vore för den förgrymmade jakten”.
Vem är det som säger att männen inte får, kvinnorna? Knappast! Det är det egna samvetet och den egna ansvarskänslan som sätter käppar i hjulen. Kvinnorna i sin tur lever sina liv genom männen och känner sig ensam när de är borta.
Kvinnor vill ha familjen samlad och männen behöver egen tid.
För män sitter identiteten i jobbet och friheten i jakten. Är det inte jakten så är det något annat intresse som äter upp hela tankeverksamheten. På tredje platsen kommer familjen, med ungarna före frun.
Om man tänker på berättelsen så är frågan vad som hänt om det varit fint väder. Hade frun bett honom att stanna i sängen då? Hade han ångerfullt återvänt hem eller fortsatt ut i skogen som planerat?
Mest troligt hade allt rullat på som vanligt
Till kvinnorna:
Varför går ni där hemma och väntar på att mannen ska komma hem och är mäkta förgrymmad när han blir sen? Det handlar ju bara om att ni saknar honom och att ni blir oroliga när han inte kommer den tid han sagt (trots att han garanterat lagt till minst en timmes spelrum).
Låt mannen jaga så mycket han vill. Du dör väl inte utan honom!? Ta tag i saker och gör sånt som du vill och som du växer av. Det är ju han som missar en massa roliga aktiviteter med dig. Det är ju dig han älskar. Va trygg i det!
Vem vill inte att mannen kommer hem och säger ”jag har haft en bra dag i skogen, men inget är riktigt roligt utan dig”. Det är väl hundra gånger trevligare än att han åter igen kommer hem med dåligt samvete över att jakten dragit ut på tiden och att du är stensur av en kombination mellan oro och besvikelse. Du skjuter bara honom ifrån dig!
Det resulterar i att mannen vill gottgöra dig och döva sitt dåliga samvete med en massa handlingar som bara känns konstgjorda och fel.
Vad menade kvinnan med det hon sa när mannen återvände till sängen? Väntade hon en annan man eller sa hon så bara för att ge sin man en ordentlig tankeställare? Ja det får vi ju aldrig veta. Det är upp till oss att tolka.
Jag kan sätta en miljon på att alla män som läste berättelsen tolkade att hon var otrogen. Ni tänkte säkert ”ja klart att hon var otrogen nu när han ångrade sig och allt”.
Till männen:
Ni måste få era fruar att känna sig mer värdefulla för er än jobbet och jakten. Lyckas ni med det garanterar jag att ni får jaga så mycket som ni vill. Vad hade mannen i berättelsen förlorat på att ge sin fru lite mys? Sagt hej då med ett ” tack älskling vi ses ikväll”. Då hade han kunnat komma hem utan oro, med högt huvud och inte helt otroligt med en utsökt middag på bordet.
Underskatta aldrig en kvinnas lust. Det man hört, att männens lust ska vara större, är en myt. Vem tror ni alla män är otrogna med, singelkvinnor, prostituerade eller änkor? Snack! Det absolut vanligaste är att det är en granne, arbetskamrat eller en gemensam bekant. Det som skiljer är snarare på sättet som lusten växer. Kvinnor förförs bäst emotionellt genom tankar, män mer fysiskt genom handling. För att förtydliga så är det viktigt för männen hur de får sin kvinna att känna sig i deras närvaro. Kvinnorna i sin tur behöver lära sig att ta lite mer initiativ och vara mer framfusig.
Jag vet att jag generaliserat ganska grovt i ovanstående text. Livet är mer komplext än så. Men erkänn att jag hade både en och två poänger som tål att tänkas på…
AllmäntSkapad av Hanna mån, mars 03, 2008 13:27:58Alla ni, som mailat mig före första mars, nya som gamla bekantskaper, skulle glädja mig enormt om ni kunde skicka ett nytt mail till mig.
Mitt mailprogram valde att kasta in handduken. Alla era adresser är borta.
Jag vet att ni är några som väntar mail från mig. Tyvärr kan jag inte svara eftersom det inte finns någon mottagare som fångar upp meddelandet i cyberrymden.
Snälla, skicka bara ett litet hallå så jag får bygga upp kontaktboken igen.
/Hannapanna
AllmäntSkapad av Hanna fre, februari 29, 2008 19:00:27Då var det dags…för lite hälsena igen…
Nu börjar snacket komma igång. Själv vill jag dra upp stereon och säga ”JAG HÖR DIG GANSKA DÅLIGT NU”…
Den ena efter den andra av mina jaktliga bekantskaper laddar för en resa till fjällen i förhoppning om att få skjuta på en och annan snökamouflerad fjäderdräkt.
Jag vill inte lyssna på det örat…hälsar bara skitjakt!
Själv väntar jag ut tiden och börjar se ljuset i tunneln med knappa två veckor kvar innan air cast skon är ett minne blott. Hundarna börja tycka att den luktar gott trots att jag försökt tvätta den så gott det går.
Jag börjar smida lite planer om fjällträning. Hoppas att jag ska hinna med ett par tre eller kanske fyra. Tidigare har vi alltid fraktat hundarna i knäet på skotern. Men nu när jag kan åka själv blir det lite trångt med två hundar i mitt knä.
Vi har köpt en flakkälke. Till den ska vi bygga en plywood-låda där vi tänkt rymma hundar, packning och bössa. Bensin, skidor och stavar spänner vi ovanpå. Jag får väl lägga ut en bild när den är klar.
Dessvärre så sympatiserar Gira med mig sedan drygt två veckor tillbaka. Hon har problem att gå på sitt vänstra ben.
De senaste dagarna har hon blivit tvingad att ligga pall och koppelrastats försiktigt. Det har gett resultat…till igår då hon hoppade upp på snödrivan utan att jag hann vara med. Nu är hon rejält halt igen. Jag har ingen aning om vad hon har gjort. Jag har kollat igenom tass, ben och bog. Skadan sitter mest troligt i bogen, men jag blir inte klok på var. Jag antar att det blir en resa till Öjebyn till veckan. Lika bra att åka till ett ställe där man kan få hjälp direkt.
Det skulle bara fattas att jag har en ordentligt skadad hund nu när jag själv börjar närma mig ett tillstånd där jag kan säga mig ha två ben. Gå kommer jag nog inte att kunna göra den första veckan.
Jag har tagit bort två klackkilar i veckan. Det har gått ganska bra. Jag har bara sovit lite oroligt på nätterna. Mest troligt för att jag har slutat med smärtstillande. Jag kände mig konstigare när jag åt dem än vad smärtan gjorde ont. Min sängkamrat däremot klagar på mina ”side kicks” som han kallar dem. Min plastsko hörs vara ganska tung när den landar på hans smalben. Tro mig som släpar på den varje dag, jag vet vad den väger.
Skräckslaget såg jag häromdagen hur smalt mitt vänstra lår (skadade benet) blivit. Jag blev tvungen att plocka fram måttbandet. Det skiljer hela 4 cm på omkretsen. Först tänkte jag ”åh nej, mitt ben förtvinar”…sedan förstod jag ju vad som hänt. Mitt högra lår har ju blivit fast, fint och muskulöst av fem veckors hård träning. Självklart är det så!!!
Jag är fortfarande lika rund om foten, som en uppblåst plasthandske. Jag blev tvungen att ringa till min läkare och fråga varför svullnaden aldrig går ner. Man vill ju inte gå här hemma och vänta ut läkartiden i Lycksele och få besked att läkningstiden måste förlängas.
Förklaringen var ganska självklar. Jag kom ihåg det från när jag läste fysiologi på universitetet (ett intressant ämne). Det är musklernas sammandragningar som pumpar upp blod och vätska från fötterna. Musklerna på mitt vänstra ben används ju inte och därför samlas vätska trots att läkningen går bra.
Jag fick pusta ut…
Inbillar jag mig eller...men för sanning, visst har foten blivit bättre?! Tycker bestämt att det ser ut så.
Jag har även kommit på varför skadan uppkom. Det verkar i alla fall vara den troliga orsaken. Jag skulle berätta för en tjej om dagen den 13 november när var jag uppe i Kraipe på renskillning. Albin var där i tre dagar. Jag åkte dit för att hälsa på och se lite hur det hela går till.
Mitt under det jag berättade för henne slog det mig..."det är ju därför"...
Så här var det…
Jag kom dit efter lunch. Det var en kall och klar dag. Termometern visade nästan minus 20 grader. Jag parkerade bilen en bit ifrån eftersom den mesta av ytan var upptagen av bilar, rentransporter och skotrar. Där uppe på kullen såg jag renhagen. Jag såg inga människor, men jag hörde igenkännande samiska hojanden och stojanden som de använder för att styra renarna. Vibrationerna från springande renar på fryst mark transporterades till luften och omvandlades till ett dovt mullrande ljud med inslag av det klickljud som klövarna ger ifrån sig.
Jag klättrade upp på hagen och tittade in bakom planket. Det var full aktivitet i den runda hagen, silen. Den är ca 20 meter i diameter och består av en stor dörr där man släpper in ett femtiotal renar. I silen skiljer man ut varje renägares renar genom att titta på renmärket. Det ses bäst bakifrån. Sedan vaccinerar, märker och noterar man renen innan den skickas in i rätt kammare.
Albin fick se mig där jag stod och vinkade in mig. ”Nu ska de fylla på med fler renar. Ställ dig bakom den stora dörren” sa han innan han försvann in bakom en annan dörr. Vi var bara fyra som stod inne i silen. Den stora dörren öppnades och in kom ett pärlband av renar. Efter ett par sekunder hade de samlat sig i en rund formation som roterade motsols. Det blev trångt. Renarna packades mot ytterkanten så att väggen vibrerade.
Jag stod förstummad och tittade på detta fantastiska skådespel. Värmen från djuren som steg upp och bildade ljuseffekter mot strålkastarna, ljudet när de gruffades och lukten av vilt.
Helt i mina egna tankar slets jag plötsligt tillbaka till verkligheten. Renarna kom nu åt mitt håll i ett rasande tempo. Jag tryckte mig mot väggen. Hur smal jag än försökte göra mig så insåg jag att ingen Hanna skulle rymmas mellan väggen och renarna.
Jag tittade på de andra. De tjoade och fäktade med armarna och styrde på så vis ut dem från väggen. ”Hoho” som den klenaste sparvugglan var det ljud jag fick ur mig samtidigt som jag vinkade utåt lite med händerna.
Jag är normalt sett inte rädd för att vare sig ta i eller ta plats och brukar kunna infinna mig i plötsliga situationer. Men den här gången gick det inte. Jag tror aldrig jag har känt mig så malplacerad nån gång. Jag kände mig som en fin flicka från storstaden.
Som tur var finns det ändå något hos renen som gör att den inte springer över folk. Det var bara en av femtio som sprang på mig. Den renen tog mig bakifrån...öhh...jag menar hornet stötte i bakifrån...öhh…äh ni fattar vad jag menar. Han stångade mig och fastnade med hornet i min skotersko, på mitt vänstra ben. Som tur var släppte det innan jag tappade balansen och blev tvungen att hänga med skocken runt silen. Det tog ganska gott. Jag fick en ca 15x5 cm lång blodsutgjutelse på vänster vad. Det gjorde ont, men inget jag kände av när jag gick. Den försvann efter ca 14 dagar.
Det var när jag skulle berätta denna händelse för tjejen som det slog mig att smärtan från när hälsenan gick av var på precis samma ställe som där renen stångade mig. Min egen teori säger att jag fick en försvagning i hälsensfästet från blödningen på grund av ny cellbildning. Detta resulterade i att jag lite drygt två månader senare slet av hälsenan.
På sätt och vis var det skönt med en förklaring på kroppens beteende. Jag har svårt att acceptera att kroppen kan gå sönder bara så där. Antingen råkar man ut för en olycka, något fysiskt som skadar kroppen eller så har man känningar av en förslitning av något slag innan. Jag köper inte läkarnas argument om ren tillfällighet, faktiskt.
Summa summarum så mår jag bra och har inte lika ont längre.
Jag toklängtar till när detta är över och kommer verkligen att värdesätta fysisk rörelse helt annars än innan skadan. Dumheter att man låter kroppen förslappas och riskera skador av olika slag. Man måste ju förebygga så man klarar det aktiva liv som man har.
Nu ska det bli annat ljud i skällan.
Himmel och pannkaka!
AllmäntSkapad av Hanna fre, februari 29, 2008 13:43:45Något bland det bästa jag vet är överraskningar.
Överraskning för mig är en oväntad händelse som jag blir glad över.
Häromdagen landade ett brev i min brevlåda med hälsningen ”med tanke på din nuvarande belägenhet tänkte jag att du kanske behöver något uppiggande”.
I brevet låg en film ”I skogsfågelns rike”, en norsk film som visar hur man på olika sätt jagar och fäller skogsfågel. Den passade mig perfekt eftersom jag behöver bekanta mig lite mer med detta fjäderfä. Vi gillar inte varandra så mycket i dagsläget. Inte i jaktsituationer i alla fall.
Uppiggande, mist sagt. Tack!
