Actionhjälte
AllmäntSkapad av Hanna lör, mars 22, 2008 22:54:41
En sådan svärfar skulle alla ha!
Tricket gjord på en Lynx 5900 -87
- Kommentarer(0)http://blogg.hannaholmberg.se/#post84
Veterinären
Hund/JaktSkapad av Hanna fre, mars 21, 2008 00:05:20Ja, vi åkte ju till Djurkliniken i Öjebyn i onsdags. Vi hade tid klockan tre på eftermiddagen.
Gira har ju varit halt i nästan fem veckor. Hältan sitter i vänster bog enligt min bedömning. Stundtals har hon varit helt symptomfri och ibland kan hon bara gå på tre ben. Ofta kommer hältan tillbaka om hon hoppat upp eller ner från något.
Jag har varit hos många olika veterinärer. Det är två ställen jag åker till om jag behöver hjälp med något annat än en spruta, nämligen Vännäs och Öjebyn. På dessa ställen får man valuta för pengarna och ett professionellt bemötande.
Ja jag kunde ju inte låta bli att ta med kameran. Här undersöks Gira millimeternoga av veterinär Jens-Ulrik. Albin gissade på att han var tysk och jag på dansk. Han började nere på höger ben och sökte sig uppåt. Sedan gjorde han samma sak på vänster. Gira reagerade på smärta (inget skrik som tidigare) när armbågen och bogbladet trycktes upp och när utsträckt ben fördes fram och upp till det tog stopp.
Symptom, ras och ålder tydde på osteochondros (OCD) eller fragmentering av processus coronoideus i armbågsleden (FCP). OCD sitter i bogen och beror på att ledbrosket dött och hårdnat så att det vid belastning riskerar att spricka och släppa bitar som irriterar leden. FCP sitter i armbågen och beror på att kulhålan (vet inte vad det heter) växt ojämnt så att vikten från kulleden inte fördelas över hela hålan utan mot en punkt. Detta kan också resultera i lösa benbitar eller frakturer i benet.
Detta kan ses på röntgen. Gira fick en lugnande spruta och sov sött inom ett par minuter.
Här är vi inne på röntgen och tar några snabba bilder, en på varje bog och en på varje armbåge.
Biderna visades på dataskärmen och gick perfekt att fånga via kameralinsen. Det är ju detta jag betalat för och då vill man ju ha billderna kvar. På bilden ser ni vänster bog. Jag har rödmarkerat det område som man tittar på för att utesluta OCD. Brosk syns ju inget vidare på röntgen, men om det varit OCD hade man sett förhårdnad ledbrosk och/eller lösa bitar. Enligt bilden tyder inget på detta.
Denna bild visar vänster armbåge. Vid FCP skall ledhålan inte vara rundad. Ni ser att skålen består av två delar som delas av en skåra som går snett neråt. Vid FCP är delen till höger nersjunken så att vikten från ledkulan pressas mot en punkt, den vänstra delens hörn vid skåran. Enligt bilden tyder inget på detta.
I tidig utveckling av en OCD/FCP ser man ofta inte några förändringar i röntgenbilden, eftersom röntgenbilden bara visar skelett och inte ledbrosk och mjukdelar. En normal röntgenbild (som i Giras fall) behöver inte innebära att leden är frisk.
Vi fick order om tre veckors vila och två veckor anti-inflammatorisk medicin. Är hon inte helt symptomfri efter denna tid blir det ett nytt besök i Öjebyn och nya röntgenbilder.
Alla hältor som sitter i mer än 7 till 10 dagar skall alltid undersökas av en ortoped.
Jag kunde inte låta bli att kolla hur djupt hon sov. Jag pratade lite med henne, klappade och ropade. Hon rörde inte en fena. Sedan testade jag med det kommando jag har när jag är riktigt pjoskig, "gilagumman". Då sprätte hon till och höll nästan på att trilla ner från bänken. Jag kanske ska byta "hit" mot "gilagumman" så har jag en ovillkorlig inkallning på köpet...men jag vet inte. Lite fånigt skulle det kännas att dra till med den inkallningen på ett jaktprov trots att man är tjej och kan skylla en del pjoskighet på det.
Gira fick en uppvakningsspruta och sen fick vi åka hem. Både på vägen till och från Öjebyn stannade vi till hos några vorstehgalningar i Arvidsjaur. Otroligt vad många trevliga människor det verkar finnas där. Måste åka dit fler gånger!
- Kommentarer(1)http://blogg.hannaholmberg.se/#post83
Vårdag
AllmäntSkapad av Hanna tis, mars 18, 2008 01:49:08I lördags kom den...den första efterlängtade perfekta vårdagen.
Under min sjukskrivningstid har det varit sol ungefär fem dagar, sedan den 22 januari. Har det inte varit för kallt, så har det blåst eller mulnat på efter lunch.
Lördagen den 15 mars, var inte vilken dag som helst. Det var den sista ripjaktsdagen. Dagen som jag alltid brukar tillbringa på fjället. Vilken jaktdag det hade varit! Bättre väder och före får man sällan.
Med tanke på mitt rådande läge och stränga instruktioner valde jag att göra en äkta highlight på renskinnet i snögropen.
Det var inte helt fy skam. Du blir nästan sugen att joina mig, eller hur?
Min kära respektive gjorde det sista i vårt fina gästrum på garagevindan. Det kommer att vara sovbart till påsk som planerat. Saknas gör bara de beställda fönsterna (som nog var i Kina med tanke på leveranstiden) och de sista inredningsdetaljerna.
Målen som vi hade innan påsk var en bastu och ett gästrum. Nu är detta så gott som slutfört trots att hannapanna inte varit till någon större hjälp med tanke på den fysiska arbetsinsatsen. Tänka och tycka kan man ju även om foten är dålig.
Bra jobbat gubbelubben! Ingen tumme mitt i handen där inte.
Nu har jag ju inte mist alla mina förmågor bara för att min rörelseradie inte är så stor. Laga mat kan jag fortfarande. En superhärlig vårdag och ett färdigt gästrum kan inte summeras på bättre sätt än till en riktig viltmiddag.
Min jaktmoral säger att man lagar till och äter upp det man skjuter. Jag skjuter ripa och ger det bästa jag har när jag bjuder till bords med just tillagad ripa. På tallriken ser ni miekakgryta. En superenkel anrättning som man utan problem lagar till även i jaktkojan efter en bra jaktdag.
Ingredienserripbröst
lök
svamp
bacon
ädelost
grädde
salt
peppar
1. Bryn ripbröstet ett litet tag först, sedan i med löken, bacon, svamp, salt och peppar. Är det färsk svamp är det nog bra om du torrsteker bort vätskan först.
2. Man slutar med att smula över ädelost och häller på grädde.
3. Mängd efter tycke och smak.
4. Bon apetit!
Enda felet med ovanstående bild är att det inte är jag som skjutit riporna. Ett par trevliga prickar var här och lyckades fälla ett par vita fjäderdräkter som de gulligt nog skänkte till undertecknad. Ja det var väl det minsta jag kunde få eftersom de var den största orsaken till mitt audio-war här om dagen 
Visst är hon snygg min Gira. Fast så är det ju. Ens egen hund är ju alltid den snyggaste även om inte utställningsdomarna håller med. Men jag tror faktiskt att Gira kan ligga ganska bra till på vänstervarven. Kolla in skägget. Det slutar precis vid mungipan som det ska. Pälsen är tät och fin med bra underull och hår på hela magen. Bröstkorgen går ner till armbågarna och förbröstet är tydligt. Korset har bra lutning, tänderna sitter där de ska och ögonen är mörka. I dagsläget är det bara nosen som är lite hårlös på grund av att hon ständigt styr den ner i snön.
Sedan kan jag inget mer om exteriören. Kanske har hon en massa fel som jag inte begriper mig på. Syns det så säg det då åt mig för guds skull!
Det jag längtar efter just nu är att vi båda ska bli frisk. Gira har tyvärr fått tillbaka sin hälta som jag berättade om för ett tag sedan. Jag har fått en ny tid i Öjebyn på onsdag för undersökning och röntgen. Jag känner en liten oro för vad det kan vara.
Ni kan väl hålla tummarna för att det inte är något i bogen som gör att jag aldrig kommer att kunna få några meriter på henne. Trots nästan bara motgångar så har jag ju kommit ganska långt i jaktdressyren. Det är väl inkallningen som inte sitter helt. Hon är inte den lydigaste (än) men har visat att det är intressant mycket jakt i henne.
Att börja om i detta läge efter två misslyckade hanhundar...skulle nog vara för mycket trots att jag är en tjurskalle med vinnarvilja...
Tacksam för tankar på onsdag.
- Kommentarer(1)http://blogg.hannaholmberg.se/#post82
Medicinsk fotboja
AllmäntSkapad av Hanna fre, mars 14, 2008 13:27:08Jag trodde faktiskt att jag skulle bli jättebesviken, men tydligen börjar man bli luttrad.
Två extra veckor i relation till att inte kunna gå förrän till hösten om jag sliter upp det, gör det inte svårt att välja.
Min nya läkare skulle bara göra en medicinsk bedömning innan jag skulle få träffa sjukgymnasten och påbörja rehabiliteringen. Jag kom aldrig till sjukgymnasten.
Fem klackkilar (5 cm) hade jag när jag började. Två tog jag bort för två veckor sedan. Kvar var tre kilar. Läkaren tittade på foten och bedömde det som riskfyllt att redan nu pressa ner foten till 90 grader. Rehabiliteringen kräver dessutom ett mindre gradantal när man böjer knä- och fotled.
Ja ja, det lät väl vettigt, men att åka hela vägen ner till Lycksele och betala 300 spänn för det tyckte jag var lite magstarkt. Att jag hade tre kilar kvar i skon kunde de läst sig till i journalen och vidare gjort bedömningen i skallen utan fysiskt möte.
Jag trodde att de med hjälp av ultraljud kunde se om hälsenståtarna funnit sin väg tillbaka till sin plats på vadmuskeln, men det gick tydligen inte. Det syns bara som ärrbildning. För röntgenläkarna är det tydligen tillräckligt svårt att se en ruptur via ultraljud.
Kort och gott vet ingen hur skadan läkt. För att vara på den säkra sidan lade läkaren till två veckors fotdoja, eller fotboja som jag kallar den numera. Under den tiden ska jag pressa ner foten till 90 grader.
Sedan frågade jag hur låg rehabiliteringstiden brukar vara. Han svarade 16 veckor från första gipsdagen. För mig blir det i mitten på maj.
Jag är duktig på att ställa frågor när jag väl får träffa läkaren. Fyra stycken har jag träffat totalt. Den första vägrade inse att hälsenan var av. Jag gick en hel vecka utan fixering av foten. Den andra sa att jag skulle kunna stå på air-cast skon och åka skidor på fjället i mitten av april. Den tredje gav mig en utskällning för att jag hoppat på tå i gipset och ens tänkte tanken att stå på fotbojan och återgå till jobbet. Den fjärde ansåg att de tidigare läkarna missbedömt borttagande av klackkilar och ville förlänga tiden plus att en rehabiliteringstid på två veckor var rena utopin.
Tänk om de kunde hålla sig till en och samma information. Tänk om jag fått informationen om 16 veckor redan från början. Då kunde man förhållit sig till verkligheten på en gång istället för att lägga sånt man hoppas på (typ fjällträning) lite för snävt i tiden. Hade jag vetat det här hade jag lagt förhoppningarna om att vara ok till höstjakten på en gång. Nu är det bara att fortsätta stryka i agendan.
Samtidigt vet man ju inte hur jag tagit skadebeskedet med information om ett totalt stillasittande liv i 16 veckor. Man kan ju må bra av att leva på hoppet även om det inte kommer att bli verklighet. Vet man inte att man hoppas på en illusion så…
…kanske är de psykologer också de där vitrockarna.
Detta innebär att jag med största sannolikhet inte kommer att hinna med någon fjällträning på skidorna. Folk säger till mig ”det kommer fler vårar”. Ja visst gör det och jag ska njuta av dem då, men jag försöker leva i nuet och det är nu, denna vår, som jag vill njuta och bygga upp energireserven för kommande förbrukning.
Jag tycker inte om att stå bredvid och titta på, jag vill delta…end of discussion!
Men människan är förunderlig på att anpassa sig. Igår hoppade jag ut med hundarna i hundgården. Att hoppa fram har blivit så naturligt att jag inte tänker på vad jag gör.
Tanken slog mig ”undra hur det känns att gå, jag kommer inte riktigt ihåg”.
Då tänkte jag vidare på den där alpinisten som föll och blev tvungen att amputera sitt ben. Snacka om ändrade förutsättningar. Allt som han levt för och satsat på gick nu förlorat. Hur hanterar man sånt med livsglädjen i behåll?
Det är många som hastigt och lustigt fått ändrade förutsättningar i livet och för det mesta så fixar de det med tiden. Från någonstans får de ett driv och lär sig till och med att värdesätta saker i livet på ett sätt som vi oerfarna aldrig kan förstå eller komma i närheten av.
Att jag gnäller över en missad vårvinter känns i sammanhanget rätt så patetiskt. Jag har fått smaka på en liten uns av vad dessa människor får gå igenom. Någonstans kommer den ifrån, den där drivkraften, som säger ”du klarar det här”. Människan har betydligt större kapacitet än vad den ger sken av eller utnyttjar.
Du som får vara fullt frisk, jag hoppas att du tar vara på den gåvan. På en tiondels sekund kan allt vara annorlunda och du kanske ångrar att du tog så mycket för givet.
Ta dig tid att ge livet sitt rätta värde.
Kramiz- Kommentarer(0)http://blogg.hannaholmberg.se/#post81
Pirri pirri
AllmäntSkapad av Hanna ons, mars 12, 2008 10:45:51Som jag har längtat efter denna dag, känns nästan som inför fågeljaktspremiären.
Just nu sitter jag i Lycksele och inväntar min tid hos farbror doktorn. Äntligen ska jag få slippa plastklumpen runt min vänstra fot.
På både gott och ont så är sockertoppen av min glädje uppäten. Flera av varandra oberoende personer, professionella som amatörer, har förvarnat mig om att jag kan behöva dras med plastklumpen ett par tre veckor till. Detta på grund av att en sena som inte opererats behöver lång läkningstid. Jag kan nog behöva förvarnas för att inte dö av besvikelse om så skulle vara fallet.
Detta har byggt upp en oro inom mig eftersom tålamodet varit på bristningsgränsen de senaste dagarna. Tankar som "nu står jag inte ut en dag till" har börjat ploppa upp lite för ofta i skallen.
Varje gång det kryper under skinnet av överskottsenergi och tålamodsbarriären fått en försvagning så de negativt laddade pilarna går igenom och sårar, måste jag aktivera mig. Antingen gör jag något så jag blir fysiskt utmattad eller så preppar jag skallen med bomull så att inte tankarna kan cirkulera.
Häromdagen blev jag tvungen att göra något riktigt drastiskt. Jag kombinerade dessa två genom att baka hällakaka under ett audio-war på minst 100 dB. Stå på ett ben, kavla och grädda i två stekpannor under tre timmar lovar jag att du blir trött i både armar och ben. För att stoppa tankarna satte jag på en cd-skiva på nästan högsta volymen med repeat-knappen intryckt. I ett krig är man ju minst två. Så jag pulade även in hörlurarna och lyssnade på en talbok, perfekt motståndare. Gör allt detta samtidigt så lovar jag att man inte klarar av att längta upp på fjället och ripjakten.
Att jag är galen...jo men det har jag berättat för länge sen. Men metoden fungerar och hällakakan är bakad inför den stundande påsken, talboken nästan utlyssnad och jag slapp plågas av längtan.
Nu har jag drullat bort lite tid så jag sluppit oroa mig för det kommande sjukhusbesöket.
Ni kan väl hålla tummarna att hälsenståtarna funnit varandra och förenats i det starkaste kärleksband som finns.
Pirri pirri...lets go...
- Kommentarer(0)http://blogg.hannaholmberg.se/#post80
