Hannas blogg 07-08

Hannas blogg 07-08

Om bloggen

Här skrivs fritt om ditt och datt...
Läs om du vill...

Adresser

AllmäntSkapad av Hanna mån, mars 03, 2008 13:27:58

Alla ni, som mailat mig före första mars, nya som gamla bekantskaper, skulle glädja mig enormt om ni kunde skicka ett nytt mail till mig.

Mitt mailprogram valde att kasta in handduken. Alla era adresser är borta.

Jag vet att ni är några som väntar mail från mig. Tyvärr kan jag inte svara eftersom det inte finns någon mottagare som fångar upp meddelandet i cyberrymden.

Snälla, skicka bara ett litet hallå så jag får bygga upp kontaktboken igen.

/Hannapanna

  • Kommentarer(0)http://blogg.hannaholmberg.se/#post77

Himmel och pannkaka

AllmäntSkapad av Hanna fre, februari 29, 2008 19:00:27

Då var det dags…för lite hälsena igen…

Nu börjar snacket komma igång. Själv vill jag dra upp stereon och säga ”JAG HÖR DIG GANSKA DÅLIGT NU”…

Den ena efter den andra av mina jaktliga bekantskaper laddar för en resa till fjällen i förhoppning om att få skjuta på en och annan snökamouflerad fjäderdräkt.

Jag vill inte lyssna på det örat…hälsar bara skitjakt!

Själv väntar jag ut tiden och börjar se ljuset i tunneln med knappa två veckor kvar innan air cast skon är ett minne blott. Hundarna börja tycka att den luktar gott trots att jag försökt tvätta den så gott det går.

Jag börjar smida lite planer om fjällträning. Hoppas att jag ska hinna med ett par tre eller kanske fyra. Tidigare har vi alltid fraktat hundarna i knäet på skotern. Men nu när jag kan åka själv blir det lite trångt med två hundar i mitt knä.

Vi har köpt en flakkälke. Till den ska vi bygga en plywood-låda där vi tänkt rymma hundar, packning och bössa. Bensin, skidor och stavar spänner vi ovanpå. Jag får väl lägga ut en bild när den är klar.

Dessvärre så sympatiserar Gira med mig sedan drygt två veckor tillbaka. Hon har problem att gå på sitt vänstra ben.

De senaste dagarna har hon blivit tvingad att ligga pall och koppelrastats försiktigt. Det har gett resultat…till igår då hon hoppade upp på snödrivan utan att jag hann vara med. Nu är hon rejält halt igen. Jag har ingen aning om vad hon har gjort. Jag har kollat igenom tass, ben och bog. Skadan sitter mest troligt i bogen, men jag blir inte klok på var. Jag antar att det blir en resa till Öjebyn till veckan. Lika bra att åka till ett ställe där man kan få hjälp direkt.

Det skulle bara fattas att jag har en ordentligt skadad hund nu när jag själv börjar närma mig ett tillstånd där jag kan säga mig ha två ben. Gå kommer jag nog inte att kunna göra den första veckan.

Jag har tagit bort två klackkilar i veckan. Det har gått ganska bra. Jag har bara sovit lite oroligt på nätterna. Mest troligt för att jag har slutat med smärtstillande. Jag kände mig konstigare när jag åt dem än vad smärtan gjorde ont. Min sängkamrat däremot klagar på mina ”side kicks” som han kallar dem. Min plastsko hörs vara ganska tung när den landar på hans smalben. Tro mig som släpar på den varje dag, jag vet vad den väger.

Skräckslaget såg jag häromdagen hur smalt mitt vänstra lår (skadade benet) blivit. Jag blev tvungen att plocka fram måttbandet. Det skiljer hela 4 cm på omkretsen. Först tänkte jag ”åh nej, mitt ben förtvinar”…sedan förstod jag ju vad som hänt. Mitt högra lår har ju blivit fast, fint och muskulöst av fem veckors hård träning. Självklart är det så!!!

Jag är fortfarande lika rund om foten, som en uppblåst plasthandske. Jag blev tvungen att ringa till min läkare och fråga varför svullnaden aldrig går ner. Man vill ju inte gå här hemma och vänta ut läkartiden i Lycksele och få besked att läkningstiden måste förlängas.

Förklaringen var ganska självklar. Jag kom ihåg det från när jag läste fysiologi på universitetet (ett intressant ämne). Det är musklernas sammandragningar som pumpar upp blod och vätska från fötterna. Musklerna på mitt vänstra ben används ju inte och därför samlas vätska trots att läkningen går bra.

Jag fick pusta ut…

Blog Image

Inbillar jag mig eller...men för sanning, visst har foten blivit bättre?! Tycker bestämt att det ser ut så.

Jag har även kommit på varför skadan uppkom. Det verkar i alla fall vara den troliga orsaken. Jag skulle berätta för en tjej om dagen den 13 november när var jag uppe i Kraipe på renskillning. Albin var där i tre dagar. Jag åkte dit för att hälsa på och se lite hur det hela går till.

Mitt under det jag berättade för henne slog det mig..."det är ju därför"...

Så här var det…

Jag kom dit efter lunch. Det var en kall och klar dag. Termometern visade nästan minus 20 grader. Jag parkerade bilen en bit ifrån eftersom den mesta av ytan var upptagen av bilar, rentransporter och skotrar. Där uppe på kullen såg jag renhagen. Jag såg inga människor, men jag hörde igenkännande samiska hojanden och stojanden som de använder för att styra renarna. Vibrationerna från springande renar på fryst mark transporterades till luften och omvandlades till ett dovt mullrande ljud med inslag av det klickljud som klövarna ger ifrån sig.

Jag klättrade upp på hagen och tittade in bakom planket. Det var full aktivitet i den runda hagen, silen. Den är ca 20 meter i diameter och består av en stor dörr där man släpper in ett femtiotal renar. I silen skiljer man ut varje renägares renar genom att titta på renmärket. Det ses bäst bakifrån. Sedan vaccinerar, märker och noterar man renen innan den skickas in i rätt kammare.

Albin fick se mig där jag stod och vinkade in mig. ”Nu ska de fylla på med fler renar. Ställ dig bakom den stora dörren” sa han innan han försvann in bakom en annan dörr. Vi var bara fyra som stod inne i silen. Den stora dörren öppnades och in kom ett pärlband av renar. Efter ett par sekunder hade de samlat sig i en rund formation som roterade motsols. Det blev trångt. Renarna packades mot ytterkanten så att väggen vibrerade.

Blog Image

Jag stod förstummad och tittade på detta fantastiska skådespel. Värmen från djuren som steg upp och bildade ljuseffekter mot strålkastarna, ljudet när de gruffades och lukten av vilt.

Blog Image

Helt i mina egna tankar slets jag plötsligt tillbaka till verkligheten. Renarna kom nu åt mitt håll i ett rasande tempo. Jag tryckte mig mot väggen. Hur smal jag än försökte göra mig så insåg jag att ingen Hanna skulle rymmas mellan väggen och renarna.

Jag tittade på de andra. De tjoade och fäktade med armarna och styrde på så vis ut dem från väggen. ”Hoho” som den klenaste sparvugglan var det ljud jag fick ur mig samtidigt som jag vinkade utåt lite med händerna.

Jag är normalt sett inte rädd för att vare sig ta i eller ta plats och brukar kunna infinna mig i plötsliga situationer. Men den här gången gick det inte. Jag tror aldrig jag har känt mig så malplacerad nån gång. Jag kände mig som en fin flicka från storstaden.

Som tur var finns det ändå något hos renen som gör att den inte springer över folk. Det var bara en av femtio som sprang på mig. Den renen tog mig bakifrån...öhh...jag menar hornet stötte i bakifrån...öhh…äh ni fattar vad jag menar. Han stångade mig och fastnade med hornet i min skotersko, på mitt vänstra ben. Som tur var släppte det innan jag tappade balansen och blev tvungen att hänga med skocken runt silen. Det tog ganska gott. Jag fick en ca 15x5 cm lång blodsutgjutelse på vänster vad. Det gjorde ont, men inget jag kände av när jag gick. Den försvann efter ca 14 dagar.

Det var när jag skulle berätta denna händelse för tjejen som det slog mig att smärtan från när hälsenan gick av var på precis samma ställe som där renen stångade mig. Min egen teori säger att jag fick en försvagning i hälsensfästet från blödningen på grund av ny cellbildning. Detta resulterade i att jag lite drygt två månader senare slet av hälsenan.

På sätt och vis var det skönt med en förklaring på kroppens beteende. Jag har svårt att acceptera att kroppen kan gå sönder bara så där. Antingen råkar man ut för en olycka, något fysiskt som skadar kroppen eller så har man känningar av en förslitning av något slag innan. Jag köper inte läkarnas argument om ren tillfällighet, faktiskt.

Summa summarum så mår jag bra och har inte lika ont längre.

Jag toklängtar till när detta är över och kommer verkligen att värdesätta fysisk rörelse helt annars än innan skadan. Dumheter att man låter kroppen förslappas och riskera skador av olika slag. Man måste ju förebygga så man klarar det aktiva liv som man har.

Nu ska det bli annat ljud i skällan.

Himmel och pannkaka!

  • Kommentarer(0)http://blogg.hannaholmberg.se/#post76

Surprise

AllmäntSkapad av Hanna fre, februari 29, 2008 13:43:45

Något bland det bästa jag vet är överraskningar.

Överraskning för mig är en oväntad händelse som jag blir glad över.

Häromdagen landade ett brev i min brevlåda med hälsningen ”med tanke på din nuvarande belägenhet tänkte jag att du kanske behöver något uppiggande”.

I brevet låg en film ”I skogsfågelns rike”, en norsk film som visar hur man på olika sätt jagar och fäller skogsfågel. Den passade mig perfekt eftersom jag behöver bekanta mig lite mer med detta fjäderfä. Vi gillar inte varandra så mycket i dagsläget. Inte i jaktsituationer i alla fall.

Uppiggande, mist sagt. Tack!

  • Kommentarer(0)http://blogg.hannaholmberg.se/#post75

Helt makalöst!!!

AllmäntSkapad av Hanna mån, februari 25, 2008 19:56:09

Åhhhhhh...jag kan nästan inte fatta att det är saaaant!!!

Jag lyckades!!! Tjohooo!!!

Jag brukar inte skryta på mig själv i onödan (eller jo kanske lite) men nu sträcker jag på mig till min fulla längd, och jag är lång ska ni veta (för att vara tjej i alla fall).

Kan ni fatta att jag sitter hemma vid skrivbordet och är uppkopplad, i obygden!

Jag skrev ju i en blogg tidigare att min surfning och mitt mailskickande via mobilen kostat lite för mycket sista tiden. Nu betalar jag en fast avgift för detta. Jag hade varit helt nöjd efter att jag fått det att fungera för ett rimligt pris i mobilen.

Vetgirig som jag är (har ju även tid att undersöka pga sjuksrivningen) kunde jag inte låta bli att kolla upp om det gick att koppla min bärbara dator till mobilen och det internet jag kommer åt genom den.

Tror du inte på rackarn att jag lyckades fippla på knapparna så att det fungerar. Instruktionerna via nätet fugerar ju aldrig (inte för mig i alla fall). Jag testade mig fram helt orädd (eller snarare obetänksam) på vad som kunde eller skulle hända. Och oops så hade jag gjort det.

"Learning by doing" är också ett måtto jag använder mig av. Men om någon frågar hur jag gjorde så vet i stackarn om jag kan svara. Det är väl bara att fippla sig fram en gång till. Gick det en gång så...

Go och glad kexchoklad

  • Kommentarer(3)http://blogg.hannaholmberg.se/#post74

Bara lite till...

AllmäntSkapad av Hanna tor, februari 21, 2008 18:20:57

Jag brukar säga att munnen talar det hjärtat är fullt av. Det borde vara samma sak med det man skriver. Förlåt min enkelspåriga bana, men min värld är ganska liten just nu.

Det visar sig även finnas både en och annan vänlig själ som på ett eller annat sätt försöker uppmuntra.

En kollega kom förbi med blommor, geléhjärtan och ett ”vi saknar dig på jobbet”. En elev skickade en jakttidning från Nya Zeeland, ”Pig Hunting”. Snacka om feta som grisar. De jagar vildsvinen med 5-6 hundar som biter fast medan jägarna går fram och dödar med en kniv. Personligen tycker jag det verkar vara en onödigt spännande jaktform men jag kan tänka mig att adrenalinet sprutar ur öronen efter en sådan jakt. Säkert betydligt mer sport än som vi har i Sverige där vi sitter gömda och prickskjuter vid en åtel. Naturen på Nya Zeeland verkar vara helt fantastisk. Hoppas man får möjlighet att åka dit någon dag.

Nu är det en dryg vecka sedan jag tog bort gipset. Har ni gjort det någon gång? Jag höll på att smälla av när jag såg rondellen (ca 6 cm i diameter) som de skulle använda för att såga upp gipset. ”Med den där kommer de ju att såga mitt ben i två delar” tänkte jag skräckslaget. Men det var inte så farligt som det såg ut. Rondellskivan snurrade inte. Den vibrerade.

Gipset hade blivit för stort vilket tydde på att svullnaden gått ner. Jag förväntade mig fotknölar och igenkännande av min beniga fot. Tyvärr blev jag besviken. Den var fortfarande lika blå och svullen. Några fotknölar syntes fortfarande inte till.

Blog Image

Tänkte ni skulle få se lite hur det ser ut. Man ser var senan gått av, blåningen uppe på vänster vad. Man ser också att min högra häl tar stryk av att ständigt bära upp hela kroppsvikten.

Men men, nu skulle jag få den där plastskon på foten. Den jag skulle kunna stå på. Nog för att jag hoppat fram på tårna, som stack ut utanför gipset, lite nu och då. Det skulle bli bra med en riktig sko på foten. Jag hade förberett dem på jobbet att jag eventuellt skulle komma tillbaka dagen därpå.

När läkaren fick se min fot och mina röda tår (som skavt mot gipskanten) blev hon inte så nöjd. ”Ja men jag trodde inte det gjorde något. Huvudsaken var väl att jag inte böjde fotleden?” sa jag frågande. ”Sätt ner tårna på din friska fot mot golvet så känner du att du bara behöver nudda för att hälsenan ska spännas” sade doktorn. Visst hade hon rätt.

Blog Image

Ni ser att svullnaden inte har gått ner särskilt mycket. Jag får nog vara HELT stilla i fortsättningen. Ni får ursäkta mina snygga tånaglar som innebandyskorna skapat.

”Ja men med den där skon ska jag väl kunna stå på foten?” frågade jag. ”Du får inte belasta foten överhuvudtaget på dessa sex veckor. Har du förstått?” sade doktorn med en betydligt vassare ton. ”Ja ja ja, jag fattar. Men jag ska ju återgå till arbetet imorgon.” sa jag nedstämt. Då skulle ni sett doktorns min. Jag såg tankarna i ansiktsuttrycket ”Snacka om att tala till de döva”. ”Vilket jag kanske inte kommer att kunna göra” blev jag tvungen att tillägga innan jag retat gallfeber på vitrocken. ”Du kommer inte ens att få återgå till arbetet under rehabiliteringen. Om du vill bli bra vill säga” var svaret jag fick.

Jag blev sjukskriven till första april. FÖRSTA APRIL!!! Det är ju en hel evighet. Hur skulle jag överleva ett stillasittande liv hela den långa tiden?

Om en vecka är det dags för mig att ta bort två klackkilar. Jag gruvar redan. För varje gång foten skall pressas till ett nytt läge innebär det ett par tre dygn med konstant smärta. Jag kan inte ens sova för att det gör så ont. Det som är jobbigast är oron på att det inte ska bli bra. Oron kommer från att jag fortfarande har lika ont och att foten fortfarande är lika svullen. Gropen på vaden är också kvar. Jag ser ingen förbättring. Vad händer om tre veckor när jag ska ta bort skon och det fortfarande är lika illa? Blir det ytterligare sex veckors stillasittande. Tänk om de kommer på att jag borde ha opererats. Att hälsenan inte kan ta ihop. Tänk om jag inte kommer att kunna vara lika aktiv. Tänk om jag inte kommer att kunna gå?

Det är ofrånkomligt att dessa tankar kommer. Mitt i allt så är jag vid gott mod. Jag får lära mig att uppskatta saker som jag tidigare tagit för givet plus en del sjukskrivningslyx.

Vad sägs om sovmorgon varje dag? Två timmars frukost på rullpallen framför tv-programmet ”Efter Tio”. Det är faktiskt ett ganska intressant program, säger hon som inte slösar för många timmar framför tv:n. Det blir betydligt fler framför datorn. Så jag får ändå fyrkantiga ögon.

Kommer ni ihåg min highlightlista? Nästan hälften av dem går att göra utan att kunna gå.

I söndags var en underbar vårdag. Då bjöd min kära make mig på en skotertur upp till en fiskesjö. Här får ni se en bild på en nöjd krympling som ser fram emot att åka i skoterpulka, något jag aldrig trodde skulle inträffa.

Blog Image

Jag förstår det praktiska med att åka i en skoterpulka. Men jag förstår i ärlighetens namn inte hur man kan välja det framför att köra själv. Det är ju som natt och dag.

Självklart var jag tacksam att ta mig ut och ja, jag njöt av åkturen. Men ni som gillar att köra skoter vet vad jag talar om.

Nu har jag bubblat ur mig det jag lagrat på ett tag.

Det blev bara lite mycket till...

Lovar att komma med lite andra tankar till nästa gång.

Hejhopp

  • Kommentarer(0)http://blogg.hannaholmberg.se/#post73
« FöregåendeNästa »