AllmäntSkapad av Hanna lör, maj 24, 2008 22:29:41Det är en hel del på gång just nu för hannapanna. Det är mycket som lockar och pockar överallt. Från det ena till det andra och snabba kast hit och dit. Visst kan det köra ihop sig och bli lite mycket ibland...men ska jag vara riktigt ärlig så ska jag erkänna att jag älskar många järn i elden. På något sätt känner jag att jag lever.
När vädret dessutom är så här bra kan man inte förmå sig att vara inne och sitta stilla framför datorn. Men jag ska försöka hålla sidan uppdaterad så gott det går.
Förra helgen begav jag mig till paradiset. Årstidsmässigt åkte jag bakåt i tiden och fick världens underbaraste vårvinterhelg.
Varför jag kallar det paradiset visar jag bara med en enda bild nedan. Sedan får ni själva lägga ihop både ett och två...och även tre...till varför jag älskar detta ställe just denna årstid.
Jag åkte skidor i tre dagar. Äntligen fick jag ta en premiärtur med mina nya turskidor. Eftersom det nu var i mitten på maj, och min hälsena (enligt doktorerna) då skulle vara lika stark som innan skadan, kostade jag även på några utförslöpor ner för en och annan fjällsluttning. Det blev väl ett antal vurpor eftersom vänsterfoten inte följde med i alla svängar och inte heller kunde trycka till riktigt i stoppsladdarna. Jag hade skitkul!
Kaninerna som jag hämtat några dagar innan, fick dela på vår hundbur så länge. Eftersom det var en hona och en hane och jag inte önskar mig en hel kaninfarm så skiljde jag dem åt med en plywoodskiva. Tyvärr nådde den inte ända upp i taket, men jag tänkte att det gjorde detsamma. Inte kan de klämma sig mellan den lilla springan. Det visade sig att jag hade fel. Kaninerna hade kuckilurat och haft skojsigt hela helgen medan vi varit borta. Får jag inte kaninungar efter detta så måste de vara sterila.
Självklart är det spännande för en vorsteh första gången det luktar kanin.
Tack och lov har jag mig en alldeles egen snickare som på nolltid knåpar ihop en liten boning till turtur-kaninerna.
Och visst blev den bra?! Nu slipper jag rensa buren varje dag. Denna flyttar jag bara runt på gräsmattan. Jag börjar faktiskt tycka om de här små liven. Den vita visade sig vara riktigt skygg och har bitit mig hårt ett par gånger. Nu har jag alltid handskar när jag ska hålla på med dem. Mänskligt umgänge har gett resultat. Idag upptäckte jag att de faktiskt går att busa med. Snart är det dags att prova den nyinköpta kaninselen (hur man nu sätter på en sån) och låta de känna på friheten och sträcka ut på ängen.
Denna tid, när det är högvatten, går gäddorna upp mot land för att leka. Vi brukar lägga nät och försöka ta upp så många som möjligt. Se mer om detta på hemsidan under album och fiske. I år fick vi hela 114 gäddor.
Den största gäddan vägde 9,5 kg. En riktig krokodil.
Med sådana tänder måste det bara göra ont att bli biten. Tänk på det i sommar alla ni som vågar bada naken :-)
I förra bloggen skrev jag "dit det bär, dit bär det"...
När min respektive och farbrodern började surra om att köpa en fyrhjuling tillsammans förra våren ställde jag ett ultimatum. Köpte de en hjuling så skulle jag köpa en enduro. Varför vet jag inte riktigt. Jag har ju inte ens kört moped. Det var väl något jag fått för mig bara...precis som allt annat. :-)
Men det måste ju vara kul. Som att köra skoter fast jobbigare och kräver mer balans.
Igår kväll kom vi hem med min enduro och idag blev tanken verklighet. Jag visste ju inte ens var man startar en sån här makapär och ännu mindre hur man växlar. Allt är ju helt annars än på skotern. Det jobbigaste var nog att bromsen sitter olika. Där den sitter på skotern där är kopplingen på enduron...och det kan ju gå galet om man har otur. Sedan ställde den stela vänsterfoten till lite i samband med växlingen. Det blir liksom lite svårt att böja upp foten med en kort sena. Men det var inte omöjligt.
Det har visat sig så. De gånger jag gjort lite för mycket med vänsterfoten har jag haft minst en veckas konstant värk. När den väl är över har rörligheten förbättrats avsevärt. Det ligger väl något i talesättet "det som inte dödar, det härdar"...
Jag trodde att denna dag skulle ägnas åt smygkörning på ettan och tvåan med fötterna som stödhjul. Men faktiskt så lyfte jag upp föterna ganska snabbt och har varit uppe på både treans och fyrans växel. Jag är väl fortfarande lite osmidig på gasen och växlar ryckigt men det var inte så svårt som jag trodde...än. För det här är ju bara början och jag har hela sommaren på mig för att lära mig köra på riktigt.
Jag har inte ångrat en sekund av mitt förverkligande och tror inte att jag kommer att göra det i första taget. Det enda jag kan tänka mig som ändrar på det är en olycka, att jag blir riktigt skrämd. Sånt kan ju alltid hända. Det har man inga garantier mot. Men jag brukar utmana försiktigt :-)
Måste bara visa att jag är ordentlig och använder hjälm. Så småningom ska jag även investera i skor, glasögon och skydd för rygg, knän och armbågar.
Mitt råd är:
Våga testa det du är sugen på. Man får mersmak och får man inte det så kan man gå vidare till nästa godispåse.
Som sagt, det är mycket nu. Till helgen kommer ett helt dussin kursdeltagare till oss för att bli bättre på flyktskytte. Ett sådant arrangemang kräver en del förberedelser.
Medan jag planerade, stökade och bökade inför kursen passade Albin på att göra det sista inne i bastun. Här lägger han golvmatta i omklädningsrummet/duschen.
Otroligt egentligen...med nuet och livet. Här sitter man framför datorn ute i obygden och surfar på nätet. Till vänster har jag tre stycken Hälge utanför fönstret smaskandes på den spirande ängen och till höger en sovandes vorsteh i höglöp, ytterligare en vorsteh utmattad av pilskhet samt en kärleksfull make omgärdad av surround, inne i skenet från en flatscreen.
Nu var det länge sedan jag delade med mig av mina grunderingar om livet. Kanske dags att göra en spåning.
Nåväl, en hel påse med blandat smågodis blev det denna gång.
Gotti gott gott!
AllmäntSkapad av Hanna tis, maj 13, 2008 23:25:02Hej och hå vad tiden går...
För lite drygt en vecka sedan körde jag skoter från gården upp på fjället och nu har Vindelälven stigit med två meter och knappt en snöfläck finns kvar. Otroligt vad fort det har gått.
Denna tid varje år får jag ågren av att "redan" ställa undan skotern och skidorna. Vemod och åter vemod. Men av någon förunderlig anledning så sköter våren om att känslorna hamnar på rätt ställe och förvandlas till en arbetslust som är enorm.
Jag känner mig faktiskt rätt nöjd med att lapa sol, grilla korv och anstränga gasartummen längs gnistrande fjällsluttningar nu när gräset börjar spira. Istället väcks en inspiration, ett sug och en skaparlust i väntan på den ljuvliga försommaren då man får beskåda hur naturen vaknar till liv efter vinderdvalan.
För visst är det fler än mig som tycker det är härligt att arbeta ute, planera och fantisera om kvällarna nu när ljuset inte påminner om sängen?
Varje kväll vid tiotiden tittar jag mig omkring om jag fått sällskap av vår gårdsälg Hälge. Han brukar komma den här tiden för att mumsa på vårt gottebord till äng. Men än har han inte visat sig. För ett par år sedan hade vi både pappa och farfar Hälge här, samt Hälga med både mor och mors mor. Det var totalt nio stycken olika Hälgor och Hälgear.
Eftersom jag trivs med sällskap och bara har två hundar och tio höns förutom de vilda djuren som är till både glädje och förskräckelse 
har jag utökat gårdspopulationen med två kaniner. De anlände igår och jag vill rikta ett speciellt tack till den fantastiska chauffören som fixade och donade med att köpa foder, hämta upp de små liven hos en bonde utanför Umeå och frakta de hela vägen upp utan minsta knorr. Det är inte varje dag någon ställer upp på det där sättet. Tack!
Jag bestämde mig för just dessa kaniner över en dag ungefär, så jag hann inte ställa så många frågor innan de var i min ägo. En sak som jag inte tänkte på att fråga var om det var två av samma kön. Gurkan och Lillemor säger ju inte så mycket annat än att den senare borde vara en hona.
Jag släppte in dem i samma bur när jag kom hem. Oss emellan, så tog det bara fyra sekunder för mig att förstå att de var av olika kön och det tog lika länge att förstå vem som var vem eftersom logiken säger vem som brukar vara överst. Jag vet att man brukar skämta om hur ofta och hur mycket kaniner "gör det" men jag trodde inte det var så pass. Vi får väl se hur mycket som hann hända. Plötsligt har jag väl två hundar, tio höns och ett tjog svartvita kaniner.
Här ser ni mig med de två tillskotten. Jag plockade fram halsbanden som jag haft till valparna. Hanen (svarta), som är mera framfusig (typiskt karlar), kopplade jag i spårlinan och honan fick skutta i vanligt hundkoppel.
Jag kan inte låta bli att småle. Kan ni tänka er mig på promenad med dessa två? Den ena med spårlina på eftersök och den andra fot på linjetag. Ni som är bekanta med att jobba med hundar förstår vad jag pratar om. Men kaniner...
Min stackars respektive får stå ut med både det ena och det andra som ni säkert förstår. Man måste ju ha burar till alla djur och det är ju han som är snickare. Här om kvällen sa han "vi skaffar två hundar och får en hel arme av husdjur på köpet"...och ändå har inte mina 40 rapphöns anlänt ännu. Vi får hoppas att det inte blir några kaninungar.
Tänk om man hade några barn att skylla på.
Men men, det är bara att erkänna, jag kommer aldrig att växa upp så pass att jag lämnar mina impulser och galenskaper. Får jag en idé eller har en dröm så testar jag. Bättre att ta reda på fakta och ha roligt i livet än att längta efter något som kanske visar sig bara vara en illusion i verkligheten.
Jag är som jag vart...jajemen
och dit det bär, dit bär det
AllmäntSkapad av Hanna lör, april 26, 2021 11:21:28Tänkte prova om det går att lägga till en blogg via mobilen...
Sitter just nu på fjället och lunchar efter en tre timmars skidtur. Jag var bara tvungen att ta mig ut innan snön försvinner. Detta trots att hälsenan inte riktigt är upptränad, men jag tar det lugnt.
Jag har sovit i en fjällkoja i natt och hade tänkt stanna till imorgon söndag men väderleksrapporten talade om ett regnväder som är på ingång. Det kan nog vara klokt att åka hem ikväll innan regnet löser upp föret. Skotern blir lite väl tung att lyfta fylld med blötsnö, speciellt när man är ensam.
Detta gick ju bra, men att lägga in en blid via nallen verkar inte gå.
Nu ska jag skida vidare längs den gnistrande fjällsluttningen 
AllmäntSkapad av Hanna lör, april 05, 2021 09:40:16Först vill jag tacka för alla varma ord och tankar ni delat med er under denna tid.
Tänkte jag skulle delge mig lite om läget.
Nu är det knappt två veckor sedan jag äntligen blev fri fotbojan, som jag kallat air cast skon. Det var en riktig befrielse att komma till ett nytt delmål i läkningsprocessen. Jag tänkte "skönt, nu har jag gjort bort den värsta tiden".
Det fick jag äta upp ganska snabbt. Nu skulle jag börja balansera på en uppsvälld geleklump som skickade tusen nålar vid minsta belastning. Jag har haft ganska ont, nästan som första veckan. Tre steg i trappen var ungefär vad mitt vänstra bens muskler klarade av. Böja tårna gick inte. Jag tog i allt jag kunde och de rörde sig knappt.
Tänk att det kan förtvina så fort! Helt ofattbart!
Det tar sexton veckor från första gipsdagen innan senan är så stark som den var innan. För mig är det i mitten på maj. Det är nu, mellan vecka åtta och sexton, som risken är störst att jag sliter upp det igen. Skulle jag göra det kommer jag inte kunna gå förrän senare i höst...i bästa fall. Med den vetskapen ska jag träna mig att gå, böja och töja och bygga muskler. En svår kombination.
I dagsläget klarar jag mig helt utan kryckor. Det är bara på morgonen som det kan vara lite obalans. Eftersom hälsenan är för kort så drar den ihop sig på natten och foten hamnar i spets. Det tar ett par timmar innan jag får ner hälen.
Jag tar en promenad på ca 500m varje dag. Tyvärr får jag inte ner svullnaden av någon aneldning. Jag kan bara gå i skoterskorna eftersom alla andra är för små på vänsterfoten.
Kroppen skriker efter rörelse och motion. Jag har aldrig längtat så mycket efter att få åka skidor. Men snön kommer att vara borta innan det är möjligt. Eller att ta på sig löparskorna och springa en runda. Ta ut sig så man knappt får åt sig luften och hjärtat slår så att det dunkar i huvudet. Sedan stanna av och pusta ut samtidigt som man känner hur det knäpper i musklerna. Det längtar jag efter.
Om en vecka börjar jag att jobba. Det ska bli skönt att träffa lite folk och få normala rutiner.
De senaste två veckorna har varit skitjobbiga och jag är inte den som klagar i onödan. Ordet tålamod har fått en ny innebörd för hannapanna.
Jag kommer att bli bra till mitten på maj, det kan du ge dig på, och jag ska träna hela sommaren. Jag har massor att se fram emot, ska bara ta mig igenom sex veckor till.
Keep going...
AllmäntSkapad av Hanna ons, april 02, 2021 22:46:17...någon som blev lurad igår?
Själv klarade jag mig med glans. Min dos av lurendrejeri fick jag dagen innan, mer om det längre ner.
Någon som gick på döda gubben med antik snowboard som Stig Strand hittat framtinad i Syterglaciären? Eller den stora daggmaskodlingen som radion rapporterade om? Det skulle vara en ovanligt stor och fet daggmask med det latinska namnet lurus aprillus, eller något liknande.
Roligast var nog tidningen Dagen som berättade om en kyrka som införskaffat en kollektomat för betalkort med vinstchans. Enligt bibeln så får man tusenfalt tillbaka på det man offrar. Kollektomaten var uppbyggd med ett lottosystem där man hade chans att vinna tillbaka 1000 gånger mer än offersumman. Det var visst många upprörda troende som hört av sig till kyrkan om hur man kunde koppla ihop offer med något så hedniskt som lotto.
Undra om de blev mer upprörda när de fick höra "april april"?
Själv så har jag tagit ett stort steg i utvecklingen, eller snarare fallit för grupptrycket. Jag har stått emot länge nog, så det var väl på tiden.
Vår gamla tv med träimitation och rattinställning har gjort sitt. Ljuset gick inte att få mer än på max och ljudet fick man tillbaka med en kraftig dunk mitt på. Det enda man såg av väderpresentatören var en arm som svepte förbi över kartan och fyra av fem prickar på måltavlorna var utanför bild under skidskyttetävlingarna. Tur att hela tavlan blinkade röd vid bommarna så man fick någon form av spänning.
Efter många om och men hittade vi en komplett anläggning till rätt kurs. Tack alla som hjälpt mig med råd och tips. Det blev en 40'' platt-tv från Sony och ett hemmabiosystem med 5.1-ljud från LG. Albin önskade en bra tv och jag ett bra musikljud.
Albin har julafton.
Nu ska vi bara hitta någon snygg möblering så subwoofern, centerhögtalaren, dvd:n och digitalmottagaren finner sin rätta plats. För mig är detta ingen liten investering. Jag har aldrig ens ägt en video. Nu har jag till och med spelat musik via en dvd och ett usb-minne. Utvecklad, eller hur!?
Musiken jag lyssnat på tidigare har kommit ur min första stereo med lp-spelare, cd och inte minst dubbelkasett, så att man kunde spela av kompisarnas blandband från trax-listan. Jag hade själv sparat ihop pengarna till den från mitt sommarjobb på Byggelit. Första cd:n köpte jag samtidigt som stereon, Michael Boltons Soul Provider från 1989 med supersmör-hiten How am I supposed to live without you. Till den låten har man dansat både en och två tryckare. Oj vad nostalgisk jag blir bara av att tänka på det. Kanske skulle plocka fram cd:n ur gömmorna och lyssna hur musiken låter ur en riktig anlägging.
En kompis som jag rådfrågat lite inför inköpet av nymodigheten pratar jag med lite nu och då. Man delar tips och trix, tankar och idéer. Jag är en missbrukare av ironi och kan lite nu och då dra till med både det ena och det andra när jag pratar med folk, speciellt skrivandes. Detta på både gott och ont.
Denna dag (i förrgår) trodde jag att jag varit lite för ironisk, nästan kaxig, på ett sätt som tog lite illa på min samtalspartner. Han blev tyst och konstig. Irriterad satt jag och tänkte på mig själv och mitt sätt att uttrycka mig. "Åh nej, varför skrev jag så där, tänk om han blev ledsen."
Mitt i det läget ringde telefonen, det var från Radiotjänst. De hade fått information om att jag köpt en ny tv samt att jag inte betalat tv-licens. "Jo men det har vi" sa jag övertygande. "Nä, Hanna Holmberg, det finns ingen information om det för senaste året." Då fick jag lov att tänka efter. Hade jag inte sett en sån räkning för inte så länge sedan? Mitt namn, var hade de fått det ifrån? Det var Albin som betalat tv:n med kortet och även han som stod på licens-fakturan. "Har ni kollat på Albin Holmberg" frågade jag samtidigt som jag snabbt letade reda på gireringsblocket. Men Radiotjänst stod på sig "nä ni har inte betalat någon tv-licens". "Ja då måste jag få möjlighet att undersöka saken, för vi brukar alltid vara noga att betala licensen" sa jag fundersamt. I samma veva hittade jag inbetalningen i blocket. "Hörru den 25 mars gjorde vi senaste inbetalningen på 508 kronor" sa jag ganska vasst. Han kollade i datorn och visst, det stämde. Han sa tack och hej så snabbt att jag inte hann säga det jag tänkte...jag var på vippen att gå i taket. Tur för honom tänkte jag.
Efter jag lagt på luren kände jag hur irriterad jag var. Först mitt ironiska missbruk "måste lära mig att ha bättre fingertoppskänsla" och sedan ett pundhuvud från Radiotjänst som anklagade mig för att inte betala. Vad har de för koll egentligen? Han stod ju på sig och framställde mig som värsta skurken, ville verkligen sätta dit mig!
Jag tittade på datorn och de senaste orden jag skrev, de som var lite för kaxiga. Han hade inte svarat på flera minuter. Precis när jag lyfte luren för att ringa Albin och avreagera mig över pundhuvudet så plingade det till på datorn. Det var från han. "Jo säkert att ni betalat licensen :-D"
PANG!!! ...sa det och tankarna rusade i skallen. "Åh nej, vad sa ja jag i telefonen egentligen?" Då steg färgen i ansiktet (tur att det inte syns via datorn). Jag blev sååå generad. Sedan brast det för mig. Jag skrattade så jag fick ont i magen och tårarna rann...vilken blåsning...totalt grundlurad...och som han gjorde det!
Snacka om att bli nerplockad på jorden...och det rätt åt mig med en sådan kaxig attityd. Vilka läxor man får lära sig.
Jag blir fortfarande full i skratt så fort jag tänker på det. Att han kunde hålla
sig trots att han hörde att jag blev så irriterad. Nä imponerande...och med en
galenskap som jag tokälskar.
Försiktigare med vad jag säger till folk som jag inte känner så bra och att inte
underskatta någon...är vad jag lärde mig av detta.
Med ett gott skratt som bonus blev det en toppenläxa.
Sådana fanns aldrig i skolan...
