AllmäntSkapad av Hanna lör, april 26, 2021 11:21:28Tänkte prova om det går att lägga till en blogg via mobilen...
Sitter just nu på fjället och lunchar efter en tre timmars skidtur. Jag var bara tvungen att ta mig ut innan snön försvinner. Detta trots att hälsenan inte riktigt är upptränad, men jag tar det lugnt.
Jag har sovit i en fjällkoja i natt och hade tänkt stanna till imorgon söndag men väderleksrapporten talade om ett regnväder som är på ingång. Det kan nog vara klokt att åka hem ikväll innan regnet löser upp föret. Skotern blir lite väl tung att lyfta fylld med blötsnö, speciellt när man är ensam.
Detta gick ju bra, men att lägga in en blid via nallen verkar inte gå.
Nu ska jag skida vidare längs den gnistrande fjällsluttningen 
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna mån, april 21, 2021 21:08:35Buren var hel, köttet var kvar och inga spår syntes till.
Måste säga att jag blev lite besviken. Det var ju spännande där ett tag och jag tycker om spänning.
Men å andra sidan så kan man ju fundera hur spännande livet hade blivit om det varit en hungrig och orädd björn som besökt vår gård och smaskat i sig vårt torrkött.
Tror ärligt talat att jag aldrig mer gått ut till vedboden i mörkret.
Men jag såg hur mitt korthår betedde sig och jag vet vad jag hörde. Ibland önskar man att hundar kunde tala. Om Atlas kunde berätta vad han såg där i mörkret.
Vad det verkligen var kommer jag aldrig att få veta. Men nästan som Sickan i Jönssonligan säger ”jag har en plan” så säger jag:
”Jag har en teori”
Inget kan ju lämnas åt slumpen och det ovissa.
Ett par dagar tidigare såg min kära make en stor brun fågel lyfta bakom garaget. Senare på kvällen hörde jag ett obekant ljud ända in i huset. Jag öppnade dörren och hörde ”hò-å”, ett mäktigt ljud med tio sekunders intervall. Det är inte ofta jag hört det välkända ljudet, men man blir nästan lite mörkrädd av berguvens stämma.
Med tanke på Atlas beteende så måste det ha varit något som han aldrig sett förut. Eftersom berguven både setts och hörts i dagarna så, självklart var det den som spökade i vår carport och höll på att skrämma livet ur mig. Det är min sanning…the one and only…
Nä nu är klockan redan nio och det är bäst att jag skyndar mig…
…så jag hinner ta in veden innan det blir mörkt ;-)
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna tor, april 17, 2021 00:06:25Jag tror jag ska flytta till Stockholm!!!
Om mina farhågor besannas imorgon bitti ska jag åtminstone
ansluta mig till rovdjursmotståndarna. Sanna mina ord!
Typiskt att jag skulle vara ensam hemma just ikväll.
Jag skulle gå ut och hämta ved till natt- och morgonbrasan.
Jag brukar vilja göra bort det på kvällen eftersom man är nog hurvig som det är
på morgonen och är inte det minsta sugen på att sömndrucket masa sig ut till
vedboden.
Det ringde precis när jag skulle ut.
Efter att ha pratat en
stund ville min korthåriga vorstehhane ut på kvällsrastning. Jag öppnade dörren
och lät honom springa ut lös som vanligt.
Jag hann bara stänga dörren så drog han igång med sitt skall,
som kommer lite nu och då när vi får besök på gården. ”Klockan elva en onsdag
kväll lär det inte vara någon människa på ingång” tänkte jag. "Det var väl
räven."
Men skallet fortsatte. ”Jaha det är väl älgen då” tänkte jag övertygande
samtidigt som jag hoppades på att slippa ett älgdrev så här på kvällskvisten.
Kände mig inte speciellt upplagd för något sådant även om hunden nog skulle
vara tillbaka på en sådär fem minuter. Man måste ju tänka på bybor som hunnit somna.
Men skallet blev intensivare och började mer
likna hundvrål. Jag blev tvungen att ursäkta mig under det pågående samtal och
försöka få tyst på hunden.
”Men vad kan det vara som han skäller så intensivt åt när
han bara håller till på gårdsplanen och inte springer efter?” funderade jag
samtidigt som jag gick ut. Hunden gjorde ca tre meter långa utfall, tittade mot
gaveln på vår carport, sprang tillbaka till mig och dörren och gjorde nytt
utfall. Han var kaxig men samtidigt rädd och feg. Skallet var hetsigt. Det enda jag såg av den mörka carporten var gaveln och öppningen. Gårdslampans sken tog sig inte under takfoten.
Jag skrek irriterat och försökte få in hunden. I samma stund
som jag skrek hörde jag hur det slamrade till under carporten. Vad var det?!?
”Hunden skäller intensivt och vågar inte fram samtidigt som
det är någon som för oväsen under carporten” tankarna gick varma…och DÅ föll
polletten ner. Vi har ju vårt torrkött under carporten. Jag kände hur jag fick
kalla kårar och adrenalinet ökade mina hjärtslag. Snabbt var jag inne igen.
Senast i söndags var jag på andra sidan viken och tittade på
en björnriven älg. Han hade tagit hjärtat, tungan och en del av bogen.
I min verklighet, just nu när jag sitter och skriver, så har
jag nallebrum här utanför knuten smaskandes på vårt torkande renkött. Jag har
aldrig sett Atlas bete sig som han gjorde.
JAG SÄTTER INTE MIN FOT PÅ ANDRA SIDAN DÖRREN FÖRRÄN DET LJUSNAR!!!
Åhh…varför är inte Albin hemma!
Tack och lov att jag inte hann ut i vedboden. Tänk om nallen
kommit när jag varit där. Jag kan inte springa på grund av min skadade hälsena
och ingen hade hört mig skrika.
Nu får det bli kallt inatt. Jag kan ta Albins och dra på mig
dubbla täcken. Blir det kris får jag väl släppa in hundarna under täcket. Deras
38-gradiga kroppstemperatur borde kunna hålla mig varm även om jag har björnfrossa ;-)
Det ska bli intressant imorgon bitti. Är torkburen hel?
Finns köttet kvar? Kan jag se några spår? Blir mina farhågor besannade?
Scary scary…
AllmäntSkapad av Hanna lör, april 05, 2021 09:40:16Först vill jag tacka för alla varma ord och tankar ni delat med er under denna tid.
Tänkte jag skulle delge mig lite om läget.
Nu är det knappt två veckor sedan jag äntligen blev fri fotbojan, som jag kallat air cast skon. Det var en riktig befrielse att komma till ett nytt delmål i läkningsprocessen. Jag tänkte "skönt, nu har jag gjort bort den värsta tiden".
Det fick jag äta upp ganska snabbt. Nu skulle jag börja balansera på en uppsvälld geleklump som skickade tusen nålar vid minsta belastning. Jag har haft ganska ont, nästan som första veckan. Tre steg i trappen var ungefär vad mitt vänstra bens muskler klarade av. Böja tårna gick inte. Jag tog i allt jag kunde och de rörde sig knappt.
Tänk att det kan förtvina så fort! Helt ofattbart!
Det tar sexton veckor från första gipsdagen innan senan är så stark som den var innan. För mig är det i mitten på maj. Det är nu, mellan vecka åtta och sexton, som risken är störst att jag sliter upp det igen. Skulle jag göra det kommer jag inte kunna gå förrän senare i höst...i bästa fall. Med den vetskapen ska jag träna mig att gå, böja och töja och bygga muskler. En svår kombination.
I dagsläget klarar jag mig helt utan kryckor. Det är bara på morgonen som det kan vara lite obalans. Eftersom hälsenan är för kort så drar den ihop sig på natten och foten hamnar i spets. Det tar ett par timmar innan jag får ner hälen.
Jag tar en promenad på ca 500m varje dag. Tyvärr får jag inte ner svullnaden av någon aneldning. Jag kan bara gå i skoterskorna eftersom alla andra är för små på vänsterfoten.
Kroppen skriker efter rörelse och motion. Jag har aldrig längtat så mycket efter att få åka skidor. Men snön kommer att vara borta innan det är möjligt. Eller att ta på sig löparskorna och springa en runda. Ta ut sig så man knappt får åt sig luften och hjärtat slår så att det dunkar i huvudet. Sedan stanna av och pusta ut samtidigt som man känner hur det knäpper i musklerna. Det längtar jag efter.
Om en vecka börjar jag att jobba. Det ska bli skönt att träffa lite folk och få normala rutiner.
De senaste två veckorna har varit skitjobbiga och jag är inte den som klagar i onödan. Ordet tålamod har fått en ny innebörd för hannapanna.
Jag kommer att bli bra till mitten på maj, det kan du ge dig på, och jag ska träna hela sommaren. Jag har massor att se fram emot, ska bara ta mig igenom sex veckor till.
Keep going...
AllmäntSkapad av Hanna ons, april 02, 2021 22:46:17...någon som blev lurad igår?
Själv klarade jag mig med glans. Min dos av lurendrejeri fick jag dagen innan, mer om det längre ner.
Någon som gick på döda gubben med antik snowboard som Stig Strand hittat framtinad i Syterglaciären? Eller den stora daggmaskodlingen som radion rapporterade om? Det skulle vara en ovanligt stor och fet daggmask med det latinska namnet lurus aprillus, eller något liknande.
Roligast var nog tidningen Dagen som berättade om en kyrka som införskaffat en kollektomat för betalkort med vinstchans. Enligt bibeln så får man tusenfalt tillbaka på det man offrar. Kollektomaten var uppbyggd med ett lottosystem där man hade chans att vinna tillbaka 1000 gånger mer än offersumman. Det var visst många upprörda troende som hört av sig till kyrkan om hur man kunde koppla ihop offer med något så hedniskt som lotto.
Undra om de blev mer upprörda när de fick höra "april april"? 
Själv så har jag tagit ett stort steg i utvecklingen, eller snarare fallit för grupptrycket. Jag har stått emot länge nog, så det var väl på tiden.
Vår gamla tv med träimitation och rattinställning har gjort sitt. Ljuset gick inte att få mer än på max och ljudet fick man tillbaka med en kraftig dunk mitt på. Det enda man såg av väderpresentatören var en arm som svepte förbi över kartan och fyra av fem prickar på måltavlorna var utanför bild under skidskyttetävlingarna. Tur att hela tavlan blinkade röd vid bommarna så man fick någon form av spänning.
Efter många om och men hittade vi en komplett anläggning till rätt kurs. Tack alla som hjälpt mig med råd och tips. Det blev en 40'' platt-tv från Sony och ett hemmabiosystem med 5.1-ljud från LG. Albin önskade en bra tv och jag ett bra musikljud.
Albin har julafton.
Nu ska vi bara hitta någon snygg möblering så subwoofern, centerhögtalaren, dvd:n och digitalmottagaren finner sin rätta plats. För mig är detta ingen liten investering. Jag har aldrig ens ägt en video. Nu har jag till och med spelat musik via en dvd och ett usb-minne. Utvecklad, eller hur!?
Musiken jag lyssnat på tidigare har kommit ur min första stereo med lp-spelare, cd och inte minst dubbelkasett, så att man kunde spela av kompisarnas blandband från trax-listan. Jag hade själv sparat ihop pengarna till den från mitt sommarjobb på Byggelit. Första cd:n köpte jag samtidigt som stereon, Michael Boltons Soul Provider från 1989 med supersmör-hiten How am I supposed to live without you. Till den låten har man dansat både en och två tryckare. Oj vad nostalgisk jag blir bara av att tänka på det. Kanske skulle plocka fram cd:n ur gömmorna och lyssna hur musiken låter ur en riktig anlägging.
En kompis som jag rådfrågat lite inför inköpet av nymodigheten pratar jag med lite nu och då. Man delar tips och trix, tankar och idéer. Jag är en missbrukare av ironi och kan lite nu och då dra till med både det ena och det andra när jag pratar med folk, speciellt skrivandes. Detta på både gott och ont.
Denna dag (i förrgår) trodde jag att jag varit lite för ironisk, nästan kaxig, på ett sätt som tog lite illa på min samtalspartner. Han blev tyst och konstig. Irriterad satt jag och tänkte på mig själv och mitt sätt att uttrycka mig. "Åh nej, varför skrev jag så där, tänk om han blev ledsen."
Mitt i det läget ringde telefonen, det var från Radiotjänst. De hade fått information om att jag köpt en ny tv samt att jag inte betalat tv-licens. "Jo men det har vi" sa jag övertygande. "Nä, Hanna Holmberg, det finns ingen information om det för senaste året." Då fick jag lov att tänka efter. Hade jag inte sett en sån räkning för inte så länge sedan? Mitt namn, var hade de fått det ifrån? Det var Albin som betalat tv:n med kortet och även han som stod på licens-fakturan. "Har ni kollat på Albin Holmberg" frågade jag samtidigt som jag snabbt letade reda på gireringsblocket. Men Radiotjänst stod på sig "nä ni har inte betalat någon tv-licens". "Ja då måste jag få möjlighet att undersöka saken, för vi brukar alltid vara noga att betala licensen" sa jag fundersamt. I samma veva hittade jag inbetalningen i blocket. "Hörru den 25 mars gjorde vi senaste inbetalningen på 508 kronor" sa jag ganska vasst. Han kollade i datorn och visst, det stämde. Han sa tack och hej så snabbt att jag inte hann säga det jag tänkte...jag var på vippen att gå i taket. Tur för honom tänkte jag.
Efter jag lagt på luren kände jag hur irriterad jag var. Först mitt ironiska missbruk "måste lära mig att ha bättre fingertoppskänsla" och sedan ett pundhuvud från Radiotjänst som anklagade mig för att inte betala. Vad har de för koll egentligen? Han stod ju på sig och framställde mig som värsta skurken, ville verkligen sätta dit mig!
Jag tittade på datorn och de senaste orden jag skrev, de som var lite för kaxiga. Han hade inte svarat på flera minuter. Precis när jag lyfte luren för att ringa Albin och avreagera mig över pundhuvudet så plingade det till på datorn. Det var från han. "Jo säkert att ni betalat licensen :-D"
PANG!!! ...sa det och tankarna rusade i skallen. "Åh nej, vad sa ja jag i telefonen egentligen?" Då steg färgen i ansiktet (tur att det inte syns via datorn). Jag blev sååå generad. Sedan brast det för mig. Jag skrattade så jag fick ont i magen och tårarna rann...vilken blåsning...totalt grundlurad...och som han gjorde det!
Snacka om att bli nerplockad på jorden...och det rätt åt mig med en sådan kaxig attityd. Vilka läxor man får lära sig.
Jag blir fortfarande full i skratt så fort jag tänker på det. Att han kunde hålla
sig trots att han hörde att jag blev så irriterad. Nä imponerande...och med en
galenskap som jag tokälskar.
Försiktigare med vad jag säger till folk som jag inte känner så bra och att inte
underskatta någon...är vad jag lärde mig av detta.
Med ett gott skratt som bonus blev det en toppenläxa.
Sådana fanns aldrig i skolan...
