AllmäntSkapad av Hanna ons, juni 11, 2008 22:25:03Mitt första sommarlov som vuxen är nu i sin linda.
Efter ett helt läsår som lärare är det nu dags att smaka på den riktiga godbiten - ferielönen.
Idag har jag satt de sista betygen och städat ur kontoret.
Hur förärar hannapanna den första lediga dagen på hennes första betalda sommarlov? Kanske med sovmorgon? Eller en lång promenad med hundarna? Varför inte läsa en tidning framför brasan nu när det ändå är en hurvig svensk försommar?
Fel fel fel...
Imorgon börjar jag jobba, på mitt andra jobb. Vem kan säga nej till dubbla löner?
Jag ska faktiskt skriva historia som den första kvinnliga plantbasen på Sorsele Övre Allmänningsskog. Det hela kommer sig av att en nära anhörig jobbar bla som plantbas men saknar körkort och skulle behöva ta sig till jobbet. Eftersom jag "bara" är ledig så erbjöd jag mig själv som chaufför under förutsättning att jag får jobba och tjäna lite extra fickpengar. Det handlar ju bara om tre veckor.
Som lön för min egen möda har jag lovat mig själv att alla dessa slantar ska gå raka spåret in på nöjeskontot. Där har jag garanterat inga problem att bränna dem på två röda :-) Eller vad sägs om en kajak, eller 40 rapphöns, eller ett extra lyft med snurran in till popcornparadisets fjäderland, eller varför inte de där Gore Tex byxorna som jag gått och dregglat över.
Det är faktiskt så att jag måste ha världens mest missanpassade kroppsform. Helt seriöst hade jag tänkt anlita en privat skräddare som kan sy upp en hel garderob, 100 % anpassat till hannapannas smaklökar. Men till detta räcker tre veckor på ett hygge inte så långt.
När man är lång och smal så är det inte lätt att hitta ett par byxor som passar. Är de bra i midjan så väntar jag högvatten och ska benlängden räcka till så kan jag lika gärna ansluta mig till skategrabbarna då det stora midjemåttet gör att jag visar halva rumpan.
Går jag över till herrstorlekarna kan jag hitta en och annan byxa bland storlekarna som börjar på 100 och med lite tur så finns det ner till 146. Dessa byxor är sådär i midjan, straaama över höften och har en stor påse där fram som säkert skulle rymma ett kilo eller två. De har verkligen övertro på sina paket de där karlarna.
Hur som helst så droppade jag in på Utebutiken här om dagen några minuter innan stängningsdags. Jag har under några år letat efter ett par vattentäta och andnigsdugliga byxor som tål många turer på fjället och gärna fler än en höst. I Utemagasintes senaste byxtest så fick jag ett tips om ett par som skulle tåla både det ena och det andra. Märket , Tierra, är känd för att göra kläder för långa smala klättrare. Så länge det finns liv finns det hopp.
Tror du inte att jag hittade modellen som var både snygg och slitstark med Gore Tex som andas. Till råga på allt fanns det att beställa med extra långa ben. Kan du fatta, ett par 38:or som når längre ner än knäna!!! Även om jag nästan svimmade när jag såg prislappen så kommer det inte att dröja länge innan dessa är i min ägo.
Nu är matsäcken packad inför morgondagens anletes svett, morgondagens blodskamp med myggen och morgondagens beredskap för hjälp till plantsättarnas dröm om storkovan.
Själv kommer jag att få en vältränad hälsena, en gyllenbryn bondbränna och förhoppningsvis lite slantar till livets förnödenheter...ett par Tierrabyxor.
Alla nöjda och glada 
AllmäntSkapad av Hanna tor, maj 29, 2008 23:23:18Läste ni min krönika som publicerades i Lokaltidningens aprilnummer? Det är en tidning som ges ut i Västerbottens inlandskommuner.
Jag fick en förfrågan, tackade ja och skapade en rubrik som jag ville spåna kring. Tankarna kring rubriken bollade jag med lite olika människor. Tack för era välplacerade returer! Tack även till Bo-Göran för förfrågan.
Här kommer krönikan:
Varför är den vita snön så eftertraktad när gräset är grönare i Stockholm?
Vårvintern med strålande sol från en klarblå himmel, bländande snö och nypistade skidbackar lockar tusentals besökare till fjällvärlden. Vad är det för speciellt med vårvintern som får storstadsborna att bli lantisar för ett tag?
Ljuset, säger många. Vi behöver ljuset!
Som tjej och fast boende i en fjällnära by känner jag mig som ”kärringen mot strömmen”. Alla vill flytta till stan. Varför? Vad finns där som inte finns här?
Närheten, säger många. Vi vill ha nära till allt!
Tjejerna flyttar så fort de får chansen. De föredrar världsvana grabbar i kostym, myggjagare och klackring framför tystlåtna norrlandsgrabbar med skoter, vadderad keps och prilla. Varför drar tjejerna medan grabbarna blir kvar?
Framtiden, säger många. Vi vill nå bästa framtiden!
Utbildning och jobb, hög lön och karriär, utbud och marknad, kultur och kommunikation – faktorer vi vill ha där vi bor. Utrymme och konkurrens, möjlighet och begränsning, trängsel och trivsel, exploaterad och naturlig, anonym och bekant, ren luft och regnigt blask – för och nackdelar med stad och land. Vad väger tyngst?
Hemma, säger många. Huvudsaken vi känner oss hemma!
I fjällbyarna ploppar husen upp som svampar. Det kostas på med spa, panorama och crawfordport för skotern. Stadens lyx och flärd förflyttas norrut. Man kan till och med köpa en caffè latte, delicato och dra kortet i Babs:en. Det man inte har längtar man efter. Varför tar man med sig det man har dit man längtar?
Praktiskt, säger många. Det ska vara praktiskt!
Fjällborna laddar för strömmen. Tystnaden bryts. Fjällvärlden lever upp och förändringen är lika påtaglig som årstidens växling. Bilar trängs och snöröjning är omöjligt. Är plötsligt helt ok att köa två timmar i kassan på fjällboden. Varför bor vi inte i Stockholm?
Kontraster, säger många. Vi älskar kontraster!
Det är nu som vårsolen värmer, nu vårfåglarna sjunger och nu den vita snön sprider ljus.
Passa på, för snart grönskar gräset i Stockholm.
Hanna Holmberg
www.hannaholmberg.se
AllmäntSkapad av Hanna lör, maj 24, 2008 22:29:41Det är en hel del på gång just nu för hannapanna. Det är mycket som lockar och pockar överallt. Från det ena till det andra och snabba kast hit och dit. Visst kan det köra ihop sig och bli lite mycket ibland...men ska jag vara riktigt ärlig så ska jag erkänna att jag älskar många järn i elden. På något sätt känner jag att jag lever.
När vädret dessutom är så här bra kan man inte förmå sig att vara inne och sitta stilla framför datorn. Men jag ska försöka hålla sidan uppdaterad så gott det går.
Förra helgen begav jag mig till paradiset. Årstidsmässigt åkte jag bakåt i tiden och fick världens underbaraste vårvinterhelg.
Varför jag kallar det paradiset visar jag bara med en enda bild nedan. Sedan får ni själva lägga ihop både ett och två...och även tre...till varför jag älskar detta ställe just denna årstid.
Jag åkte skidor i tre dagar. Äntligen fick jag ta en premiärtur med mina nya turskidor. Eftersom det nu var i mitten på maj, och min hälsena (enligt doktorerna) då skulle vara lika stark som innan skadan, kostade jag även på några utförslöpor ner för en och annan fjällsluttning. Det blev väl ett antal vurpor eftersom vänsterfoten inte följde med i alla svängar och inte heller kunde trycka till riktigt i stoppsladdarna. Jag hade skitkul!
Kaninerna som jag hämtat några dagar innan, fick dela på vår hundbur så länge. Eftersom det var en hona och en hane och jag inte önskar mig en hel kaninfarm så skiljde jag dem åt med en plywoodskiva. Tyvärr nådde den inte ända upp i taket, men jag tänkte att det gjorde detsamma. Inte kan de klämma sig mellan den lilla springan. Det visade sig att jag hade fel. Kaninerna hade kuckilurat och haft skojsigt hela helgen medan vi varit borta. Får jag inte kaninungar efter detta så måste de vara sterila.
Självklart är det spännande för en vorsteh första gången det luktar kanin.
Tack och lov har jag mig en alldeles egen snickare som på nolltid knåpar ihop en liten boning till turtur-kaninerna.
Och visst blev den bra?! Nu slipper jag rensa buren varje dag. Denna flyttar jag bara runt på gräsmattan. Jag börjar faktiskt tycka om de här små liven. Den vita visade sig vara riktigt skygg och har bitit mig hårt ett par gånger. Nu har jag alltid handskar när jag ska hålla på med dem. Mänskligt umgänge har gett resultat. Idag upptäckte jag att de faktiskt går att busa med. Snart är det dags att prova den nyinköpta kaninselen (hur man nu sätter på en sån) och låta de känna på friheten och sträcka ut på ängen.
Denna tid, när det är högvatten, går gäddorna upp mot land för att leka. Vi brukar lägga nät och försöka ta upp så många som möjligt. Se mer om detta på hemsidan under album och fiske. I år fick vi hela 114 gäddor.
Den största gäddan vägde 9,5 kg. En riktig krokodil.
Med sådana tänder måste det bara göra ont att bli biten. Tänk på det i sommar alla ni som vågar bada naken :-)
I förra bloggen skrev jag "dit det bär, dit bär det"...
När min respektive och farbrodern började surra om att köpa en fyrhjuling tillsammans förra våren ställde jag ett ultimatum. Köpte de en hjuling så skulle jag köpa en enduro. Varför vet jag inte riktigt. Jag har ju inte ens kört moped. Det var väl något jag fått för mig bara...precis som allt annat. :-)
Men det måste ju vara kul. Som att köra skoter fast jobbigare och kräver mer balans.
Igår kväll kom vi hem med min enduro och idag blev tanken verklighet. Jag visste ju inte ens var man startar en sån här makapär och ännu mindre hur man växlar. Allt är ju helt annars än på skotern. Det jobbigaste var nog att bromsen sitter olika. Där den sitter på skotern där är kopplingen på enduron...och det kan ju gå galet om man har otur. Sedan ställde den stela vänsterfoten till lite i samband med växlingen. Det blir liksom lite svårt att böja upp foten med en kort sena. Men det var inte omöjligt.
Det har visat sig så. De gånger jag gjort lite för mycket med vänsterfoten har jag haft minst en veckas konstant värk. När den väl är över har rörligheten förbättrats avsevärt. Det ligger väl något i talesättet "det som inte dödar, det härdar"...
Jag trodde att denna dag skulle ägnas åt smygkörning på ettan och tvåan med fötterna som stödhjul. Men faktiskt så lyfte jag upp föterna ganska snabbt och har varit uppe på både treans och fyrans växel. Jag är väl fortfarande lite osmidig på gasen och växlar ryckigt men det var inte så svårt som jag trodde...än. För det här är ju bara början och jag har hela sommaren på mig för att lära mig köra på riktigt.
Jag har inte ångrat en sekund av mitt förverkligande och tror inte att jag kommer att göra det i första taget. Det enda jag kan tänka mig som ändrar på det är en olycka, att jag blir riktigt skrämd. Sånt kan ju alltid hända. Det har man inga garantier mot. Men jag brukar utmana försiktigt :-)
Måste bara visa att jag är ordentlig och använder hjälm. Så småningom ska jag även investera i skor, glasögon och skydd för rygg, knän och armbågar.
Mitt råd är:
Våga testa det du är sugen på. Man får mersmak och får man inte det så kan man gå vidare till nästa godispåse.
Som sagt, det är mycket nu. Till helgen kommer ett helt dussin kursdeltagare till oss för att bli bättre på flyktskytte. Ett sådant arrangemang kräver en del förberedelser.
Medan jag planerade, stökade och bökade inför kursen passade Albin på att göra det sista inne i bastun. Här lägger han golvmatta i omklädningsrummet/duschen.
Otroligt egentligen...med nuet och livet. Här sitter man framför datorn ute i obygden och surfar på nätet. Till vänster har jag tre stycken Hälge utanför fönstret smaskandes på den spirande ängen och till höger en sovandes vorsteh i höglöp, ytterligare en vorsteh utmattad av pilskhet samt en kärleksfull make omgärdad av surround, inne i skenet från en flatscreen.
Nu var det länge sedan jag delade med mig av mina grunderingar om livet. Kanske dags att göra en spåning.
Nåväl, en hel påse med blandat smågodis blev det denna gång.
Gotti gott gott!
AllmäntSkapad av Hanna tis, maj 13, 2008 23:25:02Hej och hå vad tiden går...
För lite drygt en vecka sedan körde jag skoter från gården upp på fjället och nu har Vindelälven stigit med två meter och knappt en snöfläck finns kvar. Otroligt vad fort det har gått.
Denna tid varje år får jag ågren av att "redan" ställa undan skotern och skidorna. Vemod och åter vemod. Men av någon förunderlig anledning så sköter våren om att känslorna hamnar på rätt ställe och förvandlas till en arbetslust som är enorm.
Jag känner mig faktiskt rätt nöjd med att lapa sol, grilla korv och anstränga gasartummen längs gnistrande fjällsluttningar nu när gräset börjar spira. Istället väcks en inspiration, ett sug och en skaparlust i väntan på den ljuvliga försommaren då man får beskåda hur naturen vaknar till liv efter vinderdvalan.
För visst är det fler än mig som tycker det är härligt att arbeta ute, planera och fantisera om kvällarna nu när ljuset inte påminner om sängen?
Varje kväll vid tiotiden tittar jag mig omkring om jag fått sällskap av vår gårdsälg Hälge. Han brukar komma den här tiden för att mumsa på vårt gottebord till äng. Men än har han inte visat sig. För ett par år sedan hade vi både pappa och farfar Hälge här, samt Hälga med både mor och mors mor. Det var totalt nio stycken olika Hälgor och Hälgear.
Eftersom jag trivs med sällskap och bara har två hundar och tio höns förutom de vilda djuren som är till både glädje och förskräckelse 
har jag utökat gårdspopulationen med två kaniner. De anlände igår och jag vill rikta ett speciellt tack till den fantastiska chauffören som fixade och donade med att köpa foder, hämta upp de små liven hos en bonde utanför Umeå och frakta de hela vägen upp utan minsta knorr. Det är inte varje dag någon ställer upp på det där sättet. Tack!
Jag bestämde mig för just dessa kaniner över en dag ungefär, så jag hann inte ställa så många frågor innan de var i min ägo. En sak som jag inte tänkte på att fråga var om det var två av samma kön. Gurkan och Lillemor säger ju inte så mycket annat än att den senare borde vara en hona.
Jag släppte in dem i samma bur när jag kom hem. Oss emellan, så tog det bara fyra sekunder för mig att förstå att de var av olika kön och det tog lika länge att förstå vem som var vem eftersom logiken säger vem som brukar vara överst. Jag vet att man brukar skämta om hur ofta och hur mycket kaniner "gör det" men jag trodde inte det var så pass. Vi får väl se hur mycket som hann hända. Plötsligt har jag väl två hundar, tio höns och ett tjog svartvita kaniner.
Här ser ni mig med de två tillskotten. Jag plockade fram halsbanden som jag haft till valparna. Hanen (svarta), som är mera framfusig (typiskt karlar), kopplade jag i spårlinan och honan fick skutta i vanligt hundkoppel.
Jag kan inte låta bli att småle. Kan ni tänka er mig på promenad med dessa två? Den ena med spårlina på eftersök och den andra fot på linjetag. Ni som är bekanta med att jobba med hundar förstår vad jag pratar om. Men kaniner...
Min stackars respektive får stå ut med både det ena och det andra som ni säkert förstår. Man måste ju ha burar till alla djur och det är ju han som är snickare. Här om kvällen sa han "vi skaffar två hundar och får en hel arme av husdjur på köpet"...och ändå har inte mina 40 rapphöns anlänt ännu. Vi får hoppas att det inte blir några kaninungar.
Tänk om man hade några barn att skylla på.
Men men, det är bara att erkänna, jag kommer aldrig att växa upp så pass att jag lämnar mina impulser och galenskaper. Får jag en idé eller har en dröm så testar jag. Bättre att ta reda på fakta och ha roligt i livet än att längta efter något som kanske visar sig bara vara en illusion i verkligheten.
Jag är som jag vart...jajemen
och dit det bär, dit bär det
Äventyr/UpplevelserSkapad av Hanna mån, april 28, 2021 22:48:29...är nog vanligare än vad man tror bland våra grannar i väst.
Jag tror att jag är världens lyckligaste. Ni som känner mig vet hur beroende jag är av att få röra på mig. Ni vet även hur mycket jag älskar fjällen. Att jag mot all förmodan tog mig ut på en skidtur på fjället innan snön är ett minne blott, gav mig endorfiner utöver det vanliga. Jag känner mig sprudlande, nästan nykär
Den förgrymmade hälsenan som gick av i mitten på januari ställde ju till så att jag fått längta ihjäl mig efter en skidtur på fjället.
En av läkarna i Lycksele sade till mig att en skidtur på fjället var inte att räkna med förrän tidigast mitten på april. En annan sa att hälsenan är lika stark som innan skadan i mitten på maj. Den tredje att jag i bästa fall kan springa senare i sommar.
Under veckan som gick kunde jag gå så pass att man nästan inte såg att jag haltade. I och med det började några tankar ploppa upp. Kanske kanske kan jag hinna med en tur på fjället innan snön försvinner.
Innan jag nästan själv hängde med, hade jag planerat ihop att gå på tur kommande helg och övernatta i en liten fjällkoja. Jag hade inte stått på skidorna något innan, men "kan man gå så kan man också åka skidor trots att hälsenan inte är helt återställd" tänkte jag. Så länge man inte ramlar...
Min kära make har ju hittat en ny kärlek...renskötseln. Han skulle följa med mig upp på fredag kväll, sova över och tidigt på lördag morgon köra vidare upp mot Ammarnäs för rajd.
Min tanke var att stanna i området till på söndag med viss reservation för regnvädret som meteorologerna sagt skulle komma in natten mot söndag.
Efter många om och men och en strulande Forest Fox (Lynx Ranger 550 går som en klocka ;-P) var vi uppe vid kojan halv elva på kvällen.
Tack och lov hade vi tagit med oss spaden. Hela gaveln där dörren sitter bestod av en enda stor snödriva av kompakt drevsnö.
Jahapp, det var bara att börja skotta om man ville in i kojan före midnatt.
Det var förvånansvärt mycket snö där uppe för att vara i slutet av april. Jämför bilden på samma stuga här nedan. Den bilden är från 26 augusti.
En timma senare var vi äntligen inne i stugan. Det är en speciell känsla att bara få vara, i all enkelhet, vid skenet från stearinljusens lågor. Det är mysigt och mystiskt.
Vi hann väl inte elda upp någon större värme i stugan, men en 38-gradig vorsteh värmer rätt bra under täcket.
Lördag morgon och strålande väder. Det kunde knappast bli bättre.
Albin drog iväg västerut upp mot Ammarnäs för renflytt. Han syns som en liten prick på fjällsluttningen.
Själv styrde jag kosan mot norr och en skidvänlig fjällsluttning som inte skulle bjuda på allt för stor dramatik. Jag fick ju inte ramla och riskera en ny ruptur.
Det första jag såg när jag närmade mig trädgränsen var en räv. Det fanns även en och annan lämmel som sprang på den gnistrande snön. Föret var helt perfekt, stenhårt och samtidigt strävt.
Då kom en fjällvråk flygande ganska nära.
Den satte sig på snön intill.
Det är uppenbart vad den gjorde. Lämmeln jag fotade blev ett minne blott.
Mina för säsongen nyinköpta turskidor (ja ny och ny, de inhandlades på mellandagsrean) vågade jag inte prova dagen till ära. Med en halvskadad fot vet man aldrig om vänsterskon plötsligt blir för liten. Jag fick ta mina välanvända träskidor och skoterskorna som har lite storleksmarginal som justeras med tjocksockar. Sedan att det blir en smärre härdsmälta inne i skorna är ju ett mindre problem.
Gira följde med såklart. Hon lufsade bredvid mig så snällt :-)
Det blev totalt fem timmars skidåkning och jag kan erkänna att det var fullt tillräckligt för mig med tanke på de senaste veckornas "hårda" träning. Som en kollega sa skrattandes: "Ja, varför börja med en lättare tur?!" Nä men helt seriöst så gick skidturen över förväntan och det är inte helt otroligt att jag försöker mig på en till kommande helg.
Regnfronten hade kommit in och jag beslutade mig för att köra hem de fem milen redan på lördag kväll. Ensam på fjället när regnet löser upp föret är inte att rekommendera. Isen på Vindelälven var lite si och så kring forsarna. Jag var inte heller så nyfiken att se hur bra min fina skoter går på vatten. Beslutet var enkelt.
Gira var lika slut som mig och somnade i mitt knä på hemvägen.
Jag hann bara komma hem så ångrade jag mig och ville åka tillbaka. Jag blir liksom aldrig mätt på fjället av någon anledning.
På söndag morgon vaknade jag, hemma i min säng, av att regnet slog mot plåttaket och jag blev glad över mitt beslut. Ännu nöjdare blev jag när jag smärtsamt kravlade mig upp ur sängen. Jag hade nog inte orkat en dag till.
Jag tror att alla mina muskler kände av skidturen.
En skön känsla.
Puss puss
